The Project Gutenberg eBook of Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II
    
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 II

Author: Georg August Wallin

Editor: Sven Gabriel Elmgren

Release date: November 16, 2019 [eBook #60707]

Language: Swedish

Credits: Helvi Ollikainen and Tapio Riikonen


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK RESEANTECKNINGAR FRÅN ORIENTEN ÅREN 1843-1849 II ***


E-text prepared by Helvi Ollikainen and Tapio Riikonen



Note: Project Gutenberg has Volume I of this work.
      See https://www.gutenberg.org/ebooks/59646





RESEANTECKNINGAR FRÅN ORIENTEN ÅREN 1843-1849 II

Dagbok och bref, efter resandens död,
utgifven af S.G. Elmgren

Af

GEORG AUGUST WALLIN





Helsingfors,
J. C. Frenckell Son,
1864.




      Imprimatur. L. Heimbürger.




ANDRA BANDETS INNEHÅLL:

IV. Afdelningen: Färd till Barranijeh och Tanta.

Byn Barranijeh.
Byn Kavadi.
Byn Shamon.
Menof.
Tanta.
Marknaden i Tanta.
Återfärd till Kairo.
Kilfest, kanalens öppnande.
Bref af den 3 september 1844.

V. Afdelningen: Ramadan i Kairo.

Färd till Khanka i öknen.
Fastans början.
Amrus moské.
Pashans divan.
Tailons moské och berget Gujushi.
Gujushi-moskén.
En khatme.
Ramadans slutfest (stora Bairam).
Procession med Kisveh och Mahmil.
Möte med en Kinesare.
Bref af den 30 oktober 1844.

VI. Afdelningen: Resa till öfra Egypten och Nubien.

Sujut eller Siut.
Luksor och Karnak.
Grafdalen.
Byn Mansorijeh.
Nilkatarakten vid Assuan.
Ön Philae.
Kolosserna i Abu Zembel.
Vadi Halfa ooh Abu Sir, resans ändpunkt.
Sebu.
Dakkeh.
Dandur.
Kalabshe.
AsBuan.
Ombos.
Edfu.
Esne.
En nyårsdag hos Lepsius.
Kenneh.
Minjeh.
Sakkara-pyramiderna.




IV. Afdelningcn.

Färd till Barranijeh och Tanta.



1844.


Dagb. d. 6 Juli.

Vi uppstego före solen, gjorde vår morgonbön, drucko kaffe, gingo sedan
ut på bestyr och köpte upp allehanda för resan. Slutligen efter _'asr_
packade vi vår säck på en åsna och satte oss sjelfva upp, shekhen på
säcken och jag på en annan åsna; så begåfvo vi oss af till _Bolak_ och
satte oss der ner på sanden. Shekhen sökte båt, men fann ingen; vi foro
derföre öfver till _Embabe_, fingo der, efter litet krångel, en båt som
skulle föra oss fram, och begåfvo oss på väg närmare _'esha_, sedan vi
likväl en stund väntat på att den starka nordliga vinden skulle något
lägga sig. Vi rodde hela natten i det vackraste, ljummaste väder, och
senare på natten äfven i klart månsken. Jag sof dock godt mest hela
natten om bord på vår lilla båt, vaknade blott några få gånger och
betraktade den vackra himmelen.


Juli 7.

Hunno om morgonen fram till _Manjal el'aros_, der vi drucko kaffe på
stranden hos en gammal gumma, som hade slagit upp tält och plägade
resande med kaffe. Här togo vi åter 2 åsnor, redo upp öfver den vackra,
men släta Nildalen, till shekh _'Alis_ födelseort _Barranijeh_, och
togo in i hans hus derstädes, hvilket såsom alla andra hus i byn och
hos alla fellaher öfverhufvud, var uppfördt af gråa tegelstenar och
till en del af blott hopknådad mull och halm. Gården är ganska liten,
dock större än vanligen i Kairo. Från den stiger man omedelbarligen
på ett trappsteg upp i en förstuguqvist, som till hälften är täckt af
ett till fall lutande skygge af vass eller säf. Denna förstuguqvist
är platsen der alla besökande emottagas och sitta. Hela förmiddagen
kommo och gingo folk, de vanliga artighetsorden, såsom _tajibin_,
_salamat_, _vahashtinna_ &c. upprepades ända till leda och afsmak, och
såsom annorstädes på landet var umgänget här mera tvunget, med värre
etikett än i Kairo. Man hemtade oss slutligen att äta och vi gjorde
ett dugtigt middagsmål. De besökande hade till största delen lagfrågor
att afgöras, mest rörande äktenskap och skilsmessor. Shekh _'Ali_,
som här tyckes stå i stort rop och anseende, afgjorde dem genast och
lätt. Sedan de besökande alla småningom lemnat oss i ro, lade vi oss
att hvila. Jag tog min plats inne i rummet innanför förstuguqvisten.
Det är byggdt af samma material, tegelsten, i form af en _kobba_ eller
halvklotformigt hvalf, med golf af någon sorts bruk. Intet fenster,
blott en liten rund öppning midt i hvalfvet. Dörren förfallen,
sönderbruten och svart bränd af rök från den midtemot uppförda ugnen.
För öfrigt öfverallt på golfvet fullt af provision, såsom durra,
bönor, bröd &c. isynnerhet var rummet öfverfullt af flugor, som gåfvo
mig ingen ro att sofva, hvarföre jag steg upp och skrifver nu detta
på min portfölj, stödd på mina knän. Vid _'asr_ kommo alla besökande
åter tillbaka, sedan de lemnat oss ro från _dohr_ till _'asr_, och nu
upprepades de vanliga artighetsbetygelserna. Rättsökande kommo äfven
med sina lagfrågor och vi suto ett sällskap af omkring 10 personer,
liksom nämndemän med shekh _'Ali_ till domare. Han var särdeles färdig
med _hat el ma'lom_, här liksom i allt handlades och prutades, och
jag fann det slutligen högst osmakligt och uselt. Med mig började man
nu äfven rådgöra i medicin, sedan de af shekh _'Ali_ fått höra att
jag egentligen var medicus, och nu fanns folk med alla möjliga sorts
krämpor. De tröttade alldeles ut mig med sina frågor; men med den bästa
vilja och bästa förmåga skulle jag ändock ingenting kunnat uträtta nu,
då jag var alldeles utan medikamenter. Jag gick ut och satte mig på den
lilla begrafningsplatsen; men äfven här kommo några sjuka och pratade
med mig. Sedan jag åter kommit tillbaka in, började man qvestionera
mig om mitt land. Jag berättade att nära min hemstad var ett land der
på 3 nätter under midsommarn solen ej gick ned. De förundrade sig
högeligen häröfver och ville ej tro mig, men shekh _'Ali_, som jag
förut underrättat härom, styrkte min berättelse dermed att härom vore
nämndt äfven uti deras _Fikh_-böcker och att bland Herrans under detta
ej vore större, än undret att ett land gåfves der alla qvinnorna voro
fullkomligen vackra qvinnor, men alla karlar hade hundskapnad, och
barnen föddes flickor till flickor och gossar till hundar. Man yttrade
härvid ingen förundran, blott ödmjuka fromma utrop till Herren, såsom:
_subhan alkhaliki_ &c. Härefter qvestionerade man mig mycket om huru
man gjorde med de dagliga fem bönerna och Ramadan-fastan, då solen
aldrig gick ner eller då, såsom i mitt hem, natten räckte blott 3 à 4
timmar. Till min lycka kunde shekh _'Ali_ svara dem tillfredsställande
på dessa frågor och sålunda slapp jag ur klämman. Såsom de hade gjort
om middagen, så hemtade de äfven nu till aftonen mat åt oss, och vi
gjorde ett dugtigt mål i stort sällskap. De suto derefter ännu länge
och pratade, men jag var sömnig, lutade mig och slumrade bort ifrån
dem. Sedan de gått bort lade shekh _'Ali_ och jag oss ordentligen att
sofva i förstuguqvisten under bar himmel.


Juli 8.

Sedan vi om morgonen stigit upp, efter en åtminstone å min sida af
myggor och vägglöss störd natt, gjort vår tvagning och bön samt druckit
kaffe, kommo folk till oss och hade oss ut. Vi drucko kaffe på 2 à
3 ställen, dock icke inne i husen, utan utanför porten, sittande på
våra fötter och som oftast upprepande med hvar och en af de närvarande
de vanliga komplimenterna. Vi kommo dock snart hem och blefvo åter
här besökta af folk. Man hade nu flyttat mina saker i ett annat rum
på gården, men dock i samma byggning. Detta rum är byggdt alldeles i
samma smak som det förra, med ett halfklotformigt takhvalf och en liten
öppning högst uppe, en ugn på sidan. Här är väl ingen provision af
lifsförnödenheter, men längs ena sidan är en lång stapel af halm och
instängd badstuguluft. Jag lägrade mig nu här, men fick dock ingen ro
för besökande, som dels frågade mig om bot för sjukdomar, dels suto
blott pratande och frågande nyfiket om ett och annat af mina saker,
som de sågo ligga framme. Efter _'asr_ kom en gammal man och bad mig
se på hans son, som höll på att förlora sitt ena öga. Vi gingo dit
och jag fann patienten verkeligen, genom en femton dagars försummad
inflammation i ena ögat, troligen utan hopp att återfå synen i detta
öga. Jag skref dock efter blodiglar, calomel och åtskilligt annat att
hemtas från Kairo. Vi drucko kaffe der och blefvo inviterade till
qvällsvard. Vi gingo hem, suto en stund, blefvo tvungna af shekh
_Soleiman_ att först här äta ett dugtigt mål vid _maghrib_, gingo sedan
till gården, dit vi voro inviterade, och gjorde der en ännu starkare
måltid, sittande i förstuguqvisten och på gården framför en flammande
koleld i en _mankad_.


_Juli 9._

Hade om morgonen tidigt besök af _kadi_ från en närbelägen by, _Talie_,
shekh _Ibrahim_, som förekom mig vara en särdeles respektabel man.
För öfrigt kommo de vanliga gästerna och resonnerade i lagfrågor,
i anledning af folk som tvistade med hvarandra och sökte rätt. Jag
drog mig undan i mitt rum och hade å min sida hela förmiddagen att
göra med folk, som rådfrågade mig om sjukdomar. I dag hemtade ingen,
såsom de förra dagarne, åt oss mat på uppdukad bricka, utan vi måste
taga fram vår medhemtade resprovision, så när som på _battikh_ och
_abd allavije_, som om morgonen hemtades åt oss i stor mängd. Närmare
_maghrib_ gingo vi ut, satte oss under det stora trädet på den
närbelägna begrafningsplatsen och blefvo snart uppsökta af byns äldsta
och sjuklingar, som öfverhopade mig med frågor. Bland andra kom hit
äfven en gammal sherif, som tycktes vara bland byns förnämsta, och
rådfrågade mig om en hämorrojdalist, hvilken äfven var tillstädes. Jag
undervisade dem om allehanda bot, som voro möjliga här utan läkare
och all sorts apotek. Sedan började man åter med de gamla frågorna
om i mitt land ej var natt alls och huru vi gjorde med våra böner
eller bestämde tiden för dem. Jag hade redan blifvit utledsen på de
beständigt samma frågorna, äfvensom på den gamla sherifens halfva
näsvishet och sjelfbehag, så att jag ej kunde hålla mig från att svara
dem ofta rätt vresigt. Medan vi suto der skickade shekh _'Ali_, som
man hade kallat till ett hus för att slita en tvist, efter _Ibrahim_
och mig. Vi begåfvo oss dit och funno ett stort sällskap sittande på
gården jemte shekh _'Ali_, och svarta, smutsiga, nakna barn tittande på
dem genom springorna i porten. Vi satte oss jemte de andra och frågan
ventilerades. Parterna blefvo heta, isynnerhet en liten kort och tjock
gubbe skrek alldeles förfärligt och knöt näfven. Jag blef dock snart
trött att höra och se derpå, lemnade sällskapet och gick hem. Snart
derpå kom äfven shekh _'Ali_ med _Ibrahim_ och några andra och sedan
vi gjort vårt aftonmål, blefvo vi sittande på _mastaban_ att prata och
röka. Jag somnade dock snart från deras ointressanta samtal och kröp in
i mitt rum, der jag tillbragte en ganska plågosam natt i den instängda
badstuguluften samt med allehanda obehagligt sällskap i mitt läger på
min _lebbade_.


Juli 10.

Shekh _Ibrahim_ begaf sig hem, sedan han druckit kaffe med oss här. FÖr
öfrigt var det hela förmiddagen ovanligt lugnt och tyst. Hvarken shekh
_'Ali_ eller jag hade besök, så när som på 2 à 3. Jag fördref tiden
på mitt vanliga sätt på landet med att sofva mest hela dagen. Efter
middagen gjorde jag en liten vandring rundtomkring vår by, hvilken
dock ej är så liten som den först förekom mig. Vid _'asr_ blef jag
uppväckt af mannen, som begifvit sig till Kairo för att hämta blodiglar
och medicin åt _Abo Musas_ son. Han tvang mig följa sig hem och
applicera blodiglarne der, hvilket jag ock gjorde med stort bråk och
besvär. De voro äfven små och usla så att de ej gjorde den verkan jag
önskade, ehuru jag applicerade 24 stycken. Sedan jag kommit hem närmare
_maghrib_, fann jag gården full af sjuklingar som kommit att rådfråga
mig, bland dem en man med ett stort djuptgåendo sår på näsan, hvilket
under några års tid uppätit större delen af den venstra näsborren och
nu höll på att härja uppåt. Åtskilliga andra med sjuka ögon, isynnerhet
_trichiasis_, och en med heshet, som räckt i några års tid utan smärta
i bröstet; den hade börjats efter sår, som brutit upp först på magen
under nafveltrakten och sedan på högra skuldran, af hvilket senare jag
såg ett förfärligt stort och vidsträckt ärr. Jag rådde dem att söka sig
in på hospitalet i Kairo; här kunde de omöjligen göra någon ordentlig
kur, i den smuts, fattigdom och uselhet som de lefde uti.


_Juli 11._

Gjorde om morgonen bittida ett besök hos min ögonpatient. Jag fann
honom i den stuga dit jag i går låtit föra honom, ifrån det rum hvari
jag först funnit honom och som var fullt af halm, strå och annat
skräp, hvilket allt förorsakade ett förfärligt damm. I denna stuga
vat åtminstone ej annat än hvete och ehuru ej särdeles tjenlig för en
ögonpatient, dock ansenligt bättre än den förra. Hans ögon var något
litet bättre, dock ej så som jag trodde mig ha anledning att hoppas
af 24 blodiglar. Jag kom sedan hem och läste litet med shekh _'Ali_,
emedan vi nu voro i fred för besökande; tog mig sedan en liten lur på
förmiddagen och blef jemte shekhen afhemtad af _Abo Musa_ till hans
hus, der vi gjorde ett dugtigt middagsmål af det här vanliga, liksom
tortor bakade brödet, och resonnerade om hans sons öga och sjukdom. De
vilja veta allt, fråga huru medicin verkar, orsaken till sjukdomen och
äro förfärligt frågvisa. Shekh _'Ali_ pratade mycket strunt med gubben,
men jag kunde ej förmå mig dertill. Också bad han shekh _'Ali_ skrifva
något, såsom man här brukar, för att besvärja sjukdomen, och mente att
det äfven skulle göra sitt till. Vi kommo hem och togo oss en lur, men
den förfärliga hettan och flugorna i min stuga gåfvo mig blott föga
ro. Jag steg upp och gick ut. Ute var som om man skulle stå framfor
en masugn af den hett brännande solen och vinden, som blåste särdeles
stark från nordtrakten, var alldeles het. Jag påminner mig knappt ännu
ha öfverlefvat en så het dag. Efter _'asr_ förevar här ett mål mellan
en ung man, som hade slagit sin hustru och äfven sin svärmor, då hon en
gång hade gått emellan dem. Han var närvande jemte den senare, men hans
hustru var ej tillstädes. Man föreföll honom att mannen skulle försöka
lefva i sämja med sin hustru &c. Han invände med frågan: om då mannen
ej skulle slå sin hustru? Man svarade: att han visserligen skulle aga
henne med stryk, men ej utan full skäl, och frågade honom: hvad hon då
gjort honom emot? Han svarade ett hon ej rostade hans bröd, t.ex.,
att qvällsvarden var kall då han kom hem att äta, att hon ej hemtade
vatten åt honom då han ville dricka m.m.d. småsaker. Härpå svarade hans
svärmor, som var en kort pigg gumma med skinn på näsan: hemta tvål till
tvätt och _kohl_ till hennes ögon och _henna_ till hennes händer och
hon skall uppfylla alla dina önskningar. Härvid slog hon sina händer än
mot sitt bröst, en mot golfvet, gret och väsnades, och så gjorde äfven
motparten hennes måg. Dispyten var särdeles liflig och som oftast måste
af den stora församlingen upprepas: _salli 'annebi_. Gumman svor och
försäkrade sina ord vid shekh _'Alis_ och mitt skägg, och hennes måg
tvangs ett stiga upp och kyssa henne på hufvudet, hvarmed hon tycktes
vara belåten och gjorde nu inga vidare påståenden, än att han skulle
betala henne en skuld på 10 piaster. Hon kyste ofta hjessan på en man
som satt bredvid och talade för henne. Alltsammans var högst roligt.
Knappt var frågan slut och de flesta gångna, efter att ha läst _fathe_
gemensamt, så kom _Abo Musa_ och hemtade oss till sig för att äta
qvällsvard. Vi gingo dit, höllo vår _maghrib_ bön, suto och pratade
ända till _'esha_, då maten hemtades fram. Det var ej utan att jag
utledsnades på deras fadda och långa prat, som räckte ännu en lång
stund efter måltiden.


Juli 12.

Hade åtskilliga besök om morgonen, bland andra af shekh _Soleiman_, som
kom att hemta oss till den närbelägna byn _Kavadi_, der han är _imam_ i
en nyligen uppförd moské. Vi blefvo å andra sidan dragne af en _sherif_
från vår by att stanna här qvar och frukostera hos honom. Shekh _'Ali_
var som vanligt obeslutsam och skulle lätt låtit förleda sig att stanna
qvar, om jag ej tvungit honom att gå med mig och shekh _Soleiman_. Vi
gåfvo oss sålunda alla tre på väg, till stor förargelse för den annars
i mitt tycke präktiga sherifen. Efter omkring 20 minuters vandring
framkommo vi till _Kavadi_, betraktade den nya moskén, som storligen
prisas här på landet, ehuru den ej är särdeles grann, utan prydd med
sneda och klumpiga, målade zirater. Vi blefvo här emottagna af byns
förnämsta, hufvudsakligen 2 bröder, som sägas vara ibland de förnämsta
matadorer och seigneurer i _Arjaf._ De tycktes ock veta deraf, ty de
förekommo mig uppblåsta och temmeligen högdragna. De voro tjocka,
väldiga patroner med ett frodigt och välmående utseende, den ena
med rödt skägg. Sedan vi flygtigt besett den lila moskén, blefvo vi
inbjudna i trädgården derinvid, satte oss på matta under ett stort och
tjockt vinrankshvalf samt rökte och drucko kaffe. Vården med sitt röda
skägg var besvärad af rheumatism och plåkade mig förfärligt med frågor
om bot derför, då han fick höra att jag var medicus. När jag påstod
att rörelse och spatserande vore den bästa grundkur deremot, slog han
mig med en utsago af deras profet: att gående var från _gehennem_. Det
var ej utan att han föreföll mig något tråkig genom sitt högmod. Sedan
vi så sutit en stund och druckit ett särdeles godt kaffe, blefvo vi
inviterade att stiga upp i hans hus och sätta oss i en _ka'ah_, som,
ehuru ej något utomordentligt, var här på orten ovanligt vacker och
snygg. Medan vi suto der i den äkta orientaliska lättjan, hörde vi
_selam_ från moskén och gingo dit, gjorde vår _vodo_ och vår fredagsbön
i ett ganska stort sällskap. Det var första gången jag gjorde denna bön
och det var ej utan en liten rädsla och darrning i byxorna jag stod i
församlingen, nästan på den första och förnämsta platsen i moskén.

Shekh _'Ali_ läste _khotbe_ med en viss enkel värdighet. Den var ganska
vacker, så mycket jag i hast och i min tvungna ställning kunde höra
och förstå deraf; men så glömde han ej heller om aftonen, då vi voro
på tu man hand, att berömma och prisa den. I moskén fattades ännu
_member_ och _dikke_ och jag fick öfverhufvud ännu ej riktigt reda
på alla ceremonierna. Efter bönens slut gingo vi åter upp till byns
patron och blefvo sittande i _ka'an_ tills middagsmålet inhemtades på
en stor bricka. Sällskapet hade under det vi sutit här småningom ökat
sig, så att det var ganska betydligt då vi satte oss omkring bordet
och med fingren började gröpa i faten. Här förekom naturligtvis krus
och trugningar och man nästan tvangs att äta för mycket. Den äkta
enkla gästvänligheten har jag dock ännu ej funnit här. De tyckas vara
gästfria mer af fruktan för tadel, än af sannt hjerta. Sedan vi ätit
och druckit kaffe aflägsnade sig somliga, andra lade sig der de suto
att taga sig en lur; jag gick med shekh _Soleiman_ och en annan _Fellah
fikh_ ner till floden och simmade der. Vi suto sedan i skuggan af ett
uselt skjul vid en _sakijeh_, åto råa gurkor och betraktade den väldiga
floden, på hvilken nu färdades ovanligt många små fartyg. Vi gingo
sedan åter upp, höllo vår _'asr_-bön i moskén och jag gick derefter
ensam hem, emedan shekh _Ali_ gått förut. Sedan jag kommit hem hade
jag åtskilliga besök af sjuka, bland andra af shekh _Soleimans_ unga
hustru, som frågade mig om en hennes sjuka son. Hon var en särdeles
nätt qvinna och hon lär ha märkt att jag betraktade henne, emedan hon
särdeles flitigt slängde på sin slöja och flera gånger lät mig se
hela sitt ansigte. Och hvarföre skulle ej qvinnorna kokettera äfven
här, ehuru de ej hållas just bättre än hundar? Om aftonen blefvo vi
afhemtade af en byns äldsta att äta qvällsvard hos honom. Sedan vi på
hans vackra höga _mastabe_ väntat ifrån _maghrib_ ända till _'esha_ och
hållit vår _'esha_ bön, hemtades slutligen maten fram och vi åto nu
såsom i går hos _Abo Musa_ i kolmörkret. Så snart jag fått maten i mig,
gick jag hem, följd af shekh _'Alis_ systerson _Ahmad_, som ännu länge
efter det jag laggt mig blef sittande vid min bädd att prata, plågande
mig med uppmaningar att jag skulle bli här hos dem, gifta mig här,
så och skörda såsom de andra. Jag ledsnade slutligen vid hans prat,
men svarade just ej annat än: _nasib_, hvarmed man oftast och lättast
slipper ur mången klämma.


Juli 13.

Sedan vi druckit kaffe, läst litet och haft åtskilliga besök, kom
_Sejid Mohammad_ och hade oss ut till sig. Det var helt bittida på
dagen och vi blefvo sittande på hans gård i starkt damm af lin, som
2 karlar höllo på att häckla. Detta gjorde man med en sorts breda
trädknifvar, hvars blad voro ganska breda, isynnerhet upptill. Man
tog en knippa lin i handen och slog den på båda ändar, tills den var
alldeles fri från blår. Sättet var öfverhufvud behändigt och karlarne
förrättade sitt arbete med den lätthet och flinkhet man i allmänhet
finner här i alla göromål. Vi blefvo sittande här hela förmiddagen i
väntan på middagen, i sällskap med några andra. Jag hade förfärligt
tråkigt af denna långa väntan och var uttröttad af det oafbrutna
sittandet på fötterna. Åtskilliga sjuka kommo äfven hit och besvärade
mig, ibland andra ett par med ett 3 års gammalt barn, som ej ännu kunde
gå eller tala. Det förekom mig ha engelska sjukan; hans föräldrar hade
brännt honom med glödande jern på ryggraden och i hufvudet. Detta är
i allmänhet en kur, som särdeles mycket nyttjas här och ofta har jag
på Kairos gator eller cafén sett folk stå och bränna sig sjelfva med
glödgade spikar eller andra jernbitar. Sedan vi alla blifvit uttråkade
här efter omkring 3 timmars väntan, hvarunder jag dock tagit mig en
god lur och vår värd nästan hela tiden lemnat oss allena, hemtade man
slutligen maten fram och ett dugtigt mål gjordes, hvarefter vi genast
begåfvo oss hem att sofva. Jag plågades förfärligt af flugor och den
heta instängda luften i min kammare, så att jag just ingen ro fick,
utan steg upp och gick till den närbelägna trädomplanterade _sakijeh_,
samt såg med särdeles nöje på de särskilda hjordar af får, åsnor och
kameler, som hemtades hit att vattnas. Jag tyckte mig nästan lefva
i Josefs och gamla testamentets tid. Jag kom tillbaka kort efter
_'asr_ och gick öfver _battikh_- och _bamia_-fält, som vattnades från
_sakijan_. Det var hela dagen en förfärlig hetta, men jag tyckte mig ej
lida alltför mycket deraf och ingalunda mer än hemfolket här. Sedan jag
kommit hem, blefvo vi åter vid _maghrib_ afhemtade af _Sejid Mohammad_
till honom att äta qvällsvard, och fingo åter sitta der och vänta länge
förän maten hemtades fram. Vi hade i dag besök af en blind _fikih_ från
byn _Ashmam_, som äfven åt här och tillbragte natten hos oss. Han hade
litet tycke af vår Hacklin, och hade en viss gemen min i sitt ansigte.
Han vakade största delen af natten reciterande Koran och tycktes vara
en stor skrymtare.


Juli 14.

Vi hade om morgonen här åtskilliga rättegångsfrågor mellan hustrur
och män, isynnerhet en som roade mig särdeles, mellan en af byns
betydligare män och hans hustru, som han hade agat med stryk. Hon
kom hit springande om morgonen, medan shekh _'Ali_ och jag suto
inne i min kammare samt studerade; hon ropade _fi'ardek, fi'ardek_,
och berättade huru hennes man slagit henne. Han efterskickades och
infann sig om en stund. Här voro äfven några andra tillstädes och
saken begynte afhandlas. Mannen kallade sig sjelf _Bedavi_ och är af
Beduin-ursprung, ehuru redan hans föräldrar varit bosatta här i byn.
Han var en något kort man, med ett tunnt i rödt stötande skägg, som
litet begynt gråna, särdeles liflig, häftig och ofta rytande; tog ofta
shekh _'Ali_ i skägget, svor dervid såsom han svor vid sitt, kallade
skam och vanära ner öfver det om han ej talade sanning, uppmanade oss
oftare än vanligt att välsigna profeten och begagnade sjelf ofta eden:
_bileahilasím_, upprepad 3 gånger, under det han tog shekh _'Ali_ i
hand. Ilade i allmänhet ett outtömligt förråd på eder och försäkringar,
långt flere, tror jag, än Tyskarnes och våra kötteder. Sedan här länge
grälats, fann man for godt att afhöra några vittnen i saken. Saken
gällde nemligen en äktenskaps-ed: _bittalata_. Han hade nemligen i
en stund af häftighet sagt till sin äldre hustru, _durrah_ (ty han
hade 2): _inte motol saka_, har stannat litet i orden och kort derpå
tillagt: _vabittalateh_. Härvid voro åtskilliga personer närvarande
och de skulle nu höras som vittnen. Han gick bort, men kom längre fram
på förmiddagen tillbaka och hemtade oss till sitt hus, der nu åter ett
långt gräl, såsom fornt hemma hos oss, börjades mellan honom och hans
_durra_. Vittnena kommo slutligen tillstädes, blefvo hörda och till
min stora förundran fälldes han ej till äktenskapsskillnad, ehuru han
sjelf förklarade att han med full afsigt och i dess fulla mening yttrat
ordet _bittalateh_. Men det korta uppehåll han gjort emellan det och de
föregående orden, gjorde att de ej gällde. Han var nemligen _Shafi_,
men uti _Hanafi_- och _Maliki_-sekten skulle han ej blifvit frikänd.
Nu återtog han sin hustru med ord, förestafvade af shekh _'Ali_ och
upprepade af honom, hvarunder allt de höllo hvarandra i handen. Sedan
hemtades middagen fram, som jag åtminstone förtärde med särdeles god
smak. Värden trugade mycket och oftast med barsk min, ungefärligen
såsom vår Sjöström, då någon uppvaktare krusade att sätta sig. Det
var öfverhufvud kanske den första man här, som jag tyckte mig kunna
hjertligt skratta åt. Sedan vi kommit hem derifrån, tog jag min bössa
jemte min lilla väska och begaf mig i den stekande middagssolen ner
till Nilen, passerade på vägen en nästan förfallen by, _Ronamijeh_,
samt den började, men ej fullkomnade trädgården eller parken af _Ahmad
pasha Ettahir_, gick ner till floden och simmade, samt mojade mig rätt
i det halfljumma vattnet. På återvägen vandrade jag genom alléerna, som
man nu håller på att hugga ned, sköt en _hodeir_ och 2 _abo girden_, af
hvilka sistnämda här fanns alldeles till otal. Gjorde långa vandringar
öfver fälten och kom tillbaka till _Ronamijeh_, starkt plågad af törst,
satte mig der jemte en man i skuggan af en vägg, drack och pratade med
honom och andra som samlades omkring oss. Vandrade sedan öfver ett
_battikh_ fält, åt en _battikha_ för att släcka min allt fortfarande
starka törst och kom slutligen hem ganska trött närmare _maghrib_.
Här hade jag besök af en Turk, som bosatt sig i byn och var plågad af
allehanda krämpor, till största delen kanske inbillade. Han satt en
lång stund rådfrågande mig, och jag skulle säkert blifvit alldeles
utledsen på honom, om han för öfrigt ej varit en särdeles hygglig och
präktig man. Vi åto hemma i afton och lade oss genast efter _esha_.


Juli 15.

Suto hemma mest hela dagen och fingo största delen af den vara i fred
för besökande. Jag sof mest hela förmiddagen och så äfven eftermiddagen
ända till _asr_, hvarefter jag gick till vår _sakijeh_ och satt en
stund der med en gammal _sherif_.


Juli 16.

Åto bittida frukost hemma, hvarefter jag företog mig en vandring till
floden; passerade moskén i _Kavadi_, satt der en stund och pratade med
shekh _Soleiman_ jemte några sjuka, som rådfrågade mig, bland andra en
gammal omkring 60-årig gubbe, som tycktes ha föga qvar af sina lungor
och magen alldeles hopkrumpen i en båge. När han andades rördes blott
magmusklerna och bröstet var orörligt. Han var ömtålig för hvarje
tryckning på bröstet, isynnerhet på högra lungans öfra och nedra lob,
och vid starkare tryckning på den nedra loben uppstego långa och
häftiga rapningar. Vid auscultationen hörde jag föga respirationsljud
och ett ihåligt klangljud då han talade. Det var öfverhufvud, tycktes
mig, ett intressant fall och jag rådde honom bege sig till hospitalet
i Kairo. Men härpå svarade han att läkarena der voro kristna och han
moslim, och att, om de sågo sig ur stånd att kurera honom, skulle de
ge honom något gift, som snart skulle göra slut på honom, sedan skära
upp honom och se hvar hans sjukdom satt, för att framdeles i slikt
fall veta råd. Han försäkrade att sådant händt. Också beskref han sig
i en dröm ha sett 3 _mubarikin_, som sagt honom att de hvar i sin tur
höllo vakt öfver honom o.s.v. Shekh _Soleiman_ följde mig efter en
stunds väntan ner till floden, vi stannade en stund på ett _battikh_
fält och åto en _battikha_, vadade öfver en smal gren af floden till
en holme, som till största delen upptogs af ett sandfält, men på hvars
östra kant var ett _battikh_ fält. Vi simmade i floden och satte oss
sedan vid en gammal gubbe, som var väktare här, och åto 2 _battikh_,
som alldeles spände min mage, och dock ville de truga mig att äta mera.
Liksom annat för godt och välvilligt trugande folk, äro menniskorna
ock här tråkiga. Vi vandrade i middagshettan tillbaka och kommo trötta
fram till moskén, der jag satt en stund, hvilade mig och drack vatten.
Der var fullt af fattigt folk, som låg och sof. Jag satt dock ej länge
förän jag steg upp, begaf mig på väg hem i den hetaste eftermiddagssol,
och kom hem, ej så trött, som fastmera plågad i mina fötter, emedan de
fördömda nya skorna på nytt börjat skafva. Vid _'asr_ kom hit folk,son
satt en stuns. Sedan de gått och vi gjort vår _maghrib_-bön, begåfvo vi
oss till en af byns förnämsta, dit vi voro inviterade till qvällsvard.
Vi blefvo uppförda i en stor _ka'ah_, som egentligen var för husets
qvinnor, men nu uppläts åt oss till vår måltid. Väggarna voro brokigt
målade, hvita och röda i rutor och som vanligt intet tecken till möbler
eller sängar; blott på ena sidan var en lång halmmatta utbredd och
ofvanpå den i ena hörnet af rummet närmast dörren en _seggade_ samt
en dyna, på hvilken shekh _'Ali_ och jag lutade oss. En särdeles lyx
var det i afton att vi hade upplysning af en lampa, som dock spridde
blott ett ganska matt och svagt sken. Qvällsvarden bestod af de här
oföränderligt brukade rätterna, en stekt gås, ris, _bamia_ och _lobia_,
men var öfverhufvud god.


Juli 17.

Sedan jag om morgonen bittida efter kaffet gjort ett litet mål af mjölk
och bröd, begaf jag mig med shekh _'Alis_ systerson _Ahmad_ på en åsna
ut till marknåden i en närbelägen by, _Shamon_. Det blåste en mild
frisk nordvestvind, som ifrån fälten och de hvetehögar man nu håller på
att tröska, hemtade en särdeles ljuf och lifvande doft. Vi passerade
mest hela vägen längs _Tera_ eller den låga usla kanal, som leder upp
vatten öfver fälten vid Nilens nu snart instundande öfversvämning.
Den är högst usel och försummad, men, ehuru årets hela gröda beror af
den, måste man ändock med våld nödga folket att helst litet gräfva
och hjelpa upp den. Passerade på afstånd en liten och längre fram en
betydligare, ganska vacker by, _Talie_, med en ansenlig moské och
minaret. Här tycktes vara ovanligt mycket planteringar och _sevaki_,
hvarföre den vann betydligt vid jämförelsen med de byar jag härtills
sett i Nildalen. Den var belägen ungefär på hälften af vår väg. Utan
uppehåll fortsatte vi färden, dels på brädden af _Tera_, dels in uti
den och framkommo efter omkring 2 timmars, mig tröttande åsneridt
till _Shamon_. Det är äfven en ibland de betydligare byarne och plats
för en marknad, _sok_, som hålles här hvarje onsdag. Den är belägen i
sluttningen af en sandhöjd eller kanske rättare grushög, på hvilken jag
genast uppsteg och njöt af den härliga utsigten öfver Nildalen samt de
densamma åt alla håll dominerande pyramiderna. De förnämsta artiklar
här funnos till salu tycktes vara kreatur, får, kor, isynnerhet kameler
och åsnor. Jag fattade här ett särdeles tycke för kameler, så klumpiga
och fula de än först förekommo mig. De förekomma mig såsom särdeles
kyska och blygsamma djur. För öfrigt oändligt mycket _battikh_, meloner
och grönsaker. Åt här första gången i år vindrufvor. _Attarer_ med
kryddor och allehanda småsaker, lärfts- och bomullstyg-säljare voro
här äfven till ganska stort tal för köpande qvinnor och flickor, som
åter å sin sida utbjödo _takijer_. I byn fanns för öfrigt handelsbodar,
slagtare och cafen, i ett af hvilka jag drack ett särdeles godt kaffe.
Rörelsen var ej särdeles stor, dock ej obetydlig, och tyckte jag mig
kunna uppskatta folkmassan till omkring 400 personer. De bekanta jag
här träffade från vår by, klagade öfver att i dag var ringa rörelse.
Jag vandrade några hvarf 1 staden och tyckte den vara byggd i samma
smak som vår by, af obränd tegelsten. En vacker och stor moské fanns
här med åtskilliga (4 à 5) _kubbor_ för shekher. Ehuru här intet
spirituosum förtärdes och inga druckna sågos, var oväsendet och sorlet
dock ingalunda mindre än på våra marknader. Man ser folket här i
allmänhet nästan aldrig slåss, men de förstå att bruka tungan desto
bättre, deras vrede bryter ut i skrik och hojt, högst sällan i slag;
i detta fall äro slagen blott matta och usla, och å andra sidan äfven
högst matt afvärjda. Jag köpte allehanda småsaker, för att ej komma
tomhändt hem från marknaden. Satte mig i skuggan af några träd och åt
en _battikha_, väntande på _Ahmad_, som ännu hade små bestyr. Kort
före middagen begåfvo vi oss på återväg i en starkt stekande sol och
tjockt damm, som uppsteg efter det hemfarande marknadsfolket, samt af
medvinden fördes med oss och plågade mig svårligen. Vi kommo i sällskap
med 2 andra åsneridare från vår by och gumpade hemåt under samtal. Vi
hunno fram kort efter middagen, höljda i damm och smuts samt brända af
solen. Man hade på förmiddagen under min frånvaro skickat åtskilliga
bud från en granngård, tillhörande den nu aflidne Turkiska _kashifens_
enka, att jag skulle komma dit och se på hennes sjuka dotters ögon.
Sedan jag således tvått och skott mig, begaf jag mig dit med shekh
_'Ali_, Vi blefvo emottagna på _mastaban_ i portgången, suto der ätande
frukt och ett dugtigt middagsmål af de vanliga rätterna, samt drucko
ett ypperligt kaffe. Allt här i huset tycktes vara rikt och godt, dess
ägarinna välmående, i goda omständigheter. Sedan vi sålunda blifvit väl
plägade, blef jag anmodad att med shekh _Soleiman_ stiga upp i _harim_.
Gårdens ägarinna är nemligen hans faster. Vi gingo upp öfver en snygg
vacker innangård och togos emot en trappa upp i en stor _ka'ah_ af 3
fruntimmer, husets värdinna, som beslöjde sitt ansigte särdeles väl,
hennes dotter den ifågavarande sjuka och shekh _Soleimans_ hustru.
Det är väl att här att inga complimenter finnas för fruntimmer; man
inträder utan att ens helsa eller högst säger man _salamat_ eller något
annat dylikt. På mattan der de suto, var lemnad plats mellan modren
och dottren, jag intog den genast utan krus, satte mig och började
titta i flickans ögon. Hon afslöjade sig helt och hållet, visande
sitt utomordentligt vackra ansigte, med en ljus skär hy nästan såsom
hos oss, och emellan den framtills öppna _'antarin_ sken hennes hvita
framknoppande bröst. Hon var midt emellan mogen och omogen, kanske
omkring femton år och en höt retande varelse, så mycket mera för mig,
som på en lång tid ej sett någon vacker flicka. Jag betraktade hennes
vackra svarta, men nu af _conjunctivitis_ fördunklade ögon, men kunde
ej hålla mig från att kasta ögonen äfven på hennes öfriga behag. Hon
var verlkigen mera nordisk, än en flammande sydländska. Jag kände
hennes puls och den var förfärligt agiterad, sprittande troligen af den
för henne alldeles ovanliga närheten till en främmande karl. Sedan jag
var färdig med henne och pratat ut om medicin &c., framkom en annan
något ändre flicka, dock ännu i första blomningen, med ett särdeles
skälmsk, pikant ansigte och en frodig kropp. Hon hade äfven det ena
ögat litet fördunkladt, och jag fick derföre se henne obeslöjad. Skada
att hon var litet, dock alldeles obetydligt, märkt med små koppärr.
Hon var för öfrigt vacker, med ett helt annt uttryck än hennes syster,
fullkomligen österländsk. Jag fann mig särdeles blåten här uppe i
_harim_, och försökte göra mitt besök så långt som möjligt. För öfrigt
fann jag qvinnorna här i tal och åtbörder ungefär dylika som hos
oss, dock kanske med mindre koketteri. Hvad qvinnorna här hafva ett
ypperligt tillfälle att kokettera med, är deras slöja, som de allt
efter behag kunna vrida och slänga så, att de visa antingen blott ena
ögat, mer eller mindre eller hela ansigtet. Det föll mig litet in att
alltsammans var en liten anläggning af shekh _Soleiman_, som hela tiden
på allvare gått ihop med mig att ja skulle bosätta mig här i byn,
gifta mig här samt lefva och dö med dem. De begagnade sålunda kanske
tillfället att låta mig se två giftasfärdiga döttrar. Sedan vi sutit
här uppe kanske närmare en timme, gingo vi ner jemte värdinnan, som kom
och helsade shekh _'Ali_ (till hvilken fordom efter hennes mans död
haft godt tycke), stannade stående nedanför _mastaban_ och pratade med
honom om ett rättegångsmål, samt skickade åt oss kaffe, sedan hon åter
gått upp. Vi drucko det ocg gingo bort en stund efter _'asr_. Sedan vi
kommit hem och hvilat en stund, kom hit en man, som jag åderled, och en
annan, åt hvilken jag gaf ett pecept för sjuka ögon, Aftonen tillbragte
vi hemma, oroade blott af några i en rättegångssak tvistande män, som
slutade vid _'esha_.


Juli 18.

Gick på förmiddagen ut till vår _sakijeh_, satt der en stund och
svalkade mig. Medan jag satt, kom en gammal man med en åsna. Jag gaf
mig i samtal och fann honom vara så godt som alldeles blind genom
gammal _trichiasis_. Han sade sig ej se vägen eller hvart han gick,
utan hans åsna ledde och förde honom rätt. Jag bad honom hyra mig sin
åsna ner till floden och lofvade vid återkomsten hemta den tillbaka i
hans gård. Med den vanliga Arabiska misstänksamheten svarade han sig
ingen säkerhet ha, att jag skulle komma tillbaka med den, kanske skulle
jag taga åsnan och bege mig på den till Kairo. Slutligen kommo vi
öfverens att han sjelf skulle följa med mig. Vi begåfvo oss sålunda på
väg, jag på åsnan och han lunkande efter. Han var en högst rolig gubbe,
vägen gick fort under samtal med honom, i den ljufva NVvind, som blåste
oss svalka öfver fälten. Framkomna till floden tog jag mig ett godt
bad i den; när jag kom upp, satte vi oss under ett träd och gjorde en
god måltid på några bröd och en stor präktig _battikha_, som vi köpte
af några på stranden vid ett vanligt landningsställe sittande qvinnor.
Vi begåfvo oss så hem i middagshettan, som det tycktes till stort
besvär och plåga för min gamla gubbe, som ätit just dugtigt af den
väderdrifvande _battikhan_ och nu lunkade efter åsnan. Vid _'asr_ begaf
jag mig till vår _sakijeh_ och svalkade mig der; under tiden kom en af
byns shekher och vattnade sina kameler. Han tog mig med sig till ett
invid liggande lökland, der folket höll på att taga upp lök. Jag satt
der en stund med honom i solhettan och gick sedan hem. Här afhandlades
ett mål mellan en gammal svärmor och hennes måg, som slagit sin hustru,
gummans dotter. Gumman var särdeles vig i tungan, såsom öfverhufvud
allt folk här, och liflig i sina rörelser med händerna. Kort efter
_maghrib_ kom en af byns shekher och tog oss med sig till sitt hus, der
vi på ett tak åto qvällsvard.


Juli 19.

När _selamen_ hördes begåfvo vi oss med shekh _'Ali_ till moskén, för
att hålla vår fredagsbön. Det var ett högst uselt hål, sämre än den
sämsta lada hos oss, med vasstak som höll på att falla sönder och
hängde i långa strån ner; golfvet belagdt med söndriga halmmattor,
var fullt med stoft, damm och fogelträck. Af alla kyrkor, moskéer och
bönehus, som jag sett, har intet varit sämre än detta, och det vittnar
ej just särdeles väl om byns folk. Efter bönen, som jag tyckte mig nu
förrätta utan fel och fruktan, blefvo vi uppkallade till en af byns
äldste, suto der en stund och åto _battikha_, men då ingenting annat
kom fram och vi af värden blefvo inviterade att göra som han och lägga
oss till en middagslur, begaf jag mig bort. Så snart jag kommit hem
och kastat af mig _gibben_, gick jag åter ut för att få tag på min
gamla åsnedrifvare, som borde föra mig ner till floden. På vägen kom
emot mig shekh _'Ali_, som äfven ledsnat hos gubben der vi voro, och
hade mig med pock och tvång tillbaka till vårt hus, der vi åto litet.
Jag skickade sedan att höra efter min gamla åsnedrifvare för att föra
mig ner till floden, men han var ej hemma. Jag beslöt således att slå
simningen och floden ur hågen för i dag samt blef hemma sittande. Yi
hade ej sutit länge förän _Sejid Mohammads_ lilla son _Ibrahim_ kom och
bjöd oss tillbaka till gården, den vi nyss lemnat. Vi hade sutit en
liten stund uppe i _ka'an_ (jag betraktande de klumpigt och fult målade
ziraterna af Nilfartyg, minareter, brinnande lampor och cirklar, nästan
alla i röd och grön färg) då bordet dukades upp på den vanliga runda
halmmattan och vi började gröpa i faten. Sedan vi ätit och druckit ett
särdeles godt kaffe, begåfvo vi oss hem. Jag gick till vår _sakijeh_
och roade mig åter att betrakta boskapen, som vattnades, och den
klart nedgående solen, med en viss längtan efter våra ljufva nordiska
julinätter.


Juli 20.

Gick om morgonen med shekh _'Ali_ till den för några dagar sedan från
Kairo hitkomna shekh _Hariri_. Hans hus är ett af de största och
vackraste här; vi blefvo der emottagna på en _mastaba_ på gården,
öfver hvilken för oss utbreddes 2 _seggader_. Sedan vi der blifvit
serverade med kaffe, kom shekhen sjelf ner. Yi hade nemligen kommit
något bittida, så att han ännu ej hunnit väl upp eller ajusterat sig.
Vi suto ännu en stund här med honom, hvarunder han frågade mig om mitt
land m.m. Vi blefvo sedan bjudna att stiga en trappa upp och sätta
oss i en _fasha_, der samma mattor utbreddes för oss. Shekhen började
läsa för oss ur en liten bok, en _tefsir_ på suran _Vaddoha;_ men som
skriften var Persisk och något svårläst, gaf han boken åt shekh _'Ali_,
som läste förklaringen till slut. Den räckte temmeligen länge och var
tråkig. Shekhen, som är son till den förra _muftin_ i _Flanafi_-sekten
i Kairo, började nu tala om sina öden, om hat och förföljelse som han
lidit i verlden m.m. Han hade sjelf haft drömmar och andra om honom,
han hade rådfrågat _Raml_ och _Mendel_, alla hade lofvat honom kommande
storhet och höghet; men när han jemförde sin nuvarande ställning i
verlden med hvad alla dessa lofvat honom, visste han ej hvad han skulle
tänka. Han tycktes mig sjuk och högst ömklig i sin själ, med stora
tankar om sig sjelf, liksom han vore utvald af Herren till stora värf
och hög plats. Han liksom alla skrymtare och uslingar, så här som hos
oss, bar Herrans namn på tungan ständigt och var alltid färdig med en
bön eller en suck till honom, men bar honom föga i hjertat. Han är för
öfrigt en man af förmögenhet, med slafvar och qvinnor till stort tal.
Shekh _'Ali_ var hans ödmjukaste jabror. Vi åto hos honom en dugtig
frukost på ungefär midten af förmiddagen, drucko ännu kaffe och begåfvo
oss bort, nedföljda af honom, som begaf sig till sitt _harim_ för att
sofva, sägande att nu just vore tiden för hans sönm, ty om natten fick
han ingen blund i sina ögon -- stackare han! Sedan jag kommit hem och
väntat en stund till eftermiddagen, tog jag min gamla åsnedrifvare
_Abo Salim_ och begaf mig ner till Nilen, der jag först simmade 2
gånger efter hvarandra och sedan tog mig en lur på min _lebbade_, som
jag tagit med mig och nu bredde ut under de stora acacieträden. Sedan
simmade jag ännu en gång och kom hem mellan _'asr_ och _maghrib_. På
vägen blef jag vid _Ronamijeh_ anhållen af några byns raska gossar
och affordrad 10 fadda, ej utan det här vanliga pocket. Jag pockade
tillbaka, gaf dem ingenting, och slog till en med den lilla käpp jag
hade i handen för att jaga på åsnan, men han böjde sig undan slaget.
Jag förargades något, men det är här så vanligt och jag lär nog ofta
komma att möta sådant folk i Arabien. Hemkommen suto här åtskilliga
sjuklingar, som väntade mig. En lät jag åder på; han var särdeles rädd
för åderlåtningen, men då jag gick bort och stack min lansett in, kom
han tillbaka och bad mig derom förfärligt. Ato qvällsvard hemma.


Juli 21.

Blefvo utkallade om morgonen bittida att dricka kaffe, och jag att
skjuta ett par foglar, som hvarje morgon plägade komma och sätta sig
här i några trän. Jag begaf mig ut med min bössa, men fann ingenting
annat än kråkor och dufvor, lossade derföre ej mina skott. Sedan låg
jag hela förmiddagen på _mastaban_ och språkade med _Mustafa_, äfvensom
den andre hans gamle vän och slägtinge. Till middagen blefvo vi
utbjudna till f. d. _kashifens_ hus och jag fägnade mig med hoppet att
få se mina 2 vackra flickor, men det slog felt. Vi blefvo emottagna på
_mastaban_ i portgången, der redan före oss ett sällskap af 5 personer
hade lägrat sig. Bland dem var en man, som tycktes hafva varit mycket
hos Européer i Alexandria. Han talade allehanda om deras bruk och hade
funnit att deras lefnadssätt samt institutioner voro i tvär motsats
till Orientens. Han, liksom mycket annat folk här, prisade mycket
Frangerna, deras redlighet och andra goda egenskaper. Den tid måste
ock snart vara inne, då Frangernas öfverlägsenket uti allt blir erkänd
här, om ock religionshatet behöfver kanske sekler för att mildras. Det
vanliga samtalsämnet om mitt land kom naturligtvis upp, och det hette
nu att der var ingen natt alls. Jag satt mest tyst och lät som vanligt
shekh _Ali_ berätta derom efter godtycke. Slutligen kom måltiden fram,
den var ymnig och god, hvarföre all ära äfven bevisades den. Tvärtemot
hvad jag hemma föreställt mig om Arabernas måttlighet, har jag här
öfverhufvud funnit dem temligen glupska och svaga för kräslighet.
Det är blott i mat, qvinnor och kaffe, som de öfverflöda; men det är
också nog! Efter måltiden afhandlades ett mål mellan en gammal man
och hans svärson. Gubben tycktes vara utomordentligt gammal, darrade
i alla lemmar och hela sin kropp af ålderdomssvaghet, kanske nu äfven
till någon del af vrede, så att då han tog emot en pipa för att röka,
spillde han ut allt som var istoppadt. Han blossade som oftast upp af
vrede, steg upp från sin plats i sjelfva portgångens tröskel, stapplade
darrande i alla leder och vacklande fram till _mastaban_, och förde sin
sak med hög, förifrad stämma under häftiga rörelser med sina darrande
händer. Mig, som satt på sidan om honom, förekom hans solbrända ansigte
alldeles svart, och jag fann öfverhufvud särdeles intresse, men äfven
en viss hemskhet i att betrakta vreden och öfverilningen hos en man,
som stod så nära grafvens brädd. Jag kunde ej nu, såsom vanligen vid
dylika fall, skratta, och nedrigt förekom mig det tvungna skratt jag
såg på shekh _'Alis_ läppar, då han for en sak förebråddes af gubben.
Jag lemnade slutligen sällskapet, gick ensam bort, tog min gamla _Abo
Salim_ och begaf mig ner till floden, der jag, dels i den, dels på
dess strand under träden tillbragte eftermiddagen tills någon timma
före _maghrib__. 'Ali_ var ej hemma, men kom snart, vi åto allena vår
qvällsvard och lade oss omedelbart efter _esha_.


Juli 22.

Gick om morgonen till vår _sakijeh_, och skot en kråka åt byshekhen,
att hänga upp på sitt _battikh_ fält. När jag kom hem blef jag
efterskickad till _Ahmad effendi_, der jag träffade ett stort sällskap
på _mastaban_ på utgården, bland andra äfven _Abo Jusuf_ från _Kavadi_,
som sade att en af hans vänners tjenare i en närbelägen by blifvit
skjuten, men lefde ännu, och bad mig fara dit för att taga ut kulan.
Han lofvade skicka mig ett ök vid middagen i fall de 2 läkarena, han
skickat dit förut, ännu ej fått ut kulan. Men då intet bud kom till
mig, begaf jag mig vid _'asr_ ner till floden med min åsnedrifvare, nu
på ett annat ställe vid cafét nedanför _Kavadi;_ jag satte mig, sedan
jag simmat, på stranden, drack kaffe och betraktade med särdeles nöje
båtarne, som i stor mängd färdades fram på floden. Då jag gick tittade
jag på café-karlen, som höll på att bereda _hashish_. Den var finstött
och invecklad i flere böjningar papper. Han brände pappret först på
kolelden och stampade det sedan. Hvad den skjutna karlen beträffar,
fick jag sedan höra, att han blott fått sig en liten rispa och ingen
kula träffat honom.


Juli 23.

Vandrade omkring och sköt en örn för byshekhens dufslag. Satt med honom
vid _sakijeh_ och blef inviterad att der äta qvällsvard med honom.
Han håller på att fasta nu i början på _Regeb_ (redsheb) och fortär
ingenting så länge solen är uppe. Jag tog mig äfven här ett kallt bad
i _fiskijeh_. Vandrade för öfrigt omkring och bestyrde om åsnor för
vår resa till _Tanta_, samt förargade mig öfver shekh _'Ali_, som allt
ännu ville uppskjuta den från stund till stund. Hade för öfrigt något
tråkigt hela dagen.


Juli 24.

Stego upp vid _fagr_ och gjorde vår bön, hvarefter jag började packa
min kappsäck och ställa allt i ordning till resan. Sedan vi voro
färdiga fingo vi ännu länge vänta på vår åsnedrifvare, föran han kom
med våra åsnor. Han kom dock slutligen och vi begåfvo oss å väg.
Vi passerade _Talie_ och _Ashmon_, ridande oupphörligt förbi stora
hjordar af boskap, hufvudsakligen kameler, som _Maghrabi_ och _Beduin_
Araber förde till torget i _Ashmon_ för att säljas och troligen, om
de ej lyckades der, sedan till _Tanta_. Genast efter _Ashmon_ blef
jag trött af ridten på den svårridna och dåligt besadlade asnan, steg
af och vandrade till fots omkring en half timma med bara fötter. Jag
kände under vandringen ingenting och tyckte mig kunna så spatsera huru
länge mig behagade. Men då jag sedan satt upp och ridit en stund och
derefter åter steg af, kände jag mina fötter vara svullna och hälarne
så ömma, att jag ej kunde stiga på dem. Jag fann mig i en särdeles
svår ställning, kunde hvarken gå väl eller rida, men af solen och
hettan led jag just ingenting, ehuru shekh _Ali_ måste binda duk om
sina ögon för att hindra solen. Vi passerade förbi en by _Samadom_
och åtskilliga andra, hvars namn jag ej lade på minnet; de voro alla
liksom stöpta i samma form, alla byggda af den här oföränderligt
brukade obrända tegelstenen. Fälten lågo nu nästan öfverallt i träde
och man var sysselsatt att släpa på dem spillning, som dock här ej
bestod af dynga, utan af grus från gamla hus m. m. Här och der såg
man ett tobaksfält, men mest _battikh-_ och _'ägor-_fält, _lobia-_
och _melohija_ samt andra grönsaker. Vägen gick nästan oföränderligt
längs _kera'_ eller kanalerna, som leda vattnet ur floden öfver fälten.
Det är bedrÖfligt att se huru dåligt de äro underhållna, ehuru årets
hela gröda helt och hållet beror af dem; och dock nödgas folket med
våld från pashans sida att gräfva upp dem och ålla dem åtminstone så
pass i stånd. Der vägen gick in på fjälten var jorden remnad i stora
sprickor och tycktes likson gapa efter Nilens öfversvämning. Hvar helst
vi tågade fram fanns ingen skugga alls, och utan det minsta skygd voro
vi utsatta all middagssolens hetta. Trän finnas här öfverhufvud föga,
blott vid hvarje by omkring någon _sakijeh_ eller annars möjligen någon
trädgård. Nu har man äfven till stor del nedhuggit palmträden, sedan
pashan satte 60 faddas _firde_ på hvart träd. Utsigten är öfverhufvud
enahanda, men vackert begränsad åt vester af de långa Sandbergen och
öknarne, som sträcka sig inåt Afrika och i fonden af dem de väldiga
_Gize_-pyramiderna. För öfrigt åt alla håll den fruktbara Nildalen, som
liknar ett haf med byar och deras små trädlundar liksom öar. Hvarje by,
eller åtminstone de flesta, står på någon liten upphöjning, ej berg,
utan någon sorts jordhöjd, som jag ej kan förstå huru den uppstått.
Kanske äro de qvarlefvor af hus och sophöhat från de äldsta urminnes
tiderna. Floden synes öfverhufvud ej, dess stränder ligga högt öfver
dess yta och i full jemnhöjd med det öfriga landet, så att man måste
vara nästan på dess brädd för att se dess vatten. Få byar äro byggda
vid dess strand, de flesta högre upp i dalen. Orsaken dertill inser
jag ej. Vägen var öfverhufvud väl befaren, ehuru der ännu ej var någon
trängsel, såsom man sade att det i morgon och öfvermorgon skulle bli.
Vi kommo middagstiden fram till _Menof_, sedan vi visst öfver en timmas
tid sett den och ridit mot den. Det är en af Nildalens största och
betydligaste städer eller byar, _balad kursi_ d. v. s. säte för _kadi_
och _kaskif_, och derjemte äfven _balad bender_ d. v. s. här finnes
torg och handel. Dess läge behagade mig isynnerhet på afstånd, ovanligt
mycket planteringar och träd sågos rundtomkring och äfven ett teleskop.
Den ligger på en temmeligen stor höjd, under hvilken flyter en kanal
af Nilen, med temligen brunt och smutsigt vatten. Vid dess strand stod
en stor, nästan oformlig byggnad, med en jordvåning under och en annan
deruppå. Den var nu förfallen, hälft utan tak, här och der ramlande.
Den hade tjenat till kasern, men stod nu obegagnad och rucklig, liksom
så många andra af pashans inrättningar. Vi satte öfver den smala och
grunda kanalen på en färja, vandrade upp till staden, togo in hos en
shekh _'Alis_ slägtinge, lemnade våra åsnor och våra saker der, samt
företogo oss en vandring inåt staden. Den var byggd i samma form och
af samma material som dess andra Nilsystrar, med en betydlig _sok_ med
tak öfver. Vi rakade våra hufvuden här, drucko kaffe och begapade en
liten kavalkad af Turkar, som med trummor, _tarer_ och pipor begåfvo
sig ut till _Beduin_ Araber. Menof är för öfrigt bekant och berömd för
sina vackra mattor, som här förfärdigas af _samar_ och _kash_, två
slags rör eller säfvexter som vexa på berg. Sedan vi uträttat hvad vi
hade att göra i staden, återvände vi till vårt qvarter, åto der en god
frukost och hvilade oss litet, dock utan att sofva. Någon timma efter
middagen begåfvo vi oss åter på väg i värsta _kejale_ och gumpade på
åsnor. Jag bytte här åsna med shekh _'Ali_ och fann någon liten ro på
den nya, emedan den var lastad med vår ressäck, som gjorde ridten litet
beqvämare. Vi passerade åter åtskilliga byar, bland andra Sershine, der
en stor vacker palmlund och andra trädplanteringar funnos. Här, sade
vår åsnedrifvare, var fordom under Faraonernas tid Egypternas magasin.
En gammal pelare syntes här ännu, som tycktes vara en qvarstod efter en
moské, ehuru vår åsnedrifvare försäkrade den vara från aflägsnare tider
och att man här ännu gräfde upp skatter. Kort före _maghrib_ passerade
vi en by _Tuli_, som låg alldeles ovanligt högt på en jordvall utan
berg. Vi började nu påskynda vår ridt, för att hinna vårt nattqvarter.
Satte öfver kanalen på en färja och hunno i hälft mörker kort före
_esha_ fram till byn _Zurkan_, der vi veko in hos en shekh _'Alis_
vän shekh _Ibrahim_, en lärd och studerad man. Vi emottogos särdeles
vänligt och gästfritt uppe på ett tak eller _fasha_, som var fullt af
stoft, halm och mycket skräp. Aftonen tillbragtes här under prat, och
bland annat underrättade oss shekh _Ibrahim_ att ryktet om en fånge,
som _Essejid Ahmad Elbedavi_ säges i år hafva flyttat under en natt
från fångenskapen hos _Druserna_ (der han försmäktat i 16 års tid) till
_Gum_ vid _Tanta_, var fullkomligen grundadt, ehuru folket i Kairo
förklarade hela historien för lögn och en uppfinning af fången att
väcka medlidande. Vi åto en god qvällsvard af många rätter, gjorde vår
_vodo_ och våra böner, som shekh _'Ali_ och jag försummat hela dagen.
Jag förkortade dem dock till blott _maghrib_ och _esha_ bön, men shekh
_Ali_ gjorde dem alla. Vi bredde så ut våra mattor och lade oss, jag
ej utan fruktan för skorpioner och annan ohyra på den plats jag valt
mig i skräpet, sedan jag först drifvit undan en der sofvande get. När
jag klädde af mig mina byxor, _takme_, fann jag mina ben från knäna
alldeles röda, brända af solen och särdeles ömma. Jag hade nemligen
lemnät dem bara och obetäckta under resan, för att få litet färg på
dem. Jag sof dock särdeles godt under hela natten, trött och utriden
som jag var.


Juli 25.

Sedan vi druckit kaffe och förut gjort vår morgonbön, begåfvo vi oss
på väg, ehuru folket och shekh _Ibrahim_ träget gick ihop med oss
att stanna här qvar öfver denna dag. Han tycktes i allmänhet vara en
särdeles god, välvillig man och jag fann mig väl hos honom. Han följde
oss ett godt stycke på vag ner till kanalen, hvilken vi åter öfverforo
på en färja. På vägen åto vi en _battikha_ vid ett _battikh_-fält och
shekh _Ibrahim_ gaf oss till vägkost en stor torta. Sedan vi skiljt oss
från honom, satte vi oss upp på våra ök och fortsatte i morgonsvalkan
vår väg. Vi passerade åter åtskilliga byar, som i allmänhet, ju
högre tipp vi kommo, tycktes vara vackrare och mera välmående, med
planteringar och trän. Här och der på ganska korta håll af omkring
1/2 timmas väg voro små brunnar med öfverbyggdt hvalf och en liten
stuga invid, alltid under ett eller flera trän, der man kunde släcka
sin törst för 5 fadda eller ingenting. Folk var vanligtvis samladt
deromkring och vägen i allmänhet hitåt mera trafikerad än framföre.
Vi hvilade en stund vid en källa under några trän och åto der den
_battikh_ och den pannkaka shekh _Ibrahim_ gifvit oss. Kommo in i
_Tanta_ någon timma före middagen och sprungo litet af och an för att
söka oss qvarter.

Sedan vi betraktat några små usla kryphål, stannade vi slutligen vid
ett, en _ghorfa_ i ett litet hus. Genast efter det vi här inqvarterat
oss, lade vi oss att sofva, jag alldeles afklädd mellan mina lakan.
Sedan vi stigit upp närmare _'asr_, fullgjorde vi, såsom alla andra,
den alla hit anländande åliggande skyldigheten att besöka och göra
_zijaret_ hos _Sejid_. Vi trädde in i moskén, som utan att vara af
de största, dock var ganska betydlig och temmeligen full med folk,
icke allenast af sådana som besökte _Sejid_, hållande sina böner och
läsande surer ur Koran för honom, utan äfven af allehanda krämare, som
utbredt sina småsaker till salu i pelargångarne. Yi gingo först till
_Medan_ och fingo slutligen efter lång väntan plats i ett litet hus,
för att lösa våra byxor. Sedan vi gjort det, gjorde vi vår _vodo_ uti
_Medan_, hvars vatten var så smutsigt att jag omöjligen kunde förmå
mig att vid _madmadsh_ sätta det i munnen, ehuru om aftonen en af
våra karlar försäkrade mig att han druckit dcraf ymnigt och funnit
det alldeles utomordentligt godt. Men hvad gör ej vantron! _Medan_ är
ovanligt stor, kanske den största jag sett; rundtomkring var fullt
med folk, som förrättade den vanliga tvagningen till bön, och inuti
var fullt af folk som alldeles nakna badade sig i den, anseende dess
vatten vara af ovanlig välgörande kraft. Äfven qvinnor sprungo här
omkring och tvättade sig i _medan_. Vi gjorde vår hittills försummade
middagsbön och kort derpå vår _'asr_ bön i moskén, inträdde sedan
i _maksoran_, satte oss der i en knut och läste hvar sin sura till
_Sejid_. Jag begagnade dock mest tiden att titta mig omkring, runkande
på hufvudet och kroppen och rörande mina läppar. Folket dels vandrade,
dels satt omkring _maksoran_ till stort tal, kysste den och läste
någon bön dervid, såsom vanligt. _Fokaha_ fanns här till stor mängd,
som för 5 fadda läto leja sig att för den eller den läsa _Jasin_ eller
någon annan sura till _Sejid_. Derefter gjorde vi vår _zijare_ hos
_Sejids khalifa_ eller rättare _Tabi abdolal_, som har sin _maksora_
nära invid _Sejids. Maksoran_ var särdeles vacker, ungefär såsom
_Hosseins_ i Kairo, men _kobban_ var ansenligt högre här. Sedan vi
sålunda fullbordat vår skyldighet, begåfvo vi oss ut och gjorde slag i
staden. Den var liksom alla dess syskon byggd af obrända tegelstenar,
åtminstone till största delen, men litet i Kairos smak med fenster
och genombrutet rutigt trädverk. Den är näst Kairo den största jag
här sett, kanske ungefär såsom Alexandria, ehuru ej i Alexandrias
Europeiska smak. Nu var här oändligen rikt på bodar och allehanda
handelsartiklar, samt redan i dag stor trängsel på de trånga gatorna;
men på andra tider skall staden ha ett helt annat utseende, med tomma
gator och ringa handel, såsom hennes andra systrar. Cafén funnos här nu
till största otal, såväl stora som små, utom de käringar och karlar,
som nästan i hvarje hörn och hvarje knut stodo med sina pannor. Vi
gingo dock snart hem i dag och satte oss i vårt lilla rum, der stora
stoftmoln blåste in genom det otäckta och glaslösa fönstret, äfvensom
taket hängde fullt af spindelväf och smuts. Jag lade mig ej utan rädsla
för skorpioner och _abo shabat_, men hvad var att göra? Jag finner mig
ej litet generad af min shekh, som till min stora afsmak och utan att
jag veterligen gifvit någon anledning dertill, iklädt sig nästan en
tjenares ställning till mig, nu mera än i _Baranijeh_.


Juli 26.

Gingo om morgonen bittida ut i morgonsvalkan, passerade genom
staden, drucko kaffe och gingo ut på norra sidan, der på det stora
oöfverskådliga fältet tallösa tusendctals tält voro uppslagna och
bebodda af de hit anlända grannarne. Hvar och en by, hvart och ett
folk har sig sin plats anvist, der de få uppslå sina tält, och der
en fremmande aldrig får tränga sig in. Midt i detta otal af tält var
upprest festens _'amod_ eller pelare, utsirad med röda och gröna
flaggor, på något afstånd derifrån 2 andra mindre pelare. Nära intill
den stora pelaren stod det stora, vackra, gröna i 3 rum afdelade
tältet för _hakim elmolid_. Längs sidan af denna sträckning flyter
den lilla kanalen _Gafarijeh_ med sitt gråa, nu af allehanda skräp
uppfyllda vatten, hvari dock menniskor och boskap badade sig med god
smak. Vi spatserade här en stund af och an i trängseln, vände sedan
om och begåfvo oss till den lilla stenbro, som leder öfver kanalen
och invid hvilken de små Nilfartygen ligga. Här mötte vi en lång
oafbruten rad af ankommande besökare, till största delen qvinnor, som
suto i sina _takhtrevaner_ eller andra simplare bärstolar och sadlar
på sina herrars kameler. De voro utstyrda i sina grannasto kläder,
med sina barn i sina knän eller vid sidan, och med allt sitt pick och
pack, såsom kistor, grytor, skålar jemte annat för resan och lifvet
här nödigt. Framför dem och emellan kamelerna redo deras husbönder
och andra byns unga män, äfven i sina helgdagskläder, hvar och en ej
utan cn viss stolthet öfver den präktiga häst han bered, eller öfver
den stora tross i hvars spets han gick. Främst framför hela följet
gingo pukorna (4 eller flera) och piparena med sina små skrällande
_zummara_, hvilken musik, accompagnerad dels af qvinnornas sång eller
deras underligt vibrerande drillande _saghiret_, dels af fröjdeskrik,
gjorde en underlig, om ock ej behaglig effekt. Trängseln var förfärlig
på den trånga bron af ankommande och dem mötande olastade kameler samt
folk, ocb det dröjde kanske en qvart timme förän vi kunde komma öfver.
Raden af de ankommande afbröts ej under hela dagen och hela natten,
äfvensom de 2 följande dagarne; ännu på den tredje anlände otaliga
stora skaror. Utom musiken som föregick dem, gingo äfven 4 à 6 eller
flera stora vackra rödgröna fanor i deras spets, allt efter som den
byn, hvilken anlände, var välmående eller älskade ståt. Derefter voro
ock kamelerna utstyrda med än ståtligare, än simplare sadlar och säten.
Sedan vi länge betraktat detta och vandrat omkring, återvände vi hem;
derefter gingo vi middagstiden ut till en moské, _Sejid Mersok_, och
intogo der vår plats i främsta raden af folket, som var församladt till
fredagsbön. Moskén var alldeles full och öfverfull, så att man nödgades
öppna dörren till en _madfon_, som var invid, dit äfven folk samlade
sig och höllo bön, ehuru framför _member_ och framför _Imam_. En
bredvid oss sittande gammal man sade sig ha gått till _Sejids_ moské,
men den hade varit så fullproppad att han der omöjligen kunnat finna
någon plats. Sedan _Imamen_ slutat _khotbe_ gick han ner från _member_
in i _madfon_ och höll bön der framför församlingen, ehuru vägg skilde
honom från den. I anledning häraf uppstod sedan mellan honom och en
lärd efter bönens slut en tvist. Under gudstjensten hördes somliga ropa
högt _allah_ eller något annat uttryck af hänryckning. Dessa utrop
voro högst vilda, det var ej utan att de ingåfvo mig fruktan och läto
mig ana hvad följden skulle bli för mig af sådant folk, om de visste
eller kunde gissa att jag var kristen och trängt mig in bland dem.
Jag förrättade dock min bön väl, utan fel eller rädsla och kom ut,
utan att något händt mig. Derefter steg jag upp på den höjd vid östra
sidan af staden, som begagnas till begrafningsplats, och betraktade
den stora vidsträckta plats som ligger derunder och utgör torget för
boskap. Äfven har voro otaliga tält uppslagna och hvimmel af folk, som
bodde i dem eller annars voro här församlade för att handla. Allt hade
här utseendet af en camperande rytteri-trupp och erbjöd en för mig
alldeles ny, utomordentligt intressant anblick. Här var äfven den så
kallade _mal ab_ d.v.s. platsen för kapplöpningar till häst. De voro
3, dock icke ombyggda med något skrank eller på annat sätt instängda,
utan bildades af 2 rader omkringstående, åskådande folk. Kämparne voro
Araber, mest, som det tycktes, häromkring boende _Beduin_-shekher eller
åtminstone af _Beduin_-ursprung i nära led. De voro som vanligt klädda
i sin svarta _'abajeh_, med vanligen röd koftan under, beväpnade med
det här vanliga och nästan enda af landtfolket brukade vapnet, _nebot_.
Detta vapen var en slät, något mer än en karlslängd lång stör, och
med den dels kastade de i förbifarten på sin motkämpe, dels stötte de
honom, och man sade mig att man understundom gifvit dödsslag dermed.
Understundom uppfångade den slagne _neboten_, i det den träffade honom.
Här lyste Arabens egentliga karakter ratt fram, i deras välsadlade
hästar och i den ifver som de i allmänhet visade under leken, så väl
som i den otaliga skaran åskådare, hvilka trängde sig deromkring och
med än högre, än lägre sorl gåfvo sitt bifall tillkänna. De pratade
med hvarandra om den och den kämpen, en kallades _F?ris_, som var den
förnämsta och besegrat de öfriga. Man sade att pashan borde komma hit
och kämpa, eller helst se på, men han går blott och tittar i _Ter'an_
och ser på arbetet der. Här var i allmänhet stark trängsel, men
soldater voro närvarande för att hålla ordning och hålla raden jemn.
Det var ofta förskräckande att se de framstormande hästarne ibland
med någon liten böjning liksom hota att störta in i folkhopen, eller
den åt sidan flygande _neboten_. Dock hände ingen olycka så länge jag
var närvarande. Ej allenast här omkring sjelfva löparbanorna stod
tätt med folk, äfven på den ofvanföre belägna höjden, der stadens
begrafningsplats är, var fullt med åskådare. Åfven erbjöd denna höjd
i mitt tycke den intressantaste utsigt öfver marknaden. Jag steg ned
derifrån och vandrade öfver boskaps-torget. Här stodo i rader först
hästarne, sedan kamelerna, här och der öfverallt emellan dem åsnorna
och hornboskapen. Kameler isynnerhet fanns här till stort tal. Men
handeln tycktes verkligen, såsom några af vårt byfolk sagt mig, vara
usel och utan lif. Dock var trängseln stark. Jag vandrade rätt öfver
till kanalen, som går i öster och som nu låg full med fartyg, följde
dess strand ända till bron der kanalen böjer sig åt norr, och gjorde en
tur på fältet här, som egentligen är bestämdt för tält. Detta fält är
norr om staden och den egentliga platsen för alla tältande främlingar.
Om aftonen illuminerades de 3 fest-stängerna, _'amod_, och raketer
kastades från _Hakims_ tält, hvilket ehuru ej något utomordentligt,
dock fröjdade folket på det högsta. När jag om aftonen vandrade hem,
gick jag förbi hus der glädjeflickor inqvarterat sig. Här lades inga
band på dem, och den stränga tukt hvari de hållas i Kairo, var här
alldeles bruten. De stodo dagar och nätter i sina portgångar och
vinkade gossarne in med _henna-_färgade finger och _kohl_-besmorda
ögon. Allt tilläts här _ala hobb essejid_, och med det i hvarje
mun och hvarje ögonblick nyttjade: _she lillah ja Sejid_ ansåg man
hvarje förseelse, hvarje bedrägeri, med ett ord allt vara ursäktadt.
Bedrägeri, tjufnad m.m. bedrefs uppenbart, allt under den pretext att
det var _she lillah_ samt att _Sejids_ skydd och förmedling vore nog
att godtgöra det; liksom _Sejid_ skulle vara mån om att få besök af
sådant folk!


Juli 27.

Vandrade omkring dels i staden, dels utom staden, der vid branten eller
rättare brädden af den brant nedstupande höjd, på hvilken staden är
byggd, nu liksom en ny stad var uppförd af grofva halmmattor, uppslagna
i form af stånd på några pålar. Dessa sträcka sig rundtomkring staden
på norra och östra sidan samt till otal på fältet åt norr, framför de
der tältande skarorna. De äro uppförda alla i rad, bilda ordentliga
gator och upptagas hufvudsakligen af trafikeraude, isynnerhet kockar
och en stor mängd sådana, som rosta _tirmis_ i ngn samt göra _hummus;_
ty det är vanligt att alla besökande taga med sig en qvantitet sådant
för att utdelas åt hemmavarande slägtingar och vänner. Ibland andra
såg jag här uti ett litet stånd en, af hvars utseende jag genast
igenkände en Tatar. Han satt i sitt stånd med sitt Ryska thékÖk eller
_samovar_ framför sig och bjöd ut thé i våra vanliga smärre koppar åt
de förbigående. Allt hade tycke af våra Ryska handelsmän, såväl théet
som det småskräp han hade i sitt stånd. Jag satte mig bredvid honom,
drack en kopp thé och frågade honom hvarifrån han var hemma. Han
sade sig vara från _Bokhara_, men bosatt i Moskwa; Ryska förstod han
dock ej. Han var högst treflig och jag satt länge hos honom, rörande
tillsammans Arabiska, Persiska och Turkiska, hvilket sistnämnda språk
han egentligen blott förstod. Näst mig var han säkert den längst
bortifrån komna. Jag köpte äfven af honom litet thé, som han sade sig
hafva hemtat med sig från Moskwa och som äfven var särdeles godt,
isynnerhet här. Vandrade för öfrigt omkring i folkmassan, orienterande
mig litet i staden och dess omgifningar, satt i cafén, handlade
åtskilliga småsaker och åt isynnerhet mycket vindrufvor, som nu blifvit
mogna och här säljas till 15 fadda marken. Var inne i _Sejids_ moské,
som nu hade mera utseende af ett torg, än ett heligt hus. Alla möjliga
sorts skräphandlare och boksäljare hade här utbredt sina småsaker till
försäljning, emellan dem vandrade pojkar och qvinnor med sina korgar
fulla af vindrufvor och annan frukt, jemtc pannkakor, bröd och all
slags annan matprovision. Andra höllo sin bön mellan den rörliga och
brokiga skaran, som trängde sig omkring, så att de knappt funno plats
för sin _sogod_. Andra suto sysslolösa deromkring och språkade. I
_medan_ var allt samma trängsel af badande karlar, qvinnor och barn,
troende, om de händelsevis voro sjuka, sig skola återvinna helsan i det
smutsiga vattnet genom _Sejids_ underkraft. I _Sejids kobba_ var dock
den värsta trängseln af besökare, som dels vandrade omkring _maksoran_,
dels suto och läste _surer_ till hans lof och anropade hans hjelp,
dels stannade och kysste det fina gallerverket eller berörde det med
handen och kysste den derefter. Fattige _fokaha_ ansatte förfärligt
besökarne och erbjödo sig att för 5 fadda läsa _Jasin_ till _Sejids_
ära, vattenbärare drogo dem i armarne erbjudande sig att för samma pris
låta tömma sina krukor och släcka fattiges törst af kärlek för _Sejid_.
I dörren suto andra tiggare, som begärde 5 fadda för _zijare makboleh_,
och man kunde i allmänhet ej taga ett steg, utan att höra en tiggare. I
trängseln skola flere förlorat sina turbaner och annat, hvilket äfven
förekommer mig ganska troligt. Moské-tjenare stodo öfverallt omkring
och slogo de trängande med i ändan mångklufna käppar. Men desse voro
nästan de värsta tiggarena. Det hände sig att jag tog upp min börs
for att utdela några 5 faddastycken åt fattiga, men knappt blef jag
observerad görande detta, förän jag blef omringad af ett förfärligt
otal tiggare, som ryckte mig hit och dit samt skreko mig i örat, den
ene ett, den andre annat, allt _lihobb essejih_. Af somliga blef jag
förföljd långt ut på gatan, isynnerhet af en, som följde mig halfvägs
hem genom halfva staden, oupphörligen läsande _fathe_ och besvärjande
mig vid min kärlek till _Sejid_ och profeten att ge honom 5 fadda. Han
förekom mig så föraktlig att jag haft lust att spotta honom i synen,
men afhöll mig dock.


Juli 28.

Vandrade omkring mest utanför staden och såg på tiggarne, som lågo i
alla knutar och på alla vägar, nästan alldeles nakna, blott med en
gördel om midjan, icke allenast karlar utan äfven qvinnor, lika nakna
med blottade hängande bröst, vid hvilka ofta något barn hängde. De voro
smutsiga och svarta, som det tycktes med flit nedsudlade i ansigtet,
och vältrade sig i ordets egentligaste bemärkelse i stoft och dam.
Somliga hade sina blottade kroppar öfverhöljda med sår och skabb,
samt uppväckte åtminstone hos mig afsky och styggelse, i stället för
det medlidande de troligen åsyftade. Äfven här blef jag, då jag en
gång tog upp min börs, på det förfärligaste ansatt af en skara, som i
största hast, jag vet ej hvarifrån, samlade sig i otal omkring mig, och
ryckte mig från alla sidor. De tycktes alla ha sina bestämda platser,
dit de om morgonen begåfvo sig, liksom dagsverkaren till sitt arbete.
Jag vet mig nästan aldrig ha sett ett så vederstyggligt folk, som
dessa tiggare. Vandrade för öfrigt omkring hela dagen, dels seende på
_birgas_, dels i staden betraktande folket. Simmade några gånger i den
smala och smutsiga kanalen. Så ljumt vattnet än var, så var det dock
något uppfriskande att blöta sig här från den förfärliga hettan och
dammet, som stod öfver hela trakten. Hemma hos oss var en samlingsplats
för alla _Baranijeh_-boer, som suto här samt åto och sofvo hos oss,
lemnande oss aldrig i fred.


Juli 30.

Gick om morgonen ut och gjorde min vanliga tur, först till _malab_ och
såg en stund på kämparnes och kappridarnes _birgas_. Vandrade derifrån
öfver boskapstorget, seende på handeln och skriket der, ner till norra
kanalen och simmade i den. Här var nu temmeligen fritt från folk, men
stranden hade under festen blifvit nedsmutsad, så att det var mig svårt
att finna någon ren plats. Vandrade sedan öfver det oändliga fältet,
der de resande tälta. Det är den egentliga platsen för folknöjen,
ty här är fullt med gungor, största delen gående vertikalt. Sångare
och konstmakare, _havi_, tamburister m.m. äro äfven hufvudsakligen
här församlade mellan tälten. Tälten åter erbjuda en högst rörlig
anblick af qvinnor, som koka eller sitta inne och breda ut de saker de
köpt på marknaden, gräla och skrika åt hvarandra med den här vanliga
häftigheten, samt slå händerna ihop. Ibland dem hopar af barn, som
springa omkring i deras fötter. Åfven ser man dem roa sig med deras
vanliga lilla _tar_ eller tambour de basque, till hvilken de sjunga
sina enkla sånger, med sin vanliga tremulerande och något hesa stämma,
Högre upp otaliga kockar och kokerskor, som i sina små usla mattskjul
koka och sälja maten från sina stora grytor åt hungrigt folk. Min
afsigt var att vandra omkring hela fältet, men det var så stort och
vidsträckt att jag, isynnerhet i min nuvarande usla och bedröfliga
ställning, plågad af bölder och äfven för öfrigt ej vid min vanliga
välmåga, omöjligen såg mig vara i stånd dertill. Jag begaf mig således
inåt staden, tågade genom den i den förfärligaste trängsel, som gjorde
att jag som oftast måste stanna samt sätta mig på kanten af någon
bod_mastaba_ att vänta och låta den värsta skocken passera. Hvad här
liksom annorstädes förundrade och uppbragte mig, var att unga karlar,
mest _saiser_ till föregående hästar, för att öppna väg oförväget slogo
in i folkmassan med _hippopotamos_-piskor, käppar eller andra tillhugg,
och att folket ej gjorde något dervid, ehuru de ofta fingo sig dugtiga
och gemena hugg på ryggen, hufvudet eller ansigtet. Vid sidan af gatan
åter suto handelsmän, beväpnade med tjocka palmqvistar och slogo lika
oförväget det påträngande folket, för att skydda sina varor från att
krossas sönder. Pojkar och barn, ofta mödrar med sina småbarn ridande
grensle på deras axlar, nära nog trampades under folkets fötter. Å
andra sidan tyckes det rätt vara Arabens fröjd att få trängas och
bogsera sig fram genom skocken. De skrika och hojta dervid som vanligt:
_hoa ja shekh_, eller _geda_ eller något dylikt. Skuffar man till en
sådan påträngare och förebrår honom derför, får man till svar: är det
ej _molid_ nu och tycker du dig vara ensam på gatan? Jag kom hem före
middagen och tog mig en välgörande lur ända till _'asr_, då jag gick
ut med shekh _'Ali_ och åt hos vår vanliga kock. Derefter satte vi oss
i ett café vid sjelfva brädden af den höjd, på hvilken staden står och
derifrån man har en vacker, vidsträckt utsigt öfver de östra och norra
fälten. Solen gick ner i vår rygg och månen steg upp framför oss, men
himmelen var till en del fördunklad af den rök och de stoftmoln, som
hvimlet i och omkring staden förorsakade.

Vid _maghrib_ begåfvo vi oss hem och suto en stund, men jag begaf
mig åter ut på vandringar. Derunder träffade jag ihop med den lilla
skräddaren från _Hossein_ i _Masr_ och vandrade omkring med honom
hela natten. Suto länge i ett café invid bron, som ligger i hörnet
af kanalen, och sågo på de raketter som kastades från _Hakims_ tält.
Vi hörde sedan på en äldre qvinna, som sjöng till en utmärkt god
_zummara_, den bästa jag här hört. Det var ej utan att jag fann stort
behag i den, men qvinnans röst var högst miserabel och alldeles
förställd af heshet. Dock fick hon, såsom alla andra, de vanliga
förtjusningsutropen. Derefter suto vi i ett annat stort café och hörde
_Sejideh_ från _Masr_, som uppe i ett fönster, under det öfver gatan
spända tältet, turade om att sjunga med en nedantill i cafét sittande
sångare. Hon är ej af _Masrs_ bästa sångerskor, dock gjorde hon här
effekt, så mycket mer som hon ej sjöng för betalning, utan blott _she
lillah ja Sejid_. Under det hon hvilade och sångaren vidtog, beställde
hon sig upp ifrån cafét _shishe_ och kaffe. Det var under natten samma
trängsel som om dagen, isynnerhet på vissa platser. I nästan alla
cafén inne i staden funnos _khoval_, som dansade med sina castagnetter
vid någon viol och tambour de basque. Jag såg några af dem, men jag
kan ej finna mig vid att karlar utspökade till qvinnor skola dansa
qvinnodanser och passera för qvinnor. Ungefär såsom då våra moderna
operors hjeltar spelas af qvinnor. Sjelfva dansen är högst sinnlig
och utförd af en vacker flicka måste den förefalla mycket retande.
Vid midnattstid gingo vi in i moskén för att göra vår _zijaret_ hos
_Sejid_, men _maksoran_ var ej öppen. Vi vandrade således blott omkring
i moskén, samt sågo och hörde på några _zikr_, som här höllos. De
voro i allmänhet utan något egentligt värde och ej att jemföras med
dem jag hört i _Masr_. Dock funnos här dervisher, som under _zikran_
dansade, svängde och snurrade med sina små _tarer_ i sina händer.
Dansen, liksom hela _zikran_ och ceremonin hade något särdeles vildt i
sig, dansen ofta äfven den retande sinlighet man finner hos _khoval_.
För öfrigt var moskén full med folk, som dels vandrade omkring och
begapade, dels sofvo, dels åto, dels läste böner. Qvinnor och karlar
buro omkring bröd och annan provision, fruktsäljare suto öfverallt
med sina korgar, vindrufvor och andra frukter. Häremellan ett otal af
tiggare, hvilka plågade mig förfärligt för att få 5 fadda för en _sura_
till _Sejids_ ära, och _hemalijeh_, som ansatte mig att för samma
summa låta dem utdela sina vattenbördor åt den törstige. Om man låter
honom "_jesabbil_" (som det heter) sin kruka eller fårskinn, så får
man en lång, ofta särdeles vacker bön eller önskning att i paradiset
bli törstsläclk af Herren. Golfvet i moskén är slipprigt af vattnet
som spillts och fullsudladt af halm eller smolk efter det otal af alla
slags månglarc, som sitta här dag och natt. Vi vandrade ännu litet
omkring, så oändligen trött jag än var, och kommo hem först någon timma
före morgonrodnaden.


Juli 31.

Vandrade på förmiddagen omkring på det norra fältet samt betraktade
åter det rörliga och brokiga lifvet i tälten, trätan mellan qvinnorna
som kokade och (emedan de voro flera) käbblade om sättet att koka,
eller som köpte leksaker åt sina barn eller lyssnade till någon
sångare eller något dylikt. Barnens leksaker äro här temmeligen lika
de hos oss brukliga, isynnerhet bleckskramlor i form af små stop,
rörpipor, _zummarer_ och _tarer_. Folk går här i ymnighet omkring
utropande till salu sådana och andra saker, såsom dukar och knifvar.
Underligt är att man ger åtskilliga sådana varor epithetet Engelska;
dock är det brukligaste epithetet: Istamboliskt. Konstantinopel
är i allmänhet hela Islams hufvudstad och allt är godt som kommer
derifrån. Dock är allt som hemtas derifrån ursprungligen af Engelsk
eller Fransk fabrikation och alltid det sämsta och uslaste skräp,
som i Europa omöjligen kunde få afsättning. Men här måste allt vara
billigt och fås nästan för ingenting, för att finna afnämare. Efter
en lång omvandring på det stora fältet, kom jag ner till kanalen och
simmade i den på annat ställe än vanligt. Före middagen kom jag hem
och hörde på den _khatme_, som 5 _fokaha_ gjorde i dag i vårt rum,
beställda dit af _Ahmad effendi_ från _Baranijeh_. Han har nemligen
för afsigt att detta år göra pilgrimsfärden till _Mekka_ och gjorde
nu här denna _khatme_ för lycklig resa. Om morgonen bittida kom shekh
_Soleiman_ hit med shekh _Ibrahim_ och genast derpå 2 unga _fokaha_
från _Azhar_, hvilka alla jemte shekh _'Ali_ läste och sjöngo hela
Koran igenom. Vid middagstiden togo vi alla oss en dugtig lur och
vid _'asr_ hade de slutat sin _khatme. Ahmad effendi_ var mest hela
tiden frånvarande och kom blott närmare slutet för att ge dem pengar.
Liqviden, liksom alla förhandlingar med folket här, gick ej utan litet
krångel var högst besvärlig att se på. Sedan alla hade gått gingo
shekh _Ali_ och jag ut, satte oss efter några slag uti vårt vanliga
café på brädden af sandhäjden, suto der tysta och betraktade rörelsen
och lifvet på fältet nedanför. Vi fröjdade oss öfver den vackra
utsigten ända till _mahgrib_, då vi gingo hem. Efter min vana gick
jag dock genast ut igen och begaf mig till det NV hörnet af det stora
tältfältet, der shekh _Hassan Abolgh?t_ var. Han skall för någon tid,
kanske 10 år sedan, uppträdt här såsom _Vali_ och samlat omkring sig
några medföljare, dervid blifvit tillfångatagen af pashan, som bland
annat slagit honom 100 _korbag_ under fötterna, då mjölk flutit ner
från fotbladen; de bundo stenar vid hans fötter och sänkte honom så i
Nilen, men stenarne hade flutit upp med honom ridande på dem m. m. d.
_karamot_ eller underverk, som man berättar om honom. Han är af _imam
Lezis_ afkomlingar och ännu en ung man. Pashan, försäkrad, som det
berättas, om sannfärdigheten af hans _Vali_-skap, gaf honom skattefri
jord till stor mängd, pengar och rikedom. Nu är han här, tältar på
det omnämnda stället samt upptar med sina många tält och sitt skräp
en särdeles vidsträckt plats. Hvarje dag spisar han ett stort antal
fattiga och andra, som obedda samlades dit. Han hade hemtat med sig
300 _ardeh_ hvete och slagtade hvarje dag 15 får, en kamel och tror
jag äfven hornboskap. Jag gick dit ner närmare _esha_ och träffade en
stor hop folk, som åto i tält och tycktes vara hans dervisher eller
medföljare, alla klädda såsom militären här, samt kanske andra deras
vänner. Till dem frambars maten på brickor, som efter vanligheten
sattes på en _kursi_ eller liten stol, och den tycktes bestå af de
vanliga grönsakerna, _bamia_ och _melohijeh_ jemte kött. Det sämre
folket stod omkring köket och kittlarne samt väntade tills turen skulle
komma till dem. Desse spisades icke på bord, utan maten östes åt dem
uti en lång trädmaskin, afdelad i 4 upptill bredare, nedtill smalare
afdelningar. Hela maskinen gick på hjul och kunde sålunda flyttas efter
behag. Den hufvudsakligaste födan, som tycktes bestås dem, utgjordes
af _fatteh_, i smör stekt bröd, som östes i hvarje afdelning af den
långa trädkärran, hvilken var så låg att då en vanlig man stod på
knäna framför deti, räckte den honom till axlarne. Jag blef dock ej
der så länge att jag fick se deras måltid, emedan det dröjde särdeles
länge, utan gick tillbaka åt staden till jemte ett stort tal af folk,
som likt mig gått dit ut för att skåda. Jag begaf mig på närmare håll
till festdomarens tält, för att se på det briljanta fyrverkeri man
sade i afton skulle afbrännas der. Jag träffade här öfverallt den
förfärligaste trängsel, men trängde mig dock fram mellan folkhopen
till ett upphöjdt ställe af _gizr_ eller kanalbrädden; der såg jag
några raketer som kastades och några blå eldar som afbrändes på den
fria öppna plats, hvilken utanför tältet bildades af en i cirkel
uppställd soldatskara. Men soldaterne, som beväpnade med _neboter_
voro ställda öfverallt i folkträngseln för att hålla ordning, och
som på det oförvägnaste sätt slogo in med sina käppar och piskor i
skocken, förargade mig så, att jag snart åter gick bort. Man sade mig
att fyrverkeriet skulle räcka hela natten och att det bästa skulle
komma först mot morgonen. Jag satte mig att hvila en stund uti ett
cafétält vid den östra kanalen, gick derifrån inåt staden och genom
den fram till _imam Lezis_ hus, der denne _imams_ följare årligen
samlas vid _Sejids_ fest och hvarje afton hålla _zikr_ till hans lof.
Genom efterfrågningår fann jag slutligen huset, som är beläget i ena
ändan af staden, och trängde mig ibland det på gården omkring den
stora _zikr_-runden hoppackade folket. _Zikren_ var verkligen härlig
och kanske den vackraste, åtminstone en af de bästa jag hört. _Allah_,
som ramades af chören, var oändligen djupt och dåft; iaynnerhet fanns
der en man, hvars djupa, dofva och halft surrande stämma, (liknande
ungefär E- eller A-strängen af en contrabas) öfverljöd alla samt
genomljöd och genomsurrade hela _zikren_. Här tycktes mig vara ett
ovanligt stort antal af _munshidin_ eller solister. Det hela behagade
mig utomordentligt, det var verkligen högtidligt och storartadt. Blott
trängseln, som gjorde att jag ej fann någon plats, och hettan af den
stora massan besvärade mig. Här hörde jag af en bredvid mig stående
man, som berättade det för sin granne, att en kristen för en eller två
dagar sedan vid åhörandet af denna _zikr_ utropat _shehadet_ eller
bekännelseformeln, och öfvergått till islam. Detta hade jag äfven
förut hört af _Mu'allim Mohammad_ och af andra, med någon motsägelse
beträffande platsen, sägande somliga att det varit vid den _zikren_
som hölls i _Abolghets_ tält. Mannen här sade att det var en _Frangi_
från Paris, att man följande dagen gjort för honom en ståtlig _zaffe_
och att han äfven skulle synas i nästa fredagsprocession. Det gör mig
ondt att jag härom ej kunnat få några pålitliga underrättelser. Dock så
högtidlig _zikren_ än verkligen var, tror jag ej att någon, allraminst
en Parisare, isynnerhet i våra tider kunnat hänryckas ända derhän, att
han öfvergått till islam. Jag åtminstone kände ingen frestelse dertill
nu, mera än förr. Men det är underligt att se huru hvarje muslim tror,
att hvarje annan trosbekännare bör och måste med full öfvertygelse
antaga deras religion och afsvärja sin gamla. Trött som jag var och
tröttnande allt mera af ståendet här, var jag ledsen att ej orka ut
längre, men begaf mig slutligen hem särdeles sent.


Aug. 1.

I dag, liksom redan de 2 eller 3 föregående dagarne, börja folkhopar
draga hädan med samma pomp och ståt som de tågat in, dock icke
fullkomligen så ståtligt. Man hör pukorna dunsa vid de skrällande
piporna och det ännu finare och hvinande qvinno _saghiret_. Men äfven
funnos de som i dag först anlände, ehuru till ganska ringa tal. Jag
tillbragte min dag som vanligt med att vandra omkring, först på
_mal'ab_ för att se på kappryttarnes _birgas_ och sedan på _malaka_
att se lifvet i tälten. Simmade i _ter'an_ och dref omkring i staden.
Nästan i hvarje café var en eller två _khoval_, som dansade sina
lasciva danser för ett stort antal åskådare, icke allenast inne i
cafét, utan äfven för det sämre folket utanföre, som trängde sig
omkring dörren för att få se en glimt in. Trängseln var som vanligt
stor och nästan ogenomtränglig. Äfven funnos _khoval_ som gingo
omkring, stannade utanför bodarne, dansade och öppnade nätt sina
castagnetter för att i dem fånga upp en 5 eller 10 fadda. Äfven jag
träffade ut för en sådan, då jag satt på en bod-_mastaba_, köpte tobak
och hörde på en Arabisk krigsman. Han berättade om Frangernas barn-
och fattighus-inrättningar, huru hos dem inga tiggare eller fattiga
alls funnes, utan alla bestämdes till något arbete och om de voro lytta
på någon lem t.ex. armar eller händer, lärdes de och höllos till
att arbeta med fötterna. Men deremot förebrådde han de kristna att
renlighet ej hörde till deras religion. Det är en förebråelse som jag
ofta hört, hvartill jag ej kan inse grunden, då vi dock i allmänhet och
utan motsägelse äro mycket snyggare och renligare än de. Men kanske
är det derföre att vi ej på våra afträden tvätta oss bak och fram med
vatten. För öfrigt var i afton inga särdeles lustbarheter, såsom sällan
hos musulmän aftonen före fredagen, utom möjligen någon _zikr_ eller
någon _kkatme_.


Aug. 2.

Efter en liten morgonvandring kom jag bittida hem och blef hemma
sittande med shekh _'Ali_ ända till middagen, då hans systerson
_Mohammad_ följde mig till moskén _Bosa_. I denna moské hade nemligen
_Sejid_ under sin lifstid plägat hålla fredagsbönen och till hans
minne håller hans _khalifeh_ den nu äfven under _Sejids_-festen
här. Tvagningen till bön hade jag förrättat hemma, behöfde således
ej här besvära mig dermed uti den trånga _medan_. I porten lemnade
mig _Mohammad_ och jag inträdde, men fann alla 4 pelargångarne så
fullproppade med folk att jag omöjligen kunde finna någon plats i någon
rad. Midtpå gården stod ett träd och äfven derunder var fullt med folk.
Sedan jag sålunda vandrat en stund omkring, ej utan att vara litet flat
och utan att finna någon passlig plats, fann jag mig tvungen sätta
mig i en rad som intagit sin plats midtpå gården. Jag bredde ut min
näsduk på säfven och strået, som var lagdt på marken, förrättade mina 2
knäböjningar, _tahijat elmesgid_, och satte mig så midti den brännande
middagssolen, utan det minsta skygd och utan den minsta vindfläkt. Som
det var temmeligen bittida och man just hade sjungit _selam_, fingo vi
sitta länge och vänta förän bönen börjades- Jag plågades oändligen,
icke allenast af hettan, utan ock af en böld, som gjorde min sittning
särdeles svår och plågsam. Bönen förrättades dock slutligen och gick
för sig som vanligt, men i anseende till det långa afståndet från
_imamen_ kunde jag ej höra just någonting af hans _khotbe_. Så snart
bönen var slut skyndade sig alla ut med största brådska, för att se
och deltaga i den procession, som _khalifen_ nu företog, dels inuti,
dels utanför staden. Äfven jag trängde mig fram och kom, ehuru med
stort besvär, ut på gatan samt såg nu här män till häst eller ridande
på åsnor, utspökade och utklädda på det löjligaste, brokigaste sätt.
Jag kunde dock omöjligen tränga mig genom skaran, utan följde med
skocken, i hvilken folk grälade på hvarandra förfärligt. Bland annat
såg jag här en stor, tjock, väldig gumma slåss med en ung man, som hon
gaf dugtiga slag. Mannen tycktes af pur flathet ej kunna värja sig
från henne, utan lät henne i ro slå honom efter behag. Sedan jag en
stund så blifvit framskuffad i trängseln, vek jag af på en tvärgata,
för att slippa ur den verkligen svåra plåga hvari jag befann mig,
och kom efter några slag ut genom en stadsport, der jag af den stora
trängseln slöt att processionen snart skulle passera. Jag stannade här
på en temmeligen god plats och hade nu tillfälle att något bättre skåda
Öfver den _pajazzo_-lika, nu äfven af nya skaror ökade processionen. De
flesta voro brokigt målade i ansigtet, röda, blå eller hvitfläckadc,
med löjliga hufvudbonader, såsom en urhålkad _battikha_ med instoppade
fjädrar eller något annat. Somliga voro helt och hållet höljda uti
halmmattor, somliga voro mest nakna blott med en gördel om midjan,
somliga voro grannt utstyrda med hvita, röda eller rödrandiga _mokler_
på sina hufvuden, eller med andra dyrbara guldbroderade tyg. Flere hade
framför sig på sina åsnor eller hästar små gossar och barn, som voro
lika grannt eller lika löjligt utstyrda. Processionen föregicks af en
stor skara män, beväpnade med _nebboter_, hvilka som oftast stannade
och gjorde med hvarandra en låtsad kamp i luften, eller slogo de in
i den hopträngda folkmassan för att skaffa rum åt processionen. Kort
efter dem följde de stora pukorna på kameler, 4 som jag vill minnas
till antal, och karlarne, som suto på dem, dunsade dugtigt på pukorna.
Jemte dem följde de här i all fröjd oumbärliga skrällande piporna. Allt
emellanåt syntes i processionen en och annan ensam _pajazzo_, beväpnad
än med en stor oformlig _nebot_ eller trädstam, än med någon annan
knÖlig och knotig stock, palmqvistar eller något annat. De flesta buro
på sin turban en _tartosh_, det vill säga en sockertoppslik spetsig
strut af rödt papper med några löst nedhängande guldpappersremsor.
Icke allenast de som deltogo i processionen, utan äfven andra buro
sådana. Långt inne i processionen kom först _khalifen_; han var klädd
i en lång röd mantel eller _gibbe_, med stor röd turban, utan något
slags fladder. Han blef oupphörligt kysst på sin högra hand af bredvid
stående fromma åskådare, utan att dock hindras i sin gång på sin vackra
häst. Tåget slutades med en liten trupp militär af det vanliga _nodsam_
eller fotfolket, föregångna af trummor och piccolo-flöjter, ty annan
militärmusik fanns här ej. Öfverallt på vägen, utanför staden och på
alla höjder, stod fullproppadt med åskådare, äfven här hade man svårt
att komma fram, utom på långa omvägar. Solen brände hett och luften var
full med dam, så att det öfverhufvud var högst besvärligt. Jag följde
ock derföre ej med tåget längre än vidpass någon timme, utan begaf mig
sedan ner till kanalen och simmade. Gjorde om aftonen en tur omkring de
Arabiska _horis_ hus, såg på lifvet der, hörde på deras castagnetter
och små tamburer samt betraktade deras dans.


Aug. 3.

Sedan vi för 2 dagar tillbaka ackorderat oss en liten båt att föra oss
från _Tanta_ till _Kairo_, begåfvo vi oss i dag bittida på morgonen,
sedan vi druckit vårt kaffe, om bord med vår lilla tross och lade
ut. Vi hade hyrt båten enkom för vår räkning och utom oss två samt
shekh _'Alis_ systerson _Mohammad_, voro blott de 2 båtkarlarne jemte
en liten 7-årig flicka om bord. Vägen gick åt öster och sydost längs
_Tanta_- eller Sejids-kanalen; fram drogos vi till det mesta med
_liban_, i brist på vind. Middagstiden ungefär hunno vi fram till
den så kallade Sejids-bryggan, som är ny med ett hvalf och ganska
vacker. Såsom vanligt de första dagarne af en sjöresa, sof jag nästan
oupphörligt hela dagen och förlorade heller intet derpå, emedan den
smala kanalens stränder erbjödo ingenting att fröjda ögat med, så
mycket mer som de voro så höga, att de fullkomligen betogo utsigten af
landet deromkring. Om aftonen blåste en liten NVkåra upp, som förde oss
fram till en betydligare by eller småstad _Meliq_, der vi gingo upp och
köpte en förträfflig sötmjölk med ovanligt söt smak, så att jag frågade
om de blandat den med socker. Äfven en annan sorts halfsöt mjölk köpte
vi här, som mycket liknade vår gäsmjölk och här kallas _metarid_,
af de kärl hvari den göres. Det var från ett kristet med vår _rais_
bekant hus, som vi togo mjölken och den var derföre särdeles ren och
god. Ehuru det redan var fullkomligen mörkt, stannade vi ej här öfver
natten, utan begagnade oss af den lilla vindfläkt vi hade och seglade
vidare, passerade ett invid _Meliq_ beläget stort café vid stranden af
floden, der största delen af de oss från _Tanta_ medföljande båtarne
laggt till för att tillbringa natten. Från dem hördes nu, såsom förut
under hela vägen, starkt skrål, dels af grälande och skrikande folk,
hvilket här är så vanligt, dels af pukor och pipor, hvilka fördes hem
till Kairo, dels af sångare och andra. Oväsendet och lifvet här var
lika, om ej värre än på våra Åländska Bomarsundsbåtar, då de återvända
från Abo marknad; äfven här förekom täflan mellan båtarne att komma
framom och segla förbi hvarandra, dock ej till den grad som hos oss.
Egyptiern och Araben är egentligen ej sjöfolk, blott så mycket som
behöfves på den alldeles ej farliga och ej skrämmande Nilen. Den del af
floden vi nu beforo kallar man _Elbahr elvastani_, och den skall genom
_Sejids_ kanal gjuta sig ut i Medelhafvet genom 2 armar. Vi seglade om
aftonen ännu ett stycke fram förbi cafét, ehuru vår _rais_ tycktes ha
stor lust att taga nattqvarter der. Vi kommo dock ej långt, förän vi
slogo vår lilla plugg i land och bundo båten vid den, i sällskap med
några andra.


Aug. 4.

Halade oss fram mest hela dagen under beständigt gräl mellan _raisen_
och hans karl, som var hans slägtinge och egentligen ingen sjöman.
_Raisen_ var en gammal sol- och väderbiten man om några och 70 år,
som han sjelf sade, men ännu rask och dugtig. Han hade från sitt 8:e
år beständigt seglat och färdats på Nilen. Liksom alla sjöfarande
var han vresig och hojtande, isynnerhet då turen kom till honom att
draga _liban_. Då sökte han gräl i den simplaste småsak med sin karl
och röt åt honom förskräckligt. Han å sin sida, som ej väl förstod
sjömansspråket, hojtade tillbaka och sålunda var beständigt gräl
emellan dem. Också kan man ej gerna ha tyngre och plågsammare arbete,
än att dra _liban_ i den förfärliga hettan, barfotad på den brännheta
marken. Äfven förtröt det honom, som andra, att intet väder blåste.
Deremot då god vind blåste upp och han i fred fick sitta vid styret,
isynnerhet i aftonsvalkan, var han särdeles munter och berättade
oss sagor &c. Vi hunno närmare middagen fram till en af Egyptens
betydligare städer _Shebin_, som ställes i bredd med _Menof_ och
_Tanta_. Vi gingo blott som hastigast upp i land och gjorde våra
"orationer", såsom Ålänningen säger. Staden var ungefär i Kairos
smak, med fönster och _melakif_, och förekom mig temmeligen stor.
Rundtomkring funnos planteringar och trädgårdar samt nära intill
ett litet så kalladt palats, sätet för stadens Turkiska domare. Det
låg midti en trädgård och tycktes vara vackert. I allmänhet förekom
mig trakten här jemte flodstränderna mera odlade än annorstädes, ty
tätt och ofta, nästan beständigt, färdades vi förbi trädgårdar och
planteringar, som till största delen voro anlagda af och tillhörande
hela byar. De flesta frukter, isynnerhet vindrufvor, sade man mig,
hemtas hufvudsakligen härifrån. Sedan vi efter middagen tillbragt den
värsta hettan på land, i skuggan af en trädgård, begåfvo vi oss vid
_asr_ vidare och hunno snart fram till bryggan _Karineir_. Den är ny,
med 6 små hvalf och på ena ändan en sluss. Båtarne erlägga här en liten
afgift för genomfarten. Shekh _'Ali_ och jag gingo upp, satte oss i ett
invid bryggan uppfördt temmeligen stort café, drucko der jemte _raisen_
en kopp och köpte oss några _battikhor_. Här var rörelse och lif af
arbetande folk samt från _Sejid_ kommande resande, och jag trifdes
här väl. Men _raisen_ manade oss att skynda, sedan han snart blifvit
färdig med liqvidationen och flyttat sin lilla _kijase_ till andra
sidan af bron. Vi hade knappt hunnit om bord, så blåste upp en dugtig
förlig vind. Straxt nedanför bryggan lupo vi in i den egentliga floden,
det så kallade östra eller _Dumjat_ hafvet. Här lågo flere Nilfartyg
färdiga att afgå, som det tycktes, till _Dumjat_. Hafvet här var stort
och väldigt, med dess egna enkla men storartade karaktär. Vi och våra
kamrater flögo friskt fram för den goda och temmeligen starka kåra, som
blåste från aktern. _Raisen_ satt oändligen nöjd och nyter vid styret,
men shekh _'Ali_ var något rädd. Vi kommo i afton ett godt stycke fram
och togo land först senare på natten, då vinden laggt sig, under en by,
kallad _Bershom_. Jemte oss lågo här alla våra kamrater och vi utgjorde
liksom en liten flotta.


Aug. 5.

Ruskade på oss före solen, höllo vår morgonbön, gingo upp i byn samt
köpte mjölk och bröd. Byn var just ej af de minsta, den hade något
modernare utseende, med raka och temmeligen breda gator; dock tycktes
den öfverhufvud ej vara af de mera välmående och rikare byarne här,
ty trädgårdar och planteringar funnos der ej. Vi dröjde ej länge der
förän vi lade ut och började åter det tunga arbetet att hala fram vår
båt med _liban_. Det var lugnt och hett hela dagen och såväl folket,
som vi, plågades oändligen. Middagsstunden i den värsta hettan somnade
som oftast _raisen_ vid styret och fann slutligen för godt att taga i
land och ligga en stund bi. Jag simmade här, tvättade mina smutsiga
kläder, som jag bar på mig, och lät dem torka på min kropp, hvartill
i den heta solen ej behöfdes många minuter. Min näsduk tvättade jag
äfven och höll den en stund i handen emot solen; inom högst en minut
var den fullkomligt torr. Vi halade oss sedan ömsom fram, Ömsom gingo
vi för någon liten vindpust och veko af till det vestra hafvet, för
att under _Manjal 'aros_ invänta shekh _'Ali_; han hade nemligen om
morgonen lemnat oss, för att öfver landet gå till _Baranije_, taga våra
der qvarlemnade saker och låta tvätta mina smutsiga kläder, dem han tog
med sig i ett stort knyte och bar på ryggen. Vi hunno en stund efter
_'asr_ fram till stranden och skickade _Mohammad_ upp för att hemta
sin morbror. Här lågo äfven 2 andra fartyg, som lastade _battikh_, och
vi kokade kaffe gemensamt med dem. Jag vandrade omkring på den bekanta
stranden och fröjdade mig öfver aftonsolens milda och magiska glans, då
den gick ner öfver den gamla Nildalen och dess väldiga flod, i hvilken
nu ett litet ångfartyg bultade fram till Kairo. Vid _esha_ kom shekh
_'Ali_ och hemtade oss qvällsvard af kokad mat, som vi på länge icke
ätit, hvarföre vi gjorde en dugtig måltid i mörkret. Shekh _'Ali_ var
rädd for våra grannbåtar, sade sig känna en man på dem för att vara en
skälm, och rådde _raisen_ att föra oss till en närbelägen ö, der ett
fartyg från _Baranije_ låg, hvilket äfven skedde.


Aug. 6.

Begåfvo oss i morgonrodnaden från den plats, der vi tillbragt natten,
vid ön under _Manjal 'aros_, seglade för svag förlig vind uppåt
floden emot strömmen och hunno så småningom fram till _Fum elbahr_,
der Nilen grenar sig i sina 2 väldiga grenar, det östra och det
vestra hafvet. Här mer än annorstädes, såsom äfven vid inloppet ur
kanalen till _Dumjat_ hafvet vid _Kantar et elkarinein_, tyckes mig
floden rätt förtjena namn af haf, isynnerhet nu, då den närmar sig
sin öfversvämning och tilltagit betydligt i bredd. Den förekom mig
särdeles stor och väldig, jag vet mig aldrig hafva sett en flod som
kunde jemföras med denna. Emellertid hade nu vinden alldeles lugnat ut,
så att vi måste dels med _liban_, dels med årorna och _midran_ arbeta
och skuffa oss fram i den förfärliga hettan samt den understundom
uppblåsande sydliga brännande vinden. Denna dag förekom mig särdeles
tung och odräglig, jag hade ingen fröjd af att beskåda det vackra
_Shubra_ och de nätta villor, som äro uppförda längs hela denna väg. Vi
framkommo slutligen till _Bolak_ närmare _'asr_, och sedan vi klarerat
allt vid tullen, väl med ringa men dock något krångel, begåfvo vi
oss på åsnor till staden till shekh _'Alis_ hus. Den böld, som under
resan stigit upp på mitt lår, hade temmeligen förvärrat sig, så att
jag fann för godt att bli hemma hela aftonen. Vi drucko thé hemma af
_Bokhara-bons_ Moskwathé, och funno det godt. Men det jemte myggorna i
min _mandara_, förtogo mig sömnen tills sent på natten.


Aug. 7.

Gick på förmiddagen ut till kansliet, der jag anträffade creditivet
från _Borgström_ jemte bref från honom, som dock innehöll blott få
rader och äfven i dem föga glada underrättelser. Bref, som jag så
säkert väntat från _Geitlin_ och andra der hemma, funnos ej. Af
_Timofejeff_ fick jag underrättelsen att shekh _Tantavi_ varit här och
jemte honom i _Tanta;_ dessutom några andra ledsamma underrättelser
beträffande min islam och Musulmanism här. Allt nedstämde mitt mod
på det högsta och jag blef vid dåligt humör hela dagen. Jag satt hos
_Köhler_ ända till _'asr_, gick derifrån till _Wrede_ och satt hos
honom en stund, men trifdes ingenstädes rätt. Gick hem och åt med
shekh _'Ali_ vid _maghrib_, hvarefter jag gick ut för att bära ett
knyte _hummus_ till _Abdolkhalik_, men träffade honom ej i hans bod.
Deremot träffade jag shekh _Sharawi_ och några andra af mina vänner
från _Gemelijeh_; de voro alla glada och vänliga såsom förr, ehuru jag
fruktat förändring.


Aug. 8.

Satt hela dagen hemma, besvärad och hindrad af en böld ofvanför
högra knäet att gå ut. Vi hade i dag besök af _Ahmad effendi_ jemte
andra från _Baranijeh_, hvilka voro sysselsatta med att anskaffa
förnödenheter för _Ahmads_ tillämnade och nu snart förestående
pilgrimsfärd. De gingo och kommo hela dagen, buro korgar med skorpor,
_kirab_ m.m. Slutligen kommo de närmare _esha_ hem och åto här
qvällsvard. _Ahmad effendi_ läste hela tiden föran maten inhemtades
böner och verser ur Koran och tycktes i allmänhet vara särdeles from.
Det har alltid förundrat mig att folket här uti sina böner och sin
andakt ej söker ensamheten. Här beder man och gör sina knäböjningar
midt på vägen eller gatan och öfvar sin andakt i hvilket sällskap som
helst. Dock har jag tyckt mig finna att de som mest bära religion samt
fromma ord och utrop på sin tunga, äro just de minst religiösa, här som
annorstädes. Efter qvällsvarden suto vi ännu på gården, rökte, drucko
kaffe och hörde på _Sejid Ismain_, som berättade historier från sina
resor och skojarfärder här. Han är från _Baranijeh_ och skall vara en
röfvare eller i allmänhet en stor rackare, som slagtar en menniska
liksom en kyckling för 1000 piaster, efter hvad shekh _'Ali_ sade.
Frågor uti _fikh_ uppkommo nu äfven, och då shekh _'Ali_ förklarade
dem, ropade de vanligen _Allah, Allah_, och tycktes särdeles förtjusta
öfver t.ex. den lättnad Herren unnat resande uti förrättandet af de
vanliga bönerna.


Aug. 9.

Satt hemma hela dagen af samma orsak som i går. Hela dagen hade _Ahmad
effendi_ bestyr med anskaffandet af förnödenheter för sin pilgrimsfärd
och skickade oupphörligen sina karlar hit med packor. Ibland annat
försåg han sig äfven med en packa _bafte_ till svepningstyg, i händelse
af på vägen möjligen inträffande dödsfall. Hela dagen satt här äfven
den äldsta af _Baranijehs_ byshekher, jemte sina tvenne små sonsöner, i
hvilka han tyckes finna sitt enda nöje och sin enda fröjd. För öfrigt
var här hela dagen just ingen ro för folket, som sprang af och an.
Qvällsvard åto vi i ett särdeles stort sällskap, jag tror ungefär 12
personer, så att shekh _'Ali_ sjelf ej hade plats vid bordet. Jag var
vid högst dåligt lynne, liksom de föregående dagarne, samt låg blott
och tänkte på män resa till Arabien, dit jag längtar att komma ju förr
dess hellre, ehuru jag ser mig ej ännu vara dertill så förberedd som
jag önskade.


Aug. 10.

_Ahmad effendi_ reste bort jemte de andra. Jag begaf mig ut efter 2
dagars innesittande, som hade gjort mig alldeles kollrig, och gjorde
en tur i _Asbuhijeh_-allén, der jag tillbragte middagsstunden i cafét
i det nordliga hörnet, under de största acacieträdcn. Här var en ljuf
svalka och härlig skugga undan hettan och qvalmet, hvarfÖre jag blef
länge sittande der. Senare träffade jag här 2 andra af _Baranijes_
byshekher, som först i dag kommit till staden. Vi suto och språkade
under det vi väntade på _esha_, men de voro ej vid det vanliga goda
lynne folket här merendels har om aftonen, de lutade sig och somnade
bort. _Eshan_ kom slutligen sent och, sedan vi gjort ett godt mål, lade
vi oss alla att sofva. Jag fick dock ingen sömn, dels för den starka
middagsluren, dels for folk som oupphörligen färdades förbi på gatan,
kommande från shekh helgonet _Teshtoshis molid_, som börjad i går,
firas 3 dagar här i vårt granskap invid _Babesharijeh_.


Aug. 11.

Sedan våra _Baranijeh_ shekher gått, begaf jag mig på förmiddagen åter
till det café, i hvilket jag i går hade sutit. Men jag befinner mig i
en högst svår ställning, icke allenast för böldens skull ofvanför högra
knäet, som ser högst ruskig ut, utan äfven för en blåsa på min venstra
häl, som nu först stigit upp efter den lilla barfota vandringen, jag
under färden till _Sejid_ gjorde på andra sidan om _Ashmon_. Jag kan
ej stiga säkert hvarken på den ena eller andra foten och har särdeles
svårt att röra mig. Dessutom högst dåligt lynne och för öfrigt ej min
vanliga goda helsa. Jag tillbragte middagsstunden i cafét och kom
sedan hem. Om aftonen kommo shekherna tillbaka och åto qvällsvard,
hvarefter jag gick ut ensam för att se på _Teshtoshis molid_. Den,
liksom öfverhufvud alla andra fester här, bestod hufvudsakligen i
folkträngseln. Jag gick ej in i moskén, der man tycktes hålla en
_zikr_, och dröjde öfverhufvud ej mer än en högst liten stund der. I
natt var äfven _lelet el marag_ eller profetens himmelsfärd, som gjorde
den förra så mycket högtidligare för folket.


Aug. 12.

Gick om morgonen ut och gjorde min uppvaktning hos _Bokti_, som var
särdeles nyter och artig; satt en stund der och gick sedan till
_Timofejejf_, men blef ej länge hos honom. Träffade på vägen derifrån
Engelsmannen _Hamilton_ med sitt väldiga röda skägg. Han såg nu glad
och nöjd ut, i stället för att han förut alltid gått med nedböjd blick
och tittat ner mot marken; men han skall nu ha ett godt antal elever
och sökte äfven förmå mig att öka deras antal. I dag var jag ensam med
shekh _'Ali_, sedan _Baranijeh_ boerne alla rest bort; vi åto redan
före _maghrib_, gingo sedan till _Azbukijeh_ och andades hos _Hanafi_
frisk, ren luft samt drucko hans goda _hölv_. Kommo hem först vid
_esha_.


Aug. 13.

Gick bittida ut till _Azbukijeh_, för att besöka den för någon månad
sedan hitkomna kasanaren _Dietel, Berzins_ reskamrat. Han bor i samma
_ka'ah_, der jag bodde de första tiderna af min härvaro. Vid mitt
inträdande till honom tog han, liksom alla andra Européer här, mig
för en Arab och helsningen oss emellan var högst tvungen, förän han
fick höra hvem jag var. Härefter blef han mycket förekommande och
artig, vi suto och pratade allehanda på Tyska, som är hans egentliga
modersmål, men som han (likt så många andra Tyskar uti Ryssland) tyckes
ha glömt och försummat för Ryskan eller andra språk. Han hade deremot
af sitt Tyska ursprung bibehållit det breda, orddigra skroderandet,
och pratade mycket med qvasi-lärdom. Han har dock ännu i sig en liten
ynglingasjudning och är i alla fall här en, som man kan trifvas med.
Medan vi suto, kom äfven rödskägget _Hamilton_ hit, för att gifva honom
timma i Engelskan och, som han sade, göra honom på kort tid till en
John Bull. Jag gick derföre snart bort, begaf mig ut, tog en åsna och
red till _Masr-el'atikeh_, satte der öfver floden till Nilmätaren,
framför hvars port jag mötte en soldat och en _Berberi_, som förklarade
det vara omöjligt att komma in utan biljett med tillstånd dertill.
Jag försökte med lena ord förmå dem sätta sig öfver formaliteten,
men de stodo ej till att beveka. Jag fick sålunda lof att vända om
med oförrättadt ärende. Satte åter öfver floden och begaf mig till
_Amin Beys_ hus, som är _nadsir_ öfver _mikjas_, men emedan det var
middagstid träffade jag hvarken honom eller hans _vekil_. Jag begaf mig
således tillbaka till staden på min åsna, betraktade på vägen floden,
som stigit betydligt och nu snart hunnit måttet för sin öfversvämning.
_'Aro&an_ eller den lilla jordvall hvarmed man stängt kanalen, som
leder till och går genom Kairo, var nu högst 2 alnar öfver vattnet
och således snart färdig att couperas. Vattnet i floden var alldeles
ljusbrunt och såg särdeles underligt ut, men har dock ej förlorat sin
goda smak. Jag färdades fram mellan de vackra trädsårdarne i gamla
Kairo, förbi krutfabriken samt var ganska nöjd med min färd, ehuru
den i hufvudsaken var förgäfves och jag gjorde den just i värsta
middagshettan. På återvägen passerade _Sejide Zejneb_, hvars fest
det nu är. Här var, liksom vid alla fester, stor trängsel af folk,
isynnerhet af qvinnor, som besökt deras älskade och hälft dyrkade
_Sejide_. För öfrigt var här fullt med sötsakers-stånd, _khowal_ och
andra förlustelser. Jag stannade dock ej, läste blott i förbifarten på
min åsna _fathe_ för _Sejide_ och begaf mig hem. Blef hemmasittande
till _maghrib_, då jag med shekh _'Ali_ begaf mig till festen för
_Sejide_. Jag släpade mig fram på mina sjuka och ömkliga fötter den
långa vägen jemte honom; vi gingo in i _Sejides mekam_, kysste det
fina vackra gallerverket omkring hennes monument, satte oss i en knut
af _mekamen_ och läste suran _Janin_. Jag gaf en shekh och en gammal
qvinno-shekhe hvardera 5 fadda för att läsa den för mig. Härefter gingo
vi från trängseln inom den trånga _mekamen_ ut i moskén, följda af
tiggande _fokaha_ och _hemalije_, vandrade en liten stund omkring i den
rymliga och vackra moskén, der man ännu ej börjat, men satt färdig till
_zikr. Esha_ var nemligen ej ännu utsjungen. Gingo snart åter ut och
satte oss i ett café, der shekh _'Ali_ berättade mig, att alltid då han
befann sig i villrådighet eller någon svår ställning och läste _fathe_
jemte någon bön om råd och hjelp, antingen _Sejid el bedawi_ eller
_Sejide Zeineb_ visade sig för honom uti en dröm och gaf honom råd.
Det är ock nästan troligt med hans enkla, oskrymtade, barnsliga tro.
Vi suto länge här och sågo på det trängande folket; men begåfvo oss
slutligen hem och mötte på vägen oändliga skaror af dels gående, dels
återkommande folk, äfvensom många kretsar af _fokaha_, som suto dels på
gatan, dels i hus och höllo _zikr_. Jag kom hem ej så mycket trött, som
fastmera plågad af mina sönderskafvade fötter.


Aug. 14.

Shekh _Soleiman_ och en annan _fikh_ kommo hit på förmiddagen och
blefvo sittande en stund medan vi frukosterade. Sedan de gått gick
jag ut och tillbragte middagen i mitt vanliga café i _Azbukijeh_. Om
aftonen åto qvällsvard här hos oss shekh _'Ali_ och några andra från
_kashifens_ hus i _Baranijeh_. Vi åto uppe, men jag blef ej med de
öfriga sittande efter måltiden, utan gick genast ut, gjorde en promenad
i _Azbukijeh_ och satt en stund hos _Hanafi_.


Aug. 15.

Begaf mig bittida ut, tog en åsna och for till gamla Kairo. Jag
träffade ej genast _Bekir effendi_, utan begagnade den stund jag måste
vänta, att göra en liten tur inåt staden. Den förekom mig större och
ansenligare än jag föreställt mig och vackrare än man af utsidan skulle
vänta. Jag kom snart tillbaka och träffade nu _Bekir effendi_, som
var en tjock och grötmyndig Turk, sådana man här ser till stort tal.
Han var dock artig emot mig och gaf mig _tezkeren_ att komma in i
Nilmätaren, utan svårighet och utan dröjsmål. Skrifvarne här tycktes
alla vara Koptiska kristna, pratade med mig om Ryssland och togo mig
för en muslim. Sedan jag fått mitt papper, satte jag öfver kanalen
till _Roda_ och blef nu insläppt utan krångel eller prut. Jag inträdde
således först på en trekantig gård, der på ena sidan voro stall och
på den andra muren af en trädgård, gick öfver den ut genom några
gångar emellan halft förfallna hus och kom så ut till sjelfva sydliga
spetsen af _Roda_, der Nilmätaren är. Den är en liten fyrkantig, så
kallad _mandara_, utan tak och äfven halft förfallen, med en half
mans längd höga murar ofvan förgården eller fotståndet. Man stiger
ner i den på en liten stentrappa. I dess midt står en temmeligen
tjock 6- eller 8-kantig pelare, markerad med streck till mätning.
Rundtomkring väggarne går en inscription i vackra välbebållna kufiska
bokstäfver, som jag dock i anseende till afståndet hvarken kunde eller
iddes läsa. Nedantill på alla fyra väggarne voro likaledes små vackra
inscriptioner. _Mandaran_ var nu full med vatten och floden hade snart
hunnit sitt mått. Utanför på den östra väggen äro, såsom karlen hvilken
följde mig sade, 3 portar på hvarandra, genom hvilka vattnet flyter
in. For öfrigt tyckte jag det var just ingenting att se på, det hade i
allmänhet, som så mycket annat, blott ålderns behag. Invid platsen der
Nilmätaren står, är vägg i vägg med den en krutfabrik, i hvilken jag
dock ej inträdde. Flodens vatten var alldeles ljusbrunt, hade en högst
egen, underlig färg och strömmade med väldig styrka emot yttre muren af
byggnaden. Jag dröjde ej särdeles länge här, gick ut och begaf mig till
fots Öfver _Roda_, hvars sydliga del jag ännu ej besökt. Här voro några
små _fellah_ byar samt här och der på båda stränderna några magnaters
_kiosker_, med trädgårdar och planteringar, utan att dock på långt när
kunna jemföras med _Ibrahim bashas_ förträffliga park på norra sidan.
Jag vandrade äfven genom den och betraktade åter de granna påfoglarne.
Floden var här särdeles bred och väldig samt kan rätt förtjena namn
af haf. Jag fröjdade mig som alltid öfver den härliga anläggningen,
inträdde nu äfven innerst i den musselgrotta, som är bildad utanför
_Ibrahim bashas_ kiosk; bland alla platser jag sett, tyckte jag mig
helst vilja lefva och bo här. Jag satte sedan öfver på färjan och begaf
mig till fots ända till närmare _Sejide Zejneb_, der jag stannade i
ett café, drack en kopp särdeles godt kaffe och handlade en bok af
en gammal Malthesare, hvars Malthesiska Arabiska jag ej utan någon
svårighet kunde förstå. Tog sedan en åsna och begaf mig hem, dit jag
hann en stund före _'asr_, ganska trött af den långa färden i starkaste
solhetta. Efter _maghrib_ gick med shekh _'Ali_ till _Azbukijeh_, satt
hos _Hanafi_ och drack hans _hölv_.


Aug. 16.

Gick om morgonen till kansliet och tillbragte hela förmiddagen der. Jag
ville ej stanna hemma, för att undvika fredagsbönen i moskén. Jag hade,
liksom alltid om fredagen här, särdeles tråkigt och visste ej huru jag
skulle hinna öfver middagen. Kort före _maghrib_ gingo shekh _'Ali_ och
jag ut och begåfvo oss på väg till _Sejide_ och till _Fum el khalig_.
Nilen hade nemligen nu hunnit sitt mått och man skulle i morgon bittida
öppna kanalen, som leder till och genom Kairo. Natten före denna högtid
beger sig största delen af stadens befolkning ut till den slätt och de
sandhöjder, som ligga längs öppningen af kanalen. Allt som vi vandrade
framåt kommo vi in i skaror af utdragavde folk, trängseln var ganska
stark på gatorna och åsnorna upptagna, så att man ej kunde få sådana
till särdeles höga priser. Vi vandrade derföre hela den långa vägen
till fots. Så snart vi kommit fram till platsen, der man nu slagit
upp kaffetält tätt invid hvarandra, begåfvo vi oss (såsom en stor del
af de andra) öfver kanalen till _Röda_, der på stranden hopar af folk
suto i cafén eller enskilda sällskaper. Vi funno slutligen en lämplig,
ehuru något trång plats uti ett café just på strandbranten och satte
oss der att betrakta det fyrverkeri, man nu börjat afbränna på stranden
just gent emot oss. Det bestod hufvudsakligen och nästan endast i
raketer af särskilda slag. Det hufvudsakliga tycktes vara kanonskott,
som oupphörligen och till oändligt tal aflossades under hela natten
och morgonen. Kanalen här mellan Röda och fasta landet låg full medels
större båtar, som lågo bundna vid land och voro fulla af skådelystet
folk, dels mindre båtar, som oafbrutet färjade folk öfver. Af de
större båtarne voro flere grannt utstyrda med flaggor och gröna eller
röda sidenlappar samt illuminerade, ofta hördes från dem _tarabukor_
och kastagnetter eller någon _nai_ eller _zummara_ eller sång och så
vidare. Man sade mig att inne uti dem funnos _ghavazi_. Bland andra
fartyg lågo här äfven 2 af de små nätta Europeiska Nilångfartygen och
från ett af dem hördes en flöjt med accompagnement af guitarre, men
för öfrigt intet särdeles stoj eller oväsende. En min Arabiska granne
berättade för en bredvid sittande vän, att de der ombord hade kök och
nu höllo på att äta och dricka vin, arrak och annat godt, samt slutade
med det vanliga: _allah jil'an abokom_. Vi suto länge här stilla och
betraktade det särdelas rörliga lifvet och fyrverkeriet, men stodo
slutligen upp och gjorde en liten vandring i folkskocken. Vi veko af på
en väg som leder upp till en moské samt en by, och satte oss der i ett
annat från vägen aflägset café. Här tog jag mig en särdeles välgörande
lur på en öfver marken utbredd halmmatta. Vi hade nu hunnit kanske
midnatten och begåfvo oss öfver på andra sidan till fasta landet. Här
var naturligtvis trängseln och mängden större, men för öfrigt ingenting
annat att se och höra än fyrverkeriet och kanonerna. Vi satte oss
åter här i ett café och shekh 'Ali lutade sig nu ner till cn lur. Jag
steg upp och gjorde vandringar hit och dit bland folket, hvaraf nu en
stor del somnat och låg utsträckt, dels i sanden, dels på halmmattor.
Dock voro tillräckligt många af dem vakna för att bilda trängsel.
Fyrverkeriet fortfor allt med korta uppehåll och man afbrände nu större
pjeser, t.ex. här så kallade _sakijeh, gargi_ m.m. Återvände slutligen
till vårt café, der jag fann shekh _'Ali_ insomnad på en _serir_. Jag
lutade mig på en annan och somnade äfven godt, ehuru min bädd ej var
mjuk.


Aug. 17.

Vi blefvo uppväckta före solen vid _fagr_ och af caféhållaren betjenta
med ett stop vatten att tvätta oss i ansigtet, det första som hvarje
musulmän gör då han vaknar upp från sömn. Shekh _'Ali_ klagade nu (som
jag tror uppriktigt), att han hade svårt att vara utan sina dagliga
böner, och begaf sig bort hem för att i _Sejide_ moskén ordentligen
göra sin morgonbön. Han lemnade mig således ensam och jag började nu
vandra omkring för att få litet varmt, ty jag hade om morgonen, der
jag tunnt klädd låg på min _serir_ med bara fötter, underligt nog,
fått något kallt i morgonkylan före solens uppgång. På stranden af
_khaligen_ var nu uppställd militär, som ordnades och öfvades litet
att skyldra, tills deras Turkiska öfverste skulle komma och se på dem.
Det syntes att det ej var på rätt allvar som Araben är soldat; de
stodo uppställda i ledet, gapade omkring sig på folket och pratade,
dock tyckte jag de gjorde sina små manövrer med lätthet nog. Jag satte
mig slutligen i ett café, der jag hade temmeligen god utsigt öfver
kanalen och folkmassan samt betraktade ett litet sällskap Araber,
hvilka suto framför mig, skämtade och skrattade med det här vanliga
hårda och obehagliga skrattet. Det tycktes mig vara några af de många
_hashashim_, som om aftonen och under natten hade berusat sig med
denna osmakliga rusplanta. Medan vi så suto kom ett regemente militär
frammarscherande, föregånget af den lilla musikcorps, som hela natten
varit sysselsatt att blåsa på platsen der fyrverkeriet afbrändes. De
marscherade öfver den stora nya bryggan, defilerande framför det stora
tält, som derinvid var uppslaget för den Turkiska magnat, hvilken
tycktes ha öfveruppsigten öfver det hela och der tillbragt natten
i ett stort följe af tjenare och officerare. Folket trängde sig nu
särdeles hitåt för att se arbetarne, som nere i kanalen höllo på att
med hackor och spador afhugga _'aroseh_, eller den smala jordvall
hvarmed _Fum elkhalig_ var stängd. Snart började äfven vattnet sakta
och småningom flyta in i kanalen; otaliga skaror af barn och annat
folk spatserade vadande i det inflytande bruna vattnet och tycktes
fröjda sig utomordentligt. Ceremonierna invid sjelfva vallen fick jag
ej se, i anseende till afståndet derifrån, ej heller båten, som föres
af strömmen in i kanalen eller annat. Jag vandrade ännu litet omkring,
tog slutligen en åsna och begaf mig på hemvägen. Vägen var fullträngd
med folk, såväl gående som kommande, och ända till _Sejide Zeinebs_
moské voro massorna så tjocka att jag med svårighet kunde komma fram,
äfven längre inåt staden var ovanligt stark rörelse. Allt utvisade
att det var en särdeles och kanske mer än andra firad fest; jag kan
ej påminna mig någonsin vid något tillfälle här hafva sett lif och
trängsel såsom nu. Bland hemkommande skaror var äfven ett sällskap
kristna (jag tror Greker och Italienare) hvilka ridande på åsnor förde
ett förfärligt oväsende, skrikande, sjungande och hojtande, rusiga
som det tycktes, väl förtjenande det förakt folket här visar dem och
görande skam åt kristna. Det var i allmänhet ej allenast musulmän, som
deltogo i och fröjdade sig öfver denna fest, äfven de kristna och i
allmänhet alla, så gamla som unga, så karlar som isynnerhet qvinnor,
gladdes öfver vattnet som nu i ymnighet kom till staden. Allt visade
att fester, som äro grundade i landets natur samt i tilldragelser af
hvilka folkets välstånd och timliga välgång bero, senteras mera och
firas med större glädje än de, som ett folks religion lägger på dem;
så älskad och dyrkad än profeten här är af sitt folk, var hans fest
dock ej att jemföras med denna. Jag kom hem kanske några timmar efter
solens uppgång, ej utan att vara ganska trött. En stund före _maghrib_
begaf jag mig ner till _Azbukijeh_, troende mig finna vatten i kanalen
der, men man tycktes ännu ej ha släppt in det dit. Äfven här var
ovanligt stark rörelse af spatserande folk och isynnerhet kristna,
som spatserade i allén arm i arm med sina fruar och qvinnor. Jag blef
länge sittande hos _Hanafi_ i cafét och höll nästan på att somna på en
_serir_ i den svalkande aftonfläkten.


Aug. 18.

Om morgonen gingo vi i badstugan, som är gent emot vår port. Vi badade
der, sträckte oss efter badet och drucko thé, men jag hade egentligen
ingen fröjd af alltsammans, i anseende till mina bölder, som jag måste
akta, och det smårödprickiga utslag, som jag har på hela kroppen och
kliar förfärligt så snart jag det minsta svettas. Efter _'asr_ gingo
vi i ett café, som man uppslagit på stranden af kanalen. Folket satt i
fönstren, hissade upp vatten derifrån i sina krukor och tycktes rätt
fröjda sig öfver vattnet i deras stad. Dock var vattnet ännu särdeles
orent och kanalen i det hela ruskig och förfallen, såsom husen vid
dess strand; huru skulle det vara om de ståtliga kanalerna t.ex. i
Petersburg vore här? Cafét, i hvilket vi suto, var ruskigt och fullt
af sämre folk, så att jag hade ingen fröjd der. Vid _maghrib_ gingo vi
efter vår vana till _Azbukijeh_ och suto hos _Hanafi_; men det är ej
utan att jag finner mig något besvärad af min shekh, som jag sällan
eller nästan aldrig kan slippa undan, ehuru han säkert är en af de
bästa jag här kunnat finna.


Aug. 19.

Gick på morgonen något bittida ut och sökte _Dietel_, men träffade
honom ej hemma. Stannade dock der en stund och talade med min gamla
_Berberi_, som har gammal välvilja för mig. Satt derefter en stund uti
mitt café i _Azbukijeh_-allén samt vandrade litet omkring i _Muski_
och _Khanelkhalili_, der det i dag var torg- och auktions-dag samt
fullt med ankomna Turkar, Krimboer och andra fromma Muslims, som rusta
sig till pilgrimsfärden. Träffade åtskilliga bekanta i _Muski_, bland
andra _Jusuf_ och stadsqvarter-shekhen _Äbdolasiz_. Sedan jag åter
en stund sutit i cafét hos _Hanafi_, begaf jag mig vid _esha_ till
_Prunner_, der jag träffade ett sällskap af 5 Tyskar, bland andra äfven
den Tyska sjökaptenen, som gjort resor mellan _Gadde_ och _Suez_. Han
berättade att de 2 Fransoser, hvilka bodde i samma hus som jag de
första månaderna af min härvaro, voro tillbakakomna och redan skickat
saker upp till _Gadde_. De hade härifrån begifvit sig till _Jemen_ för
att genom _Aden_ tränga vidare in i landet, men kommo således ej långt
med sina öfverflödiga förberedelser, och jag tyckte det ej var utan
att _Wrede_ gladde sig deråt. För öfrigt var det ej utan nöje för mig
att åter tillbringa en stund i Europeiskt sällskap, och samtala med
Européer, isynnerhet med Tyskar, hvilkas språk här är mig såsom ett
annat modersmål. Jag kom något sent hem, men shekh _'Ali_ kom dock ner
till mig och blef sittande omkring en timma hos mig. Han var nu, såsom
i allmänhet folket här, om aftonen gladare och nytrare än på dagen,
samt berättade mig mycket från sin studertid i _Azhar_, hvilket, så väl
som mycket annat, öfvertygade mig om att deras studier och all deras
lärdom går hufvudsakligen ut på småaktigheter och knoppar.

Aug. 20. Middagstiden vek in hos _Jusuf_, som jag åter gaf en guinée
för preparationen af den nu snart färdiga fisksamlingen; betraktade
äfven åtskilligt, som han hade hos sig, af samlingar i Egyptens
natural-historia. Fick sedan tag på shekhen _Abdolaziz_, som hängde
länge vid mig och för 5 fadda (som jag gaf honom) vandrade omkring 2
timmar med mig. Han, liksom nästan alla här, låter for några styfver
leja sig till hvilka tjenster som helst, och för en _bakhskish_ kan
man, tror jag, här köpa pashans hufvud och hvad helst det vara må, af
de förvekligade och försmutsade Araberna i Egypten. Jag tillbragte med
honom en stund i cafét hos Greken vid stranden af den lilla _Azbukijeh_
kanalen, der man nu släppte in vatten. Folk hade samlat sig i mängd
för att se på det inströmmande vattnet, äfven _Azbukijeh_-qvinnorna
kommo ut, satte sig i cafén och rökte i all maklighet sin _shishe_.
Der var en högst behaglig svalka i skuggan af de stora acacieträden,
ökad af det uppfriskande vattnet och jag fann mig särdeles väl på
min halmmatta, som jag bredt ut på marken. Jag kom hem vid _'asr_,
läste en stund med shekh _'Ali_ och blef sedan sittande att prata om
studierna i _Azhar_. Der finnes ingen t.ex. som läser i historien,
blott i _hadith_, dit äfven historien om de 4 khaliferna hör, och få
som studera den hemma; blott sådana som om aftnarne göra sig ett nöje
af att sitta i sällskaper och berätta, hvilket ej anstode en lärd. Det
är förvånande att se huru religionen och studium af det, som närmast
hör dertill, uppslukat allt annat samt till och med väckt förakt och
motvilja för alla andra studier. Man vet af intet annat än _Koran_
och _Fikh_, på sin höjd äfven grammatiken, men ett grundligt studium
af sjelfva språket finnes här ej. Åfven är det just ingenting annat
än _Fikh_, som kan gifva en någon förtjenst. Vi kommo vidare in på
kapitlet om predestinationen och huru menniskans alla handlingar, så
goda som onda, äro _she min allah_. Det är en förfärlig absoluthet och
hårdnackenhet som de inlägga i denna lärosats; också är det tillfölje
af den, som de med större beredvillighet än vi förlåta menniskors
svagheter, samt med större saktmod i allmänhet än vi se på sin nästas
fel.


Aug. 21.

Gick ut närmare middagen och begaf mig raka vägen till Grekens café
i _Azbukijeh_, der jag bredde ut en matta på kanalstranden, lade mig
på den och läste en medhafd bok. Jag tillbragte så min middagsstund i
den behagliga skuggan här och begaf mig hem först närmare _asr_. Här
träffade jag vid min hemkomst _Ahmad effendi_ från _Baranijeh_, som
kommit för att hemta sina färdiga effekter till sin pilgrimsfärd. Han
stannade blott så länge han behöfde för att packa in dem för afförandet
till Bolak, der fartyget låg, som skulle föra honom till _Kenne_. Hos
mig uppstod nu åter stor lust till färden, men jag kommer väl ock
derhän i sinom tid. Efter _maghrib_ begaf jag mig ut till _Gemelije_
för att träffa _Abdolkhalik_, men han hade redan stängt sin bod. Jag
träffade der ihop med shekh _Isa_, hvilken var vänlig och glad att
se mig som vanligt. Satt med honom i ett uselt café hos ett gammalt
gråskägg och lemnade honom der efter mig, då jag gick till cafét bakom
_Sejidna Hosein_; blef der sittande att höra på en _antari_, hvilken,
liksom hans kolleger, läste upp ifrån _Siret 'Antar_ ungefär halfannan
_karras_. Som de vanligen äro halfbildade män och ej känna grammatiken,
vidare än högst ytligt, är deras föredrag brutet språk. Verserna,
som ofta förekomma, sjunga de fram, dock hvar och en på sin ton, ej
utan ganska stort behag. Dock faller sig åhörandet af en _antari_ i
allmänhet styft, har ej den lätthet och det nöje med sig som det af
en _muhaddit_. Jag blef dock der sittande ända till kl. 3, ehuru jag
började bli sömnig och det fina rödprickiga utslaget, som går likt en
gördel omkring veka lifvet, kliade af svetten och hettan, samt jag
äfven för öfrigt ej var vid särdeles humör, liksom hela denna tid.


Aug. 22.

Tillbragte som vanligt middagsstunden i Grekens café i _Azbukijeh_-allé
vid stranden af kanalen, der vattnet nu ökats betydligt. Om aftonen
gick med shekh _'Ali_ till _Hanafi_ och suto i hans café till efter
_esha_. Jag somnade medan jag låg der på en _serir_. Hade oändligen
tråkigt hela dagen och var vid ovanligt dåligt lynne, som äfven under
natten ej lemnade mig, utan förtog mig all sömn.


Aug. 23.

Satt hemma med shekh _'Ali_ hela förmiddagen och befann mig vid dåligt
lynne samt ej god helsa. När stunden till fredagsbönen nalkades, väckte
jag upp shekh _'Ali_, som tog sig en liten lur; han gjorde sin tvagning
och gick till vår moské, utau att, till min förundran, uppmana mig
att följa med. Men han ansåg mig ursäktad, såsom jag ock verkligen
var, af den nya böld hvilken uppstigit vid mitt högra knä. Sedan han
kommit tillbaka från bönen, gick jag ut och begaf mig till mitt vanliga
café i _Azbukijeh_, tillbragte der middagsstunden ända till _'asr_,
hvarefter jag kom tillbaka, stannade en stund på gatan vid ingången
till _Azbukijeh_-allén, och såg på dervarande folkförlustelser; bland
annat tittade jag in i en "Guckkasten" (camera optica), der allehanda
förunderliga saker förevisades. Figurerna, som voro högst illa och
klumpigt målade med vattenfärg, drogos nu bakfram. Här visades bland
andra figuranter _Napoleon_ och andra _Nosara_, kameler, _Mahmil_,
Negrer ridande på underliga djur o.s.v. Karlens språk och förklaringar
voro ej så löjliga, som jag väntat och som man hör dera i Tyskland
eller annorstädes, men deremot voro orden här ofta rimmade. För öfrigt
var här en _hawi_, som samlat omkring sig en stor ring, isynnerhet
af barn, och några sångare, som voro omgifna af lyssnande qvinnor.
Några sjelfsvåldiga flickor sprungo omkring i folkhopen med obeslöjade
ansigten och skämtade med hvarandra. När jag kom hem satt jag en stund
med shekh _'Ali_, som berättade mig att _Sejid Ahmads_ hustru jemte
hennes syster (högeligen förargade öfver att nödgas flytta från den
öfra _ka'ah_, som de bebott i shekh _'Alis_ hus och som han nu skulle
upplåta åt mig) kommit ner till hans hustru och utöst sin vrede på
henne, med förbannelser öfver huset och önskningar till Herren att det
måtte förstöras af eld och brand eller annan olycka. Uppe i rummet och
_fashan_ hade de under 14 dagars tid, sedan shekh _Ali_ sagt upp dem
att flytta, samlat all möjlig sorts smuts och skräp för att på allt
sätt visa sin ilska. _Sejid Ahmad_ sjelf är dock en god och beskedlig
man, men har ingen makt öfver sina qvinnor. Såsom de flesta qvinnor
här, skola de hålla sin man väl under toffeln. När de slutligen
flyttade, togo de nycklarne med sig och shekb _'Ali_ var nödsakad att
gå till dem i deras nya hus och fordra nycklarne tillbaka. Ehuru de
undertiden de bodde här haft föga eller intet af husgeråd, såsom dynor
eller bolster, läto de under de senaste dagarne en _muraggid_ komma och
göra sig några dynor, för att, såsom shekh _'Ali_ sade, visa för folket
att de hade någonting att flytta. Hela dagen bar en liten, omkring
10-årig, flicka sakerna, hvarje gång en halmmatta eller dyna, till
sluts togo de en karl att bära en stor kista och _Sejid Ahmad_ sjelf
bar en annan.


Aug, 24.

Gick bittida ut till kansliet, tog pengar af _Köhler_ och träffade
_Timofejeff_, som hade blifvit utnämnd till sekretär hos den nya
general-konsuln _Fock_ samt i morgon var färdig att afresa till
Alexandria. Gick sedan att göra en liten visit hos Engelsmannen
_Hamilton_, det väldiga rödskägget, och satt hos honom en stund. Han
tyckes nu rätt hafva kommit på modet här, det synes höra till goda
tonen för alla att taga timmar hos honom. Gick derifrån till _Dietel_,
som i går haft ett häftigt anfall af slag, hvarvid han nästan hållit på
att krepera. Till all lycka hade hans Engelska lärare _Hamilton_ råkat
komma och skaffat honom en läkare, som åderlåtit honom. Han var nu
särdeles svag och låg i en lätt sömn, hvarur vi naturligtvis ej väckte
honom. Gick derifrån och satte mig i mitt Grekcafé i _Azbukijeh_, der
jag dock ej dröjde särdeles länge i dag. Gick derifrån hemåt, men
stannade på vägen och såg på den _Hawi_, som nu vid _'asr_ alltid roar
barn och folk här. Bland andra konststycken han i dag visade, var
att han åt några tåtar bomull och slutligen nystade upp ur sin mun
rödt, blått och gult bomullsgarn. Tiden upptogs dock mest af prat och
groft skämt. Bland åskådarne voro äfven 3 Judepojkar, som oaktadt all
smälek och alla gemenheter, han yttrade mot dem och deras religion,
ej kunde förmås att ge fram 5 fadda, men ändå blefvo stående qvar,
utskämda och beskrattade af konstmakaren samt det församlade folket.
När jag kom hem hade sällskapet uppifrån ändteligen flyttat och man
liöll nu på att skura och skrapa undan den smuts de lemnat efter sig.
Om aftonen flyttade vi upp, satte oss i _fashan_ och drucko thé, som
smakade särdeles väl. Shekh _'Ali_ var särdeles nyter, såsom alltid om
aftnarne; vi suto länge, föran vi somnade under bar himmel och sofvo
särdeles godt.


Aug. 25.

Här städades och rustades hela dagen, för att få min nya _ka'ah_ i
ordning och mina smutsiga kläder tvättade af qvinfolken. Jag såg dels
med förundran, dels med vedervilja på folkets beredvillighet att tjena
och passa upp mig; isynnerhet är jag förlägen för shekh _'Ali_ sjelf,
som alldeles emot min önskan ställer sig fullkomligen på en tjenares
fot till mig. Men hvad skall jag göra? Middagstiden då här var temligen
i ordning, begaf jag mig ut till _Timofejeff_, som höll på att ställa
sig i ordning till sin resa i dag. Han sprang och fjeskade och tycktes
ännu ej rätt hafva hemtat sig från sin glädje öfver sin nya post.
Han tyckes vilja spela litet seigneur och är hel och hållen upptagen
af tanken att rätt kläda sig à la gentilhomme, när han nu i stället
for sin Turkiska drägt skall anlägga Europeisk. Sedan jag sutit der
en stund med de andra, som åto sitt middagsmål, begaf jag mig till
_Dietel_ för att afvänta _Timofejeffs_ ankomst dit. Jag anträffade
_Dietel_ sofvande och satte mig att bläddra i en bok tills han vaknade.
Han var nu fullkomligen återställd från den svåra slagattacken han
haft, men ännu styf i sin tunga. Medan vi suto kom dit en man, klädd
som effendi men talande Franska särdeles väl. Han var en af de unga
män, som pashan härifrån skickat till Paris för att uppfostras till
Pariser-gar?oner. Det tycktes ha lyckats nästan för väl med denne man;
han var fullkomligen Fransosierad, skall hafva glömt eller förakta,
om ej sitt Arabiska modersmål, så åtminstone sin religion, och vara
en politisk marktshrejer emot Egypten och dess regering. Senare kommo
_Timofejeff_ och 2 andra unga män, som skulle följa honom ett stycke
på vägen, samt kort derpå äfven gubben _Bokti_, spridande doft omkring
sig af essencer och pomador. Här pratades hit och dit, jag satt mest
tystlåten af verklig oförmåga att mänga mig i sällskapets samtal, som
ock var tråkigt; jag fann mig här fullkomligen fremmande, kanske mer
fremmande än bland Araberna. Sällskapet aflägsnade sig slutligen och
jag blef ännu en stund sittande med _Dietel_ ensam, som är den bästa
af dem. Han har dock ej fullkomligen kunnat vanslägtas från sitt
Germanislta ursprung, ehuru han för Ryskan nära glömt sitt modersmål.
Jag kom hem kort före _maghrid_, blef sittande med shekh _'Ali_ hela
aftonen i _fashan_ och drack thé. Jag är dock rädd att jag gifvit mig
för nära ihop med honom, utan att egentligen behöfva det, jag kan ej
gerna slippa honom någon stund, hvarken om dagen eller natten.


Aug. 26.

Som man ännu en gång ville skura och rensa mina rum, begaf jag mig
bittida ut och gjorde några turer i _Khanelkhalili_, der det i dag var
marknad. En stund före middagen begaf jag mig derifrån och träffade
i _Muski_ åter shekh _Abdolaziz_, som klagade att han för min skull
gifvit ut en piaster häromdagen. Jag gaf den åt honom, ehuru osäker
om det var sannt eller osannt, och vandrade till mitt Grekcafé, der
jag blef sittande ända till _'asr_. Efter _maghrib_ satt jag med shekh
_'Ali_ i cafét hos _Hanafi_ till något efter _esha_, och hade sålunda
ganska tråkigt fått slut på min dag.


Aug. 27.

Satt hemma hela dagen och skref på ett bref, som jag började, till
_Geitlin_. Jag hade högst tråkigt och mitt dåliga lynne, som nu räckt
ovanligt länge, vill ej alls lemna mig.


Aug. 28.

Ville bli hemmasittande, men kunde ej härda ut dermed, utan gick ut
på förmiddagen för att besöka _Dietel_. Fann hos honom hans Engelska
språklärare och gick ej alls upp. Satte mig i Grekcafét i _Azbukijeh_,
dröjde dock ej länge förän jag steg upp. Träffade en bekant _hammar_,
med hvilken jag sedan gjorde en lång tur först till _Sejide Zeineb_,
sedan tillbaka ut genom _Babelhadid_ till en _khammara_ uti en trädgård
på kanalens strand. Här var särdeles vackert, dock fanns här ingenting
för mig att förtära, ej kaffe och ej _shishe_, blott vin och arrak,
som jag nu ej smakar. Jag satt der dock en lång stund och roade mig åt
vattnet samt den vackra trädgården, men hufvudsakligen åt ett sällskap
druckna män, som råkade i häftigt gräl med en qvinna. Ett sällskap
musici suto i det gröna och bildade en nätt trio af tambour de basque,
_kanon_ och _kemenge_, samt tycktes äfven roa sig med flaskan. En god
stund före _'asr_ begaf jag mig tillbaka, vek på vägen in hos _Bokti_
och tog åtskilligt ur min i hans förvar lemnade _sahhara_. I dag var
_Leilet elkebire_ af _molid Imam Shafi_, men jag hade under hela denna
vecka, som hans fest firades, ej kommit mig dit ut.


Aug. 29.

Gick middagstiden ut för att träffa den _hammar_, som i går färdats
omkring med mig och hvilken jag kommit öfverens med att träffa. Han
höll dock ej ord, såsom allt folk här, och jag kunde ej få tag på
honom. Satte mig derföre i Grekens café i _Azbukijeh_ och dröjde der
kanske en timme. Gick derifrån till _Bejomi_-moskén, der i dag firades
den sista stora dagen af hans en vecka långa fest. Jag trädde in i
moskén, gjorde min _zijareh_ hos shekhen i hans lilla och nu af folk
trånga _kobba_, läste för honom _fathe_ och spatserade sedan omkring
i moskén bland de stora skaror, hufvudsakligen af qvinnor, som suto
här. Utanför moskén på gatan deromkring var stor trängsel, isynnerhet
på den närbelägna begrafningsplatsen utanför _Babennasr_. Här voro
tält uppslagna till stort tal och cafén anlaggda, i hvilka _khoval_
dansade. Jag satte mig i ett af dem och såg på ett par af dessa till
qvinnor utspökade dansörer. Deras dans, såsom all orientalisk dans,
sitter ej såsom hos oss i fötterna, ty dem röra de ganska ringa och i
allmänhet klumpigt, så mycket man kan se för de långa vidbyxorna; utan
dansen ligger hufvudsakligen i veka lifvet, som de böja i alla möjliga
bugter och i retande rörelser. De satte sig i karlars bland åskådarne
famn och betedde sig der fullkomligen såsom qvinnor. För öfrigt funnos
här, liksom vid alla dylika tillfällen, de vanliga lustbarheterna af
_havi_ och sångare. En förfärlig och ovanlig mängd af qvinnor var här
församlad. Man gjorde här äfven _dose_, men jag aflägsnade mig fornt
och kom hem vid _'asr_. Sedan jag hvilat mig gingo vi ännu ut dit
och gjorde vandringar på den fblkträngda platsen. Nu rustade man sig
till _zikr_ i en stor del af tälten, och det hela hade något tycke
af profetens fest. Äfven en stor mängd landtfolk hade kommit in hit,
för att öfvervara festen, och uppslagit sina tält åt sidan af den
stora begravningsplatsen. Vi suto dels i cafén, dels på grafstenar,
andades den friska aftonfläkten, som blåste in från öknen, och stannade
slutligen i ett café, der en _muhaddit_ roade ett litet sällskap.


Aug. 30.

Satt hemma hela dagen och skref på brefvet till _Geitlin_. En ny böld
stiger nu upp på knäet och 2 på hvardera låret, hvilka plåga mig
svårligen. Efter _maghrib_ släpade jag mig dock ut med min shekh, ehuru
svårt jag hade att gå och begaf mig till _Azbukijeh_, der vi lägrade
oss i mitt vanliga middagscafé hos Greken.


Aug. 31.

Satt hemma till middagen, då jag linkade ut i min bedröfliga ställning,
med haltande och släpande fötter. Satte mig i Grekens café i
_Azbukijeh_ och dröjde der ända till närmare _'asr_, då jag gick till
_Dietel_. Han var nu fullkomligen återställd från den slagattack han
haft och hade redan varit några gånger ute. Jag satt en lång stund hos
honom och det var ej utan att jag hade litet trefligt. Af honom erfor
jag att ett bref låg och väntade mig på kansliet. Jag skyndade mig så
till _Köhler_ och fann honom sysselsatt med sin Engelska lärare. De
slutade dock snart sin lektion och vi blefvo sittande att språka. Det
är mig alltid en glädje att höra en Engelsman och vara i hans sällskap,
jag fann mig nu äfven särdeles trefligt. Slutligen gick _Köhler_ ut
med mig och gaf mig mitt bref. Det var från min mor och _Geitlin_ samt
minskade till stor del det tråkiga och krångliga humör, som jag i
långa tider haft. Blef hemma sittande hela aftonen med min shekh och
drack thé. Samtalet var i afton jemförelsevis lifligt och i allmänhet
trefligare än vanligt.


Sept. 1.

Satt hemma hela dagen och skref till det närmaste färdigt brefvet till
_Geitlin_. Jag var högst ömklig af mina bölder och visste ej rätt huru
jag skulle gå, sitta eller stå. Äfven för öfrigt mådde jag ej rätt väl,
hade hetta i min kropp och en liten feber. Om aftonen gick jag litet ut
med shekh _'Ali_ och satt hos _Hanafi_, der aftonsvalkan och den friska
doftande luften något vederqvickte mig.


Sept. 2.

Gick middagstiden till _Wrede_, der jag äfven träffade den Tyska
sjökaptenen från _Suez_. Samtalet föll på de af Tyskarne så högt
älskade "Witze", hvaraf de hade en bok full. Jag satt dock ej särdeles
länge hos dem för att låta dem taga sig en lur i fred. Gick sedan hem
och skref färdiga brefven till _Geitlin_ och _Bonsdorff_. Jag blott
spatserade sedan omkring hela aftonen, utan att sätta mig någorstädes,
och träffade mycket folk, som kom hem från _Azbukijeh_. På hemvägen
vid _esha_ träffade jag vid ett nära till vår port beläget café en
_Sha'er_, som med sina berättelser ur _Abu Zeid_ och sina enkla
recitationer, accompagnerade af den enkla _kemenge_, roade ett fåtaligt
auditorium. Jag satte mig äfven ibland dem och stannade der tills han
slutat.


Sept. 3.

Gick vid middagen till mitt Grekcafé, sedan jag gjort alla mina bref
färdiga, och inconverterat dem under adress till shekh _Tantavi_.
Medan jag satt i cafét, kom en stund före _asr_ shekh _'Ali_ dit från
_Bolak_, dit han gjort en åsnefärd i något gÖromål. Vi suto ännu en
stund tillsammans här och drucko kaffe, hvarefter han red sin åsna
och jag linkade sakta fram på mina böldiga ben och såriga fötter. Jag
lemnade mitt bref hos _Köhler_ och kom sedan hem. Drack om aftonen
thé med min shekh och satt en stund pratande. Han frågade mig som
ingress, om jag ofta plägade ha drömmar och då han af mig fick nekande
svar, sade han sig deremot ofta ha sådana och att de vanligen gingo
i fullbordan, ehuru understundom först 1 eller 1,5 år efter det han
drömt. Härpå berättade han sig förliden natt hafva sett i drömmen huru
en stor kavalkad ryttare i högtidlig procession skred framför honom och
likaså efter honom. Han tog det såsom ett godt och lyckligt budskap,
_bushra_. Det är olyckan hos alla lärda, så occidentens som Orientens,
att de alla anse sig ämnade till något stort eller till hög äreplats
i verlden, och derföre tycka sig vara synnerligen missbytta med den
ställning i lifvet de innehafva.


Bref, dateradt Kairo den 3 September 1844.

Broder! det är länge sedan några underrättelser kommit från mig till
eder hemmavarande, men ännu längre sodan jag haft några underrättelser
från eder. Sedan _Bonsdorffs_ bref af den 18 april, åtföljdt af några
rader från dig och min mor, har jag, utom _Borgströms_ senaste bref
jemte creditivet, erfarit ingenting från mitt hem. Af ditt lilla bref
erfar jag dock att det bref, jag från Alexandria sände dig i medlet af
januari månad, ej kommit dig tillhanda. Derföre bör du dock ej skylla
shekh _Tantavi_, ty säkert har det aldrig kommit fram till honom,
utan troligen stannat annorstädes på vägen. Af din tystnad nu har jag
anledning förmoda, att ett annat bref, som jag den 13 april sände dig
härifrån Kairo, lika litet kommit dig tillhanda. Jag hade af fruktan
att det ej skulle hinna shekhen i Petersburg före hans afresa derifrån,
adresserat det till expeditören af Finska pass _Aug. Nygren_, med
anmodan att hit till mig afsända det svar på mitt bref, jag deri bad
dig sända mig före din afresa till Ristmäki. Dock något bref är mig
ej tillhandakommet och det är i anledning deraf jag fruktar att äfven
detta senare bref ej kommit fram. Vare härmed huru som helst, jag anser
mig af din tystnad ursäktad att jag nu ej gör några ursäkter för min
tystnad, utan går att, såsom i mina förra bref, i korthet göra redo för
den tid som förflutit och sättet huru jag tillbragt den. Vid den tid
således, då jag sände dig mitt senaste bref af den 13 april, hade jag
anlaggt _turbán_ för beständigt, här af mycken vigt och ovilkorligen
det mest an- och afsedda stycket i hela klädseln. Mitt ansigte hade
nu äfven fått temmeligen väl den bruna färgen, så att folket, såsom
man först vid min ankomst hit sade mig, ej behöfde frukta för min
hvita blekhet; jag hade dessutom i min gång och mine försökt inlägga
den orientaliska apatin och liknöjdheten samt deri lyckats fullt väl
att bli tagen för en muslim. Det var ock nödvändigt numera. Ty sedan
profetens fest, som firades mest under bar himmel och under tält, nu
blifvit slut, vidtogo andra helgons fester, som firades endast eller
hufvudsakligen uti moskéer. För att utan misstanka kunna inträda uti
dem och se hvad der föregick, var mig således min forklädning, så till
det inre som det yttre, ovilkorligen nödvändig. Den första fest efter
profetens var den så kallade _molid Sejidna Rossein, bni 'Ali, bni Abi
Talib_. Som dig är bekant, föreger man att hans hufvud är begrafvet
här och hans kropp i _Gerbela_. Jemte hans broder _Hassan_ har han här
en moské, kallad _Gamia el Hassanein_, som är näst _Elazhar_ den mest
aktade moské här, såsom i allmänhet dessa begge helgon äro kanske de
mest älskade och respekterade af hela den moslimska verlden, isynnerhet
af Turkar och Perser. Sjclfva moskén är hvarken särdeles stor eller
vacker, derjemte något mörk, men i allmänhet högtidlig. Innanför moskén
är _Hosseina kobba_ eller grafhvalf, temmeligen stort, och i dess midt
sjelfva _maksoran_ eller sarkofagen, omgifven af ett vackert, sirligt
utarbetadt fint gallerverk af jern och messing. Hvarje dag strömma
hit skaror af folk, som göra sin _zijare_ hos honom, helsa honom med
_Selam_, läsa _fathe_ eller någon _sura_ och andra böner, gå omkring
_maksoran_ ett hvarf, kyssa den på åtskilliga ställen, samla med
handen dammet derifrån och bestryka dermed ansigtet samt bedja honom
om bistånd och hjelp. I allmänhet om en from muslim finner sig i någon
svår belägenhet, vare sig i andligt eller timligt afseende, tar han sin
tillflykt till _Sejidna Hossein_, gör till honom sin _istikhare_ och
finner vanligen (såsom han sjelf tycker) tröst och bistånd. Men det är
ej allenast män, som söka sin tillflykt hos honom, äfven qvinnor hafva
utkorat honom till sitt helgon framför andra, bland de många helgon och
shekher, som här ligga i sina _kubbor_ och små bönehus samt anropas om
hjelp och bistånd. Hvarje afton och natt emellan måndagen och tisdagen
hålles här inne i hans _kobba_ en _makra_ eller läsning, bestående
af _Delail elkheirat_, en bok, innehållande mest välsignelser öfver
profeten, och derjemte en fjerdedel af Koran. Detta är ett bruk som
äfven iakttages i många andra moskéer, men _makran i Sejidna Hossein_
eller såsom man nästan vanligare säger _Hassanein_, är jemförelsevis
bättre och föreläsen af ett större antal _fokaha_ eller skriftlärda.
De sitta här till ett antal af omkring 30, ofta flere, i 2 rader med
ansigtena mot hvarandra och läsa, somliga ur bok, men de flesta dock
utantills, efter _esha_-bönen först _El delail_ och derefter _Koran_,
härvid runkande i temmeligen skyndsam takt på hufvudet och öfre delen
af kroppen, samt med den här i all läsning egna mumlande tonen. Det
var således detta helgons fest som nu instundade och redan långa
tider förut talade man om intet annat an härom. Slutligen började man
hänga upp lamporna uti moskén och sötsakers säljare bcgynte slå upp
sina stånd utanföre, prydande dem efter vanan här med allehanda röda
och gröna pappers- eller silkeslappar. Festen var nu inne, men de
första dagarne voro tröga och folklösa. Jag gick dock hvarje afton i
moskén och gjorde, som en rättrogen muslim, min _zijare_ hos helgonet,
läste honom en _sura_ i någon knut af _kobban_ och kysste flitigt
hans _maksora_; lät äfven tillfälligtvis någon sig utbjudande fattig
_fikih_ läsa suran _IS_ eller hjertat af Koran för mig till helgonet
för 5 fadda h. e. 2,5 kop. koppar, eller någon vattenbärare utdela sin
vattenkruka åt törstiga för samma pris, allt _lihobb Sejidna Hossein_
och mig till stor _savab_. Hvarje afton under hela festen ålåg det
antingen moskéns inspektor, eller någon af de många här befintliga
dervischordnarnes chefer, eller någon annan förnäm man af hofvet,
att illuminera moskén, och hvarje afton samt de flesta dagar var här
någon bland dessa dervischordnar som höll _zikr_, eller någon kanske
flere bland _Azhars_ shekher som höll föreläsningar. Med hvarje dag
ökades trängseln af folk och lifligheten så inom som utom moskén,
slutligen de sista dagarne af den 18 dagars långa högtiden var det
svårt att slippa fram på de närbelägna gatorna och ännu värre inne
i moskén; dock klagade man i allmänhet här att festen detta år var
dålig och på långt när ej att jemföras med de förra årens, såsom man
vanligen här säger: "i dag är bättre än i morgon, och i morgon bättre
än i öfvermorgon" o.s.v. Man skyller allt på den orättvisa regeringen
och den _dsulm_, under hvilken man tycker sig smäkta, men det tyckes
man ej ana eller vilja medgifva att _islam_ och jemte den folket här
hunnit nära sin ruttningsprocess. Äfven bortlemnades i år en mängd af
de högtidligheter, som vanligen ses här under denna och dylika fester
och om hvilka vi äfven hos _Lane_ och andra läsa beskrifningar, jag
menar dem som vissa dervishsekter här utöfva, nemligen att äta ormar,
sluka eld, glödande kol och glas m.m. Man berättade mig att förlidet
är en man, som ej hörde till _Saadi_ dervisherna, hvilka nemligen
genom sin shekhs _kerameh_ och undergörande kraft äta ormar, hade i en
berserksgång af religiös fanatism slukat en orm och omedelbart derpå
dött. Häraf hade shekhen för orden tagit sig anledning att helt och
hållet förbjuda denna kost "en general", och derföre saknades detta
år all denna delice. _Esavi_ dervisherna, som äfven likt de flesta
andra hade sin afton här, förekommo mig mera berseksgångande än andra,
sprungo omkring och väsnades förfärligt i moskén, skrämmande folket;
dock såg jag dem ej, såsom man berättade att de vanligen bruka göra,
sluka eld eller kol eller hoppa upp i det höga taket, rycka ner lampor
och förtära dem hela och hållna med olja, veke, eld och glas. Men den
_zikr_ de gjorde, accompagnerad af tambour de basquer jemte allehanda
underliga hopp och skutt, dans och skrik, var utomordentligt vild och
förfärande, dock ej utan en viss högtidlighet, liksom i allmänhet
alla _azkar_ i mitt tycke äro det högtidligaste och sublimaste man
njuter i den moslimska religionen i utvärtes måtto. Inne i moskén satt
folket i sina små kretsar pratande och skämtande, många med sitt lilla
matknyte, barn sprungo omkring och lekte; men emellan skarorna och
stojet stodo män, som gjorde sin bön, fromma, andaktsfulla och ostörda
af bullret. Der visade sig i allmänhet brokighet och villervalla, som
jag äfven sedermera så ofta sett här i islams helgedomar. Jag hade
under min vistelse här isynnerhet i senaste tider, sedan jag flyttat
till _Gemelijeh_, der hufvudsakligen endast Araber bo, vunnit flere
bekantskaper, så att jag oftast fann någon krets som var mig bekant
och i hvilken jag satte mig samt tillbragte mina aftnar i moskén
ganska roligt. Aftonen före festens slut var en stor del af staden
(hufvudsakligen den del, som ligger i granskapet af moskén, samt
utgör det egentliga hjertat och medelpunkten af Kairo) illuminerad
och stor fröjd på de folkfulla gatorna. Hvar och en skulle nu ut för
att köpa sig litet _helaveh_ eller annat snask och göra sitt besök
hos _Sejidna Hossein. Kobban_ och hela moskén var nu fullproppad med
folk och det var blott med största svårighet man kunde komma inuti
den, eller ens genom dörren; öfverallt i trakten deromkring suto
de skrattlystna Kairoboerna i cafén och bodar samt roade sig vid
sin pipa och sin kopp, mången äfven med sitt opium och _hashishe_.
Morgondagen var allt slut, stånden nedrifna, folket, som förlastat sig
ut, sömnigt, och hvarje gång man träffade någon from shekh måste man
göra någon piÖs exclamation med _subhana ddaim_, hvar är nu gårdagens
stoj och glädje? Efter denna fest följde åtskilliga andra, såsom
_Sejide Nefises_ och _Sejide Sekkines_, jemte några andra af profetens
närmare slägt eller af _ahl ilbet_, som man här säger. De voro alla
i samma smak, ehuru obetydligare och räckande blott några dagar. Nu
hade vid pingst en _khamasin_ hunnit sitt slut, den hade detta år
gått förbi lätt och lindrig, utan sjukdomar och fara; blott 4 à 5
dagar af de 50 voro svåra och tunga, med en brännande het, dammfull
sydvind, som lät mig förstå hvad den kunde vara om den ilskades. Under
dessa dagar, som dock ej följde på hvarandra, var luften förfärligt
qvaf och qvalmig, ej egentligen så het som sedermera. Genom fönstren
blåste ett fint stoft in i rummen, som gjorde att man ej kunde få
ett friskt andetag, och då jag om aftonen efter solens nedgång gick
ut, längtande efter aftonsvalkan, möttes jag på de trånga gatorna af
samma _samom_, fylld af damm och af stanken från husen. Någongång
begaf jag mig utanför staden åt öknen, och här möttes jag liksom af
ett regn af fina sandkorn, som förfärligt basade mitt ansigte och mina
till knäet bara ben. Jag blef dock hela tiden oföränderligen frisk
och fördrog i allmänhet såväl _khamasins_ qvalm, som den derefter
betydliga sommarhettan, fullkomligen väl, bättre än mina Arabiska
vänner, hvilka att dömma af deras klagovisor ledo förfärligt. Men
Egyptens Araber äro förvekligade och usla, såsom alla måste bli, hvilka
bo under denna ljufva himmel och på denna herrliga jord; de kunna ej
fördraga hvarken vinterns köld, hvilken är nästan såsom sommaren eller
de blidaste vårdagar hos oss, eller sommarens hetta. Tiden förgick
mig så småningom, dels under studier, dels i sällskap med nästan
alldeles uteslutande Arabiska vänner, hufvudsakligen med min shekh,
med hvilken jag läste 2 lektioner på dagen, om morgonen i _Alfijeh_
med en förfärligt lång kommentar af _Ashmoni_ och _Ibn 'Akil_, och om
eftermiddagen efter _'asr_ mest uti vulgär språket. Denne shekh är
ovilkorligen den bästa man jag här träffat tillsammans med, dessutom
en i all orientalisk visdom och lärdom väl bevandrad man. Det blef
mig nu äfven nödvändigt att göra en liten kurs uti _fikh_, lör att i
grund lära mig känna alla småsaker, som höra till förrättandet af de
5 dagliga bönerna, tvagningen och allt annat, hvari rätteligen hvarje
muslim, isynnerhet hvar och en som gör anspråk på någon bildning och
framförallt på shekhskap, såsom jag, måste vara bevandrad. Jag var
väl först något förlägen att visa min okunnighet uti alla småsaker,
som röra religionen i den sekt till hvilken jag anger mig höra,
nemligen _Hanafi_ sekten; men min shekh är mycket saktmodig, fördragsam
och kanske äfven van vid den ovetenhet och ringa kunskap, man här
öfverallt träffar hos de flesta slag af folk. Åfven de mest bildade
här ha begrepp om intet eller föga annat, än om saker som höra till
deras religion och historien om deras profet samt de 4 khaliferna
eller i allmänhet _elhadith;_ det är äfven blott i dessa saker och
i grammatiken som föreläsningar hållas i _Azhar_. Det är förvånande
att se huru deras religion sinkat all annan visdom, dödat all annan
vettgirighet och väckt till och med vedervilja emot annat vetande.
Häromdagen då jag efter min vana gick till boktorget, _el kutubijeh_,
och frågade en shekh om han hade några böcker i historien, fick jag det
vanliga nekande svaret och af en bredvid sittande _shekh sherif_ den
frågan: hvartill skulle ett sådant studium gagna? Man må för öfrigt
veta huru mycket som helst, så har man ingen aktning och får ej gerna
namnet shekh, om man ej vid förefallande frågor i _fikh_ kan fälla
dom. Du ser således huru nödvändigt för mig och mina tillämnade resor
i Arabien detta studium var; jag har nu hunnit åtminstone litet glöta
mig fram i detta vida haf och vunnit så mycken kunskap deri, att jag
åtminstone i de vanligaste och nödigaste saker ej behöfver blottställa
mig. Under lediga stunder begagnade jag tiden att dels gå i moskéer
och bese dem, dels sitta i cafén och höra på någon _muhaddith_, för
att öfva mig i språket. Bland andra moskéer, som jag besökte, var
_Elazhar_, hufvudsätet i vår tid för hela den islamitiska verldens
lärdom. På den fyrkantiga, af pelargångar omgifna gården sitta kretsar
af små barn omkring en shekh, som lär dem läsa Koran, och dels sjelf
skrifver, dels låter någon af de längre avancerade eleverna skrifva
stycken af Koran på hvita taflor, hvilka gossarne sedan läsa utantill.
Inne i pelargångarue sitta andra shekher, allt på golfvet naturligtvis,
och _murabba'_ i kretsar af större ynglingar och fullvuxna man, läsande
_Koran, Fikh och Nahv_ &c. Dock är Koran med dess _tefsir_ och dess
alla vetenskaper det första och det sista, snart sagdt det enda. Man
sitter och beter sig i allmänhet under lektionen mycket fritt, flere
af åhörarne ligga utsträckta på magen på golfvet, man tyckes prata och
resonnera mycket och i all maklighet, För öfrigt är det temmeligen
fullt i dessa läsekretsar, hufvudsakligen i en pelargång som egentligen
tyckes vara bestämd dertill. Jag gick ofta och spatserade mellan
dessa kretsar, men hade aldrig mod att sätta mig i någon bland dem,
af fruktan att genast på mitt språk bli igenkänd och misstänkt. Ett
annat nöje, som jag ofta brukade göra mig, var att med min tjenare
hvarje thorsdagsafton bege mig ut till en nära utanför staden belägen
moské för en helgonshekh _Demerdash_, till hvilkens tjenst och sekt
(liksom en stor del af folket till någon annan shekhs) han var invigd.
I _Demerdashs_ moské, en half timmas väg utanför staden vid kanten
af sjelfva öknen, hålles hvarje thorsdagsafton _zikr_ och _makra_ af
hans anhängare eller _telamids_, som de kallas, hvilka tillbringa hela
natten der, dels under dessa och andra religiösa ceremonier, dels
under prat och glam. Vi togo vanligen vår kaffepanna med oss jemte
någon liten kost, satte oss på _fashan_ eller taket och tillbragte
natten ganska roligt, en del af densamma under prat med bekanta, en del
sofvande. Det är i allmänhet mycket brukligt att tillbringa nätterna i
moskén och det finnes ett stort antal shekher, _imamer_ eller helgon,
som hafva sin sekt och sina anhängare, hvilka en bestämd natt hålla
_zikr_ till deras patrons ära. Så tillbringas vanligen natten mellan
fredagen och lördagen i _imam Shafis_ moské, äfvenledes ett stycke
utanför staden, och natten mellan lördagen och söndagen i _imam
Hanafis_ o.s.v. Men icke allenast männerna äro invigda i en sekt eller
följare af en shekh, äfven qvinnorna ha sina shekher, som de troget
besöka och uppvakta på en bestämd dag i veckan. Här finnes nemligen
ett stort antal qvinnor, som äro hvad man här kallar _melbos_, ungefär
besatta af djefvulen, hvilken uppenbarar sig i dem på de underligaste
och mångfaldigasto sätt; jag har hört alldeles förvånande historier
om sådana qvinnor. Så berättade mig en af mina bekanta, en ung i
allmänhet bildad man och ingalunda af de mest förstockade muslims,
att han hade en faster, som var _melbos_ af en _ginn_, hvilken på
vissa tider ansatte henne med symtomer, som (enligt hans beskrifning)
fullkomligt liknade fallandesotens, och att denne _ginn_ talade genom
henne, än med karl-, än med qvinnoröst, än på Arabiska, än på Franska;
denne _ginn_ var honom, min sagesman, särdeles bevågen, talade ofta
till honom och bad honom t.ex. öppna en skåpdörr, då han fann t.ex.
pengar eller sötsaker eller frukt, fastän det ej var den fruktens tid
på året -- med mera dylika tokskaper, dem han berättade mig med full
barnslig öfvertygelse om deras sanning. Sådana qvinnor finnas här till
stort antal och för att bli fria från denna plågoande eller ej så
svårt ansatta af den, liksom inviga de sig till något shekh-helgons
tjenst samt göra sig till en pligt att besöka hans _kobba_ och bönehus
en bestämd dag i veckan. På dessa dagar ser man dessa bönehus, sådana
här finnas många, alldeles fullproppade med qvinnor, som sitta omkring
_kobban_ för deras shekh och mest samtala eller sjunga eller höra
på någon sångare, hvilken på en högst enkel, mest recitativ ton,
berättar någon equivoque historia om kärlek, accompagnerande sig med en
liten tambour de basque. Jag hade stort nöje af att tränga mig bland
qvinnorna i sådana bönehus och se deras löjliga andakt, genom hvilken
de från vecka till vecka tro sig kufva eller minska _ginnens_ makt
öfver dem.

En färd gjorde jag ut till pyramiderna, gick in i den öppna pyramidens
mörka och förunderliga hvalf, steg upp på den och såg ut öfver Afrikas
omätliga sandhaf och öfver den härliga Nildalen. Jag häpnade alldeles
for detta underliga gamla storverk från så aflägsna, förgångna sekler,
och tyckte på sätt och vis att allt som jag hittills sett var smått
och ömkligt vid sidan af denna koloss. Men jag råkade just denna dag
befinna mig ej väl, den enda gång jag hittills, sedan min färd från
hemmet, befunnit mig illa, och kunde ej rätt fröjda mig, såsom om jag
varit frisk och i sällskap med någon god vän eller helst någon annan;
men jag var alldeles ensam med min tjenare. Jag vill ej försöka att
utsäga något om dem och det kolossala, så kallade _Faraos hufvud_, ett
stenblock, så stort som ett hus, hugget till ett hufvud med ögon och
öron m. m. Det har blifvit sagdt och skrifvet så mycket härom, att du
med lätthet kan läsa beskrifningar derpå om dig lyster; blott det,
att redan dessa allena förtjena en resa till Egypten. När jag kom hem
tillbaka, blef jag oupphörligt frågad af mina Arabiska vänner hvad der
var att se, samt hvilken anledning kunnat förmå mig att göra en så
lång färd, blott för att se på sådana gudlösa verk. Du bör nemligen
veta, att det nästan anses som _kufr_ att fara dit och att troligen,
ja nästan säkert, ingen enda Arab ens i det närbelägna _Gizeh_ ansett
mödan värdt att förspilla en dag med att bege sig dit.

Under dessa och andra sysselsättningar hade nu tiden småningom gått
till början af juli månad. Jag hade redan länge förut kommit öfverens
med min shekh, att med honom göra en liten färd till hans hembygd,
en liten stad eller by på ungefär en dagsresa från Kairo. Vi togo
således den 6 juli en liten båt i _Bolak_, begåfvo oss med strömmen
på den älskliga Nilfloden och landade följande morgonen under en by,
ifrån hvilken vi på kvar sin åsna redo upp till _Baranijeh_, byns namn
derifrån min shekh är hemma. Han har här sitt eget hus och sin andra
hustru, jemte en tredje, som han nyligen skiljt. Dock måste jag till
hans lof säga, att han ej lefver med någon annan, än den han har i
Kairo. Hans hus här på landet var, såsom nästan oföränderligen alla i
_Fellahernas_ land, af obrändt grått tegel, bestående af 2 såkallade
_ugnar_ d.v.s. rum med ett kupolformigt tak, utan fönster eller andra
öppningar, än ett litet fyrkantigt hål högt uppe i kupolen och en dörr.
På golfvet står en stor ugn, utan någon sorts afledning för röken, som
sålunda svärtar väggarne, under det den söker utgång genom dörren eller
hålet i kupolen. Dessa rum liknade fullkomligen våra Finska pörten och
torde under vintern, då de ock egentligen begagnas, vara lika trefliga,
men nu under sommaren voro de odrägligt heta, fulla af flugor och
annat yrfä. Men de begagnas ock nu ej till annat än förvaringsrum för
provision, halm eller dylikt. Den del af gården, som nu uteslutande
begagnas, var en liten förstuguqvist, upphöjd Öfver marken en half
eller hel aln, gemenligen kallad _mastaba_, betäckt med ett skjul af
vass, hvars strån hängde långt ner. Det var på denna _mastaba_ eller
förstuguqvist vi bredde ut våra mattor och togo vår plats. Snart
fingo vi besök af byns shekher, som kommo den ena efter den andra och
helsade oss välkomna, alla med samma termer och samma komplimenter,
som en lång stund upprepades under handslag. Dessa komplimenter voro
nästan uteslutande: _salamat, alhamdo lillah bisselameh, vahashtinna,
tajibin_, hvilka upprepades tätt på hvarandra, utan att afvänta svar af
den andre, som likaledes oupphörligen frammumlade samma ord. Shekhen
är här särdeles aktad och ansedd för en mäkta skriftlärd man, som han
ock är; han plägar några gånger om året göra resor hit för att afgÖra
mål, slita tvister och skipa lag mellan denna och andra närbelägna
byars folk, samt derpå förtjena genom den _ma'lom_ eller penning han
fordrar för hvarje mål han afgör. Det var således ej underligt att vi
blefvo väl emottagna och genast uppvaktade med mat och vattenmeloner,
som hemtades oss på brickor från grannhus. Så föddes vi från gårdarne
de första dagarne, men sedan blefvo vi alltid utbjudna i gårdarne
till de 2 hufvudmåltider, som här göras, vid middagen och vid _esha_.
Genast andra dagen vi voro här, kom folk som sökte shekhens råd och
dom i mål dememellan, och dessa besök fortsattes sedan oupphörligen
alla dagar samt hela dagen, så länge vi dröjde här. Målen angingo till
största delen skilsmässor mellan män och hustrur. Du vet huru lätt
det i allmänhet ar här att gifta sig och göra sig af med sin hustru,
när man ledsnat vid henne; till det förra behöfs blott en högst ringa
summa pengar, i vanliga fall sällan öfverstigande 20 rub. banco ass.,
och till det senare behöfs blott orden: _inte mutallakah_. Ångrar man
sig sedan, kan man utan omsvep återtaga sin gamla hustru. Men har man
skiljt denne 3 gånger eller en gång med tillägget: _bittalateh_, kan
man ej få henne igen med mindre hon dessemellan varit gift med någon
annan. Nu händer ofta att de hetlefrade Araberna komma att i hettan och
öfverilningen, vid de ofta och nästan dagligen här inträffande grälen
och knuffarne mellan ett äkta par, tillägga detta lilla ord, men snart
derpå ångra sig samt söka på ett eller annat sätt genom krångel och
lagvräugning få detta ord bort från sina samvetsskrupler. Så uppstå mål
om skilsmässa, _bittalateh_, till stort tal, jemte andra om gräl, gnabb
och slag mellan man och hustru.

Under hela den tid af nästan 3 veckor vi voro här och shekhen agerade
mål, voro utom 3 à 4 inga andra frågor före. Såsom ett exempel vill
jag i korthet uppteckna ett sådant mellan en af byns shekher och
hans _dorrah_, d.v.s. den gamla hustrun sedan mannen jemte henne
tagit en till. En morgon medan vi suto och drucko vårt kaffe, kom
en medelåldrig qvinna instörtande till oss på gården, gråtande med
halftäckt ansigte och ropade: _fi 'ardek fi 'ardek_, fria mig på ett
eller annat sätt från min man, han slår och misshandlar mig, sedan
hans nya hustru kommit i huset har jag ingen fred. Hon uppmanades att
berätta sin historia och sina klagomål mot sin man. Hon gjorde det
under snyftningar och med den naturliga vältalighet, som man här får
höra äfven hos det lägsta folket. Shekhen lofvade genast skicka efter
mannen, förhöra honom och sedan ställa saken till rätta. Ungefär en
timma derefter infann han sig äfven hos oss. Vi suto, som vanligt
vid dylika tillfällen, på _mastaban_ jemte några af byns äldsta, som
råkade vara hos oss. Sedan de vanliga helsningarne af _salamat_ och
_tajibin_ voro vexlade samt upprepade emellan hvar och en bland oss
och den ankomne, började shekhen på att qvestionera honom. Mannen i
fråga var en kort undersätsig man, med särdeles sol- och väderbitna
drag samt ett ljust i rödaktigt stötande skägg, kallande sig _Bedavi_,
ehuru redan hans farfar kommit från öknen och bosatt sig här. Han hade
dock bibehållit en betydlig del af sin häftiga Beduinkaraktär och
var såsom _Beduin_ klädd blott i en hvit lång skjorta. Han började
sin historia med något saktmod, men så snart han kom in i den steg
hans häftighet, och de barska Arabiska strupljuden flögo med största
skyndsamhet jemte spottdropparne ur hans mun. Han var ovanligt rik på
eder och försäkringar, svor vid shekhens skägg och den shekh effendins
som satt vid hans sida, tog dervid ofta lent med tummen och pekfingret
och slätade våra skägg, han svor vid våra och hans fäder, som voro
i grafvarne, vid Herren och hans bok, uppmanade oss som oftast att
nedkalla Herrens välsignelse öfver profeten, för att liksom lugna oss
och sig sjelf. Historien med hans _dorra_ var i korthet, att han varit
bortrest på någon vecka samt vid sin resa uppmanat henne att väl föda
och sköta en ung stut, som han lemnade hemma. Vid sin återkomst hade
han funnit den afmagrad och vanskött, derföre slagit sin hustru och då
hon tog emot samt med ord utöste sin vrede öfver honom, hade han i sin
häftighet sagt henne: _inte motallaka_, härefter stannat någon minut
och sedan tillagt: _va bittalateh_. Härjemte voro andra småsaker, såsom
att hustrun tappat bort en nyckel och ej väl rostat mannens bröd till
qvällsvard &c., hvilket, utfördt af Beduinen med alla försäkringar och
vidlyftigheter, upptog mer än en timma. Saken afgjordes här så, att
vittnen som voro närvarande vid tillfället skulle afhöras; vi blefvo
inviterade till hans hus att intaga vår middag och derjemte afgöra
saken. Vi kommo dit inom en stund, nu kallades ännu _dorran_ fram att
höras, och hon började den gamla historien mcd förevitelser mot sin
man, som var närvarande, samt kunde ej hålla sig från att utösa sin
ovilja mot den nya hustrun, kallande henne dotter af en kristen och en
Judeflicka m.m. och kan jag ej mjölka så bra som hon? kan jag ej koka
din _bamia_ (en sorts grönsak) lika väl som hon? På båda sidor var
häftighet och animositet, det äkta paret skrek temmeligen häftigt emot
hvarandra. Slutligen afhÖrdes 2 vittnen och shekhen afgjorde saken så,
att _Bedavin_ tog sin hustru tillbaka och skilsmessan, ehuru yttrad med
de olyckliga orden _vabittalate_, ansågs som enkel. Men orsaken var att
_Bedavin_ hade gjort det lilla uppehållet mellan de föregående orden
och detta tillägg, hvilket i den sekt hvartill han hörde, nemligen
_Shafi_, gjorde skilsmessan ogiltig, men ej så hos _Maliki_ och
_Hanafi_ sekten; likväl hade _Bedavin_ högtidligen försäkrat för sitt
samvetes frid att han yttrat dessa ord samt hela skilsmess-formeln med
full afsigt och i dess fulla betydelse. Härefter tog shekhen det äkta
parets händer och förestafvade _Bedavin_ återtagningsformeln; de voro
nu åter äkta makar, dock, tror jag, som hund och katt samt ej särdeles
till behag för _Bedavin_. Härefter intogo vi en god måltid och begåfvo
oss bort sedan _Bedavin_ stoppat _elma'lom_ i shekhens hand. Medan
min shekh sålunda var upptagen hela dagen med afgörande af mål och
tvister, hade jag å min sida icke mindre talrika besök af byns folk,
som sökte hjelp och råd för sjukdomar. Man hade nemligen genast de
första dagarne af vår härvaro erfarit att jag var läkare; alla voro nu
sjuka och behöfde hjelp, dels för verkliga, dels för inbillade krämpor.
Som jag vid min bortresa från Kairo alldeles ej beredt mig derpå, hade
jag inga medikamenter med mig eller något annat än mitt kirurgiska
bestick. Jag fann mig nu i något svår belägenhet för det myckna folk,
som öfverhopade mig med begäran om bot, då jag ej kunde göra annat
än skrifva åt dem recepter till apoteket i Kairo eller ge dem några
råd, så godt jag visste. Några tänder ryckte jag ut och gjorde några
åderlåtningar, men det var ock allt. Dock hade jag nöjet att såsom
läkare komma upp i ett _harem_, der 2 unga flickor voro plågade af en
lindrig ögonsjuka. De voro döttrar af för detta Turkiska _kashifen_
eller domaren i byn och just i knoppningen, hvarken mogna eller omogna,
de mest retande och tjusande flickor jag sett. Liksom deras mor och
några andra qvinnor, hvilka voro närvarande, voro de i allmänhet icke
blyga eller skygga, jag såg fritt i deras obetäckta ansigten och fann
mig särdeles trefligt under den tid af ungefär en timma, jag satt uppe
hos dem. För öfrigt tillbragte jag tiden här mest med att ströfva
omkring, dels till närbelägna byar, bland hvilka en betydlig, _Ashmon_,
der en gång i veckan hålles marknad mest på kameler och annan boskap,
dels till Nilstranden och på fälten, hvilka dock nu till större delen
stodo gråa och fula, remnade och sönderspruckna, liksom gapande efter
flodens snart väntade öfversvämning; blott här och der funnos fält med
vattenmeloner, pumpor och grönsaker. På åkrarne höll man öfverallt
på att tröska det för omkring 2 månader sedan skurna hvetet. I
allmänhet voro vi särdeles väl upptagna af byns folk, blefvo alla dagar
inviterade af någon bland dess äldste så till middag som qvällsvard,
hvilket sednare mål vi vanligen förtärde i stort sällskap, sittande
på något tak i månens eller stjernornas sken, ty ljus och lampa är en
lyxartikel, som man här föga eller allsicke känner. Maten bestod nästan
uteslutande af grönsaker, hvaribland företrädesvis tvenne, _bamia_
och _melohijeh_, äro ypperliga; härtill fårkött eller någon stekt gås
eller höna. Vanligen äfven i smör rostad ris, som är särdeles god, men
svår att äta med fingren, emedan riskornen trilla bort emellan dem, om
man ej, såsom folket här vanligen gör, knådar dem tillsammans förän
man stoppar dem i munnen, men detta är åter motbjudande. Dock kan jag
ej neka att folket genom sin påhängsna välvillighet och artighet blef
mig i längden något tråkigt; jag fick sällan eller aldrig vara ensam,
man gick beständigt ihop med mig att jag skulle stanna här, taga mig
hustru härifrån, så och skörda fälten såsom de, samt lefva och dö
med dem såsom en _fellah_. Så hade här på landet i det gamla Egypten
ungefär 3 veckor förgått af den hetaste sommartiden, hvilken detta år
(som man sade) råkade vara ovanligt svår och tryckande. Jag hade dock
hela tiden befunnit mig ovanligt väl, ehuru jag ej såsom folket här
flydde middagssolen och tillbragte tiden för den värsta _kejale_ uti
sömn, utan valde just företrädesvis denna tid af dagen till en simfärd
uti floden. De sista dagarne af min härvaro började mina gamla vänner
bölderna helsa på mig och stego upp på åtskilliga ställen af min kropp,
derjemte ett rödprickigt smått utslag på veka lifvet, hvilket så snart
jag kom i svettning kliade och stack mig som synålsuddar. Jag förstod
nu att jag var inbegripen i någon sorts acclimatisation och låtsade ej
om hvarken det ena eller det andra, samt tror att jag deri handlade
bäst. Tiden var nu inne för oss att bege oss bort och anträda färden
till _Tanta_, egentliga målet för vår resa och det som hufvudsakligen
förmått oss att lemna Kairo.

Här i _Tanta_ ligger nemligen begrafven en _Vali_ eller helgonshekh
_Sejid Ahmad Elbedavi_, eller såsom han företrädesvis vanligen
kallas blott _Sejid_, (en titel, som egentligen tillkommer de från
profeten härstammande sheriferna) eller _Shekh el'arab_, en titel
som ännu äfven ges åt alla Beduin-shekher. Dessutom ger man honom
namn eller egentligen epiteter till oändlighet, såsom _Abo faras_
och andra, hänsyftande på hans stora undergörande kraft och hans
verksamma förmedling hos Herren, i hans tillbedjares alla trångmål
och svåra belägenheter. Man säger i allmänhet här: såsom profeten är
alla profeters herre, den första och den sista och det fullkomligaste
af hela skapelsen, så är ock _Essejid_ alla helgons herre, _sultan
elavlija_. Också anropas han vid alla tillfällen; då man trött och
utmattad sätter sig eller efter en lång sittning sträcker ut sina
hopsutna ben, glömmer man ej att stöta ut en from ejaculation af: _ja
Sejid, ja Shekh el'arab_, jemförelsevis oftare än man brukar: _ja
Sejidna Hossein_ eller _ja Sejide_, menande _Sitte Zeineb_, profetens
dotter. Man berättar om honom oändliga och förunderliga underverk eller
_karamat_, bland andra att han under profetens tid, då han ännu ej
var född eller ej ens i sin moders lif, uppträdt i verlden i mensklig
gestalt och hjelpt de rättrogna i deras fejder och härnadståg mot de
otrogna. Så skall under dessa tider lefvat en kristen jättekämpe, som
stiftat mycket ondt och förorsakat stora nederlag bland de rättrogna.
_Imam Ali ibn Abi Talib_, islams svärd och tappraste hjelte, utbad sig
af profeten att få gå i envig emot denna vidriga jätte, hvars namn jag
ej kunnat fa reda på. Då profeten med alla sina råd och afböjningar ej
kunde förmå _Ali_ att afstå från sin föresats, gaf han honom slutligen
tillstånd att bege sig å väg. _Ali_ gaf sig åstad, beväpnad med svärd,
stridsyxa och spjut samt träffade jätten i hans slott och utmanade
honom. Jätten kom ner och gjorde med _Ali_ öfverenskommelsen, att
han skulle få slå honom ett hugg med hvart och ett af sina 3 vapen,
utan att afvärjas eller hindras deri, men att jätten sedan skulle få
slå blott ett enda slag med en trädspira, som han hade i sin hand.
_Ali_ gick in på vilkoren, slog honom med sitt spjut, men det brast
i spillror, slog honom med yxan, men den studsade tillbaka i stycken
från jättens förtrollade kropp, slog honom med svärdet men det tuklöfs
utan verkan. Nu stod _Ali_ der med krossade vapen, säker att hans
sista stund slagit. I hans vånda steg en uppenbarelse ned till honom
att af jätten begära anstånd en liten stund, tills hans broder skulle
ankomma och få slå honom ännu ett slag. Den hjeltesinnade jätten gaf
honom detta anstånd och se i detsamma synes en kort ömklig gubbe
komma ridande på en halt och skrabbig häst, med ett stycke vassrör
i sin hand. Jätten frågade: är detta din bror? _Ali_ hade knappt
hunnit bejaka denna fråga föran den skröpliga gubben var anländ till
platsen och rörde blott med sitt vassstrå jätten, som föll ner och bet
i gräset. Gubben försvann i luften med sin häst, undan _Alis_ ögon
och tack. Då _Ali_ kom tillbaka till profeten och berättade hvad som
passerat, underrättade honom profeten att denna gubbe var _Sejid Ahmad
elbedavi_, som efter kort tid skulle födas och uppträda i verlden. Men
äfven ännu, sedan så många sekler gått öfver hans multnade stoft, gör
han dagligen stora underverk. Bland dessa äro de vanligaste att han
nästan årligen befriar och hemtar till sin stad någon muslim-fånge
från de kristnas land och sätter dem ofta, uttryckligen för att visa
det vara hans verk, i deras bojor och block på spetsen af hans moskés
_minaret_ eller på toppen af sin _kobba_, dit utan underverk ingen
mensklig varelse skall kunna uppstiga. Så har han äfven detta år
bragt en fånge tillbaka från Drusernas land. Denne man skall hafva
följt _Ibrahim_ pashas armé under fälttågen i Syrien, der jemte 12
hans kamrater blifvit tillfångatagen af Druserna, hvilka födt och
gödt dem samt årligen till påsk slagtat en af dem och deraf gjort ett
ståtligt högtidsmål. Nu voro alla den ifrågavarande fångens kamrater
slagtade och blott han återstod för innevarande års påsk. Han var en
from tillbedjare af _Essejid_ och ropade dagligen och stundligen: _ja
Sejid ja Sejid madadek_. Natten före hans offer, då han i sin ångest
ropade på sitt helgon, uppenbarade sig för honom en gammal gubbe med
ansigte som fullmånen och ett silfverhvitt skägg, frågande om han
önskade befrias från sitt fängelse. Fången sade: ack huru skall jag
gå ut härifrån, då hundrade bommar stänga mig, bojor och block tynga
mina leder? Gubben sade: statt upp och följ mig. Fången vaknade i
morgongryningen och befann sig på åkerfälten under _Tanta_, uti den så
kallade _guru_ d.v.s. den släta och jemnade plats af åkern, på hvilken
man tröskar eller utkör hvetet. Det der arbetande folket ser honom och
frågar hvarifrån han kom samt hvem han var. Han berättar sin historie
till alla närvarandes stora förundran. De taga honom och föra honom
i sina bojor upp till _kadi i Tanta_, som anser händelsen vigtig nog
att förtjena hufvudstadens uppmärksamhet, skickar mannen till Kairo,
der han frågas och perqvestioneras af shekh _Ettamin, muftin_ för
_Hanafi_ sekten här. Detta hände allt före vår afresa från Kairo och
man berättade då allmänt att _muftin_ funnit karlen vara en lögnare
och bedragare, som uppfunnit och utfört hela historien för att vinna
medlidande och pengar. Men på landet och under vår färd till _Tanta_,
äfvensom i _Tanta_, berättade man saken vara fullkomligen sannfärdig;
att man på citadellet i Kairo sett i böcker som fördes under Syriska
kriget och der funnit mannens namn samt hans uppgift af åren och
händelserna fullkomligt sanna, att man firat honom, betalt honom den
innestående solden för 13 år och afsändt honom till _Tanta_, för att
der visas såsom ett exempel på _Sejids_ underverk. Dock kunde jag ej få
se honom der, oaktadt alla de efterfrågningar jag gjorde. Till denna
undergörande och fromt älskade _Walis_ ära hållas i _Tanta_ 3 fester
årligen, en liten i _Moharram_, en några månader derefter, och den
egentliga stora, högtidligaste festen uti _Regeb_. Det nästan åligger
hvarje from muslim eller räknas honom åtminstone till stor _savab_
att göra sin _zijaret_ hos denna shekh och höja böner till honom,
isynnerhet under hans fester; min shekh, som i allmänhet är en särdeles
bildad, men from och med orubblig öfvertygelse islam och _Sunna_
tillgifven moslim, försäkrar mig att han i alla svåra belägenheter,
dem han råkar ut för, alltid anropar _Essejid_ eller _Essejide
Zeineb_ om hjelp och till dem, eller företrädesvis den förre, gör sin
_istikhareh_, då han omedelbarligen derpå i en dröm blir af honom eller
henne upplyst om den väg till räddning han bör taga. Men det är icke en
from religiös tro eller piös kärlek till detta helgon, som lockar alla
hit. Jemte festen och dermed följande religiösa ceremonier hålles här
en marknad, ovilkorligcn den betydligaste i hela denna trakt och kanske
en af de största i verlden. Denna samlar hit handelsmän af alla möjliga
slag och från alla trakter, ej allenast från Egypten och Syrien,
utan äfven från _Hegaz_ och aflägsna trakter af det Turkiska väldet,
samt kristna och Judiska penningvexlare. Bland andra såg jag här en,
såsom han sjelf sade, i Moskwa bosatt _Bokhara-_bo, hvilken näst mig
säkert var den längst bort ifrån komna. Andra lockas hit af begär
efter nöjen och förlustelser; man säger att i hela verlden ej finnes
glädje och fröjd, såsom på _Sejids_ festen. Qvinnor af alla slag, såväl
ärevördiga matronor som yngre hustrur och flickor, begagna tillfället
och anledningen af en _zijareh_ hos _Sejid_ för att på denna korta tid
af en vecka göra sig fria från det tunga ok och de stränga tyglar,
hvari de i allmänhet hållas. De strömma hit i stora skaror, dels följda
af sina män, dels utan dem med deras tillstånd och locka säkert med
sig ett stort antal af Egyptens glädjelystna ynglingar. Här ges fritt
rendez-vous mellan älskande och for mången yngling, som kanske länge
förgäfves smäktat att se sin dyrkades anlete, höjes nu den förargliga
slöjan. Danserskor, _ghavazi_, sångerskor, _'avalim_, och alla andra
fröjdetärnor, som i Kairo blott i största tysthet och hemlighet få
finnas, öfva här sina konster med den mest obundna frihet; gatorna
äro fulla af obeslöjade Pafoner, som med _henna_-färgade fingrar och
_kohl_-tingerade ögon, med sina nätta jernblecks castagnetter på sina
röda knogar eller en liten tambour de basque uti handen, söka att
förtjusa männerna. Man skulle anse det för ett förnärmande af _Sejids_
helgonperson och kanske äfven för ett tecken till misströstan om hans
förmåga att genom sin förmedling hos Herren kunna tillfyllestgöra
de små förseelser, hans fromma besökare och besökerskor göra sig
skyldiga till under hans fest, om man ville lägga band på friheten och
tygellösheten. En festdomare, detta år _Abbas_ basha, är väl alltid
tillsatt att hålla ordning och skick bland den otaliga folkmassan; men
han och hans tjenare äro uppfostrade i samma tro och samma kärlek till
_Sejid_, så att blott det gröfsta oväsendet, såsom gräl och slagsmål
på gatorna, tyglas af dem. Allt ursäktas här med språket: _she lillah
ja Sejid_, hvilket man hvarje ögonblick hör och sjelf bär på tungan;
ty det passar nu till allt tänkbart. Blir du knuffad i den förfärliga
trängseln, eller bli dina kläder sönderrifna, och vänder dig om för
att gräla, får du svaret: _she lillah ja Sejid_ samt får lof att nöja
dig dermed; köper du någonting och prutar bort hälften af den först
fordrade summan, säger du, såväl som säljaren, _she lillah ja Sejid_;
tappar du något, får du till tröst höra: _she lillah ja Sejid_; med ett
ord det finnes intet tänkbart i verlden, hvarken af godt eller ondt,
hvartill dessa ord nu ej passa och som de ej godtgöra. Nu hör man intet
annat än _Sejid, Sejid_; ederna och försäkringarne vid profetens skägg,
vid Herren och hans bok, äro nu alla glömda för: _vahejat essejid_.
Du bör således ej undra att min shekh och jag, redan långt före den
instundande festen, beslutit oss till att göra vår pilgrimsfärd till en
så mäktig patron och ett så allmänt älskadt skyddshelgon.

Detta hade egentligen förmått oss att lemna Kairo jemte våra studier
der, och sedan vi nu tillbragt några veckor i shekhens hemby bland
Egyptens _fellaher_, gåfvo vi oss den 23 juli å väg, ridande hvar sin
åsna, bland hvilka den ena, utom min lilla person, äfven bar vårt lätta
bagage och vår ej obetydliga matsäck. Det var egentligen den första
färd jag gjorde till lands här, och det var ej utan stort nöje jag red
fram på Egyptens gamla heliga jord. Vägen gick till största delen längs
de kanaler, som man på alla håll leder upp från floden för att vid
öfversvämningen vattna fälten. Det är förvånande att se huru bedröfligt
och uselt dessa kanaler äro underhållna, ehuru landets fruktbarhet och
årets hela gröda nästan uteslutande beror af dem. Och det är ändock
med våld och tvång från bashans sida, de tröga och arbete fruktande
_fellaherna_ nödgas hålla dem helst så till pass i stånd. Landet är,
såsom du vet, en oafbruten slätt, blott här och der några sandhöjder,
på hvilka alltid någon by är uppförd. Ät vester begränsas synkretsen af
den på något afstånd från Nilen strykande sandåsen, som utgör gränsen
mot Afrikas öknar, och längst ner åt söder ses, hvarthelst man färdas,
de väldiga, nästan hela Nildalen dominerande pyramiderna. Hvad man
i allmänhet saknar är träd och planteringar; fälten begagnas blott
till åker, ifrån hvilken man årligen tager 3 särskilda skördar. Blott
vid byarne ses här och der, dock i allmänhet till ringa antal, träd
och trädgårdar; men de palmluuder, som man förut sett framför hvarje
by, äro nu till stor del nedhuggna, sedan bashan satt 1,5 piasters
skatt på hvarje palmträd. Sålunda utan skugga och utan skygd för den
hetaste sommarsolens strålar, begåfvo vi oss öfver de nyss mejade
gråa och spruckna fälten; hunno middagstiden fram till en af Egyptens
största städer _Menof_, gästade der hos en af min shekhs slägtingar
och begåfvo oss vidare. Här satte vi på en färja öfver en liten kanal
och jag kunde vid anblicken af vatten ej hålla mig ifrån att simma i
den, ehuru dess bruna och smutsiga utseende ingalunda var särdeles
inbjudande. Jag tappade dervid ett par färgade glasögon, som jag på
färden begagnat emot de stickande solstrålarne, och fick naturligtvis
trösten af _she lillah ja Sejid_. En af våra åsnedrifvare hittade en
pung full med tobak, just då hans egna medhafda tobak blifvit slut, och
min shekh hittade en piska för sin lata åsna; detta var _she lillah
ja Sejid_ och ett talande stort bevis på hans underkraft. Vi färdades
förbi ett stort tal af byar eller småstäder, som alla voro byggda i
samma form med hus af obrändt tegel, bland andra en _Sershine_, der
en stor utomordentligt vacker palmlund stod på samma ställe, enligt
våra åsnedrifvares berättelse, der fordom under Josefs tid Faraonernas
magasiner stått, och der man ännu skall uppgräfva i jorden förborgade
skatter, såsom folket här tror. Vi hunno om aftonen fram till en annan
betydlig stad, _Zurkan_, der vi veko in hos en min shekhs goda vän och
gamla studiekamrat i _Azhar_, samt blefvo hos honom på det vänligaste
och gästfriaste sätt emottagna, undfägnade och herbergerade öfver
natten. Denna stad är _kursi_, d.v.s, säte för domare och _kadi_, men
ej _bender_, d.v.s. här finnes intet torg och ingen handel. Följande
morgonen gåfvo vi oss bittida ut, provianterade af vår värd med
pannkakor och vattenmeloner, samt följda af honom ett långt stycke
på vägen. Vi hunno en stund före middagen fram till _Tanta_, en af
de betydligaste Nilstäderna, men hufvudsakligen ansedd och vördad
såsom _Sejid Ahmad Elbedavis_ stad. Den är äfven födelseorten för vår
Petersburgska shekh _Mohammad 'Ajad_. Den är belägen på en temmeligen
ansenlig sandhöjd, sänkande sig sakta åt södra och vestra sidan, men
ansenligt brant på de motsatta sidorna. Man skådar härifrån öfver en
ofantligt vidsträckt slätt, afbruten af inga höjder, blott i horisonten
begränsad åt alla håll af en krets små byar, hvilkas små planteringar
och träd på det betydliga afståndet vexa tillsammans till ett vackert
skogsbryn. Nedanför staden flyter med sakta ström den så kallade
_Sejids_ kanal, uppgräfd först i östlig, sedan med en rät vinkel rätt
i norr gående rak sträckning, så långt ögat når. Den är ledd från det
så kallade "mellanhafvet" och skall leda ut i hafvet med 2 mynningar.
Staden sjelf är visserligen jemförd med sina syskon betydlig och
välbyggd, något i Kairos smak, med glaslösa fönsterlufter, med dylika
trånga och damhöljda gator. Som vi gifvit oss i tid ut och hunno fram
en dag före festens egentliga början, hade vi godt tillfälle att få oss
ett litet kyffe till qvarter, före den värsta trängseln. Det första som
ålåg oss, sedan vi hvilat litet ut efter resan och tvättat dammet ifrån
våra kroppar, var att göra vår _zijareh_ hos _Sejid_. Vi begåfvo oss
till hans moské något före _'asr_, funno den, ehuru den är ganska stor,
redan fullträngd med folk, samt hade någon svårighet att finna plats
till att sitta på och förrätta den under resan uppskjutna middagsbönen.
Sedan den var verkställd, gingo vi in i helgonets _kobba_, helsade
honom med den vanliga _selam_helsningen, satte oss i en knut och
började mumla suran _I S_, med täta och skyndsamma hufvudsvängningar.
Jag måste dock tillstå att jag gjorde mig inga skrupler att blott mumla
och svänga på hufvudet, utan att läsa orden, emedan jag fann större
nöje i att se på folket som trängde sig omkring _maksoran_, kysste
den och samlade dess damm, eller huru _fokaha_ ansatte de besökande
att för 5 fadda låta dem läsa suran _I S_ till Sejid för deras skull.
Sedan vi slutat vår läsning jemte böner om _Sejids_ hjelp, stego vi
upp och gjorde vår vandring omkring _maksoran_, den vi liksom andra
kysste och berörde. I norra kanten af _kobban_ står i sjelfva hörnet
en sten, med slät lutande yta, i hvilken ses 2 fotspår, som sägas vara
efter profetens fötter. Ingen inträder i _kobban_ utan att ödmjukt
kyssa dessa fotspår, och äfven vi gjorde så. Så mycket jag kunde se i
hasten, voro dessa fotspår arbetade, dertill ännu i groft och klumpigt
arbete, samt stenen målad svart. Vi hade nu uppfyllt vår pligt och
gingo åter ut i moskén, hårdt ansatta i sjelfva dörren af allehanda
sorts folk, som tiggde _khamseh lihobb essejid_. Jag råkade taga upp
min börs och hade knappt hunnit taga derur några slantar för att gifva
åt en bredvidstående vattenbärare, samt bett honom utdela sin kruka
åt de törstiga _lihobb essejid_ och _likabol essijare_, föran jag i
hast blef omringad af ett förfärligt antal tiggare, barn, gubbar, män,
blinda och lytta, som drogo mig hvar och en åt sitt håll, samt skreko
mig hvar och en sin tiggformel i öronen, sålunda förhindrande mig att
höra de vackra böner och välsignelser, hvilka vattenbäraren höll öfver
mig för slanten, såsom: _allah jirda 'an sahib essebil_, eller: _allah
iskiha lo min elgenneh_. Jag slet mig dock lös ifrån dem och gick ut
från moskén, men följdes af en tiggare halfvägs hem på gatorna, under
det han oupphörligt upprepade för mig _fathe_ och andra böner, utan att
dock kunna förmå mig att ge honom något. Men jag har glömt en hufvudsak
före vårt inträde i moskén, som jag ej kan underlåta att tala om. Du
vet att ingen otvagen träder in i islams helgedomar och till detta
ändamål är hvarje moské på sidan försedd med en såkallad _meda_. Denna
är vanligen en fyrkantig stenlaggd gård, omgifven på alla sidor af små
pelargångar, uti hvars väggar finnas tätt invid hvarandra små enmans
afträden samt i dess midt en stor vattenreservoir, med ungefär en half
manslängds djup. Hit leder en egen dörr ifrån gatan och den som vet sig
ej vara fullkomligt ren i musulmanisk betydelse, går först dit in och
gör sin tvagning. Det var här äfven vi först inträdde, hufvudsakligen
för att slippa lätta våra tunga lif på backarne, såsom här är vanligt.
Men vi fingo länge stå och vänta föran vi kunde få oss ett ledigt rum,
så fullt var här af konkurrerande sökande, så karlar som qvinnor. Sedan
vi slutligen lyckats förrätta den första akten af vår tvagning i enrum,
närmade vi oss sjelfva medan för att förrätta det öfriga. Omkring
dess kant var fullproppadt med folk, och uti den lika fullt af karlar
och barn, som badade sig. Vattnet var af den stora mängden folk, som
begagnade det, särdeles smutsigt, så att jag vid den till tvagningen
hörande munsköljningen, _mad madeh_, omöjligen kunde förmå mig att låta
något deraf komma i munnen. Dock försäkrade mig sedermera åtskilliga,
att så smutsigt det än var och så motbjudande dess utseende, så ljuf
och god var dess smak. Ja, man sade att detta vatten hade en särdeles
undergörande kraft, så att om någon vore behäftad med någon sjukdom,
vare sig hvilken som helst, och badade sig deri, skulle all krämpa
omedelbarligen och genast lemna honom. Icke under således att en
stor mängd folk begärligt öste derur med sina händer i munnen, att
så många badade uti dess vatten, att många mödrar släpade dit sina
sjuka barn och tvättade dem deri. Detta inträffade ej allenast i dag
och i början af festen, utan alla dagar, så länge den påstod, såg man
samma och än starkare trängsel. Man plägade i allmänhet alla dagar
göra sin _zijareh_ hos _Sejid_; jag hörde till och med flere som med
sjelfbelåtenhet sade sig hafva 4, 5 och flere gånger om dagen upprepat
den. Äfven jag gick hvarje dag under mina vandringar dit, ej egentligen
så mycket för att uppvakta helgonet, som fastmera för att betrakta
lifvet och den brokiga trängseln der. Genast efter fredagsbönen den
26 juli, hvilken min shekh och jag nödgades hålla uti en annan moské,
då redan en half timme före bönens början vi ej kunde finna någon
plats i _Sejids_ stora moské, började allehanda sorts krämare utbreda
sina småsaker till försäljning, frukthandlare uppställa sina korgar,
hufvudsakligen fyllda med de just vid denna tid mognade vindrufvorna,
månglare och månglerskor springa omkring med bröd, pannkakor och ägg
samt annan provision för det myckna folket, som dels af from tro,
dels af lättja, dels kanske äfven i hopp att få stjäla och snatta,
tillbragte sin tid nästan uteslutande uti moskén. Trängseln ökades af
det oändliga talet _fokaha_ och _hemalijeh_, vattenbärare, som voro
särdeles påhängsna att truga folket till att skaffa sig _savab_ eller
förtjenst hos Herren för 5 fadda. De senare spillde ymnigt vatten på
golfvet, som jemte smolk hufvudsakligen af frukthandlarenas halm,
gjorde det slipprigt och vådligt att beträda samt förorsakade många
kullerbyttor i den stora trängseln. För öfrigt såg man der kretsar
af glammande och skämtande vänner, till och med månget sällskap som
kokade sitt kaffe här i en liten kolpanna. Emellan dem suto män som
gjorde bön och ofta derinvid någon flicka, som vexlade kärliga ord med
sin tillbedjare, samt kanske stämde rendez vous med honom. Här och
der i den vidsträckta, afdelade moskén sågos kretsar af _dervisher_,
som hvar och en på sitt sätt dyrkade skaparen. Somliga suto i krets
och sjöngo _zikr_, somliga stodo, somliga svängde sig och dansade med
den uti all orientalisk dans egna frivola och sinliga karaktär. Äfven
hade jag nu nöjet att se en _melvi_ eller _snurr-dervish_, som klädd i
sin egna kostym med en hvit, mångveckig, till knäen räckande skjorta,
snurrade snabbt omkring på ena foten, ungefär såsom våra dansörer,
samt sedan sänkte sig och lät den vida skjortan bredas ut. Alla dessa
dansare, sådana här funnos många, buro i sin hand en liten tambour
de basque, på hvilken de markerade takten för sina rörelser. Största
trängseln var dock i _Sejids kobba_ och hufvudsakligen i dess dörr
af utkommande och inträngande skaror. Villervallan nästan ökades af
moskéns tjenare, som beväpnade med i ändan två-tre-klufna palmqvistar,
ungefär såsom vår harlekins svärd, stodo i dörren och slogo in i
hopen. Här förlorade mången sin turban eller något annat stycke af sin
klädsel, kanske äfven något från sin ficka. Du ser häraf att helgedomen
var förvandlad till en marknadsplats och huru här, liksom uti allt i
Orienten, det största lättsinne står vid sidan af det fromma sinnet.
Det var ej här man egentligen hade något att njuta af religiösa
ceremonier; den som sökte sådant måste bege sig till ett privat hus
i staden, der den i Kairo begrafna _imam Leiths_ anhängare höllo den
vackraste, utsöktaste _zikr_, jag ännu hört här. De suto i en utbredd
fyrkant på den temmeligen stora gården, på hvarje sida stodo 4 män
upprätt, sjungande jemte de öfriga oafbrutet och med samma ton blott:
allah. Man frambringar detta ord så djupt ifrån strupen som möjligt
och anser skönheten ej ligga i en klar och klangfull röst, utan uti
ett liksom af slem surrande rassel, ungefär som tonen af en kontrabas,
på hvars strängar silfver-öfverspinningen är lös. I förbigående:
man säger här, att till en skön stämma hör en liten heshet. Detta
surrande allah frambringar en särdeles effekt, såsom ett oföränderligt
accompagnement till solosångames, _munshidin_, på enkel och okonstlad
ton utförda hymner, mest till profetens lof. Det var vid åhörandet
af denna _zikr_, enligt hvad man berättade, som en kristen (somliga
sade en Jude, somliga en Frang från Paris) hade i sin hänryckning
utropat: _la illaha illallah Mohammadon resol ollah_, och gått öfver
till islam. Som jag här ej hade andra vänner och bekanta än muslim,
hvilka alla med särdeles stolthet talade härom, kunde jag ej få några
säkra underrättelser om denna sak; dock såg jag ej den _zaffe_ eller
högtidliga procession med musik och grannlåter, i hvilken man sade att
han genast följande dagen blifvit förd genom staden, sedan han bränt
upp sina _kafir_-kläder och antagit muslims kostym, hvad mig beträffar
måste jag tillstå att jag storligen intogs af denna _zikr_ och njöt
dervid, ehuru jag naturligtvis ej kände den minsta böjelse att gå från
mina fäders tro.

Jag vill nu föra dig från helgedomen ut på de öppna fälten utanför
staden, der folkmassan säkert var större, men ej så hopträngd, i
anseende till det större utrymmet. Den norra slätten var bestämd
åt tälten för de ankomna främlingarne, ty du finner lätt att den
förfärliga skocken af kanske några hundra tusen menniskor ej hel
och hållen kunde få rum i den lilla staden. Här hade hvar och en
stad och by i Egypten, äfvensom vestern och i allmänhet hvarje land,
sin bestämda anvista plats att tälta på. Alla resande från samma by
förenade sig gemenligen och kom i trupp indragande till _Tanta_ på sina
sirligt med bjellror, band och tofsar prydda kameler, lastade med alla
lifs- och köksförnödenheter samt beridna nästan endast af qvinnor, en
på hvardera sidan af den breda sadeln. Barnen suto äfvén på kamelerna
i sina mödrars famnar, men byns män redo vanligen hästar eller åsnor
och kabriolerade stolt mellan truppen. Den föregicks främst af 6 eller
flere fanor, med de oföränderligen här brukade färgerna rödt och
grönt, samt af några pukor, som accompagnerade de förfärligt skrikande
och gnällande _bukkorna_, en sorts pipor med munstycke, liknande
mycket vår hautbois. Detta instrument, jemförelsevis det mest älskade
och vid alla högtidliga tillfällen mest brukade, bildade i förening
med qvinnornas _zaghireh_, ett sorts fint vibrerande, trillande
glädjeskrik, en alldeles förfärlig och döfvande musik. Under de första
dagarne af festen, fredagen, lördagen och söndagen, var vägen oafbrutet
pptagen af sådana intågande skaror och så långt ögat kunde nå på den
vidsträckta slätten, sågos från alla håll folkskaror strömma hit. De
drogo gerad fram till den norra slätten och uppslogo sina tält på den
bestämda platsen. Hvarje by hade gemenligen blott ett gemensamt tält
och gemensam provision &c. Det roade mig särdeles att vandra mellan
tälten och se på lifvet här. Som byns alla qvinnor kokade gemensamt
och hvar och en ville koka på sitt sätt, uppstod oupphörligt gräl dem
emellan, hvilket fördes med den vanliga ifvern och skriket. Barnen, som
funnos till ganska stort tal, sprungo half- eller hel-nakna, smutsiga
och svarta omkring kistor och packor i de fullträngda tälten. Här satt
en recitator med sin tambour de basque, berättande någon amourette för
de uppmärksamt lyssnande qvinnorna; der bredvid kanske en _fikih_, som
läste koran för fromma män. Rundtomkring gingo månglare, som utbjödo
leksaker för barnen eller knifvar och andra jernsaker, hvilka man till
min förundran gaf epitetet _Englizi_. Dukarne och tygen, som likaväl
äro af Europeisk fabrication, ger man dock ännu vanligen epitetet
Istambuli. Den jemförelsevis, isynnerhet om aftnarne, lifligaste
punkt af denna stora tältplats var det nordvestra hörnet, der en rik
_fellah Abolghét_ hade lägrat sig. Denne man skall för omkring 10 år
sedan uppträdt såsom en undergörare och samlat anhängare omkring sig.
Pashan hade tagit honom, satt honom i fängelse och låtit _korbagera_
hans fotsulor. Härvid hade mjölk flutit ner för hans svullna fötter.
Man hade vidare bundit stenar vid hans fötter och sänkt honom i Nilen,
men stenarne flöto upp och buro mannen öfver vattenytan. Pashan
sålunda försäkrad om hans helgonnatur, ger honom jord och vidsträckta
skattefria fält, dem han nu bebor och odlar jemte sina anhängare. Han
hade till _Sejids_ fest hemtat med sig 300 _ardeb_ hvete, jemte annan
provision och boskap, för att dermed spisa fattiga. Hit samlades nu
hvarje afton till hufvudmålet ett stort tal fattiga, så karlar som
qvinnor. Maten framgafs dem uti en sorts små lårar, tre eller fyra
tillsammans gående på hjul. Så snart _fatte_, en här mycket vanlig
rätt af i smör rostadt brutet bröd, framsattes i sina lårar, störtade
de deröfver som glupska ulfvar, grälade och knuffades om plats. Äfven
spisades ett stort antal af hans vänner och andra uti tält, dit maten
frambärs på vanligt sätt på brickor. Dessutom samlades hit stora hopar
af åskådare, som voro nyfikna att se tillgången och hans stora kök,
der 30 till 40 större och mindre kitlar stodo på elden. Sedan folket
var spisadt, hölls äfven _zikr_ i tälten af hans anhängare och andra.
Midtpå detta fält höjde sig bland tälten ett stort vackert, i flere
rum afdeladt, grönt tält för festdomaren _Abbas basha_. Hvarje afton
uppkastade han härifrån raketer och en afton afbrände han ett litet,
men ganska vackert fyrverkeri, till stor fröjd för det skenälskande
folket, som packade sig deromkring så nära, som de vakt och ordning
hållande soldaternas _nebboter_ och käppar tilläto. Derinvid stodo på
något afstånd från hvarandra 3 feststänger, 'amod el'id, illuminerade
om aftnarne med i bågar upphängda lampor. Då man gick från detta fält
till det lika stora östra fältet, möttes man på vägen af alla Orientens
folknöjen, såsom _havi_, konstmakare som med sitt följe af små svarta
pojkar och flickor öfvade sina plumpa konster, interfolierade med
grofva qvickheter och religiösa språk, t.ex.: den sämsta af allt folk
är den, som vägrar att säga: _la illaha illallah_ och ge en slant åt
den behöfvande. Härvid hörde man omedelbarligen från hela den stora
skaran, som kanske just i samma ögonblick gapskrattat åt den fulaste
plumphet, det högtidliga sorlet af deras trosformel, upprepad med
allvarlig och bestämd ton. Vidare såg man här sångare af alla slag,
recitatörer och alla slags orientens musikanter, hvar och en med sin
krets af åhörare omkring sig. Bland annat äfven ett skuggspel eller
camera obscura, inuti ett litet af halmmattor uppslaget skjul, på hvars
tak, till folkets stora skratt och gäckeri, satt en docka föreställande
en stor och väldig, sirligt utspökad Frangisk matrona, i kapott,
strumpor och skor, med obeslöjadt ansigte och parasol. På kanten af
vägen såg man för hvarje steg tiggare, så karlar som qvinnor, nakna med
blott en gördel om lifvet eller höljda i smutsiga trasor, som knappt
höllos tillsammans. Qvinnorna hade sällan försummat att hemta med sig
sitt eller andras barn, det de hängde splitternaket vid sina blottade
bröst, en sak som dock i allmänhet är mycket vanlig här. Dessa tiggare
höljde och nedsmorde sig med damm och smuts samt rullade sig i stoftet
i ordets egentligaste betydelse. Somliga hade blottat sina kroppar
för att visa de sår och den skabb, hvaraf de voro betäckta, allt för
att väcka medlidande. På mig gjorde dessa tiggare ett högst vidrigt
intryck och det var sällan jag kunde förmås att ge dem någon slant. Det
var på denna nöjets, förderfvets och uselhetens väg, man spatserade
fram till det östra fältet, som var bestämdt till boskapstorg. Här såg
man nu österns största och egentligaste skatter: de så högt älskade
och i sjelfva verket äfven älskliga kamelerna, de vidtbesjungna
ökenskeppen; de stolta och smidiga hästarne, Beduinernas ångmaschiner;
de feta ulliga fåren och den väldiga hornboskapen. Här och der voro
tält uppslagna för boskapens ägare och väktare, samt ett stort antal
säljare och köpare, som med den vanliga orientaliska misstänksamhetens
forskande blickar tittade djuren i munnen samt åt alla håll betraktade
dess leder och lemmar. Betraktadt från en hög begrafningsplats, som
dominerar fältet, hade det stor likhet med en kamperande ryttaretrupp.
I den östra sträckningen af kanalen, som begränsade fältet, låg fullt
med större och mindre Nilbåtar, hvilkas besättning grälade och hojtade
på sitt sjömansspråk. Den intressantaste punkten af detta fält var
dock dess sydöstra hörn, der den såkallade _mai'ab_ var, d.v.s. banan
för kapplöpningar till häst. Dessa banor voro 3, dock ej på något
sätt instängda, utan bildade af 2 mot hvarandra stående rader af
åskådare. Hit samlades alla dagar, hufvudsakligen i morgonsvalkan,
shekher från kringboende Beduinstammar eller bychefer, klädda i sin
vanliga kostym af en vid, till fotknölarne räckande svart _defijeh_,
gjord i form af en skjorta och skylande hela den öfriga klädseln af
en vanligen röd _koftan_ och hvit _sodeiri_. De sprängde raskt fram
på sina qvicka stutar eller stolta hingstar och samlade sig tillbaka
till banan. Här kom man öfverens om de 2 kämpar som skulle täfla, och
sedan detta var bestämdt tog den ena af dem i sin hand en _nebbot_,
en slät ungefär manslång trädspira, ett mycket vanligt och nästan
det enda af landsfolket här brukade vapnet, vägde den i sin hand med
sirliga svängningar, tills de båda kämparne gåfvo sporrar och spände
ut. Den _nebbot_ beväpnade, om han hann förbi sin motståndare, kastade
som ett kastspjut sitt vapen på honom; han fick sig en dugtig stöt i
sidan eller i axeln eller på någon annan del af sin kropp, om han ej
kunde fånga upp den och kasta den tillbaka. Man sade mig att sådana
_nebbot_-stötar ofta gifvit dödsslaget. Den otaliga skaran af åskådare,
som stod här omkring, följde med den mest spända uppmärksamhet alla
rörelser och hvarje steg, samt gaf i än dofvare, än högljuddare sorl
sitt bifall tillkänna eller sin ovilja; man pratade och räsonnerade
om de kämpande, och den som vunnit öfver de andra fick namnet: _faris
elbergäs_. De gjorde snusförnuftiga anmärkningar och mente att hit
borde _bashan_ komma och deltaga i den manliga leken eller åtminstone
se derpå, men han springer i _ter'an_ (kanalen, hvars underhållande
är ett högst förargeligt arbete för _fellahen_) och snokar på arbetet
der. I allmänhet tyckte jag mig här, men ock endast här, förmärka ännu
en gnista af Arabens stolta och fria sinne; jag försummade heller
ingen dag, då jag började mina vandringar, att först gå hit och se på
kämparne.

Vill man härifrån till staden så stiger man uppför den höga sandhöjden,
på hvars brant, såsom annorstädes, stod fullt med små provisoriska,
af halmmattor för tillfället uppförda stånd och cafén. I de förra
utbjöds mest frukt, samt af kockar och kokerskor färdig kokad mat,
men hufvudsakligen hummus, en sorts i ugn lätt torkade ärter, emedan
hvar och en _Sejids_ besökare af bruket var tvungen att taga sådant
med sig härifrån, för att vid sin återkomst utdela bland sina vänner i
små hvitblåa näsdukar eller hvita handdukar. Inne i staden möttes man
dock af den värsta trängseln på de trånga gatorna och af det brokigaste
hvimlet. Ibland de hvita Arabiska turbanerna och de röda långtofsade
Turkiska _tarbosherna_ såg man tillfälligtvis någon Frang, med den
här så hatade hatten, med väldiga blåa eller gröna glasögon på sin
näsa; emellan de täta skarorna såg man soldater och ordningshållare,
som oförväget och utan försyn slogo in i skocken med sina _nebboter_
eller _hippopotamus_-piskor, hvarthelst de träffade. För hvart steg
gräl och knuffar, ofta slagsmål, som genast skildes eller bortbråkades
af mellankommande; ehuru Araben ej berusar sig (jag har under hela
denna tid ej sett mer än 2 fulla män), gör han dock oväsende och stoj
samt skriker vida högre och barskare än våra fulla Finska bönder; men
i slagsmål nyttjar han aldrig knif, blott knytnäfvarne, dem han dock
rör klumpigt och dåligt till örfilar och slag. Hans största fröjd
tyckes vara trängsel och skrik, hvarföre han här i _Tanta_ var rätt i
sitt esse. Blef man så starkt knuffad att man tyckte sig ha anledning
att gräla, fick man svaret: är det ej _molid_ nu och tycker du dig
vara ensam på gatan? Ej allenast under dagen räckte denna trängsel,
den fortfor hela natten öfver oafbrutet, och det var egentligen nu du
borde hafva sett de trefliga Araberna. Folket är i allmänhet under
dagens tunga hetta och göromål nog vresigt och otrefligt. Om aftonen då
de mättat sina magar med den förnämsta måltiden vid _esha_, sätta de
sig vanligen i små kretsar, antingen på backar under den milda klara
himmelen och i aftonens ljufva smekande nordan eller vestanfläkt, der
de förtroligt glamma om sin vördade religion och dyrkade profet eller
om sina verldsliga göromål och händelser; eller ock sätta de sig i
de talrika cafén, som finnas här öfverallt, samt fröjda sig mer än
Cresus de Lydiers kung vid sin pipa och sin kopp. Här var dessutom
i hvarje café någon sångare eller sångerska, någon musikant eller
sagoberättare, någon dansare - aldrig danserska, ty dessa visa sin
konst blott i husen, sedan pashan helt och hållet förbjudit dem att
existera. Så genomvakade man oftast hela natten ända till morgonbönen.
Araben älskar i allmänhet särdeles nattvak och anser denna tid äfven
vara den lämpligaste för religiös andakt; man tror himlens portar då
vara öppna och de böner man då uppsänder genast komma in och upptecknas
i boken hos Herren. Deraf alla _zikr_ och alla _khatme_ nattetid. Men
jag måste skynda mig till slutet på den långa festen. Fredagen den 2
augusti var sjelfva slutdagen och natten förut den egentliga _leilet
el kebireh_. Man hade såsom vanligt ej med några grannlåter eller
yttre glans firat denna natt: inga raketer, intet fyrverkeri, blott
_zikr_ och Koran. Man hade fredagsmiddagen en half timma före sjelfva
middagsstunden utsjungit från alla minareter _Selam_, bestående mest
af välsignelser och lof öfver profeten, då jag i helgedags drägt begaf
mig ensam (ty min shekh älskar ej buller och trängsel) till en i ena
ändan af staden belägen moské _Bosa_. Här hade _Sejid_ under sin
lifstid alltid plägat hålla sin fredagsbön och sedan göra en liten
spatserridt omkring staden. Till hans minne iakttages ännu alltid under
hans fester detta bruk af hans _khalifeh_. Jag hade hemma gjort min
böntvagning, så att jag nu ej behöfde tränga mig omkring _meidan_.
Jag trädde således gerad in i moskén och tittade åt alla håll för att
finna plats. Den egentligen för bön bestämda pelargången, der _member_
står, hvarifrån _khatiben_ håller sin _khotbeh_, var full; de andra
pelargångarne voro lika fulla och jag gick något förlägen och flat
omkring mellan de till bön ordnade raderna. Midt på sjelfva gården
stod ett träd som spridde en ringa skugga; äfven här var fullsatt
af folk. Jag måste således besluta mig att taga plats i en gles rad
på sjelfva gården. Jag utbredde så min näsduk på marken och gjorde
mina 2 knäböjningar, helgedomshelsning _tehijet el mesgid_, och
satte mig sedan att vänta bönens början. Under det jag väntade satte
sig bredvid mig en shekh, som erbjöd mig ena kanten af sin utbredda
_defijeh_ att sitta och knäböja på. Midtunder middagssolens lodrätta
strålar, utan skygd och utan en vindfläkt, tillbragte jag här en het
halftimma badande i svett, hörande de vilda utropen af hänryckta män,
som läto mig ana hvad följderna kunde bli om sådana menniskor visste
att en kristen hund satt ibland dem. Slutligen hördes dock _adsan_
och stunden till bön. Jag förrättade min bön säkert, utan fruktan och
äfven utan några följder, men i anseende till det stora afståndet hörde
jag nästan intet af _kkotben_. Genast efter bönens slut strömmade
den stora massan i förfärlig villervalla ut genom den trånga dörren.
Äfven jag kom lyckligen ut och såg nu på gatan vår khatib, _Sejids
khalifeh_, till häst jemte några andra dels till häst, dels till åsna.
Trängseln var här förfärlig, så att man ej kunde frivilligt röra
sina fötter; de hunno ofta ej till marken, utan man fördes blott med
skocken, som hojtade, skrek och slogdes. Bland annat såg jag här en
stor tjock väldig matrona som, säkert för starkt skuffad, utdelade
dugtiga örfilar och slag åt en kanske 20-årig man. Han var så flat och
förvånad öfver gummans käckhet, att han utan motstånd och alldeles
tyst tog emot huggen. Sedan jag sålunda blifvit ett stycke framförd
af skocken, fann jag för godt att vika af på första tvärgata och på
en omväg hinna upp processionen, som för hvarje steg och hvarje stund
ökades af en ny följare. Processionen, _askarek_, föregicks af en
stor hop _nebbotister_, som då och då gjorde en låtsad fejd i luften
med sina käppar, för att skrämma folket och Öppna väg. Näst efter dem
följde en liten kavalkad af kameler med stora pukor, dugtigt dunsade
af bredvid sittande män och accompagnerade af de förfärligt gnällande
_bukkorna_, likaledes blåsta af kamelberidna kindrunda män. Efter
dem följde sedan den egentliga skaran af _Sejids_ dyrkare, som i de
löjligaste förklädningar och de putslustigaste fasoner visade _Sejid_
sin aktning och kärlek. Somliga voro grön- och rödmålade i sina
ansigten, i allehanda roliga harlekins-kostymer, med t.ex. urgröpta
vattenmeloner fullsatta med tofsar och fjädrar till hufvudbonad.
Somliga höljde sig i halmmattor, somliga voro nakna, bärande störar
eller stora trädstammar eller palmqvistar, skrikande och stånkande i
sin religiösa exaltation. De flesta hade småbarn med sig, antingen
framför eller bakom på sina hästar eller åsnor; dessa voro alla, såsom
de flesta af folket denna dag, prydda med en _tartosh_, en röd eller
blå pappersstrut i form af en sockertopp, som de stucko på sin turban
eller sitt nakna hufvud. Andra åter voro grannt och prydligt utstyrda
i silfver- och guldbroderade kläder, med stora turbaner eller moklor
vridna i rödt och hvitt. Men jag skulle förgäfves söka påminna mig
och förgäfves söka beskrifva alla de tokroliga figurer jag här såg.
Det hela liknade den brokigaste och löjligaste maskerad. Efter dem
kom _Sejids khalifeh_, värdigt höljd uti en lång, fotsid, röd mantel,
_gibbe_ och flitigt kysst af de kringstående åskådarne på sin högra
hand, der han makligt red fram på sin stolta häst. Tåget slutades af en
liten trupp bashans _nodsam_ eller soldater, föregångna af filipipare
och trummor, ty bashans egentliga, i Europeisk smak inöfvade musikkorps
var ej tillstädes. I denna procession sade man sig äfven se den af
_Sejid_ från Druserna befriade fången, samt den Frangiska renegaten;
men oaktadt alla mina efterfrågningar af bredvidstaende män, kunde
jag aldrig få reda på någon bestämd: man pekade än på den ena, än på
den andra. Till godt slut, sade man, skulle _khalifeh_ äfven förrätta
_doseh_; men jag var så trött, att jag fann för godt gå hem. Härmed
var nu den brokiga och underliga festen slut och allt folk, som
ännu var qvar, skyndade sig ut från _Tanta_. Som under min vistelse
här de bölder, hvilka börjat uppstiga på mig uti _Baranijeh_, blott
ökats och en äfven behagat placera sig i sätet och sålunda gjorde en
åsneridt för mig omöjlig, hade min shekh och jag tagit oss en liten
båt, på hvilken vi följande dagen stego om bord och anträdde hemfärden
på floden. Den 3 dagars långa resan var, blott med undantag af den
stränga hettan, särdeles rolig, såväl för det här i allmänhet mera
odlade och trädgårds-lika landet, som hufvudsakligen för det stora
följe vi hade med oss, hvilket dagar och nätter på sina båtar sjöng och
spelade, liksom fordom på de roliga marknadsfärderna från vårt gamla
Äbo. Tillbakakommen till Kairo, får jag höra att Petersburgs shekhen
(_Tantavi_) varit här och äfven i _Tanta_, derifrån han gerad gått till
Alexandria, för att anträda sin återresa till sin älskade kejsarestad.
Det gjorde mig oändligen ondt att ej få träffa honom, men det var
kanske bäst i den ställning jag här står.

Detta hade jag nu sammanrispat, då jag i går, den sista augusti,
erhöll ditt vänskapsfulla bref från Ristmäki af den 3 juli, jemte min
moders deri inneslutna. Detta var mig så mycket kärkomnare, som jag
en lång tid med ovanlig oro längtat efter underrättelser från eder.
Med bortlemnade af all tack, den jag hjertligen borde frambära dig för
brefvet, vill jag hellre taga mig friheten besvara några af dig deri
omnämnda punkter. Hvad således först beträffar det förkomna brefvet
från Alexandria, gör det mig ondt att det ej kommit dig tillhanda. Jag
skref det i en särdeles glad sinnesstämning, i den första entusiasmen
öfver österns land och dess folk, samt om nästan de bästa vänner
och redligaste män jag ännu lyckats träffa här. Missförståndet med
shekh _Tantavi_ härleder sig troligen deraf, att han ansett det till
_Bonsdorff_ adresserade brefvet vara ämnadt till dig; deraf hans ord
i hans Arabiska bref till dig. Jag är säker pä att det aldrig kommit
fram till honom. Af allt det föregående ser du att jag under hela min
vistelse här passerat för en muslim. Ställningen är just ej vådlig, ty
folket här är ett förvekligadt uselt folk, utan manligt mod och manligt
sinne, derföre äfven utan redlighet och ära. Det är ej sådana man
fruktar. Man behöfver blott se dem stint i synen och de våga ej gläfsa,
liksom hunden skäller blott på den som springer, eller man kan med en
_bakhshish_ köpa deras tro och deras religion. Men denna ställning
har varit besvärlig. Jag har ofta med tysthet nödgats höra skymf och
smälek öfver mina trosförvandter, sett det löjliga, under hela hans
uppfostran och lif inpräglade, djupt inrotade hat och förakt en muslim
bär till oss; jag har fått tåla mången knuff och månget ord, som jag
i Frangiska kläder ej behöft, ty Frangerna äro i allmänhet fruktade;
jag måste under hela min vistelse på landet göra mina 5 dagliga böner,
från hvilka jag sällan kunde stjäla mig undan. Men jag får ock till
vedergällning heta shekh och effendi, jag får höra mången hjertlig
muslims utgjutelse, som en Frang aldrig får höra, jag har obehindradt
gått i deras helgedomar och jag har ej blifvit bedragen och uppdragen
så mycket, som en Frang här alltid och oundvikligen måste bli. Huru
jag först kommit att bli ansedd för muslim vet jag ej, ty jag har mig
vetterligen ej för någon gifvit mig ut derför och aldrig blifvit derom
frågad. Men hvad skola de annat tro, då jag gör med dem deras bön? Jag
är öfvertygad om att flere, kanske större delen storligen misstänker
min islam och min läras renhet,> men man säger mig ingenting och jag
säger dem ingenting och så går det dag för dag. Hvad ditt projekt
och svar på min förfrågan beträffar, om möjligheten att förlänga min
vistelse här, tackar jag dig hjertligen derför och finner det godt,
kanske det enda möjliga, men jag har fått tigga mig fram redan för
mycket på högre ort, så att hvarje ny bön och petition är ett dödsslag
för mitt sinne. Vill ej konsistorium på någon enskilds eller rektors
proposition anslå mig helst en ringa summa, måste jag försöka draga
vexel på mina vänner. Kanske törs jag räkna på 10 till 12, som hvar
och en ville våga 50 rubel silfver för att forsla mig fram i Arabiens
öknar, samt utan särdeles kännbar förlust och stor harm kunde förlora
dem, i fall mina ben skulle hvitna i öknens sand. Den minsta möjliga
summa, jag ser mig komma till rätta med, vore 600 till 700 rub. s:r.
Med dem skulle jag försöka draga mig fram under året 1846, i hvars slut
det stipendium, jag nu åtnjuter, åter anslås ledigt. I slutsommaren
nämnda år 46 skulle jag jemka mig till _Aden_ eller _Gadde_- eller
möjligen _Kairo_, och insända min ansökning om att ännu för de följande
2 åren 47 och 48 erhålla detta stipendium. Sedan jag sålunda 45 och
46 färdats bland _Wahabiter_ samt på norra och vestra sluttningen af
den stora öknen, skulle jag använda de följande åren för de södra och
östra delarne af den och för _Himjaritiskan_. Att i nästa sommar vända
tillbaka till mitt älskade land och redliga vänner, sedan jag gjort
blott en liten skuttresa till _Wahabiterna_, publicera något drafvel om
dem och vinna Europeisk ryktbarhet, har, utom det första, intet behag
för mig och det sednare är otänkbart. Mig lockar ej ryktbarhet och ära.
Hvad som hittills fört mig fram, och Gudi lof jag tycker mig kunna säga
det, ännu för mig och mitt sinne framåt, kan jag ej göra reda för; men
det vet jag och vet det säkert med mig att det ej är begärelse efter
ryktbarhet och timliga förmåner. Du vore sjelf säkert föga belåten med
att se din vän snopen och flat komma tillbaka med oförrättadt ärende,
sedan han ljugit sig till stipendium af konsistorium. Jag måste således
stanna här. Vid min afresa från Helsingfors mente _Ilmoni_, som under
hela det sista året omfattade mig med den utsöktaste godhet, att en
proposition i konsistorium om ett helst ringa understöd lätt skulle
kunna gå igenom. Vill du härom sondera dem som känna huru affärerna
stå, gör du mig en stor tjenst. Låter det ej göra sig, helst utan min
ansökan, eller med min ansökan om förlängning af ledigheten i min
tjenstlösa tjenst, ber jag att du vid tillfälle måtte rådgöra med
min vän _Conradi_, om han i mitt namn eller egentligen för min skull
kunde och ville hopskaffa 12 eller 14, som ville gå i borgen för mig
på en summa af 700 rub. s:r. Deraf skulle 100 rub. s:r afsättas för
betäckande af intresset för omkring 3 år; resten skulle på den vanliga
vägen afsändas till mig och hållas mig tillhanda hos _Fraesnell_ i
_Gaddeh_ i slutet af året 1845, till hvilken tid jag hoppas kunna draga
mig fram med det lilla jag sparat och vet att jag ännu har att få. Att
min vistelse här i Kairo blifvit så förlängd var mig oundgängligen
nödvändigt för språket, på hvilket jag nu väl kan göra mig förstådd,
men på långt när ännu ej fått den Arabiska organen. Men som jag ser
att dertill åratal behöfvas, vill jag ju förr dess hellre bege mig af
härifrån. Dock som jag vet att några af mina Alexandria vänner, hvilka
sett mig i deras stad i Frang-kläder, detta år göra sin pilgrimsfärd,
anser jag det vara rådligare att först efter dess slut bege mig till
_Mekka_ och söka upphinna den derifrån återvändande Wahabit-karavanen.
Dessförinnan står jag nu åter i begrepp att bege mig till öfra Egypten
med en viss Kasan-kandidat _Dietel_, som jemte sin vän _Berzin_,
hvilken längesedan lemnat Kairo, gjort färder uti Persien och Syrien.
Jag vill dock i alla fall fasta här i första veckan af den nu inom
12 dagar börjande _Ramadan_. Dock är resan ännu ej säkert bestämd.
Detta bref, som jag efter vanligheten ber dig godhetsfullt meddela
Conradi, torde hinna dig i medlet af oktober. Jag ber dig innerligen
i slutet af samma månad skrifva hit till mig med de underrättelser
och råd du möjligen kan gifva mig. Ditt svar kan hinna mig här i
medlet af december till julklapp. Vid denna tid måste jag göra mig
lös härifrån, sedan jag afsändt, såväl det jag lyckats samla för vårt
anatomiska kabinett, som böckerna. Hvad dessa sednare beträffar, har
jag oaktadt all ospard möda kunnat få reda på ganska få dugliga. Utom
de tryckta böcker för omkring 550 piaster, jag nu har hos mig, har jag
åtskilliga goda manuscripter i _fikh_ och _tewhid_ och _bijan_ m.fl.
dylika vetenskaper, till ungefär ett lika belopp. Historiska verk
finnas här nästan ej alls, sedan Fransoser och Engelsmän plundrat bort
allt. Min shekh och jag hålla nu på att springa efter ett manuscript
af _Ashmoni_, och jag efter den för studium af Beduinseder så vigtiga
_Antar_, som jag är på spåren. Något godt manuscript af den Arabiska
_Kamos_ har jag ej kunnat finna, utom till enormt pris; den tryckta
Turkiska öfversättningen har jag hos mig. Den goda upplagan af _Tusen
ock en natt_ är utgången och säljes till dubbelt pris mot det förra,
som var blott 80 piaster. Den persiska _Hafids_, hvaraf första delen
saknas i boklådan, säljes äfven till dubbelt pris komplett. Jag hoppas
dock före min afresa rätt och gagneligt kunna använda den anslagna
summan af omkring 4500 piaster. Dock vill jag taga några hundra piaster
med mig, om jag händelsevis (såsom jag hoppas) hos _Wahabiterna_ skulle
finna goda böcker. Hvad ett förökadt anslag för bokuppköp beträffar,
är jag nu just lika noga derom. Jag har haft stort besvär och språng
för dem jag nu anskaffat samt torde sjelf få minsta gagn deraf. Jag
behöfver väl knappt be dig ha besväret och godheten att gå till min mor
och syster, uppläsa för dem de bitar ur detta bref, som du anser passa
och roa dem, samt underrätta dem om att jag oföränderligen mår väl,
sånär som på bölderna, hvilka allt sedan min återkomst oupphörligen
plåga mig och hufvudsakligen sätta sig omkring högra knäet, så att
jag har största svårighet vid att såväl gå som sitta. Jag har dock nu
slutligen förmått mig att börja litet medicinera för dem och hoppas
snart kunna köra dem ur min kropp. Jag skulle gerna skrifva dem några
rader om Arabiska kokkonsten och Arabiska fruar; men jag är så trött
af detta långa bref, (hvars läsande jag önskar ej måtte lika mycket
trötta dina ögon, som mina finger sjukas) att jag ej orkar mera. Jag
bor nu sedan min återkomst hos min Arabiska shekh, der jag intar en
stor salong eller orientalisk _ka'ah_, äter och lefver med honom såsom
en bror och en medlem af hans familj. Hans hustru, hvilken såsom alla
fruar här af medelklassen, ej är stort annat än en piga i hans hus,
jemte hans gamla svärmor, pysslar och passar upp mig mer än behöfligt,
ehuru jag sällan får se en skymt af frun, aldrig en glimt af hennes
ansigte. - Och nu haf en fridens helsning från österns land och från
din nordiska vän!




V. Afdelningen.

Ramadan i Kairo. 1844.


Dagbok, Sept.4.

Hade mycket att pyssla med mina bölder; pulvret, som jag tagit in, låg
och qvalde mig. Gick först efter _maghrib_ till cafét i vårt granskap
och hörde på en _Sha'er_, som nu tyckes sitta här alla aftnar, ehuru
han ej lyckats samla något stort auditorium.


Sept. 5.

Gjorde middagstiden en spatsertur till en trädgård utanför _Bab el
hadid_, der en Grek håller ett litet vinhus. Som han intet annat har
än vin och arrak, måste jag beställa ett glas vin. Då jag skulle
betala och intet småmynt hade, kommo vi i ordvexling och öste öknamn
på hvarandra. Sedan vandrade jag i _Muski_ och gjorde åtskilliga små
uppköp. Efter _maghrib_ gick jag ut i afsigt att bege mig utanför
staden, der shekh _Afifis_ fest firades, af hvilken det nu var den
stora aftonen. Men som jag fruktade den långa färden till fots och
ingen åsna numera anträffades på gatorna, slog jag om och spatserade
blott omkring i staden. Min shekh är högst ömklig, jemrar sig och
stånkar förfärligt i en liten rheumatisk feber, som han ådragit sig.
Han berättade sig äfven förlidet år hafva blifvit ansatt af samma
feber; sedan han legat i den 14 dagar, hade han sett i en dröm _Sejide
Zeineb_ komma och sätta sig framför hans säng samt säga åt honom:
gå till shekh _Sh'aravi_, läs för honom _suran I S_, och all krämpa
skall försvinna. Han hade följande morgonen släpat sig upp, klädt sig
och begifvit sig till _Sh'aravis_ moské, läst i helgonets _kubba_ den
nämnda _suran_ och blifvit fulleligen återställd från sin sjukdom.


Sept. 6.

Gick efter middagen ut och satte mig i _Azbukijeh_ i Grekcafét, der jag
blef ända till närmare _'asr_, då jag gick till _Prunner_ och fick till
låns "_Lanes Extractions from Kuran_." Jag blef sittande en liten stund
hos honom, jemte en Italienare. Gick sedan ner åt _Muski_, der någon
shekhs _molid_ firades, men utan särdeles ståt. Jag vandrade här några
slag omkring och gick till cafét _Shems ed doleh_, för att höra shekh
_Ism'ain_, men han var ej der nu, lika litet som de förra aftnarne då
jag sökt honom. Jag vandrade ännu omkring, för att få tag på någon
_muhaddith_ eller _sh'aer_, men fann ingen.


Sept. 7.

Begaf mig till _Jusuf_, för att höra om vi skulle göra färden till
våra Arabiska djurfångare. Jag träffade honom ej mera hemma, utan hans
tjocka, feta, vederstyggliga mor, som alltid med sin dunsighet och
negligé verkar obehagligt på mig. Begaf mig derefter på min åsna till
_Khan khalili_, till effendins bokhandel, i afsigt att köpa _Hafiz_.
Han hade skamlösheten begära 200 piaster, i stället för dess första
boklådspris 33 piaster. Jag kunde ej hålla mig från att litet ovettas
på honom och gick genast bort. I mitt Grekcafé satte sig bredvid mig en
Turk, med hvilken jag blef länge sittande att spraka. Han hade varit
här i 16 år, gift med trenne Arabiskor, men talade dock Arabiskan högst
slätt och medelmåttigt. Träffade på hemvägen _Jusuf_, som ännu ej fått
något af våra utsända Araber. Gick med honom till en Tysk, som för
mitt språks skull ansåg mig för sin landsman, och högeligen förundrade
sig då jag föregaf mig vara Arab, men någon tid lefvat i Hamburg. Gick
derefter till _Wrede_ och tog af honom en bok: "_Mohammad und sein
Leben_". Vi hade hemma besök af shekh _'Alis_ svåger från _Baranijeh_,
shekhen och imamen _Mohammad_. Till min stora förundran och förargelse
perqvaestionerade honom shekh 'Ali om de andra _Baranijeh_ boerne som
gästat här, hvad de sagt om sin välplägnad här, hvad de yttrat t.ex. om
maten &c. Men det hör till den förderfvade Egyptiska Arabens småsinta
och qvinliga karaktär.


Sept. 8.

Erfor af vår _Baranijeh_ shekh att han egentligen kommit hit för att
göra sin reverens hos _Sejidna Hossein_ och _Sejide Zejneb_, samt att
han för dessa helgons räkning hemtat en get att slagtas samt hvete att
bakas till bröd och utdelas åt fattiga. Derjemte hade han hemtat någon
provision åt sin son, som studerar i _Azhar_. Här var nu hela dagen
bestyr med att slagta geten och baka brödet. Jag fick dock sitta i god
fred i mina rum och arbetade litet. Shekh _Mohammad_ hade emellertid
genom shekh _'Ali_ anskaffat 6 _fokaha_, som nu suto nere på gården och
höllo på med en _khatme_. De hade delat läsningen så, att under det
t.ex, en läste och sjöng den andra _suran_, mumlade de andra hvar sin
af de följande _surerna_, och då det första 6-delade pensum var slut,
togo de åter ett dylikt pensum, som de fördelade på 6 och läste alla på
en gång. Så dröjde det ej längre an eu stund efter _'asr_, då de hade
mumlat och sjungit igenom hela Koran. Dock voro de alla 6 i allmänhet
goda _fokaha_, hade vacker röst och vackert föredrag. Nu sedan de
slutat, framhemtades ett förfärligt stort fat med _fatteh_, som de
slukade med stort begär och god appetit. Äfven voro åtskilliga personer
af grannarne inbjudna från _Ghomri_ moskén. Om aftonen skickades äfven
dylika _fatteh_-fat till _Hassanein_ och _Zeineb_. Sedan gick jag
ut och spatserade ner till _Azbukijeh_, der det i dag, såsom söndag,
var mycket promenerande folk. Man hade nu äfven insläppt vattnet på
de öppna fälten, så att man hade här liksom en insjö. Men vattnet
hade redan ruttnat i ena kanten och spridde stank. Jag spatserade ett
hvarf igenom alléen tills jag slutligen satte mig hos _Hanafi_ och
väntade shekh _'Ali_, som äfven snart kom. Han talade åtskilligt om
Arabernas tjufsinne, huru t.ex. en hans numera skilda hustru vid hvarje
tillfälle snattat ur hans börs, och huru hon sålt af det hvete, som
shekhen hemtat från sin hemby. Hon var dock dotter och enda barnet
till en man, som varit den rikaste i _Baranijeh_ och som hon ärft. Men
shekhen sade att hon gräft ner pengarne i jorden. Vidare talte han om
_'Attaren_ shekh _Mohammad_, huru han plägade i _Ghomri_ moskén, der
äfven unga fattiga studerande män finnas, vänta tills de somnade in
och sedan bryta upp deras små förvaringsskåp och snatta deras bröd
eller tilläfventyrs en shawl eller annat dylikt. Vi suto här till efter
_esha_, då vi hörde bashans musikkorps dnnsa till i de mig från vår
Ryska musik så väl kända ljud, på andra sidan af _birket_. Här var
en brud, som fördes till den väntande brudgummens hus, föregången af
musik och lång procession af karlar och unga män, som alla buro ljus.
Det är verkligen förvånande att denna musikkorps blåser i allmänhet
så väl sina marscher och stycken i fullkomligen Europeisk smak, på
sina något falska instrumenter. En liten fackelbärare erbjöd mig att
antända ljuset i min _fanos_ ifrån hans _mesh'al_ för 5 fadda, men blef
särdeles flat då jag spottade åt honom, tog upp min fosforsticklåda och
tog sjelf upp eld.


Sept. 9.

Vid middagen gick ut till _Jusuf_ och såg på fisksamlingen, äfvensom
på hans stora insektsamling, och kom öfverens med honom att nästa
thorsdag göra en färd ut till Araberna, som äro anmodade att fånga åt
oss qvadrupeder.


Sept. 10.

Gick bittida ut till _kutubijeh_ och bläddrade genom shekh _Ahmads_
alla manuscripter, utan att finna någonting som jag tyckte mig kunna
köpa. Stannade äfven vid en annan shekhs bod och betraktade _Sojoti_
öfver Egypten, jemte åtskilliga andra verk, men köpte ingenting. Jag
hade emellertid blifvit ganska trött af detta bläddrande och begaf mig
hem, sedan jag gjort en liten tur i _Ghorijeh_. Närmare _'asr_ begaf
jag mig till _Bokti_ för att fråga honom om ett exemplar af _'Antar_,
som han hade gifvit åt _Timofejeff_ att köpas för 600 piaster. Sedan
_Timofejeff_ lemnat det tillbaka, hade han sålt det åt _Ahmad elkutubi_
för 300 -- ett vackert småkrämarknep, som han ville begagna mot sin vän
_Timofejeff_.


Sept. 11.

Gjorde på morgonen en lång vandring genom _Ghorijeh_, genom _Bab
ezzuele_ upp till _Bab el khalk_ och derifrån genom _Azbukijeh_
qvarteret till mitt Grekcafé, der jag blef sittande att läsa på _Weils
"Leben Mohammads_" ända till närmare _'asr_. Kom derefter hem och
började ställa min bössa i ordning tills i morgon, men hade oturen att
kratsen lemnade stoppan inne i pipan, hvarföre jag måste föra den till
smeden i _Muski_.


Sept. 12.

Vaknade redan vid midnatt och begaf mig till _Jusuf_, for att vara
säker på att ej förfela vårt möte. Jag kom dock för bittida ut och
mötte på vägen _fokaha_, mest blinda, som troligen kommo hem från någon
_khatme. Jusuf_ träffade jag i sin bästa sömn, då jag kom dit klockan
half till 2 om natten. Vi togo oss ännu en liten lur båda två tills vid
_fagr_-bönen åsne-egaren hemtade oss 2 ök, jemte 2 pojkar. Vi lagade oss
i ordning och begåfvo oss på väg ännu i fullt mörker, stannade i ett
café nära _Babelfutuh_, dit redan folk började smått samlas efter det
de gjort sin _fagr_-bön i moskéerna. Vi dröjde dock ej mer än så att
vi drucko vårt kaffe, utan gåfvo oss på väg i den betydligt svala och
något fuktiga morgonluften. Vi hunno snart ut till öknen, passerade
_Demerdash_ vid dess rand och redo kort derpå genom en betydligare by.
Vägen gick allt mellan träd och planteringar, största delen under en
betydlig och vacker allé af acacier. Vi kommo förbi ett litet pashans
lustslott, till hvilket de flesta af dessa planteringar hörde. De lågo
alla på randen af sjelfva öknen och voro till största delen anlaggda i
dess sand. Det dröjde ej länge förän vi kommo ut i den och sågo framför
oss det stora sandhafvet, begränsadt af en sträckning sandhöjder,
hvars toppar reste sig kägelformigt öfver hvarandra. Längre fram på
kanten af denna stora slätt hunno vi fram till ett café i en liten
by, _Matarijeh_. Caféhållaren var en gammal man med grått skägg, som
genast när vi inträdde började tala om Fransoserna och Bonaparte. Det
var nemligen just på denna slätt han slagit läger, utanför detta café.
Gubben mindes ännu denna tid och prisade den högeligen: då hade funnits
penningar i ymnighet och Fransmännen hade ej varit några gnidare. Han
inblandade i sitt tal åtskilliga Franska ord och tycktes aldrig tröttna
att tala härom. Det var ej utan att jag roades af gubbens prat, ty
det var första gången han berättade det för mig; _Jusuf_ deremot, som
hade hört samma historia kanske sina hundrade gånger förut, gick ut
med sin bössa längs öknekanten, men fick ingenting. Äfven jag gick
ut och fröjdade mig öfver den egna storartade anblicken af öknen,
hvilken gjorde på mig samma intryck som anblicken af hafvet; jag kände
i mig samma längtan att komma ut på den. Vi begåfvo oss slutligen
bort ut på det stora fältet och hunno efter någon timmas ridt till en
by _Merg_, belägen i en stor palmlund, som sträcker sig rundtomkring
temmeligen vidt åt alla håll samt nästan helt och hållet skymmer
undan de små husen. Här hölls inne i palmlunden ett salu-torg, som
besöktes af en temmeligen stor mängd folk. Förnämsta handelsartikeln
var naturligtvis _dattel_, hvaraf man köpte 40 stora fullmogna, svarta,
så kallade _rutub_ för 5 fadda, d.v.s. 21/2 kop. koppar. Här var för
öfrigt under palmerna ett högst rörligt lif, som gaf mig en oändligen
intressant anblick. Bland andra var här en apledare, som med sina 2
stora _Hegaz_-apor kom hem ifrån _Tanta_. Vi handlade på den ena af
dem, men han var oss för dyr. Ofvanför torget och marknaden var ett
litet café, der vi stannade och drucko kaffe samt pratade med en så
kallad _dabba'_, hvilken af oss var anmodad att fånga hyenor och andra
djur, men härtills ej lyckats få något. Han var en gammal ärevördig
man, såsom ock en shekh, hans vän och hjelpare uti hans konst, samt
öfverhufvud treflig. Vi blefvo sittande här en god stund att dricka
kaffe, pratande med gubbarne, och jag fann mig mycket trefligt. Som
det är nästan uteslutande hitåt Europeiska jägare komma från Kairo,
känner man dem alla här, är van med och särdeles artig emot dem.
Denne _dabba'_ är det som skall hafva försett _Clot-bey_ och alla
andra Europeiska naturalhistoriker med djur; han lärer äfven, som det
tycktes, förtjenat godt på dem, ty han hade ett välmående utseende.
Vägen härifrån gick åter genom palmlunder och andra planteringar,
mellan de små kanaler och rännor man öfverallt ledt upp från Nilen.
Färden var utomordentligt behaglig, isynnerhet genom eller invid
palmlunderna. Vi kommo åter snart ut till ett stort fält af öknen. På
kanten af den låg en stor lund af acacia mimosa, der man i cafét sagt
oss skulle finnas mycket harar. Vi stego således af och begåfvo oss
åt skogen. Men den var så tät att vi blott på få ställen kunde tränga
oss igenom, mellan de förfärliga taggarne och törnen af de stickande
och uddiga träden. Vi hittade ock ingenting, blott _Jusuf_ sköt en så
kallad ökenlärka. I öknen närmare skogsbrynet gingo qvinnor och barn
i vall med fårahjordar; barnen sprungo rädda undan då vi närmade oss.
Sedan vi vandrat här en stund omkring, satte vi oss åter upp och gåfvo
oss ut på Ökneslätten. Sanden var i allmänhet ej särdeles djup, ej
heller mycket fin och stoftig, full med små stenar, hvita och runda.
Framför oss sågo vi i syn-randen minareterna af den lilla stad, till
hvilken vi ämnade oss, och på andra sidan blott sandhöjder, kanske
äfven berg, samt deremellan så långt ögat nådde blott himmel och sand.
Det var i dag ingen särdeles het dag, små moln drogo beständigt öfver
himmeln och emot oss blåste en friskande nordanvind ur öknen. Färden
var sålunda i alla afseenden särdeles angenäm och jag fröjdade mig
rätt af hjertats grund. Föran vi stäfvade rätt på _Khanka_, staden
dit vi ämnade oss, gjorde vi en liten afväg till en fullkomligen i
ruiner gången gammal stad, som ligger på en liten låg höjd, kanske på
en halftimmas väg från _Khanka. Jusuf_ sade sig der engång skjutit en
panter, och i hopp att äfven nu finna något, såsom äfven för att bese
ruinerna, hvilket var hufvudsaken för mig, begåfvo vi oss dit. Den
är ej från det gamla Egyptens tider, utan från Arabernas, men från
hvilken tid kunde jag ej erfara. Den var till största delen, såsom
äfven _Khanka_, byggd af brändt rödt tegel med mellanlaggda hvarf af
den här befintliga sandstenen. Den tycktes för öfrigt ha varit ovanligt
regulier med raka gator. Det var med ett eget särdeles nöje jag red
mellan de förfallna raderna af hus, hvaraf blott grunden och den nedra
delen blifvit qvar; jag lefde nu i verkligheten igenom Arabiska dikter,
i hvilka skalden sjunger om sin älskades förfallna bostad. Den ligger
midt i öknen och alldeles inga spår syntes af planteringar eller,
såvidt jag kan minnas, af vattenledningar. Sedan vi färdats härigenom
stäfvade vi rätt på _Khanka_, förbi en förfallen _kobba_ och en likaså
förfallen moské, kommo förbi några grafhvalf och sågo ur ett af dem en
svart _Saidi_ stiga upp alldeles splitter naken, utan att ens försöka
dölja något alls af sin kropp. _Jusuf_ och jag kallade honom galen,
men våra små åsnedrifvare-pojkar kallade honom shekh och _Wali_. Vi
retade en af pojkarne på mannen och han kastade en sten åt den svarte,
men möttes blott af "Verwünschungen" och fördömelser. Han, liksom hans
tillhåll derifrån han steg upp, hade verkligen något dämoniskt i sig
och pojkarne voro rädda för honom. Sedermera bekräftade äfven folket
i staden att han var en _Wali_. Vi redo så in i _Khanka_ omkring
middagstiden och togo in i ett så kalladt _Vekale_, sådana till min
stora förundran här skola finnas tvenne. Vi fingo oss här ett litet
kyffe till rum, som hade ingen annan Öppning än den låga dörren och
var så lågt att jag knappt kunde stå rak derinne. Vi gingo dock ej
ditin förän det blifvit väl sopadt och för tillfället så upputsadt som
möjligt. Vi gingo ut på det ganska betydliga _sok_, d.v.s. på gatan,
vid hvilken bodarne voro och saker såldes. Vi slogo oss ner hos en
kock, som hade 5 grytor på sin eld, och togo oss ett dugtigt mål. Mig
smakade dock ingenting annat än en risrätt, ty de andra rätterna hade
i min mun smak af ej väl förtennta kärl. Jag vandrade sedan omkring
på _sok_, som var en här ovanligt bred gata och temmeligen rik på
bodar, med de vanligastering förnödenheterna, såsom tobak och kaffe.
Jag gjorde sedan en vandring omkring i staden, som förekom mig vara
en af de större och betydligare jag här sett. De flesta husen voro
af brändt tegel och sandsten, men i allmänhet låga, med fönster och
gallerverk af träd. Större delen af staden bestod dock af förfallna och
obegagnade, äfven kanske obegagneliga hus. Gatorna voro i allmänhet
bredare än vanligt och äfven ganska snygga. Jag vandrade sedan utom
staden i trädgårdar, hvaraf fanns ett stort tal. Här är äfven ett
bashans lustslott, med stora anläggningar rundtomkring. Alla dessa
anläggningar och planteringar, som till största delen bestå af palm-
och oliv-lundar, äro anlaggda uti sjelfva öknens sand; jag förundrade
mig högeligen huru träden kunnat komma så väl upp och på en så kort
tid af kanske 10 högst 20 år. Men här var rikt på _sakijor_ och
vattenledningar, som man anlaggt öfverallt, äfven på små kanaler från
Nilen, som hemtade dess grumliga och feta vatten på sanden. På alla
sidor af staden funnos verkeligen stora och vackra anläggningar, men
de betydligaste voro dock omkring bashans slott. Äfven var här en ny
vacker moské, just i kanten af staden eller nästan utanför den, utom 2
à 3, som voro inuti den. Jag gick dock ej in i dem, emedan jag kommit
hit med en Frang och man i allmänhet mycket tviflade på mig här,
somliga sägande att jag var en Frang, somliga, oaktadt alla påtagliga
bevis (såsom att jag talade Franska med _Jusuf_), försäkrande mig
vara muslim och gifvande mig _selam_-helsningen. Sedan jag gjort mina
vandringar i kanske några timmar, satte jag mig i ett café och blef
der sittande särdeles länge, under det _Jusuf_ gått ut på jagt. Här i
cafét suto äfven åtskilliga Turkar, af hvilka här tycktes i allmänhet
finnas mycket, och andra af stadens folk. De berättade, att i morgon
hitväntades åtskilliga af pashans yngre söner, som skulle komma for
att tillbringa _ramadan_ här. Äfven tycktes hit ha kommit folk från
Kairo af den förtjenande klassen, såsom barberare och _fokaha_. Jag
gjorde sedan ännu en vandring i och utom staden samt kom till vårt
_vekale_ ungefär vid _maghrib. Jusuf_ var äfven tillbaka kommen från
sin jagt, ehuru utan att hemta något foglar eller djur; vi gjorde här
vårt aftonmål på ost, bröd och _dattel_, äfven hade vi låtit laga oss
_kunafa_, en rätt som liknar mycket makaroner. Vi blefvo derefter ännu
länge sittande på vår _mastaba_: att samtala, men hade nu slagit om från
Franskan till Arabiskan, hvari Jusuf äger stor praktik och färdighet,
såsom från helt liten uppfostrad här; dock igenkänner man honom genast
på hans organ för en icke Arab. Han tyckes äfven vilja göra sig en ära
af Arabiskan, samt anser sig sjelf vara en stor mästare i den.


Sept. 13.

Kommo oss ej alltför bittida upp, men dock så att solen ännu ej hunnit
särdeles högt sedan vi tvättat oss och blifvit färdiga till affärd.
Yi satte oss upp på våra åsnor och begåfvo oss bort, sedan vi först
druckit en kopp kaffe i vårt gårdagscafé. Vi redo nu närmare kanten af
öknen och _Jusuf_ steg af med sin bössa, för att fälla hvad han kunde
träffa. Han sköt skott på skott, men fällde ingenting. Jag förundrade
mig högeligen häröfver, såsom äfven längre fram på dagen och vägen, då
han oupphörligen sköt bom. Han tycktes sjelf vara litet flat häröfver
och sade sig aldrig förr baft sådan otur. I dag var mycket vatten på
vägarne och långa stycken måste våra åsnor vada deri. Vi kommo åter in
i palmlunder och planteringar, allt under det _Jusuf_ gick och jagade,
utan att få något. Jag köpte dadlar och åt mest hela vägen, emedan
jag började bli hungrig efter vår morgonridt. Deras pris var allt 2
_torah_, (hvarje _torah_ 4 stycken) för en fadda och _goz_, d.v.s.
2, på köpet. Men troligen just häraf kände jag mig sedan hela dagen
ovanligt väderspänd. Vi hunno snart fram till cafét i _Merg_, der vi
åter träffade vår _dabba_ och sinnat sällskap. När jag kom ensam, ty
_Jusuf_ hade lemnat sig efter för att jaga, hviskade man sinsemellan
frågande om jag var muslim. Till min förundran föregaf min åsnedrifvare
mig vara muslim, ehuru han i går tog mig för Frang och till och med
kom fram med de få Italienska ord han kunde. Gubben _dabba_ hade under
natten fått en så kallad _far fi'ran_ eller _masmash_, som var bunden
inuti cafét; vi köpte den och han stoppade den i en liten säck. Vi
stannade en stund i cafét, pratande med gubbarne, innan vi gåfvo oss
på väg. När vi kommo fram till sandfältet utanför _Matarijeh_, veko vi
af uppåt för att se på den obelisk, som här ännu står qvar från det
gamla _Heliopolis_. Den står midtuti en trädgård, som jag tror tillhör
någon Frang. Obelisken var stor och vacker med hieroglyfer, dock tyckte
jag att äfven denna gråsten, såsom vår, vill något förvittra. För
öfrigt tycker jag likheten mellan vår och den Egyptiska graniten är
fullkomlig. _Jusuf_ försäkrade mig att denna obelisk var det enda, som
fanns qvar af den gamla staden, men jag tycker mig ha läst att äfven
grafvar skola finnas här. I trakten häromkring tyckte jag mig äfven,
såsom vanligt omkring ruiner, se små höjder, hvilka säkert under tidens
längd|bildat sig af gruset, kanske äfven af stadsboernas sophögar. Vi
hunno fram till cafét hos den pratsamma gubben och rastade en stund.
Gubben tycktes i dag ej vara rätt på humör, åtminstone pratade han
ej stort. Sedan vi här rökt och druckit kaffe, gåfvo vi oss åter på
väg och hunno in till Kairo en stund efter middagen. Det var ovanligt
mycket folk på gatorna och man hörde _bukra sijam_ öfverallt. I
allmänhet tager man emot fastemånaden med stor fröjd och tyckes glädja
sig deröfver. Sedan jag kommit hem, hade jag tillfälle betrakta 2 stora
processioner, som gjordes, den ena af shekhen för slagtarena, den andra
af den för bagarena. Hela dagen var öfverhufvud stort oväsende och
stark rörelse i staden, pojkar sprungo omkring och sjöngo. Om aftonen
gick jag ut närmare _esha_ och såg ett kompani eller kanske regemente
soldater uppställda i _Muski_, för att vandra upp till citadellet. Men
jag hade begifvit mig ut för bittida, så att ännu ej mycket folk hunnit
ut. Jag kom ock snart hem igen och satte mig en stund med 3 gäster,
som kommit till shekh _'Ali_, en från _Baranijeh_ och 2 från _Kavadi_.
Allt under det jag ännu var vaken om natten, hörde jag buller och stoj
på gatan af folk, som vakade genom natten. Jag kunde dock ej hålla mig
vaken, utan somnade af trötthet efter färden. Kort före morgongryningen
kom shekh _'Ali_, väckte upp mig och hemtade mig mat för att göra en
liten måltid. Genast derpå somnade jag, men vaknade dock i god tid på
morgonen.


Sept. 14

Fastade som en muslim och satte till följe deraf intet i mun eller
näsa, icke en dryck vatten och ej en pris snus ens; hvilken senare
försakelse ensam egentligen förekom mig svår. Jag ville bli hemma och
sofva bort den långa, tråkiga dagen, men fick ingen sömn. Gick derföre
ut någon timma före _'asr_ till _Muski_ och köpte några stålpennor.
Här träffade jag en halftassig Tysk skräddare, som jag några dagar
förut inbillat att jag var Arab; han höll nu en lång föreläsning
att, sedan jag hunnit så långt i bildning och Europeiskt vetande
samt isynnerhet talade sa väl Tyska, jag icke mera borde låta det
förfalla, såsom de andra, hvilka på bashans bekostnad varit resta
t.ex. till Paris, men redan nu (blott några år efter deras återkomst)
ånyo blifvit fullkomligen råa och ohyfsade Araber. Då mig här bjöds
kaffe och jag vägrade dricka, beskärmade han sig högeligen der öfver
och tog det såsom ett bevis på mitt återfallande i barbari. På gatorna
var i allmänhet kanske något tystare och trögare än vanligt, dock på
långt när ej så som jag föreställt mig. Jag vandrade litet omkring i
_Azbukijeh_-allén och var som hastigast inne hos _Jusuf_, men kom i god
tid hem och träffade en ännu i dag ankommen byshekh från _Baranijeh_.
Genast så snart _maghrib-adan_ hördes, tog jag mig några duktiga prisar
snus, som smakade mig alldeles ovanligt väl, samt några klunkar vatten
och derpå grepo vi till maten. Min appetit var dock ej alls ovanlig, ty
jag hade litet ondt i hufvudet. Efter slutad måltid blefvo vi sittande
att prata och röka en stund. Närmare _esha_ gick jag ensam ut och
spatsede betydligt omkring, först till _Babelkhalk_, der jag gjorde
några slag, sedan ner till _Azbukijeh_, der jag satte mig hos _Hanafi_
och somnade små skof på _seriren_; vidare förbi _Shemseddoleh_, för att
få reda på _muhadditen_ shekh _Is'main_, men han var ej der, slutligen
förbi _Azhar_ och _Hassanein_. Det var i allmänhet ännu ej mycket folk
ute, man tycktes ej ännu rätt vant sig vid den förvända ordningen, att
byta natt till dag. Då jag kom hem, troligen något efter midnatten,
möttes jag af shekh _'Ali_ med den underrättelsen, att han varit hos
shekh _Shihab_ samt att min afskedade tjenare der klagat öfver det
shekh _'Ali_ varit skulden till att jag skiljt honom ifrån mig. _Sejid
Ali_ hade vidare berättat, att jag var en Frang, som blott ställde sig
i utvärtes måtto såsom muslim och var det endast _sorat an_, jemte
annat dylikt. Det var dock underligt att shekh _'Ali_ ej alls tycktes
hysa några misstankar om min islam, utan kallade _Sejid Ali_ fjollig
och litet vanvettig. Det gör mig verkligen ondt att nödgas bedraga en
sådan man som shekh 'Ali, men hvad skall jag nu mera göra? Dock längtar
jag allt mera bort härifrån Kairo, ej allenast härföre, utan äfven för
det tråkiga och stilla lif jag här för.


Sept. 15.

Vaknade ungefår midtpå förmiddagen, betydligt tidigare än jag hade
önskat. Sedan jag i går försökt huru muslim-fastan smakar, fastade jag
i dag ej egentligen, utan tillät mig vatten- och snus-förtäring, som
gjorde att jag utan minsta saknad undvar mat ända till _maghrib-adan_.
Vid middagen gjorde jag en liten spatsertnr och fann till min stora
förundran gatorna, der jag gick fram vid _Nahhasin_, rörligare än
vanligt, äfven jemförelsevis färre sofvande i sina bodar, än andra
dagar. Man tycktes sitta hos hvarandra i bodarne och roa sig med glam,
ehuru kaffet och tobaken saknades. Dessutom tycktes mycket folk strömma
till och från _Hassanein_. Äfven kunde jag ej märka att folket i
allmänhet nu var kortare om näsan än vanligt, såsom man säger att det
är fallet med dem under _Ramadan_. Dock såg jag en karl som fördes i
_korakon_ och illa handterades af det kringskockade folket. Också sade
mina _Baranijeh_ främmande att de varit ute för att handla, men funnit
folket så snäsigt och _mutejisin_, att det ej kunnat bli någon handel
af. Jag gick genom _Khamsavi_ ner till _Muski_ och tyckte mig öfverallt
finna mera folk än vanligt. Gjorde en liten tur i _Azbukijeh-_allén
och gick sedan till _Dietel_, der jag träffade 4 Ryska sjö-officerare,
som kommit hit från deras i Alexandria för ankar liggande brigg
samt tillhragt 11 dagar här med att ströfva omkring och se Kairos
märkvärdigheter. De voro just nu färdiga att bege sig å väg tillbaka.
Af dem var en, som för 13 år sedan hade varit i Finland och tillbragt
en vinter på Sveaborg. Han liksom alla var ännu förtjust öfver vårt
härliga land och sade sig der ha tillbragt det ljufvaste år af sin
lefnad. Han satte sig vid mig och vi pratade mycket om ett och annat.
Hans namn var _Spitzen_ och han trodde sig kanske vara af Svenskt
ursprung, ehuru hans familj redan 4 sekler varit bosatt i Ryssland
och liksom många andra blifvit förryssad. Han hade ock verkligen
i sitt ansigte intet Ryskt, men väl den Ryska jargonen och litet
äfven den Ryska sentimentaliteten. För öfrigt tycktes de alla 4 vara
unga hyggliga män, det var ej utan att jag fann trefnad med dem och
_Köhler_, som äfven kom dit senare. Han, liksom mycket folk detta år,
hade varit i 5 dagar plågad af en Nilböld, som stigit upp midtpå magen
och hindrat honom att röras ute. Yid _'asr_ begaf jag mig derifrån och
började sakta vandra hemåt. Allt träffade jag samma mängd af folk på
gatorna, nu nästan i tilltagande. Sedan vi efter _maghrib_ frukosterat,
(man kallar nemligen detta mål under _Ramadan_ frukost), suto vi ännu
en stund och pratade med _Baranijeh_ gubbarne, bland hvilka jag numera
finner nöje. Öfverallt var nu mycket folk, som satt i cafén eller bodar
och förlustade sig med prat vid koppen och pipan. Jag gick omkring för
att söka shekh _Ismain_ och fann honom äfven slutligen inne på gården
af en _vekale;_ men folkskaran och trängseln var så stor, att jag ej
ville gå in af fruktan för hetta och qvalm. Jag vandrade vidare genom
_Ghorijeh_, der det dock var nästan alldeles tyst, förbi _Ashar_ och
_Hassanein_, som dock nu voro tillslutna, samt stannade slutligen i
ett café nära intill oss och hörde på en gammal _muhaddith_, som ej
var något särdeles. Sedan jag kommit hem och sutit litet, gjorde vi
som vanligt nu vårt andra nattmål _suhur_, kanske omkring kl. 3 efter
våra ur, samt rökte och pratade derefter. Jag forundrade mig öfver
shekh _'Ali_, som alls ingen appetit har och i allmänhet äter mycket
mindre än vanligt; men han mente att det var Herren, som föder oss
under fastemånaden med annat än kroppslig spis, samt att det fasta
inre beslutet, äfvensom medvetandet af denna månads och dess fastas
förträfflighet, gjorde oss mätta och glada.


Sept. 16.

Vaknade ej förr än vid middagen, till mitt stora nöje. Sedan jag ännu
pysslat litet hemma, begaf jag mig ut, tog en åsna samt red till
Gamla Kairo. Jag red nu förbi den sidan som vetter utåt öknen och
betraktade med stort nöje trädgårdarne, som stodo öppna, utan mur
eller skrank åt denna sida. Vek sedan af litet åt öknen och kom fram
till den äldsta moskén här, kallad _Gamia' Amr. Amr_ har nemligen
byggt den, då han under kalifen _'Omar_ kom hit och eröfrade Egypten.
Invid den står qvarlefvor af en annan vidsträckt byggnad, som min
gamla trefliga och pratsamma åsnedrifvare sade hafva varit en kristen
kyrka. Denna _Amrs_ moské är äfven den största och vidlyftigaste som
finnes här, ehuru den ej begagnas mer än en gång hvarje år, nemligen
den sista fredagen af _Ramadan_, då allt folk strömmar dit från Kairo
for att hålla fredagsbönen. Vid dess uppbyggande och vid bestämmandet
af dess _kible_ skola 40 af profetens _ashab_ varit närvarande, så
att man anser dess _kible_ vara fullkomligen säkert och noggrant.
Den håller på att alldeles förfalla, men först detta år har bashan
derom underrättat sultanen i Konstantinopel; det är på denne senares
bekostnad man for närvarande är sysselsatt med dess reparation. Då jag
inträdde inom den förfallna porten, såg jag till min förundran att man
på yttergården var sysselsatt med krukmakare-arbete. Man förfärdigar
här alla _kolal_, drickskärl och krukor &c. Men detta var dock utom
den egentliga moskén och i låga kojor, som man uppfört deromkring. Vid
inträdandet på den egentliga moskégården förvånades jag verkligen öfver
dess vidd. Den pelargång, som egentligen är bestämd till bön och som
innehåller _member_ och _dikke_, har sex breda rader pelare, parallela
med _kible_ väggen, de båda andra pelargångarne tre rader; den med den
förstnämnda parallelt gående har blott en rad. Pelarne voro åtminstone
till största delen af marmor. Två _minareter_ funnos, men de voro i
allmänhet låga och äfven till sin arkitektur högst simpla. I allmänhet
tyckte jag det hela bära spår af den Arabiska arkitekturens första
enkelhet och barndom. Man höll nu på att reparera, och det vore äfven
verkligen skam om man skulle låta denna moské förfalla. Invid porten,
då jag skulle gå ut, möttes jag af en gammal språkför gumma, som sade
att hennes förfäder led från led varit väktare öfver moskén och visade
mig 2 tätt invid hvarandra stående pelare, sägande: den som kunde gå
derigenom, vore en god och bra man. Jag bad min åsnedrifvare klämma sig
emellan dem, hvilket han ock gjorde, naturligtvis mumlande _basmalleh._
Derefter gjorde jag detsamma, men fann det verkligen vara trängre
emellan dem än jag först tyckt, ehuru jag dock utan stor svårighet
kom igenom. Vi begåfvo oss sedan på en annan väg tillbaka, passerade
en mellan sandhögarne belägen liten moské för shekh _Abo sa'odi el
gerahi_, till hvars ära hvarje natt mellan tisdag och onsdag hålles
_zikr_ och _makra_. Min åsnedrifvare försäkrade att hvem helst som vore
sjuk och besökte honom från vecka till vecka, skulle finna lindring
i sina plågor. Vi läste naturligtvis _fathe_ för honom, i det vi
passerade. Vi kommo sedan förbi vattenledaren, som går till citadellet
och vanligen kallas _Essab'a sevaki_ eller _migra_, emedan 7 hjul
pumpa upp vattnet från floden. Vi kommo så in genom stadsporten vid
_Sejide Nefiseh_ och passerade vidare _Sejide Rukijeh_ och _Sekkine_.
På afstånd sågs uppe på berget _Sejid Gujushi_, herren öfver det efter
honom benämnda berget, hvilket gränslöst, såsom min gubbe berättade
mig, sträcker sig ner åt _Koseir_ samt vidare och slutar först i
_Jambo_. Han berättade underliga saker om berget och dess patron, att
det alltid spatserade med honom, såsom berget _'Arafat_ med profeten;
att de ropade till sina bergök _khot_, såsom ännu åsnedrifvarne alltid
ropa till sina ök vid svårare steg; att berget _Gujushi_ vägrat att
stiga på _'Arafat_ &c. Vi kommo småningom inom staden, passerade en
_takijeh_ eller hus och tillhåll för _dervisher_, der hufvudsakligen
blott Persiska dervisher skulle finnas; vidare förbi en _Vali_ eller
_Mebruk_, som beständigt och oföränderligt satt framför en liten
_zavijeh_, aldrig talade ett ord, ehuru han ej var stum, samt blott
med tecken yttrade sig för dem, som besökte honom och behöfde hans
hjelp. Hans namn är _Abdolhuhab_, och han betjenas af sin mor, som i
hans ställe tar emot de pengar man ger honom för hans helgonperson.
Jag skildes slutligen i _Muski_ från min åsnedrifvare, ej utan att på
äkta Arabiskt sätt gräla om priset och fråga några bredvidstående, om
jag ej hade gett efter _kanon_. Jag vandrade sedan ännu litet omkring
i _Muski_ och hade att göra med _Abdolasiz_, så att tiden förgick till
en stund efter _'asr_, då jag gick hem och väntade på den efterlängtade
_maghribadan_. Jag hade dock ej fastat i dag, ehuru jag händelsevis ej
kommit att dricka, och för öfrigt tagit mig få prisar från en liten
pappersstrut, som jag tagit med mig. Emellertid har jag funnit att
Mohammedanska fastan ej är särdeles svår, åtminstone för den som ej har
alltför tungt arbete. Också tyckes folket i allmänhet ej anse denna
månad för en tung, plågande fäste- och ånger-månad, utan fastmer såsom
en tid af fröjd och glädje, ehuru de sätta stort värde på och bära
högsta aktning för den. Men så är det i allmänhet med deras religion:
den har ej det hemlighetsfulla, dystra och ärofulla som vår, man håller
ej moskén för en skräck och bäfvan väckande helgedom, utan fastmera
såsom ett hus der man alldeles ej drar i betänkande att t.ex. ensam
tillbringa sin natt i ro. Men de flesta af Kairos bättre män hålla
2 _fokaha_, som från _maghrib_ ända till _suhur_ läsa Koran i deras
hus, och hvarthelst man om natten går fram, hör man deras gnällande
mumlande. Jag gjorde om aftonen min vanliga spatsertur först till
_Azbukijeh,_ der jag såg åtskilliga konsuler och Franger, som i sina
vagnar begåfvo sig upp till citadellet, kanske för att helsa den nyss
anlända pashan välkommen; sedermera till _Ghorijeh_, der jag satte
mig på en bod_mastaba_ och hörde på en vacker _zikr_, som man gjorde
uti sultan _Muajads_ moské. Sedan vandrade jag hit och dit omkring,
stannade slutligen en stund i ett café bredvid vår port och hörde på
den gamla _muhaddithen_. När jag kom hem, följde shekh _'Ali_ upp med
mig och blef länge sittande att prata. Han hade i afton åter varit hos
shekh _Shihab_ och derföre föll samtalet på honom. Han berättade nu
utförligt historien om hans lif, hvaraf jag förut hört så många mustiga
strofer. Denne shekh _Shihab_, som är Kairos största poet och en af
dess utmärktare lärda, har det poetiska felet att supa och berusa sig
med arrak samt det högst opoetiska felet att älska gossar.


Sept. 17.

Begaf mig kort efter middagen ut för att träffa _Ahmad elkutubi_, men
fann hans bod stängd. Vandrade sedan i _Khan khalili_, der mycket
folk satt i bodarne samt njöt af den behagliga skuggan och svalkan,
som man alltid har här. Det var som vanligt dessa dagar mycket folk
på gatorna och stor rörelse. Gjorde i dag äfven en tur i det inre af
_Ghorijeh_, mellan _elfahhamin_ &c. der jag förut varit högst sällan.
Jag jemkade mig sedan ned åt _Azbukijeh_ och gick till _Dietel_. Här
träffades äfven den unga _Köhler_, som sade sig i morgon vara färdig
att resa till Alexandria, för att hinna den Ryska briggen och de Ryska
officerarne, af hvilka en löjtnant under sin härvaro öfvertalt honom
att följa med och träda i Rysk krigstjenst, lofvande honom att bli
officer inom 3 år. Jag blef temmeligen länge sittande hos _Dietel_,
Han talade om sina resor i Persien och isynnerhet om en färd, som han
gjort tillsammans med en Dansk, _Westerdahl_ tror jag, från _Shiraz_
till _Ispahan_. Denne Dansk beskref han såsom högst usel och förarglig,
målade ut honom verkligen illa, såsom en snusker och tillika lumpen
karl. _Dietel_, ehuru bland de bättre man här har att bjuda på, har
dock mycket Ryskt i sig: den vanliga lusten att spela seigneur och
se sig omgifven af stora hopar betjenter, den vanliga beundran och
förödmjukelsen för högtuppsatta män eller förmän &c. Vi talte om vår
tillämnade resa till öfra Egypten och han lofvade i morgon ge sig ut
på bestyr om den. Jag kom i dag hem först en stund före _maghrib_.
Sedan vi gjort vår måltid och rökt begåfvo vi oss ut, men shekh _'Ali_
blef efter vanligheten sittande hos vår granne, en _muzejin_, och jag
vandrade ner till _Azbukijeh_, der jag efter en liten vandring i allén
blef sittande hos _Hanafi_ en god stund. Jag vandrade derifrån upp till
_Babelkhalk_ och vidare upp till Dervishernas _tekijeh_, i väntan att
der få höra någon _zikr_. Men huset var stängdt och alldeles mörkt, de
voro troligen engagerade på skilda ställen till _zikr_, såsom _Zeineb_,
der det sades vara _zikr_ i afton. Det blef mig dock för långt att
spatsera ända dit upp, utan vände jag om och begaf mig till _Ghorijeh_.
På vägen här, liksom annorstädes, hörde man från husen _fokaha_ läsa
Koran. Det är nemligen vanligt att hvar och en i helst måttligt goda
omständigheter lejer 2 eller flere _fokaha_, att hvarje natt under
_Ramadan_ läsa i hans hus. De börja vanligen genast vid _maghrib_
sedan de frukosterat, och hålla på ända till _suhur_ eller nattmålet,
som intages omkring en timma före den första morgonrodnaden. Jag satt
sedan en stund utanför _Muajads_ moské och hörde på en _zikr_, men
den behagade mig ej särdeles i afton. Derpå gjorde jag min vanliga
tur förbi _vekalen_, der shekh _Ismain_ berättar sina sagor för ett
allt lika stort auditorium. En lika stor skara åhörare hade äfven en
hop sångare och instrumentalister samlat omkring sig vid _Nahhasin_,
der de föredrogo sin Arabiska musik. Jag vandrade så vidare till
_Babeshsharijeh_ och gick in i ett café, der 2 _khoval_ dansade vid en
förfärligt skrällande musik af en stor _zummara_ eller säckpipa och en
stor tambour de basque. Det var nemligen här _Dietels_ Persiska betjent
i går hade sagt sig sett 2 danserskor samt blifvit alldeles förtjust
och fröjdberusad af deras dans. Jag igenkände 2 _khoval_, som jag ofta
och vid alla glädjetillfällen här sett förut, men vid dem hade jag
redan alldeles ledsnat ut. Persern behöfver i allmänhet ej mycket för
att råka i extas; han, liksom ursprungligen Germanen och Nordbon, är
af naturen entusiast, så äfven Turken tror jag. Men Araben tillhör ett
nyktert, i allmänhet prosaiskt folk och förtjuses sällan af annat än
Koran, religion och förnuftiga ord, möjligen äfven af underfulla sagor.
Men qvinnor, dans, sång m.m. dylikt frågar han ej så särdeles efter,
om han ej dervid hör vackra ord. Hemkommen blef jag ännu en stund före
och efter _sukur_ sittande att prata med shekh _'Ali_; men det nästan
förekom mig, som hade han bakom öronen någon liten misstanka om mitt
Frangskap, dock har jag intet säkert märkt.


Sept. 18.

Vaknade till min förargelse temmeligen bittida. Fick med åtskilligt
skrifvande dock tiden till slut till litet efter middagen. Gick då
ut, tog mig en åsna samt begaf mig af genom _Babezzuele_ och genom
_Essujufijeh_. Dessa trakter äro nästan såsom en egen stad för
sig. Underligt är äfven att man kallar trakten vid _Ghorijeh_ och
_Babezzuele_ för _el Medineh_, och säger t.ex. vid _Babessharijeh_
sig vilja gå till _Elmedineh_, då man beger sig ditåt. Också skall
trakten från _Babezzuele_ till _Babennasr_ varit den ursprungliga
delen af Kairo, som först byggdes. Vi begåfvo oss sedan förbi _Sejide
Nefiseh_ ut i öknen, genom den stora begrafningsplatsen, som ligger der
utanföre. Här finnas i allmänhet de vackraste grafvar och vårdar, som
jag sett här omkring Kairo, de tyckas äfven vara från jemförelsevis
äldre tider. Vi kommo vidare fram till _Imam Shafi_, på hvars _kobba_
synes en liten båt af metall. I den sade min åsnedrifvare att man
i början och midten af hvarje år lade 7 _ardeb_ hvete till mat för
foglar. Detsamma har jag ock förut hört; dock förekommer mig båten för
liten, för att kunna rymma 7 _ardeb_. Invid denna moské har _Mohammad
Ali_ uppfört en väldig, vacker byggnad med 2 eller flere kupoler, till
grafplats för sig och sin slägt. Jag gick dit in beledsagad af en
väktare och betraktade grafvarne för redan många hädangångna medlemmar
af hans familj. De voro i allmänhet vackra, dock i mitt tycke för
mycket tillklottade med guld, röda och gröna färger. Man såg här, som i
så mycket annat, att den gamla, enkla, storartade orientaliska smaken
gått förlorad och ej mer kan senteras, hvarföre man söker ersätta den
med yttre grannlåt. Byggnaden var afdelad i 2 stora hvalf, belaggda
med vackra dyrbara mattor och i det inre plats lemnad för _Mohammad
Ali_ sjelf. Hvarje dag och nu under _Ramadan_ hvarje natt hålles här
en _khatme_ för de här hvilande, hvartill _fokaha_ äro antagna och
lönade, boende i egna för dem härinvid uppförda rum. Derinvid är äfven
en stor vacker trädgård och ett litet palats, som min vaktare sade
bebos af _harim_. Sedan jag en stund dröjt för att bese dessa grafvar,
gåfvo vi oss åter på väg. Det var i dag ovanligt hett och vindlöst,
så att färden var något besvärlig, isynnerhet för åsnedrifvaren, som
fick lof att springa, törstig och hungrig som han klagade sig vara.
Vi passerade på begrafningsplatsen förbi åtskilliga _minareter_ och
_kubbor_, som stodo qvar kanske från sultaners eller emirers grafvar.
De voro vackra, ståtliga, ehuru dels förfallande, dels redan till
största delen förfallna, och buro tydliga spår efter den första
muslim-arkitekturens storhet. Jag steg upp i en hälft förfallen, dock
ännu temmeligen väl behållen _minaret_ och fröjdade mig från dess topp
öfver den vackra och vidsträckta utsigten öfver _Gizeh_ och _Sakkara_,
pyramiderna samt Kairo, som låg under mig i sin stora sträckning,
äfvensom berget _Gujushi_. Det förargade mig blott att jag ej hade
mina glasögon med mig. Sedan steg jag ännu in i en _kubba_, som var
väl behållen och fullkomligen visade den karaktär man vanligen ser i
slika byggnader. Vi begåfvo oss sedan in i det ruskiga och förfallande
_Romeli_, ett qvarter mest för slödder och patrask, högst otrefligt
och smutsigt. Öfverallt här som annorstädes var rörelse och lif mer
än vanligt. Sedan stannade vi utanför sultan _Ilassans_ moské, som
jag förut så ofta passerat, men ännu ej besökt. Jag steg af och gick
uppför den höga trappan och fröjdade mig redan här öfver de sirliga
grannlåterna ofvanför dörren. Inne i den del af moskén, som egentligen
begagnas till bön och der man nu höll på att göra _'asr_ bönen, stod
midtpå _sahn_, som hel och hållen var belaggd med marmor, en liten men
särdeles vacker _meda_. Sjelfva _sahn_ var stor och vidsträckt, som
vanligt utan tak under bar himmel, men med höga väggar rundt omkring.
Den inre pelargången med _member_ och _dikke_ var likaså stor och
vacker. Innanföre var sjelfva _kubban_. Jag häpnade öfver dess höjd,
då jag inträdde, och i allmänhet öfver dess vidd och storartade stil.
Så utan- som innantills är denna moské utan motsägelse den största och
vackraste som jag sett och som här finnes. Det var ock med särdeles
nöje jag vandrade här länge, tittade omkring mig och njöt af svalkan.
Inuti _kubban_ var dock ingen egentlig _maksora_, blott ett simpelt
trädskrank, som inneslöt en upphöjning af träd i form af en vanlig
kista, på hvilken stod en stor ställning eller hållare af Koran. Denna
moské är öfverhufvud den ståtligaste och mest storartade byggnad jag
här sett. Jag satte mig åter upp på min åsna samt kom genom aflägsna
och förstörda qvarter, såsom _Davadijeh_ &c, fram till _Babelkhalk_
och _Muski_. Jag hade blifvit ganska trött och isynnerhet törstig samt
kände mitt hufvud tungt. Jag begaf mig så småningom hem, släckte min
törst stjälandes och obemärkt, samt blef hemma tills vi hade gjort vår
frukost. Sedan gjorde jag min vandring till _Azbukijeh_, dit shekh
_'Ali_ i afton hade begett sig före mig och der han nu väntade mig.
Vi suto en lång stund här och togo oss nästan en liten lur på våra
_serirer_ i den utomordentligt ljufva aftonsvalkan och det klaraste
månsken. Slutligen jemkade vi oss sakta och makligt hem. Shekh _'Ali_
blef sittande vid vår port, men jag begaf mig ännu ut på vandring. Nu
tyckes man egentligen först kommit ratt i ordning med _Ramadan_, och
alla nya cafén ha hunnit bli färdiga. En stor mängd finnes af sådana,
hållna dels af Turkar, dels af Greker, och man har vanligen beställt
_khoval_ eller musikanter att förlusta folket uti dem. Jag satt en
stund och hörde på en _Sha'er_ i _Khamsavi_.


Sept. 19.

Gick middagstiden ut och vek in hos _Kölder_, der jag blef sittande
någon timma. Hans mor, som var uppe i hans rum, tycktes ännu vara
helt nedslagen och sorgsen öfver sin yngre sons bortresa och beslut
att bege sig till Ryssland för att göra lycka. _Kölder_ sjelf lärer
dock vara en af de mest honnetta man här har att tillgå. Han hade i
dag bestyr med att hyra kameler för en Preussisk grefve, som jemte en
annan Preussare kommit hit och efter 4 dagars sejour nu gjorde sig
färdig att gå genom öknen till Jerusalem. Jag gick derföre med honom ut
och begaf mig till _Jusuf_, som åter gör sig färdig till cn resa till
Alexandria och sedan vidare till _Damjat_. Derefter gjorde jag en tur
genom _Azbukijeh_allén och begaf mig till kansliet. Här träffade jag
en vandrande Tysk snickargesäll, som kom från Jerusalem och derefter
närmare ett år uppehållit sig på berget _Karmel_. Han var en duktig,
ärlig Nordtysk och högst treflig att språka med. Jag gjorde sedan slag
hit och dit, för att få den långa tiden till slut, genom de rörligare
delarne af staden, såsom _Ghorijeh_ och _Nahhasin_, samt kom hem någon
timma före _maghrib_. Vid _esha_ begaf jag mig ut till mitt Grekcafé
i _Azbukijeh_. På vägen, då jag passerade _Oriental hotel_, hörde
jag på fortepiano föredragas en af Mendelsohns "Lieder ohne Worte"
jemte åtskillig annan Tysk musik. Jag blef länge stående att lyssna.
Vid sådana tillfållen är det svårt att hålla contenancen, då hemmet
med alla sina minnen mäktigt kräfver ut sin rätt. Jag blef länge på
natten sittande i cafét och njöt af det utomordentligt goda kaffet,
det härliga milda månskenet mellan de lummiga acacie-träden, samt den
ljufva aftonluften. Gjorde sedan min vanliga promenad förbi _Nahhasin_,
hvarest i cafét, der musikanterna voro, så mycket folk var skockadt att
de nästan stängde gatan. Jag satte mig slutligen i cafét invid vår port
och hörde på en gammal hvitskäggig _muhaddith_. Dock börjar jag redan
bli fullkomligen mätt på _Ramadan_ och dess nöjen, liksom jag i sjelfva
verket längesedan blifvit det på Kairo och dess folk.


Sept. 20.

Fick sofva i dag till middagen, då jag steg upp. Sedan jag skrifvit
litet, satte jag mig att reparera min slarfviga _koftan_ och fick
tiden så till slut tills någon timma efter middagen. Jag gick nu ut
och begaf mig i största maklighet till _Azbukijeh_. På vägen såg jag
2 unga män, som tycktes varit i stort och allvarsamt slagsmål med
hvarandra, ty de voro båda nerblodade i sina ansigten. En stor skara
af qvinnor omringade dem, der de ännu höllo hvarandra i kragen och
flämtade, försökande att skilja åt dem. En liten flicka, kanske en
dotter till en af de grälande, sprang gråtande omkring och försökte
draga alla förbigående män till för att skilja dem. Slutligen hemtade
hon en soldat, som förde dem i _korakon_. De voro bröder och hade
nyttjat något tillhugg af jern, så att den ene hade ett stort sår vid
tinningen och den andre i pannan. Det är sällan, nästan aldrig jag här
sett blodsår. Jag gick så till _Dietel_ och blef sittande hos honom
ganska länge. Han berättade sig 2 gånger fått snubbor af Kasanska
universitetets kurator, for de förändringar han gjort i sin reseplan.
Huru olika vårt universitet, som sagt mig alldeles ingenting, ehuru jag
ej det minsta följt min först gjorda reseplan! Sedan jag kommit hem
någon timma före _maghrib_ och gjort mitt mål, begaf jag mig åter till
_Dietel_ för att efter öfverenskommelse afhemta honom. Vi gingo ut,
följda af hans 2 betjenter och äfven portvaktaren _Mohammad_, således
med ett följe som om vi varit Turkiska magnater. Vi suto först en stund
i _vekalen_, der shekh _Ismain_ berättade sina sagor för ett öfverfullt
auditorium, gingo sedan upp till _Muajads_ moské, satte oss der på
trappan och hörde på en vacker _zikr_. Denna _zikr_, ehuru ej af de
vackraste, var dock ganska högtidlig och särdeles rik på nyanceringar
i rytm och ton. Vi begåfvo oss sedan hem en stund efter midnatt. Jag
kom hem alldeles utmattad och medtagen, med en liten feber, i allmänhet
högst ömklig, troligen efter någon liten förkylning, som mig ovetande
kommit öfver mig.


Sept. 21.

Vaknade bittida alldeles ömklig, liksom sönderhuggen i hela min kropp
och alla lemmar. Jag begaf mig dock ut en stund före middagen och gick
till _Dittel_. Medan vi suto der kom en tärna till honom, med hvilken
han hade mycket bestyr och prat om _Fatimah_, som han tycktes mycket
värdera. Samma flicka kom äfven sednare dit och tiggde penningar
för sitt besvär, det hon haft för _Dittels_ skull at i söka reda på
_Fatimah_ och tala med henne. Hela hans förhållande och uppförande häri
misshagade mig på det högsta, jag fann mig högst tråkig och generad
dervid. All sorts ridderlighet för glädjeflickor i allmänhet, men
isynnerhet för orientens, är verkligen malplacé. Han tror sig älskad
af sin _Fatimah_ och det nästan förekom mig som han äfven älskade
henne, såsom han sade för den stora likhet han fann mellan henne och
en flicka i hans hem -- den narren! Det är 2 klasser i samhället, som
öfverallt i verlden och i alla stater äro till det närmaste lika,
nemligen de såkallade förnäma eller noblessen och glädjeflickorna. De
äro de båda extremerna och stå hvarandra nära uti karaktär; hos den
ena och den andra finner man vanligen samma innobless. Den som vill
se ett folks lynne och karaktär, finner den aldrig hos dessa klasser.
Jag blef sittande hos _Dittel_ ända till närmare '_asr_, då jag gick
hem. Efter _maghrib_, sedan jag ätit och hvilat mig litet, gick jag
åter till _Dittel_, der jag nu träffade _Köhler_. Han talade om sin
mors otröstlighet öfver sin yngre sons bortresa, huru hon ännu plägade
sätta ett couvert för honom, m.fl. andra tokskaper och narraktigheter.
Frid öfver dem som i lugn lida skilsmessans tunghet! Vi gingo sedan
ut med _Dittel_ och begåfvo oss till det stora rymliga cafét nära
_Babessharijeh_, der 2 de vanliga _khoval_ dansade. Jag blef dock ej
länge der sittande, utan gick bort och lemnade _Dittel_ ensam. Af hans
sällskap samt stora följe betjenter har jag ingen fröjd, och finner nu
som förr att jag har roligare samt är nöjdare att vandra ensam omkring,
än med sällskap som ej rätt passar mig. Då jag lemnat honom träffade
jag just _Hassan Saleh_, som till min förundran var högst vänlig och
fryntlig. Jag kom i natt bittida hem vid midnatten och tog mig en
liten lur förän shekh _'Ali_ hemtade vårt nattmål. Han talade mycket
om en plats, som han hade i perspektiv vid tryckeriet och om hvilken
shekh _Shihab_, som han i afton besökt, uppmanat honom att bemöda
sig. Härtill var nödigt att han lofvade inspektorn öfver tryckeriet
2 månaders lön af sin egen och att genast betala den första månaden.
_Shihabs_ hustru, som nu blifvit åter upptagen till nåder af sin man,
var äfven med i spelet och shekh _'Ali_ högst bevågen. Till shekh
_'Alis_ beröm måste jag dock säga att han ej litade på allt detta, utan
med from hängifvenhet lemnade hela saken i Herrans hand, yttrande i
anledning häraf många fromma språk ur Koran och ur eget hufvud.


Sept. 22.

Gjorde en promenad utanför _'Adavi_ stadsporten och trädgårdarne
deromkring. Inkommen i staden gjorde jag ännu en liten vandring der, så
att tiden hade lidit till mellan '_asr_ och _maghrib_, då jag gick hem.
Efter vårt aftonmål gick jag ensam ut och begaf mig till _Azbukijeh_.
På bron här träffade jag shekh _Ibrahim Elhanbali_. Efter den långa tid
som vi ej sett hvarandra, var nu _vahashtinna_ och andra komplimenter
rätt på sitt ställe. Sedan de voro vexlade oss emellan, satte vi oss
hos _Hanafi_ och drucko _hölv_. Han var som förr tråkig och pjåkig,
rädd för hundar på långt håll &c. I går berättade shekh _'Ali_ att
_Ibrahim_ haft missödet, då han spatserade i ett stadsqvarter, att möta
ett sällskap (troligen af hans många ovänner) som slog turbanen från
hans hufvud. Kom sent hem något efter _selam_ och fann shekh _'Ali_
sofvande. Jag lade mig äfven, men sedan jag somnat och sofvit godt en
stund, kom shekh _'Ali_ upp med vårt nattmål och väckte mig. Nu först
fick jag höra att man under natten i _Ramadan_ gör 3 _adaner_ från
minareterna, först vid midnatt _elabrar_, bestående af den vanliga
_abrar_, någon timma derefter _esselam_, den vanliga fredags-_selamem_,
och vidare kort före _adan el fagr_ den s.k. _adan esshurb_, för att
påminna den törstige att dricka före fastans början.


Sept. 23.

Gick ut till _Khan elkhalili_ och vandrade omkring. Der var stor
trängsel af folk, isynnerhet af främmande, som tillbringa _Ramadan_
här och sedan bege sig till _Mekka_ på vallfart. Perser, Turkar,
Kurder, Tscherkesser m.fl. såg man här tränga sig fram och handla. Det
var i allmänhet högst lifligt. Jag vandrade sedan förbi _Azhar_ och
_Hassanein_, i hvilken senare moské och deromkring det isynnerhet var
mycket folk. Begaf mig sedan på omvägar till _Dittel_, som nu fått de
väntade brefven med underrättelser från Alexandria, hvilka hos honom
stadgat beslutet att slå resan till öfre Egypten ur hågen och att
redan i dag ge sig på väg till Alexandria. Så gick äfven denna plan
och detta hopp att komma till öfre Egypten för mig öfverända. Detta
jemte _Dittels_ rustningar till hemfärden nedslog mig alldeles och jag
blef vid dåligt lynne hela dagen, såväl under det jag satt hos honom,
som sedan jag kommit hem. Jag blef här ända till någon timma före
_maghrib_, allt under det _Dittel_ packade in och lagade sig i ordning.
Dock till slut såg han sig icke kunna bli färdig i dag och uppsköt
resan till morgon bittida. Gick så till shekh _Ismain_ i _vekalen_ och
blef der sittande en lång stund att höra på honom. Gjorde sedan ännu
en vandring och blef sittande hos en annan _muhaddith_; men jag var
verkligen ovanligt nedslagen och förstämd, samt hade ingen ro, hvarken
i min kropp eller mitt sinne.


Sept. 24.

Får i allmänhet ej mera sofva på morgnarne, hvaraf jag så väl hade
behof, dels för att ersätta den genomvakade _Ramadann_-natten, dels för
att få slut på den långa och tråkiga dagen. Gick till kansliet och tog
litet penningar af _Köhler_. Efter middagen läste jag åter ett pensum
med shekh _Ali_ i _Alfijeh_. Hans långa och beständigt med samma ord
upprepade kommentar blef mig förfärligt tråkig. Jag hade i allmänhet
obeskrifligt ledsamt i dag och visste ej huru jag skulle få min dag
till slut. Gick vid _'asr_ till _kutubijeh_ och tog slutligen det länge
påtänkta manuscriptet af _Sujuti_ om Kairo. Efter _maghrib_ gick ner
till _Azbukijeh_ och satte mig i Grekcafét, der jag litet blundade på
_seriren_.


Sept. 25.

Gick bittida ut till kansliet och satt der med _Köhler_ tills _Bokty_
kom, som var utgången. Tog penningar af _Bokty_ och kom sedan hem.
Efter middagen då vi åter hade läst vårt pensum ur _Alfijah_, gick
jag med shekh _'Ali_ till _Kutubijeh_, för att handla på ett utmärkt
vackert manuscript af _Hagi khalifa_. Men det var mig ännu för dyrt.
Dock tänker jag ej låta det gå mig ur händerna. Härifrån gingo vi
till moskén _Hassanein_, gjorde vår _sijaret_ hos _Hossein_ och läste
honom _suran 1. S._, vandrade så litet omkring inne i moskén, der man
nu invid alla pelare hade utlaggt böcker till salu. Jag igenkände i
bokhandlarena mina shekher från _Kutubijeh_ samt ansåg det ej mödan
värdt att stanna och se på deras böcker, dels emedan de säkert voro
blott i _Fikh_, dels troligen ej af stort värde. Vidare suto här
åtskilliga kretsar, som hörde på någon föreläsare. Så var der en Turk,
som på sitt modersmål höll en föreläsning för ett särdeles stort
auditorium af mest främmande valfärdare. En annan Turk läste Koran, och
ehuru hans föredrag förekom mig ganska vackert, var det ej utan att ju
shekh _'Ali_ samt andra bredvidstående Araber drogo på munnen åt hans
Arabiska och kallade den _tekhin_. Åtskilliga andra shekher suto här
äfven och läste för ett större eller mindre antal åhörare. Jag fann
mig i allmänhet i dag särdeles generad i moskén, af fruktan att träffa
någon som kände mig; ty här vandrade många omkring från _Mudaris_ och
andra effendi-klädda män, för hvilka jag alltid bär en liten rädsla.
Också såg jag verkligen _Ustad Mahmud_ samtalande med några andra, men
snuddade lyckligt förbi honom, ehuru han säkert bemärkte mig. Vid det
jag trädde ut i _medan_ mötte jag shekh _Kotta_, men låtsade ej känna
honom, ehuru han tittade bakom sig efter mig. Jag kom dock lyckligen
ut, ehuru rädd jag var att bli ertappad och få ledsamheter. Vandrade
sedan ännu litet omkring med shekh _'Ali_ och kom hem någon timma före
_maghrib_. Efter vårt aftonmål gick jag ut till _Prunner_ och träffade
der äfven _Avareff_, som pratade och schroderade på sitt vanliga sätt;
bland annat om Rysslands Peter och Sveriges Karl: den förre kallade han
verkligen stor, men den sednare värd att stängas in på ett dårhus. De
dyns grodor! Såg här ett nyligen utkommet arbete _"The English woman
in Egypt"_ af _Lanes_ syster. Blef länge sittande hos _Prunner_ sedan
_Avareff_ gått, samt resonnerade om ett och annat angående mina resor i
Arabien m.m. Satte mig sedan hos _Hanafi_ i _Azbukijeh_ och njöt af det
alldeles ovanligt vackra månskenet. Begaf mig slutligen till det lilla
cafét och hörde på den gamla gråskäggiga _muhaddithen_, och kom hem
närmare _suhur_.


Sept. 26.

Satt hemma ända tills vi hade läst vårt pensum i _Alfijah_ efter
middagen. Efter _maghrib_ målet suto som vanligt shekh _'Ali_ och
jag ute på _fashan_ och rökte; men jag vet ej hvad orsaken är att vi
ej kunna prata. Vi suto en full halftimme och kanske mera utan att
öppna munnen. Gick vid _esha_ ut och satte mig hos _Hanafi_, Här var i
afton mycket folk. Härefter gjorde jag min vanliga vandring upp till
_Ghorijeh_, satt en stund vid _Muajads_ moské ock hörde på _zikr_, som
i afton ej behagade mig särdeles. Den var i en helt egen och ovanlig
karaktär med långa pauser i kören, som stund efter annan blott föll in
med ett långt hojtande. Vid hemkomsten stannade jag i vårt café samt
hörde på en _muhaddit_, tills shekh _'Ali_ gick förbi och stannade
äfven en stund här.


Sept. 27.

Medan vi vid middagstiden läste _Alfijah_ blef det i hast ovanligt
mörkt och började regna. Regnet fortfor allt i små skåf. Jag gick ut
sedan vid slutat vårt pensum och lät det regna på mig. Det var mig
särdeles kärt och roligt att en gång se en förändring i det beständiga,
oföränderliga solskenet. Jag vandrade till _Azbukijeh_ och spatserade
under träden. Allt föll skur på skur af regn och luften tycktes
derunder särdeles frisk, ehuru då solen åter stack fram det förekom mig
qvalmigt. Det var mycket slipprigt och halt på gatorna, så man hade
svårt att gå, isynnerhet ville de komliga kamelerna falla för hvarje
steg. Jag gick sedan som hastigast till _Köhler_ i hans hus och njöt
af den friska doftande luft, som från hans öppna fönster kom in. Här
talades om _Timofejeffs_ och _Dittels_ Ryska patriotism, samt huru den
senare lemnat efter sig vid sin bortresa några kökskärl, som han fått
till låns af _Köhler_, alldeles nedsmutsade och förrostade, säkert
flitigt begagnade under tiden han var här, men troligen aldrig en gång
tvättade. Vandrade sedan omkring i _Muski_, der jag hade att göra några
små uppköp. Grälade och förargade mig åt en af de fördömda Grekerna.
Efter _maghrib_ begaf mig till _Prunner_ för att begära en bok. Här
träffade jag äfven en bekant Tysk juvelerare, en Jude, som genast då
han kom in började politicera. Här talades om och tadlades England
jemte dess författning, som kallades barbarisk; man förutspådde att
Ryssland och England skulle komma hår ihop och dervid Tyskland komma
att spela en högst vigtig rôle "liksom alltid förut" (!) Gick sedan
spatserande vida omkring åt _Babelhadid_ till och andra trakter, samt
stannade slutligen för en liten stund i cafét invid oss.


Sept. 28.

Gick ut en stund efter middagen sedan vi läst vårt pensum och begaf mig
till _Prunner_, för att efter öfverenskommelse hemta en bok, som han
lofvat mig, öfver berget _Sinai_. Han hade dock varit så upptagen i dag
att han ej hunnit skaffa mig den; sedan jag sutit här en stund och dels
pratat, dels läst tidningar, der jag bland annat såg att Ryssarne lidit
stora nederlag i Kaukasus, gick jag härifrån med ofÖrrättadt ärende. I
dag hörde jag _Prunner_ tala Arabiska och förundrade mig storligen att
han, efter 10 års vistelse här, ej talade detta språk bättre. Efter
_maghrib_ tog jag en åsna och begaf mig upp till citadellet. Såsom
annorstädes i alla _divaner_, utföras och afgöras här alla mål om
natten under _Ramadan_, ty om dagen är _divan_ stängd. Jag gick upp i
den del af slottet der bashan befann sig och trädde in i rummet utanför
det, hvari han sjelf satt. Det var en stor vacker salong, men jag
förundrade mig storligen öfver den frihet och otvungenhet hvarmed folk
af alla klasser gingo af och an. Icke allenast Turkar, som troligen
voro tjenare här och slottets betjente, utan Araber, shekher och andra
af alla slag, äfven af den lägsta klassen, klädda i _'ere_, hade här
fritt tillträde samt gingo af och an i pashans närhet -- en frihet,
tyckte jag, som verkeligen skulle göra heder åt hvilket Europeiskt hof
som helst. Bashan sjelf satt inne i ett stort sidorum i ett hörn af
den stora soffan, som gick rundtomkring väggarne. Han såg gammal och
något skrumpen ut, med ett vackert, ärevördigt, silfverhvitt skägg.
Dragen i hans ansigte kunde jag ej rätt urskilja, i anseende till det
stora afståndet. Folk, troligen af hans närmaste Turkiska omgifning,
rörde sig härinne, dock var ingen särdeles nära bashan sjelf. Äfven här
tycktes råda stor frihet. Medan jag var der, hade en Frang audiens.
Han var högst simpelt klädd uti surtout och hvita byxor, en kostym i
hvilken hos oss ingen student skulle kunna göra sin uppvaktning hos
rektor eller ens hos sin inspektor. Äfven andra, mest förnäma Turkar,
gingo fritt in och ut, samt gjorde sin reverens för gubben. Jag fann
allt högst trefligt och otvunget, såsom i Orienten allt det högsta och
det lägsta är närmare hvartannat än hos oss. Jag spatseradc af och an
i den stora, af 2 Europeiska ljuskronor upplysta salen; men slutligen
kom till mig en qvasi ceremonimästare med en rörstaf i handen och bad
mig sätta mig samt taga plats på soffan, emedan det ej passade sig
att så beständigt spatsera upp och ner. Jag hade ock redan nog, samt
begaf mig åter ut. Jag hade i dag köpt snus hos min vanliga gubbe, en
kristen katolik från _Aleppo_. I anledning af en fråga till mig om
snuset vore tillåtet under fastan hos oss (han håller mig nemligen för
en mohammedan), kom han in i religionsfrågor samt resonnerade vidt och
bredt om evangelium &c. Han lofvade hemta mig böcker i den kristna
religionen, som jag borde läsa, samt tycktes bli alldeles glad och
uppspelt, kanske af en hemlig tanke att göra mig till renegat, då jag
ej visade den vanliga moslemitiska afvogheten och högmodet emot honom.
Jag har alltid hållit denne gubbe för en trög och liflös snusgubbe,
men fann honom nu alldeles förifrad samt särdeles liflig. Sedan jag
kommit tillbaka från slottet, gjorde jag ensam några vandringar omkring
i staden och satte mig slutligen i mitt lilla café i hörnet för att
höra på den gamla _muhadditen_. Jag var särdeles sömnig i afton, så
att jag till och med somnade på _seriren_, der jag satt, och blef
uppväckt af kaffehållaren. _Muhadditen_, hvars lega för hvarje afton
är 50 fadda, fick i afton dessutom 5 eller 6 femfadda stycken, hvilket
tycktes särdeles lifva honom och hans berättelse. Kom hem en stund
efter midnatten, åt och drack thé med shekh _'Ali_, men jag vet ej huru
vi numera ej kunna få upp något samtalsämne alls, utan sitta ofta hela
timmotal med hvarandra alldeles tysta. Det har nu efter gårdagens regn
och åska blifvit särdeles friskt i luften, isynnerhet under nätterna,
som börja bli kalla och fuktiga.


Sept. 29.

Sedan jag läst vårt pensum med shekh _'Ali_, gick jag ut och gjorde
en vandring genom _Ghorijeh_ samt sedan ner åt _Azbukijeh_ till; men
det är så med mig, att jag ej vet hvart jag skall gå nu mera, utan
har tråkigt hvarthelst jag vänder mig. Efter _maghrib_ gick jag ut
tidigare om aftonen än vanligt, men fann gatorna mycket toma och öde
samt bodarne stängda, ty nu voro alla sysselsatta med att frukostera
och komma vanligen först vid _esha_ åter ut. Jag satte mig hos
_Hanafi_ i _Azbukijeh_ för att vänta shekh _'Ali_, som lofvat träffa
mig der, jemte shekh _Abdallah_. Men då de ej kommo efter omkring en
timmas väntan, gick jag bort. Vek derefter in i ett stort café, der
en _khoval_ roade ett stort sällskap med sin dans. Han var en yngre
särdeles vacker gosse, grannt och rikt utstyrd i qvinnokläder. Han
dansade bättre än dem jag vanligen sett förut. En sådan dans utförd af
en vacker flicka, måste vara det mest sinligt retande man kan se. Jag
gjorde ännu en liten vandring till _Nahhasin_, men ehuru det först var
midnatt, fann jag gatorna och caféerna nästan tomare än vanligt. Folket
tyckes redan hafva blifvit mätt på _Ramadan_.


Sept. 30.

Gick en stund före middagen ut till _Khanelkhalili_, der det i dag
var stor _sok_, liksom alla måndagar och thorsdagar. Jag hemtade dock
ingenting derifrån. Kom sedan hem och läste vårt pensum med shekh
_'Ali_, hvarefter jag genast åter gick ut till _Prunner_. Han gaf
mig åtskilliga artiklar att läsa ur en Fransk journal, den ena om en
Svensk lärd, som utfunnit ett sätt att liksom petrificera djur och
annat lefvande, äfven menniskan, samt efter flera års död åter uppkalla
dem till lif; den andra om Judarnes herravälde öfver Europa och denna
ursprungliga, ännu oförderfvade nations stora anda. Jag läste der samma
åsigter, som jag för några år sedan hörde af Runeberg. Båda artiklarne
voro högst intressanta, ehuru den om Judarne var temmeligen lång och
det nästan generade mig att läsa den der. Det drog länge ut innan jag
blef färdig och begaf mig bort med _Schuberts_ resa till Sinai, som
_Prunner_ haft godheten taga ut åt mig från Egyptiska sällskapet. Jag
vek härifrån in till kansliet och samtalade en stund med _Köhler_,
som beklagade sig öfver oförståndliga bref och halfva notiser, dem
han erhåller från _Timofejeff_ och generalkonsuln _Fock_. Kom sedan
hem och började genast min _Schubert_, först hans beskrifning öfver
Kairo och dess folk, men fann honom på det gröfsta sätt blott och
bart hafva plagierat _Lane_. Efter _esha_ gick jag ut och begaf mig i
sakta mak till _Azbukijeh_, dit shekh _'Ali_ jemte shekh _Abdallah_
kom från _Ghomri_ moskén; vi blefvo så sittande här att språka ända
till _abrar_, då vi alla gingo hem. Jag blef hemma länge vaken vid
_Schuberts_ resa ända till morgon _adan_, så att jag sedan hade svårt
att få sömn.


Okt. 1.

Studerade _Schuberts_ resa till berget _Sinai_, allt med tilltagande
intresse, troligen emedan han här ej mera plagierat, såsom vid
beskrifningen öfver Kairo, eller jag åtminstone ej visste hvarifrån
han plagierat. Sedan vi läst vårt pensum, som i dag drog något längre
ut än vanligt, dels emedan shekh _'Ali_ varit sysselsatt med att läsa
likbönen öfver en afliden bekant i _Hassanein_, dels emedan vårt
pensum i dag var något svårare, begaf jag mig ut, såsom man här säger,
_bein elhassatein_ d.v.s. mellan middag och _'asr_, och tog mig i
_Ghorijeh_ en åsna, som förde mig till sultan _Talons_ gamla moské.
Jag hade, som vanligt, länge valt mellan åsnedrifvare, ty alla passa
ej på alla ställen, åtminstone ej för mig. Jag hade i dag funnit en,
hvars utseende förekom mig särdeles roligt och originelt, en äldre
men särdeles liten man. Han var dock ej af dem som väl kände _Masr_
och dess märkvärdigheter, ty han hittade ej rätt till _Talons_ moské;
men desto vigare var han i sin mun, att ropa åt gående de vanliga
termerna: till höger eller venster, med tillägg af _salli 'ala nnebi_
och _vahhidu_. Sedan vi efter några förfrågningar funnit vår moské,
trädde jag in och började vandra omkring i den vidlyftiga, numera
halfförfallna helgedomen. Den var i samma enkla och stora skala, som
_Amrus_ första i Kairo byggda moské, blott att pelarne här äro byggda,
då de i _Amrus_ äro hela marmorblock. Gården eller _sahmen_ var stor,
en vidsträckt fyrkant med en liten _meida_ i dess midt, jemte några i
stenar uthuggna _hod_ eller cisterner derinvid, med tappar att tjena
som _hanafijeh_ vid det första af böntvagningen. Pelargångarne voro
stora och vackra, dock ej bildade af så många rader, som i _Amrus_
moské. Minareterna, som i _Amrus_ ännu hade den ursprungliga formen
af en _tartosh_ eller sockertopp, hade här redan fått den fylligare
formen af en _makleh_ eller stor rundaktig turban. De voro så mycket
jag såg blott 3, ehuru en gosse sade att de skulle vara 4, bland dem
en, som hade en vindeltrappa utantill, hvilken längs den yttre muren
steg upp till toppen och hvilken sultanen låtit bygga i anledning
af en kapris. Han hade nemligen en dag under det byggnaden påstod,
sutit och vridit en papperslapp i spiral. Påminnt af sin storvisir
att sådant fingerspel ej vore annat än lek, samt ej passade för en
sultan, svarade han att det ej var blott lek, utan modellen till en
trappa upp till minareten på den moské han höll på att bygga. Nu är
moskén förfallen, liksom så många andra, blott den stora egentliga
bön-pelargången (eller hellre blott en del af den) begagnas nu såsom
en _mosalla_. Här satt en krets af mest unga män, af hvilka en läste
något ur en bok och corrigerades af en shekh. Jag gick sakta förbi dem
på de utbredda, halfslitna, ganska smutsiga halmmattorna, och begaf
mig åter ut, sedan jag så slutat min rund omkring en af Kairos äldsta
moskéer. Jag begaf mig härifrån till den ej aflägset belägna moskén
för _sejide Nefiseh bint zin el'abi din bni Rossein bni Ali bni Abi
Talib_. Jag hade ej någon särdeles lust att gå ditin, emedan jag varit
der förut; men min åsnedrifvare dref så på mig att gå dit och hålla den
just nu utropade _asr_-bonen, att jag nästan såg mig tvungen dertill.
När jag kom in, såg jag ungefär 8 män jemte _imam_ hålla på att sluta
sin bön. Jag satte mig till dem, men hann ej med dem mera än den sista
helsningen, och var så tvungen att stiga upp och göra min bön ensam
inför den lilla församlingen, hvilken tycktes betrakta mig noga. Jag
gjorde derpå min bön med alla knäböjningar, verkligen föga bekymrad om
eller generad af folket; ty den muslimska bönen har verkligen något
så gravitetiskt och högtidligt i sig, att jag som en äkta muslim föga
eller allsicke vände mina tankar på omgifningen. Jag hade knappt slutat
min bön och satt ännu på mina fötter mumlande, då en moskétjenare
kom och öppnade dörren till helgonets _kubba_. Jag gick in, satte
mig vid _maksoran_, mumlade åter en del af _I. S._ och betraktade
monumentet. Skranket är ej här af metall, såsom på de betydligare
helgonens t.ex. _Hassanein_ och _sejidne Zeineb_, utan af träd med
inlagda rhomb- och cirkelformiga stycken af perlemor. Jag dröjde dock
ej särdeles länge här, utan begaf mig ut på den utanför belägna stora
(kanske Kairos största) begrafningsplatsen och snuddade tvärs Öfver
den åt citadellet till. Jag sökte på allt sätt förmå min åsnedrifvare
att börja språka och berätta om de helgons grafvar och mausoleer,
hvilka vi dels färdades förbi, dels sågo på afstånd; men fann att han
verkligen föga kände deraf, tvärtemot vanligheten hos hans colleger,
som (isynnerhet de äldre) alla äro väl bevandrade i legenderna. Han
började deremot nu redan parlamentera med mig att vi skulle vända om
till staden och ej färdas här åt bergen och öknen till. Trots honom och
hans föreställningar begaf jag mig rätt fram mot det väldiga berget
_Gujushi_ eller _Mokattam_, på hvars branta sluttning jag nu, liksom
förut, med nyfikenhet betraktade en gammal, hälft förfallande moské.
Framkommen under foten af berget, bad jag min åsnedrifvare vänta medan
jag steg upp. Han började göra invänningar häftigare än förr och
afrådde mig på det kraftigaste att stiga uppför berget. Jag var dock
obeveklig och klättrade upp på en sida der ingen väg var, blott fåran
af en rännil, bildad af det häromdagen fallna regnet. Sådana syntes här
många och min karl kallade dem _manhar seil_. Jag kom slutligen upp,
ehuru ej utan besvär, och möttes af en qvinna med 3 barn, som förde mig
in i den förfallande moskén, den hon sade vara byggd af _sejid Shahin_.
Af den begagnas nu blott en liten del till en obetydlig _mosalla_ invid
uppbyggarens sarkofag, der äfven 2 söners och en dotters sarkofag står,
som dock har ett eget litet instängdt och omslutet kapell, liksom
om en flicka eller qvinna äfven efter döden måste stängas in i ett
_harem_. Det hela var ej någon af de granna och praktfulla mausoléerna,
utan hade all sin prakt och sin ståt af det höga majestätiska läget
på sjelfva branten af berget. Jag steg ännu vidare uppför berget,
längs deri uthuggna trappsteg. Under vägen beskådade jag med häpen
förundran den underliga bildningen af berget. Det tyckes vara liksom
öfverdraget med ett tunnt lager af kalksten, liksom hvitlimmadt,
och under denna öfverstryknhig ligger den ursprungliga graniten.
Skulle verkligen den stora floden så hafva öfverdragit berget och
på detsamma, liksom på den dessförinnan kanske grönskande öknen,
qvarlemnat sin drägg af sand och slamm? Denna kalköfverdragning är
formad i allehanda underliga figurer, spetsar, i zickzack utskjutande,
ofta slättgående lager. De smala trappstegen gingo öfver underliga
hällar och utskjutande klippor, ofta öfver löstliggande sand och grus.
Slutligen kom jag upp till en vacker, temmeligen stor plattform,
der menniskohand blott föga behöft hjelpa till för att bilda liksom
en salong. Härvid hade hvitlimningen eller bergets kalköfverdrag
blifvit afskrapadt och den röda ådriga graniten syntes väl igenom.
Hit och dit på ömse sidor gingo små gångar, dels utantills på sjelfva
berget, dels under hällar och klippstycken, ledande till små hålor
eller rum. I dem, såväl som på den större plattformen, voro _kible_
uthuggna i berget, för dem som tilläfventyrs här hade lust att öfva
sin muslim-andakt. Jag fann mig ej kallad dertill, utan tyckte att den
innerliga fröjd jag kände öfver skaparens i berget visade allmakt,
såväl som i den stora och härliga utsigten, var en andakt och en
dyrkan, mera värd än en muslims tusende knäböjningar. Af allt hvad
jag såg anslogo mig nu, liksom förut, mer än allt annat de väldiga,
hemlighetsfulla pyramiderna. Det är ett magiskt, obegripligt intryck
de göra på mig, hvarje gång jag ser dem. Så äfven, ehuru ej till
den grad, öknen, af hvilken nu en stor, nästan oöfverskådlig slätt
låg under mig, besådd blott med grafvar och mausoléer på en lång
sträckning från citadellet till _Imam Esshafiis_ moské. Kairo med alla
sina resliga, dels sockertopps, dels turban beklädda minareter, låg
i sin långa sträckning under mina fötter, och den majestätiska, nu i
eftermiddagssolen liksom en silfvergördel glänsande floden slingrade
sig med sina under flödet utvuxna, väldiga armar omkring palm- och
orange-lunder. Här var verkligen en lämplig plats för bön och andakt,
dock förundrade det mig att en muslim valt den dertill. Jag har ännu
aldrig sett en muslim, som vid betraktandet af naturskönhet känt sig
röras till andakt. De känna och tro knappt på Herrens uppenbarelse
i naturen, åtminstone stämmas de icke till andakt af den, om de ej
förneka den. Blott Koran är det som i sin förunderliga, ofta fadda och
villervalliga form förtjusar dem, i allmänhet ordet från menniskomun.
I naturen eller annat höra de ordet ej. Jag hade verkligen svårt att
besluta mig till att lemna denna plats, ehuru min nedanföre väntande
åsnedrifvare oupphörligen skrek åt mig att jag skulle komma. Som det
ock var något långt lidet, måste jag beqväma mig till nedstigande
och äfven i dag slå ur hågen besöket i _Sejid Gujushis_ förfallande
moské, på sjelfva den öfversta plattformen af berget. Öfverallt under
nedstigandet syntes spår och spillror af gamla nu förfallna byggnader,
uppförda zigzag i sjelfva bergsväggen. Jag kom ner på en annan beqväm
väg, och såg nedanföre den förfallna moskén af _Sejid Omar_, (dock ej
kalifen) jemte andra af Kairos gamla herrskare. Allt under det jag
steg ner, hörde jag karlens skrik, som nästan liknade nödrop, och jag
tror nästan att han var rädd. Då vi slutligen träffades, förehöll
han mig huru jag kunde så stiga upp på berget, frågande om jag ej
kände fruktan, och sade att jag måste vara en _Vali_ då jag vågade
mig dit. Jag såg betydelsefullt på honom med en illslug min, och
frågade honom om han såg de i berget uthuggna grottorna. Der, sade
jag, var fullt af _Avlija illah_. Han frågade mig om jag sett dem och
varit med dem. Då jag ej svarade på hans fråga, utropade han: _ma
sha allah inta hake katan vali min avlija illah_, med mera dylikt.
Jag gjorde för rolighetens skull ej något till för att taga honom
ur hans villfarelse, utan roade mig hjertligen åt honom. Det finnes
i alla länder en sorts menniskor som äro originaler, oftast äfven
"Aufbewahrer" och fortplantare af det humoristiska elementet i folkets
lynne, då under fortgången af dess bildning dennas sax bortskär alla
ruskiga och framskjutande qvistar af dess lifsträd. Hvad äro Tysklands
"_Eckensteher"_, våra gamla Åbo borgare, Stockholms "_gutåränter_" och
månglerskor, Konstantinopels båtsmän eller _kaiktshi_ m.fl. annat? Här
äro åsnedrifvarne hufvudsakligen dessa originaler, jag har alltid med
dem ett af mina bästa nöjen. Den jag i dag råkat få var, ehuru högst
rolig, dock ej af äktaste sorten; ty Islam hade hos honom för starkt
fått öfverhand öfver det egentligen Arabiska folkelementet. Under hela
tiden vi foro fram, upprepade han att vi färdats omkring hela verlden
(_laffeina ddynja_), och kunde ej rätt förlåta mig att jag föredrog
bergen och de gamla sultanerna framför t.ex. _Hossein_ och _Sitte
Zejneb_ in i staden. Jag försökte trösta honom der med, att sedan
jag gjort mitt fromma besök hos alla stadens helgon, jag valt denna
dag att besöka dem som äro utanför staden, och han gaf sig slutligen
tillfreds med språket: _she lillah ja ramadan_. På vägen kommo vi
förbi ett grafchor, som redan utantill visade spår af stor prakt och
var af marmor. Efter mycket sökande fann jag slutligen några muntra,
raska gossar, som hemtade mig nycklarne till det och Öppnade för mig
dörren. Jag inträdde först i ett ganska stort rum, som utgjorde en
_sebil_. Sjelfva brunnsmunnen eller öppningen var af vacker välbehållen
marmor, likaså alla rännor och kärl. Innanför detta rum var ett lika
stort, i hvars midt stod den präktiga, verkligen sultanlika sarkofagen
för _Soleiman Agha Hanafi_, såsom en medföljande äldre qvinna uppgaf
den här begrafna sultanens eller herrskarens namn lyda. Den var af
marmor, med en mängd af de alltid på en muslims grafvård oumbärliga
_shahid_ eller små upprättstående marmorcylindrarne till uppbärande
af turbaner och andra hufvndprydnaden. Dessa voro särdeles vackra
med förgyllning och grannlåter, som jag tyckte, af en senare smak
från Mameluckernas tid eller så ungefär. Uppe i taket syntes ännu
halfutgångna frescomålningar. I allmänhet var denna grafvård en af
de vackraste jag sett här. Några andra, till yttre byggnaden dylika,
voro här äfven och jag inträdde i dem, men de innehöllo ej annat än en
liten, troligen slägtbegrafningsplats. Här fanns vackra vårdar, dock
ingen sultans- eller herrskares. Min åsnedrifvare blef allt häftigare
ooh otåligare ju närmare han såg solen närma sig nedgången, samt
pockade på att vi skulle bege oss tillbaka. Det var ock numera for
sent att besöka de grottor och uthuggningar, jag såg här ofvanom mig i
bergkanten invid _Gujushi_, jag måste lemna dessa besök till en annan
dag och begaf mig hemåt. Vi kommo öfver _Romeili_ och _Kara meidan_,
förbi det gamla och brokiga citadellet, hvars senare af pashan nybyggda
Europeiska del tar sig roligt ut, bland de gamla qvarlefvorna från
_Selaheddin_ och andra fordna khalifer. Hela den härinvid liggande
delen af staden ända till _Bab essuneileh_ har ett eget utseende.
Det synes att den ej är bland de äldsta delarne, såsom trakten från
denna port till _Bab ennasr_, dock ser man här, liksom i trakten af
_Sitte Zeineb_, ännu kanske de vackraste styckena och qvarlefvorna af
den gamla Arabiska arkitekturen. Deribland dock en stor mängd alster
af den fula och föga nationella Turkiskt-Europeiska byggnadskonsten.
Medan vi ännu voro på vägen hade _maghrib-adan_ blifvit utropad och
nu blef min karl högst otålig. Nu skulle han dricka, af hvar och en,
som gick förbi oss och händelsevis bar ett stycke bröd, salatsvext,
rättika eller dylikt, tiggde han en bit och gaf äfven mig ett blad
af den särdeles goda salatsvexten _gerger_, som jag förtärde med
god smak. Då vi slutligen skildes åt vid vår port, kunde vi dock ej
undvika att komma i gräl vid liqviden, så _Vali_ han än trodde mig
vara. Men det hör här till saken att aldrig handla eller gifva och
taga penningar i handel utan gräl och krångel, annars är det ej väl.
Shekh _'Ali_ hade redan ätit sin aftonfrukost, säkert för att ej
göra emot _Sunna_, som bjuder att man skall skynda sig bryta fastan
vid _maghrib_. Jag frukosterade således ensam och ej utan appetit,
efter min långa vandring på fastande mage; ty på hela dagen hade jag
hvarken ätit eller druckit, blott då och då stulit mig till en pris
snus. Sedan jag slutat mitt mål, blefvo vi efter vanligheten sittande
vid vårt kaffe och våra pipor; emedan jag verkligen kände behof att
berätta om det förunderliga jag sett i dag, som gjort starkt intryck
på mig, talade jag för min shekh om hvar jag varit. Jag fann dock
hos honom alldeles ingen anklang, och då jag frågade honom om han
aldrig stigit upp på berget, svarade han helt kallt och litet snäsigt:
hvad skulle jag hemta derifrån? _raih agib eh min hinak_. Jag sökte
förklara honom att man ingenstädes så kunde se Herrens allmakt, som
här i den herrliga Nildalen och det konstigt formade berget, samt
medelbarligen i menniskors storverk, som syntes derifrån. Han svarade
väl ej annat än att det var sannt, men kände ingen lust röras i sig
att besöka det. Kanske till någon del hans spökrädsla för banditer
och röfvare, som han tror finnas på bergen, afhåller honom och de i
allmänhet ovanligt rädda och fega Kairoboerna från ett sådant besök;
men hufvudsakligen är det deras religion och Koran som, om ock ej
uppenbarligen dock omedvetande, ingifvit dem denna afsmak och apathi.
Åfven tyckas dessa helgon och aflidna Kairo herrskare, som kanske af
sin bibehållna Beduinkärlek till berg företrädesvis valt berget och
höjden till sin hviloplats, i allmänhet vara föga respekterade och
älskade. Jag blef sedan efter vårt kaffe en god stund sittande ensam,
sedan shekh _'Ali_ gått ner. En god stund efter _esha_ gick jag ut och
träffade shekh _'Ali_ sittande i ett café, jemte en hans vän _Shihab_,
nära invid vår port. Jag satte mig till dem och hörde till min stora
förundran _Shihab_ tala om att Tsherkesserna nu begynte segra öfver
sina fiender Ryssarne. Denna berättelse, bekräftad äfven af mig,
beledsagades af mina 2 muslim-vänner med varma böner och nedkallande
af Herrens hjelp åt deras trosförvandter emot de otrogna, jemte fromma
utrop och loford öfver Islams storhet. Islam är dem allt i allom, det
enda, som kan och får beveka en menniska eller ett folk till något.
Andra intressen, t.ex. handel eller mensklig frihet m.m., hafva de
intet begrepp om. Shekh _'Ali_ och jag stego sedan snart upp och gingo
ner till _Azbukijeh_. Här ledde jag honom på samtal om Moses. Som
han naturligtvis förekommer i Koran, kände han honom väl och begynte
berätta hans historia temmeligen öfverensstämmande med vår bibel. Bland
annat berättade han följande: "då man tagit upp Moses ur Nilen och han
blifvit uppfostrad i Faraos hof, ända tills det första skäggfjun börjat
synas på hans haka, hade Farao beslutit döda honom. Faraos gemål hade
deremot afrådt denne och sagt: skall du döda ett barn, som ännu ej kan
skilja ett kol från en dadel (_ma ja'raf el gamrah min ettamrah_). Man
hade laggt fram för gossen ett kol och en rödaktig dadel. Han hade
först vändt sin hand till dadeln, men engeln Gabriel hade stigit ned
och ledt hans hand på kolet, hvilket han tagit och laggt på sin tunga,
som deraf blifvit bränd. Deraf hade hans språk lidit och han blifvit
_alkan_ d.v.s. ej vältalig." _Ali_ talade vidare om Moses flykt till
_Sho eib Jethro_ &c. Nu fann jag den annars så tysta shekh _Ali_ rätt
pratsam, han upphörde ej hela aftonen att berätta. Allt emellanåt
utropade han att Koran vore en skön och vacker bok, (nyttjade dock det
simpla ordet _koajjis)_ och alla vetenskapers vetenskap &e. Han sökte
förmå mig stanna här och börja studera _Tefsir elkoran_ samt andra
dertill hörande vetenskaper. Nu var han entusiast, liksom alltid då
talet faller på Koran eller ditåt. Är det fråga om hvad annat som helst
af menskliga intressen, är han tyst och vet ej säga något; han är en
typ för folket i allmänhet här, isynnerhet för de mera bildade af det.
Men hvar blir då Arabens förtjusning och entusiasm för de brokiga och
vidunderliga sagorna? Deras tycke för dem är kanske ännu en lemning
af deras första, egentliga, poetiska nationalanda och bevisar att
religionen med alla sina stränga, ofta onaturliga band och det tvång,
som vanligen ej finnes i en religions ursprungliga renhet, utan oftast
uppfinnes af vilseledda fromhetsifrande senare anhängare, ej mäktat
utrota och i grund döda det unga, friska som låg i folkets natur. Sedan
vi stigit upp och begifvit oss från _Hanafi_, gick jag ännu och hörde
cn stund på min gamla _muhaddith Bejomi_.


Okt. 2.

Gick efter _'asr_ ut ock stannade i _kutubijeh_ kos shekh _Mustafa_,
för att handla på _Hagi khalifi_, men han ville ej slå af ännu. Jag
köpte dock i dag ett vackert manuscript af _Divan Hafis_ på Persiska.
Han lofvade hemta åtskilliga rara böcker till öfvermorgon. Sedan vi
ätit och druckit kaffe vid våra pipor, begaf jag mig ut ensam till
_Hanafi_ och min _muhaddith Bejomi_. Med allt hvad jag här och i
Petersburg äflats med Arabiskan, hör jag dock ännu nästan hvarje
minut ord, som jag ej förr hört och som jag ej förstår; då jag om
nätterna vid vår _suhur_ frågar shekh _'Ali_ om dem och andra, drar
han fram han en ny, ännu större hop af likbetydande ord. Denna rikedom
på ord och benämningar för hvarje liten bisak samt hvarje obetydlig
tankenyansering, finnes säkert ej i något annat språk; en ny _Kamos_
vore verkligen af nöden att samlas ur folkets mun nu, förän det kanske
genom snart instundande blandning med främmande folk och språk låter en
del af sitt språks stora rikedom gå förlorad.


Okt. 3.

Satt hemma hela dagen och arbetade. Efter vårt _maghrib_ mål och
_esha_ gick jag ut. På vägen i _Azbukijeh_ hade jag, liksom ofta förr,
tillfälle att se och höra huru folket skrattar åt och gör narr af den
Europeiska sången. Det kom nemligen på gatan en ung Europé, sjungande
med ganska hög stämma en Italiensk aria, med språng och passager. Två
15-åriga Arabiska pojkar, som mötte honom, började gapskratta åt hans
sång och härma den ganska väl. Detta har jag ofta hört förut. Det är
ock ej underligt, att den oftast så fladdriga Europeiska sången ej kan
anslå den vid sin vanligtvis klagande och allvarsamma sång vana Araben.
Det förundrar mig dock att man har ej ännu blifvit mera van vid den
och vid Européer. Jag har till och med i _Azbukijeh_-allén samt andra
trakter af Kairo, sett hundar, som erbarmligen skällt på den Europeiska
syrtuten. Jag gick ner och satte mig hos _Hanafi_, dit efter omkring en
timmas väntan shekh _'Ali_ kom med shekh _Abdallah_. Yi blefvo sittande
här länge, men jag tröttnade af det långa sittandet såväl här, som
hemma hela dagen. Jag steg derföre upp, lemnade de båda shekherna och
gjorde min vanliga tur genom _Khamsavi_ samt _Nahhasin_ hem. Samtalet
hos _Hanafi_ gick allt ut på dels Koran, dels frågor i _Fikh_, vid
hvilka man i allmänhet rätt ser Arabens spetsfundighet och sofisteri
lysa fram, vid sidan af hans fromma, aldrig disputerande ödmjukhet och
lydnad för Koran.


Okt. 4.

Satt hemma ända till _'asr_, då jag enligt öfverenskommelse begaf mig
till _kutubijeh_ och handlade äfven Persiska böcker af shekh _Sejid
Mustafa_, Sedan jag hade handlat och redan stigit ner från hans lilla
bodas _mastabeh_, samt ännu språkande med honom bad honom hemta åt
mig vissa böcker, fick han helt hastigt och oförmodadt en allvarsam
mörk min, blandad med det vilda uttryck man ofta ser hos Araben, samt
frågade mig om det var sannt, som jag föregaf, att jag var _Tsherkess_.
Han såg härvid särdeles barsk ut och det var ej utan att jag blef
litet häpen öfver den oväntade frågan; jag frågade honom tillbaka med
det vanliga: _Eish ma'na_. Härpå, sedan han tyckts bli försäkrad om
sin ogrundade misstanke, berättade han sig härom natten haft en dröm,
i hvilken han tyckt sig stå färdig att räcka mig en bok innehållande
grundlärorna af Islam, men plötsligen blifvit hindrad af en osynlig
hand, som hållit hans hand tillbaka. Ehuru jag flitigt upprepade de vid
dylika tillfällen brukliga ord, såsom: _kheir in sha allah_ m.m. kan
jag ej neka, att jag stod der något häpen öfver den underliga drömmen.
Man tror här i allmänhet mycket på drömmar och litar på dem. Om shekh
_Mustafa_ eljest hyser misstankar mot min Islam och hvarifrån han
kunnat få dem, vet jag ej. Sedan jag gjort min handel och satt ut dag
att åter komma tillbaka, för att se på andra böcker dem han lofvade
hemta mig, gick jag hem, der jag stannade ända till _esha_. Då gick
jag ut och begaf mig till det lilla cafét, der den gamla _muhadditen
Bejomi_ berättar sina sagor. Här blef jag sittande till midnatt.
Händelsen med shekh _Mustafa_ gaf mig ohumör för hela dagen, såsom
alltid då man trängt in på min föregifna Islam.


Okt. 5.

Gick kort före _'asr_ till _Prunner_, för att ännu begära af honom
en bok. Jag satt en stund der och läste tidningar, medan han var
sysselsatt med några patienter och en Italiensk läkare. Han har antagit
något högst förtroligt i sitt uppförande mot mig, men derjemte det
mellan främmande vanliga, fadda sättet att taga en under armen och i
band &c. Härifrån gjorde jag en liten promenad i _Azbukijeh_-allén och
vidare inåt det egentliga _Muski_, der jag förut föga varit. Här synas
präktiga Frangiska hus, i samma smak som man ser dem i Alexandria och
redan i södra Frankrike. Vek sedan i förbigående in i den Armeniska
kyrkan. Utåt gatan ser man af denna stora och vackra byggnad blott en
lång slät vägg, utan prydnader eller grannlåt, men inuti är den en
ståtlig byggnad. Här, liksom i _Muski_, hade jag tillfälle göra den
anmärkning, att de kristnas byggnader alltid ha något eget propert i
sig framför musulmäns. Det är liksom i Europa Engelsmäns hus ha det
gemenligen framfor andra nationers, såsom jag tror. Jag gick dock ej
in i kyrkan, der man nu just höll på att sjunga någon messa eller
dylikt, utan vandrade blott på gården omkring byggnaderna. Slutligen
frågade mig en Arabisk tjenare hvad jag ville. Han tog mig för en
muslim och började ganska vänligt förklara mig de kristnas bruk vid
sin gudstjenst, tala om deras _kibleh_ och _mambar_ &c. Rundtomkring
kyrkan inåt en liten qvartergata stå flere vackra byggnader, som det
tyckes privata hus, från ett af hvilka jag hörde en _kanon_ spelas af
skicklig hand. Härifrån gick jag hem och blef hemma sittande till långt
efter vårt _maghrib_mål och _esha_, ända till kl. efter 3 à la Turque.
Jag gjorde nu min vanliga tur, först ned till _Hanafi_, och sedan till
min gamla _muhaddith Bejomi_. Här blef jag sittande ända till midnatt.
Shekh _'Ali_ har flera dagar varit på ohumör, sedan han hört att jag
ej var sinnad köpa någonting nytt för den instundande högtiden eller
_'id essoghajàr_, under hvilken det är oundvikligen nödvändigt för hvar
och en att bära något nytt klädesplagg. Han hade nemligen då väntat
något sådant äfven för egen räkning. Jag var således tvungen att bjuda
honom pengar och gaf honom som vanligt en guinéa. Då jag frågade om han
härmed vore belåten, svarade han den vara tillräcklig till utgifterna
för hushållet, men att hans _gibbe_ var utsliten och han behöfde en
ny. Jag var så nödgad ge honom ännu en guinéa, och kunde ej annat än
hjertligen beklaga honom, att han, nästan såsom en betjent, måste
liksom tiggande begära sig en ny öfverklädnad af mig, som i sjelfva
verket är mycket fattigare än han. Gud låte mig dock aldrig komma i
sådan ställning till en annan, som den, i hvilken han står till mig.


Okt. 6.

Sedan vi slutat lektionen, gick jag ut, tog mig en åsna i _Ghorijeh_
och red upp till citadellet. Under vägen gjorde min åsnedrifvare den
anmärkningen att _Masr_ är fullt med moskéer, att man ej behöfde
taga många steg för att komma från den ena till den andra, och att
detta är _baraketha_, en bland de välsignelser som Herren sändt öfver
denna så högt beprisade stad, i hvars beröm invånarne öfverhufvud äro
outtömliga. Min åsnedrifvargubbe i dag var dock ej särdeles talträngd,
men tycktes vara en braf man och from muslim, begynte till och med
göra mig frågor i religion och _fikh_. Vi färdades uppåt på den här
jemförelsevis breda gatan, och förbi särdeles många moskéer, af
hvilka isynnerhet i denna trakt finnes ett stort antal. Uppkommen på
citadellet steg jag af vid den nya moské, som bashan nu håller på att
bygga på platsen der fordom _Selaheddins_ palats skall hafva stått;
af detta sednare synas ännu dels grupper af fyra, dels ensamt stående
väldiga granitpelare. Sjelfva platsen är utomordentligen väl vald, med
den friaste, hela Kairo och Nildalen dominerande utsigt. Jag stannade
länge, isynnerhet på SV sidan och vid vestra knuten, samt fröjdade mina
ögon med anblicken af den så ofta sedda, men aldrig ledsnande utsigten.
Sjelfva moskéanläggningen är verkligen storartad och praktfull,
väggarne och pelarne beklädda med här ur bergen uthuggen alabaster,
ofta på sina ställen utmejslad till vackra figurer i upphöjdt arbete.
En midtpå den yttre af pelargångar omslutna gården eller _shahn_
stående _hanafijeh_ utmärkte sig isynnerhet för sitt granna arbete i
den ännu grannare, brokigt ådriga alabastern. Den inre, egentligen
till bön bestämda portalen är, som vanligt, betäckt med tak och i
stor, väldig styl. Dock tyckte jag äfven här att den yttre glansen och
prakten trädt i stället för det ursprungliga, stora och enkla. I alla
fall blir det ett ståtligt monument efter dess byggare, ehuru han sjelf
ej torde komma att se det färdigt. Utanföre, såväl som inne, var allt
i fullt arbete och verksamhet; jag glömde det obehagliga gnisslande
ljudet af stensågarne, för nöjet att se menniskors flit och idoghet.
Sedan jag dröjt här temmeligen länge, steg jag åter upp på min gumpande
åsna och red förbi den stora, väldiga, redan hälft förfallande gamla
moskén af _Kalaan_, med sina 2 liksom af grön porcelaine öfverdragna
minareter, samt förbi kastellet, på hvars ena ända nu en telegraf står.
Vi redo ut genom den lilla slottsporten, som leder förbi kaserner och
derutanför belägna usla soldatkojor; derpå öfver sanden till berget
_Gujushi_. Här lät jag mitt ök vänta vid foten af berget och steg sjelf
upp. Det var ganska besvärligt, isynnerhet på de ställen der lös sand
och grus betäckte sjelfva berget; ty här måste man sätta foten säkert,
för att ej slinta ner med det ofta ramlande gruset. Jag hittade dock
liksom en väg och kom lyckligen upp på den släta, vida bergsplatån, der
den halfförfallna moskén _Gujushi_ står, samt ett stycke der ifrån den
nya, af en stark mur omgifna byggnaden för krutfabriken. Jag gick in i
den på höjden och nära branten stående moskén, der nu vinden spelade
och susade med underligt ljud, i den omkullblåsta och hälft aftoppade
minareten. Dörren in till sjelfva moskén är på NV sidan och ofvanom
den en särdeles vacker, fullkomligen välbehållen _kufisk_ inscription.
Sjelfva byggnaden, såsom ämnad blott till bönehus och en helgedom för
helgonets samt hans slägts multnade ben, var ej stor, dock ganska
vacker. Här var en utomordentligt lätt och härlig luft, uppfriskad
äfven af en måttlig NV vind, som gjorde andetagen särdeles lätta och
ljufva. Jag spatserade här ännu litet omkring på den släta bergsplatån
och såg nu friare öfver det jag sett från kastellet, hvilket nu på sin
betydliga höjd låg under mig, som en låg kulle. Jag steg sedan åter
ner, för att gå in i de grottor och bergshålor jag nedifrån alltid
betraktat med så stor nyfikenhet. Jag vandrade mellan bergets underligt
formade lager, af hvilka somliga sköto väldigt ut och bildade liksom
ett tak för mig på långa sträckor. Såsom jag äfven här tyckte, voro
dessa lager ursprungligen granit, öfverdragna med ett lager tunn kalk
eller annan gråaktig sten. På somliga ställen var berget öfverdraget,
liksom med en tunn skifva, af någon sorts saltart, så att det såg
alldeles ut som hvitlimmadt. Jag vandrade här med ett särdeles nöje,
men det var ej utan att hufvudet då och då svindlade af mina långa
vandringar i höjden på fastande mage nu eftermiddagstiden, och troligen
äfven för hiskligheten att gå på ofta högst smala stigar med bergets
lodräta stupor under ögonen. Med allt detta fann jag dock ej vägen in
till grottorna, som nedifrån sågo så underliga ut. Jag gick således
åter ned, men då jag åter härifrån skådade uppåt grottorna, kunde jag
ej hålla mig att ännu en gång försöka den besvärliga uppstigningen.
Ehuru jag äfven nu ej hittade vägen till de grottor, dit jag ville,
föll jag in på en annan väg, som ledde till några andra grottor, Vägen
var smal, gick ofta på små i berget uthuggna trappsteg och ledde
slutligen till liksom ett galleri framför sjelfva grottorna. Jag
inträdde i dem, de voro här blott 2, liknande små kamrar med väggarne
liksom hvitlimmade af naturen, särdeles snygga och nätta, samt så höga
att jag fullkomligen väl kunde stå rak i dem. De behagade mig särdeles
genom sin snygghet och den behagliga svalkan, jag tyckte att med en
matta på det släta bergsgolfvet man hellre kunde trifvas här, än i
snuskiga, mörka _fum_ i Arabiska byar, ja hellre tillochmed än i de
flesta hus i Kairo. Jag sökte härifrån ännu en gång att komma på vägen
till de grottor, dit jag först ämnat mig och som tyckas mig stå midti
graniten, men förgäfves. De stodo der liksom otillgängliga för vår
tids berg- och merg-lösa slägte. Jag steg således ner och gick längs
foten af berget, med mina ögon oföränderligen fästade på dess underliga
grottor och dess väldiga, groteska former. Jag steg åter smått uppåt
närmare dess fot och träffade här en halfsvart Arab, som gick i vall
med några getter. Jag gaf mig i samtal med honom och erfor att han var
väktare och tjenare åt ett helgon _Sejid 'Abdallah el maghavri_. Jag
bad honom föra mig in i helgonets _makam_ och fann honom dertill högst
beredvillig, naturligtvis i förväntan på en drickspenning. Vi stego
uppför den låga sandhöjden, som ligger vid bergfoten; på densamma äro
hus uppförda för bashans soldater, af hvilka en del bo här, troligen
såsom väktare öfver det i berget gjorda kruthvalfvet. Vi kommo upp
till foten af sjelfva berget, förbi min följares hus och här öppnade
han för mig dörren till helgedomen. Jag blef alldeles häpen och slagen
af förvåning, då jag inträdde och såg framför mig ett stort rymligt
hvalf inuti sjelfva berget, med tak och golf af berget. Vi gingo öfver
berggolfvet, liksom genom ett förrum afstängdt från det inre rummet,
som utgör ett ännu större hvalf; i dess innersta hörn står sjelfva
helgonets graf, allt i granit. Äfven framföre sjelfva grafven står ett
stort granitblock, i form af en väldig turban och framför den 2 små
granitlampor. I det yttre, genom ett trädstakett afdelade hvalfvet,
voro flera grafvar för helgedomsväktarens förfäder, hvilka alla,
liksom han, härstammade från helgonet. I en upphöjning, murad i form
af de här vanliga grafvarne, sade min följare helgonets husgeråd vara
förvarade. Jag frågade honom hvem och hvad detta helgon varit och på
hvilken tid ungefär han lefvat. På mina frågor fick jag, såsom jag
vill minnas, svaret att han varit sultan och lefvat för omkring 560 a
570 år före vår tid. Han räknade efter, föran han gaf mig detta senare
svar, men jag vet ej på hvilken kalkyl han stödde sig. Shekh _'Ali_,
som jag vid min hemkomst vidare tillfrågade om mannen, sade honom vara
välkänd och berömd, men kunde ej ge mig något besked om honom alls.
Hela hvalfvet, der han låg begrafven, omfattade en vidd af ungefär hela
vår societetshusbyggnad, och behagade mig utomordentligt. Vid utgången
blef jag omgifven af min följares alla barn, en skara tror jag af 6
eller 8, bland hvilka jag dock ej gaf en slant åt mer än 2 och sednare
åt en med sin mor kommande, af hennes man skickad pojke. Min följare,
som fick 2, gick med mig ut och nedför den lilla backen till sina får.
Jag frågade honom om grottorna i berget och fick svaret, att de voro
från aflägsnaste tider, då gjorda och bebodda af fromma heliga män,
hvilka i dem offrat sin tid uteslutande åt Herrens dyrkan och tjenst.
Jag frågade honom om de voro från Islams tider eller derförinnan, men
han tycktes ej ha reda derpå, sade blott att de voro från långa, gamla
tider tillbaka. Jag nästan tror att de ej äro från Islams tid, ty det
låg ej i denna religions natur att dyrka Herren så. Jag begaf mig nu
småningom på återväg, sedan jag först kommit öfverens med min följare,
att en dag komma tillbaka och hemta honom, för att föra mig omkring
på bergen. Jag kom hem i god tid före _maghrib_ och skildes från min
åsnedrifvare väl utan gräl, men emedan vi kommo i vexling, kunde han ej
underlåta att, såsom alla hans kolleger och det mesta folket här, tigga
en femma till bröd. Jag blef sedan hemma till efter _esha_, då jag
gick ner till _Hanafi_ och blef en stund sittande hos honom. Härifrån
gick jag, trött som jag var, upp till _Muaijads_ moské, steg genast
uppför trappan och satte mig på _hasiran_ invid shekhen för _Bejomi_
dervisch-orden, hvars medlemmar här göra _zikren_. Emedan jag senast,
då jag var här med _Dittel_, gifvit denne shekh en piaster, blef jag
utomordentligt väl och vänligt emottagen med handslag samt flitigt
upprepande af de vanliga complimenterna, genast uppvaktad med en kopp
kaffe och anmodad att stoppa min pipa, den vi rökte i kompani med en
annan gammal bredvid sittande shekh. Jag hade ej sutit länge, föran man
till min förargelse slutade _zikren_ och kom ut från moské-förstugan
på trappan der vi suto. Bland de utkommande var en gammal man, som
oupphörligt uppmanade att läsa _fathe_ för än den ena, än den andra,
troligen för i deras orden såsom helgon dyrkare shekher; deribland
igenkände jag högst få namn, bland dessa dock deras hufvudshekh och
ordningsman _Bejomi_. Härunder insamlade han af de kringsittande
slantar, under det de läskade sina efter _zikren_ skorriga strupar med
kaffe, som bjöds omkring i den stora mängden med blott 2 koppar, bland
hvilka en var söndrig, så att den ej inrymde mer an högst en half af
de här vanliga små kopparne, och just denna föll på min lott. Härunder
kom, af de i förstugan qvarblifne, den ena efter den andra fram och
föredrog en lofsång öfver profeten ganska vackert, isynnerhet den som
först uppträdde. Härunder ropades i slutet af hvarje rytm, som vanligt,
af auditorium _allah! allah!_; eller vid nämnandet af profetens namn,
som tidt och ofta skedde, _allahu salli va sallim aleih_; eller om
det var något särdeles vackert ställe, uppmanades sångaren till da
capo med: _doli keman keman fi'ardek_. Slutligen närmare midnatten och
_elabrar-adan_, då sångarena hvilat och läskat sig med kaffe, ställde
de sig åter på shekhens uppmaning upp i _zikr_-rund. Jag trädde in i
förstugan, ställde mig äfven i ringen, råmade från strupen, så djupt
det var mig möjligt: _allah_, samt runkade på hufvud och kropp, i
samma takt som de öfriga; deri leddes vi af en äldre i hopen, som vid
hvarje taktförändring angaf takten med sakta klappning med händerna.
Till vårt _tutti_ sjöng en _mureshid_ vackra solon och jag fann mig
verkligen såväl intagen af sjelfva _zikren_, som road af min ställning.
Det räckte dock ej länge fÖrän man slutade och började sjunga Herrens
99 epiteter, till godt slut på lofsången. Som jag i dem ej var hemma,
vek jag af och gick ut. Vid afskedet af shekhen, i hvars hand jag
ej stoppade någon penning, tyckte jag hans hand var kallare än vid
helsningen. Dock hade jag kort förut, då jag kom ut ur moskén och
satte mig på hans _hasira_, fått många loford, att jag vore af _ahl
illah_ och _ragil selah_. Härifrån gick jag hem, verkeligen muntrad och
uppiggad af _zikr_, men högst obehagligt hes och rostig i halsen af
mitt starka frambråkande af _allah_.


Okt. 7.

Steg bittida upp och begaf mig till det Grekiska klostret eller kyrkan
i _Goanijeh_. Jag träffade här 2 äldre, feta och frodiga gubbar, med
långt gråttblandadt skägg, hälft knorligt, af hvilka den ena talade
och förstod Arabiska. Honom frågade jag, om här nu funnes någon liten
karavan till berget _Sinai_. Han började göra mig allehanda frågor och
sade att någon sådan ej funnes, var i allmänhet något kortordig och
snäsig. Af hans frågor, äfvensom af den Grekiska han talade med den
andra presten, förstod jag att han tog mig för muslim och i allmänhet
för en misstänklig person. Som jag dock lät dem förstå att jag vore
kristen, blef gubben litet pratsammare och tjenstfärdigare, samt bad
mig hemta en _tezkere_ från min konsul och i dagen lägga hvad jag
vore för en man, då skulle han se till hvad som kunde göras. Här
har man ännu ej kommit så långt, att man låter hvar och en färdas
huru och hvart han vill, man måste känna mannen och hans syftemål.
Jag kan ej neka att jag, nu liksom förr, var högst besvärad af den
dubbla role jag här spelar, att än nödgas uppträda som muslim, än som
kristen. Sedan jag kommit hem och läst med shekh _'Ali_, gick jag
åter ut till _Köhler_, men han tycktes vara vid dåligt humör, såsom
äfven _Amin agha_, på hvilken jag helsat vid förbigåendet i kansliet.
Jag blef ock ej länge hos honom, utan gick ned och gjorde en liten
tur i _Azbukijef_-allén, der en frisk vind blåste den ljufvaste doft
ur acacieträden. Handlade sedan i _Muski_ ett par små pistoler och
äfven på en klocka. Kom sedan genom _Khamsavi_ och _Nakkasin_ hem. Då
vi sedan vid _suhur_ språkade vid vårt thé, föreslog jag honom att
vi en af dessa dagnätter skulle göra en _khatme_, eller ock _zikr_,
hemma här. Han blef synbarligen särdeles intagen och nöjd öfver
propositionen, såsom jag hade förutsett, samt lofvade genast i morgon
bestyra härom. Han tycktes verkligen vara saligt glad häröfver, blef
särdeles pratsam och uppspelt, så att han satt alldeles ovanligt länge
uppe hos mig.


Okt. 8.

Gick ut efter vår lektion på eftermiddagen och gjorde en temmeligen
lång vandring genom _Davadijeh_ åt _Darb elahmar_ till och genom
_Ghorijeh_. Det är nu öfverallt ovanligt stark rörelse på gatorna,
af folk som handla, ty hvar och en måste köpa sig något till den nu
instundande festen. Vek i förbigående in i _Kutubijeh_ till shekh
_Mustafa_, som åter visade mig åtskilliga nya manuscripter, afven
en liten i Malta tryckt geografi, den han bjöd ut åt mig för några
piaster. Jag började för ro skull gäckas litet öfver den af otrogna
tryckta boken, han instämde rätt hjertligt deri och sade: ser du
skillnaden mellan de rättrogna och de otrogna? de förstå sig ej rätt
på någonting, ty de äro ej på den rätta och ensamt saliggörande vägen.
Så tycktes han nu ej haft någon ny dröm om mig, eller ock gjorde han
dessa anmärkningar blott för att försöka och fresta mig, såsom jag
förut tyckt mig finna hos andra af hans trosförvandter. På hemvägen
träffade jag en fattig _fikih_, som satt på en _mastabeh_ med några
gamla luntor. Jag satte mig vid honom, frågade och tittade på hvad han
hade. Det var af intet värde, men jag kunde dock ej underlåta att taga
en liten afhandling. Såsom han sjelf sade och i sitt uppförande visade,
tog han mig för _sahib 'ilm_ och _sahib elkoran_, kallade mig _mebrok_
och gaf mig derföre den lilla _resalen_ för ett högst ringa pris. Jag
frågade om åtskilligt af hans land och familj, han var särdeles nöjd,
som det tycktes, och kysste mig på handen högst ödmjukt när jag gick,
såsom det vanliga tecknet på den högaktning man visar shekher och
vetenskapsmän eller rättare Korankunnige män. Efter _esha_ gick jag
ner till _Hanafi_ och satt en stund hos honom, medan jag drack en kopp
sockervatten; satte mig sedan i cafét och hörde på min gamla _Bejomi_.


Okt. 9.

Vaknade först vid middagen, något trött och svindlig. Gick ut på bestyr
för att hemta några små behof till aftonen. Gjorde först en liten
vandring i _Azbukijeh_ och uträttade sedan, hvad jag hade att uträtta.
Kom hem vid _'asr_ och hade ej länge väntat, förän de beställda
_fokaha_ kommo samt började _khatmen_. Som de alla, i anseende till
_Ramadan_, äfven voro sysselsatta i andra hus, aflägsnade de sig i
tur, sedan de läst och sjungit hvar sin del. En sådan _khatme_ har
särdeles stor likhet med en musiksoirée hos oss. Liksom på en sådan,
om der finnes två ungefär lika goda spelare, de alltid litet gnabbas
och krusa med hvarandra hvem som skall spela första stämman, så äfven
här bland jemngoda _fokaha_ hvem som skall börja och hvem sluta med
att sjunga _slutkasidan_. Liksom man hos oss hör musici kriticera
andra musici och mästare, samt sällan hör dem tala särdeles godt om
andras föredrag och konst, så blefvo äfven här, dels lefvande, dels
hädangångna _fokaha_ mönstrade af dem som voro hos oss. Liksom de
första qvartetterna alltid gå trögt och tråkigt, så äfven läsningen
här, isynnerhet under _Ramadan_, då _fokaha_ fastat hela dagen. Liksom
musici i allmänhet dricka punsch, så fortäres kaffet här till största
omåttlighet; liksom våra musici efter slutad soirée vanligen hafva
en glupsk appetit, så äfven _fokaha_, hvilka äro kända och beryktade
derför; liksom hos oss handklappningar och bifallsyttringar, så här
vid hvarje rhytms slut ett högt och allmänt utrop af: _allah! allah!_
eller: _tajibja fula_, eller då en shekh slutat sin tur: _akbal
allah_; liksom på våra soiréer pratas och skrattas af auditorium
under sjelfva föredraget, så äfven här och i ännu högre grad. Äfven
_fokaha_ sjelfva, under det de läsa, afbryta ofta sin läsning för att
kasta in en qvickhet i de andras samtal, eller höra på något skämt som
yttras; här liksom i allt i detta land gå lättsinne och allvar invid
hvarandra. De shekher vi hade i afton, nästan de bästa och berömdaste
i Kairo, voro särdeles muntra och ofta verkligen qvicka, ehuru två de
bästa voro blinda. Utom shekh _'Ali_ och jag voro inga andra åhörare
än shekh _Abdallah_ och en annan ung shekh från _Ghamri_, jemte _Valad
Mohammad_, som tjente till uppassare. Jag gjorde allt mitt till för
att shekh _'Ali_ skulle låta kaffet och mandelsherbeten flitigt gå
omkring, hvarmed shekherna tycktes vara särdeles belåtna, äfvensom med
_futuren_ vid _maghrib_ och _suhur_ närmare morgonen. Isynnerhet kunde
de ej nog prisa mandelsherbeten, den de med särdeles begär och snålhet
slukade. Vi åhörare läto naturligtvis icke störa oss i vårt samtal,
ehuru vi som oftast måste utropa _allah, allah_; jag dock föga, emedan
jag ej kan intas eller på något sätt förtjusas af Koranläsningen, såsom
jag verkligen gör det af en _zikr_. Sedan allt var slut och shekherna
gått, kom shekh _'Ali_ in till mig och satt en stund, uttömmande sig i
beröm öfver den härliga natten, liksom värdinnan plägar göra hos sin
man efter en väl slutad ståtlig bal. Jag hade haft ganska tråkigt hela
natten och blifvit trött af det långa sittandet.


Okt. 10.

Gick bittida ut om morgonen, tog en åsna i _Mergush_ och begaf mig upp
till _Sok esselah_, Köpte mig några lcnlor för mina små pistoler och
begaf mig till fots, då jag ej kom öfverens om priset med min _hammar_,
upp till citadellet genom _Bab asab_, der jag såg den Tyska målaren,
som jag härom aftonen träffat hos _Prunner_, sittande för att taga af
_Hassans_ moské. Jag gick in i den gamla väldiga _Kalaon_ moskén, för
att se på den. Man hade nu inrättat den till en verkstad för snickare
samt afdelat den i flera skilda, större och mindre rum, i ett af hvilka
voro 2 Italienska snickare just under sjelfva den stora kupolen. Jag
dröjde dock ej länge här, utan begaf mig ut åt bergen och först till
_Abdalla Maghavris_ grafhvalf, der jag häromdagen kommit öfverens
att träffa den karl som sist öppnade det för mig. Jag träffade nu en
ung man, som jag tillfrågade om den jag sökte. Han gjorde mig som
vanligt frågorna hvad jag ville och sökte, men då jag i förargelsen
ej upplyste honom derom, bad han mig vänta en stund i grafhvalfvet,
der invid porten 2 goda _mastabe_ stå. Jag satt här en stund och njöt
af den härliga svalkan i hvalfvet, då en äldre prydlig man kom in och
helsade på mig. Jag blef flat att ej igenkänna i honom den man jag
sökte, så mycket mer som man hade väckt honom ur hans middagssömn,
hvilket man här aldrig gerna tillåter sig. För att slippa honom väl,
gick jag in till shekh _Walis_ graf, låtsade göra min _zijaret_, samt
tömde sedan åt gubben alla de slantar jag hade i min pung och gick ut.
Jag gick längs berget, förbi vägen som leder upp till krutfabriken,
och förbi den derunder liggande förunderliga stendalen, hvilken är
full af större och mindre stenblock, liksom nedfallna från det ofvanom
liggande berget, vid något utbrott af eld eller någon annan mäktig
förstöring. Toppen af det ofvanom liggande berget ser ock verkligen
ut som en rödaktig askhög, kanske är det en gammal utbrunnen vulkan.
Jag följde berget, hvars fotås och närmaste öfra lager äro öfverdragna
med en sorts hvitgråaktig sten, till utseendet liksom bildad af
flytande och med ens stelnad Nil-sand-blandad lera. Här i foten äro
förunderliga grottor, bildande stora hvalf, uppburna af väldiga pelare,
grannt formade i mångahanda stil, mest som jag tyckte närmande sig den
zirliga Korintiska. Taken i dessa hvalf äro af samma hvitgråaktiga
stenöfverdragning särdeles vackert, liksom krusigt, utskifvade. Inni
dessa grotthvalf var en ljuf behaglig skugga och det nästan förundrade
mig, att menniskor ej inrättat dem åt sig till boningar. I ett af dessa
hvalf lågo tvenne åsnedrifvare med en hel hop åsnor, som föra sand
härifrån till staden. Jag gaf mig i samtal med dem och frågade dem
om vägen upp till berget. De afrådde mig ifrån att stiga dit upp och
skrämde mig med att der funnes _'arab_. Jag vandrade här länge omkring
och gapade med förundran på det konstfullt formade berget, i hvars
klyftor och sprickor kråkor samt andra foglar nästade. Vinden susade
väldigt öfver toppen, små svalor svajade muntert förda af den, och mig
grep längtan att komma dit upp, då jag äfven högst uppe på sjelfva
branten såg en stor, som det tycktes i graniten, dels af naturen, dels
af menniskohand huggen grotta. Jag började ock stiga upp, men fann
snart vägen stängd af tvärt utskjutande, skiflika lager af berget,
samt såg mig nödgad att vända om. Jag började bege mig åt staden till,
ifrån hvilken jag nu kommit temmeligen långt bort. Jag kom först till
begrafningsplatsen, som sträcker sig härifrån ner till _Kaid Bey_. Här
finnas vackra grafvar och minnesvårdar mest öfver _Awlija_, sultaner
och i allmänhet berömda män. Jag träffade här 2 män, som lågo i sanden
i skuggan af en vägg. Desse voro färdiga att öppna för mig grafvarne
och föra mig omkring, men då jag på frågan om de kunde vexla mig ett
stycke af 4 piaster fick svaret nej, och i _Maghawri_ gifvit bort alla
mina slantar, fann jag till min stora förargelse mig nödgad att slå
detta besök ur hågen för i dag. Man förde mig i en shekhs _kobba_,
omkring hvilken var en liten _meda_ och en _mosalla_. Jag tvättade
dammet bort af mig, men vattnet var så salt, att jag ej kunde svälja
det, huru törstig jag än var. Sedan jag gått in i _mosallan_, gjort
min middags och _'asr_ bön, samt sett på den fula, brokiga, i bondsmak
målade _kobban_ och sarkofagen för shekhen, begaf jag mig på återväg.
På en grafdörr försökte jag mina pistoler och steg sedan upp på de
förfärliga sandhögarne, som närmast på alla sidor omgifva Kairo. Här
förundrade jag mig nu, liksom genast då jag första gången steg hit upp
och sedermera alltid, öfver dessa högar, hvarifrån de sjelfva kommit
och bildats, samt ännu mer hvarifrån den oändliga mängd stycken af
sönderslagna krukmakarkärl kommit, som här ligga öfverallt. Jag satte
mig på den högsta toppen, som helt och hållet dominerar Kairo samt
dess omgifning, fröjdade mina ögon med den härliga utsigten och min
kropp med den friska luften och vinden. Efter en stund steg jag ner i
den lösa sanden, som bildade en temmeligen brant sluttning och gjorde
nedstigandet särdeles besvärligt. Kom hem en stund före _maghrib_
och fick besök af ormshekhen _'Ali_, som börjar något besvära eller
ledsna ut mig. Han frukosterade med oss här, rökte och drack kaffe.
Efter _esha_ gick jag ner till _Hanafi_. Medan jag sträckte mig der
på en _serir_, kom en fet väldig Turk med en mager, gammal, grå
skäggig Arabisk shekh _sherif_. De satte sig på en _serir_ nära mig
och jag hade så tillfälle att se, huru usla Araberna här äro i deras
förhållande till och uppförande mot de högmodiga Turkarne. Araben här
är i allmänhet mera bildad än Turken, isynnerhet i de jemförelsevis
mest respekterade ämnena, såsom _Koran_ och _Fikh_ &c., äfven är han
i allmänhet klokare och förståndigare; men med allt detta är han en
ödmjukt krypande tjenare infor Turken. Den gamla grönturbanade shekhen
vågade knappt öppna sin mun, om ej tillfrågad af den dumdryga Turken,
ej stoppa sin pipa, om ej bedd af honom o.s.v. Jag kunde ej hålla mig
från att helst på något sätt visa Turken min missaktning, sträckte
makligt ut mina långa ben på soffan, liksom till sömn, och gnolade
någon visa. Detta pars förhållande till hvarandra påminte mig om mitt
tråkiga och alldeles mot min vilja uppvexta förhållande till min shekh.
Jag orkade dock ej länge se härpå, utan steg upp och gick bort, gjorde
min vanliga vandring genom _Khamsavi_, förbi _Azhar_ och _Hassanein_,
der jag dock till min förundran ej fann någonting annat, än mycket folk
sittande i cafén, ehuru det i natt var den andra af de 3 betviflade
nätterna _Kadr_.


Okt. 11.

Man höll på att tvätta i dag och jag fann mig nödgad sitta hemma ända
till _'asr_, då en af mina hvita koftaner hade torkat. Då gick jag ut
till _Bokty_, tog penningar och köpte mig nu slutligen ett ur, som
jag så länge varit i behof af. Gjorde sedan ännu en vandring till
_Ghorijeh_ och _Muaijad_. Vid vår aftonfrukost, som var högst tarflig,
var shekh _'Ali_ vid särdeles dåligt lynne och jag förmodade att
orsaken dertill, såsom alltid här till folkets ohumör, var den fatala
penningbristen. Jag ledde talet på den _gibbeh_ han skulle lägga sig
till vid festen, och han berättade nu att han köpt kläde och gifvit
det åt skräddaren samt att kostnaderna voro särdeles stora, belöpande
sig till 200 piaster. Jag kunde verkligen ej spendera på honom mera
från min kassa, som jag sjelf behöfver så väl och som ingalunda är
stor, förundrade mig således blott öfver dyrheten. Vid _esha_ gick ner
till _Azbukijeh_, for att låta vinden och friska luften blåsa bort, om
möjligt, den hufvudvärk och svindel, som plågat mig mest hela dagen.
Köpte på vägen en liten ananas för en piaster och förtärde den; så god
den än smakade mig, tycktes min mage ej väl kunna förtära den, ty den
qvalde mig och jag befann mig särdeles illa. Hela aftonen luktade mina
fingrar deraf liksom våra smultron och ännu följande dagen satt lukten
litet qvar, till och med sedan jag tvättat mig. Af alla frukter bli
dock våra vilda smultron för mig de bästa. Satt mest hela aftonen och
natten hos _Hanafi_. Vid vårt morgonmål berättade mig shekh _'Ali_, som
kom från shekh _Shihab_, att _Sejid Ali_, min gamla betjent, kommit
tillbaka från Alexandria, der han uppehållit sig denna mellantid, och
att han troligen skulle komma hit i morgon. Ater en tiggare, som jag
fått på min fattiga nacke. Gud gifve jag väl vore borta härifrån.


Okt. 12.

Gick kort efter middagen ut till _Prunner_ och fick af honom den
utlofvade listan på mitt tillämnade lilla resapotek, jemte en karta
öfver Egypten och Petreahalfön. Han visar sig i allmänhet särdeles
tjenstvillig och bemöter mig med all möjlig förekommande artighet.
Gick derifrån till _Issef_, som säger sig nu vara färdig att resa till
_Damjat_, för att börja och sluta samlingen af Egyptens foglar för
vårt anatomiska kabinett. Träffade här äfven _Wrede_, som jag ej sett
på lång tid. Gjorde sedan en vandring genom _Azbukijeh_-allén och
började bege mig på hemväg genom _Khamsavi_. Vid förbigåendet vek jag
in i _Kutubijeh_ hos shekh _Mustafa_, som visade mig åtskilliga af här
tryckta böcker, bland andra en anatomi med temmeligen dåliga planscher.
Jag frågade honom liksom förvånad om denna vetenskap vore _helal_
eller _haram_, och han svarade mig, efter en liten stunds tystnad, med
särdeles eftertrycklig och vigtpålagd stämma: _haram_. Han vill packa
på mig både skräp och godt för temmeligen höga priser. Jag kunde dock
ej underlåta att taga af honom en sorts Arabisk geografi i manuscript
för vårt bibliotek, ehuru något dyr och äfven med nymodig stil. Efter
_maghrib_, sedan vi smält maten med en kopp thé, gingo vi ner till
vår _Ghamri_ moské, gjorde der först vår _maghrib_ bön, suto sedan i
ett sällskap af 5 à 6 andra shekher, som satte sig bredvid oss, och
väntade tills _esha_ bönen sjöngs ut från minareten. Vi gjorde så vår
_esha_ bön något afsides från den öfriga församlingen, derpå den under
_Ramadan_ oss åliggande _teravih_ bönen, bestående af 20 knäböjningar
med 10 _tekbirah_, samt derefter ännu 3 knäböjningar, _vitr_, hvilken
senare dock i _Shafi_ och _Maliki_ sekten är något olika med den i min
föregifna _Hanafi_ sekt. Det var ej utan att de täta knäböjningarne,
i allmänhet hela bönen och ceremonin, tröttade mig något samt bragte
mig i svettning. Sedan allt var slut, gjordes handslag med hvar och
en af oss 4 med orden: _akbal allah_, såsom vanligt vid fredagsbönen.
Vi språkade ännu en stund med shekherna och begåfvo oss sedan ut. Jag
gjorde först en temmeligen god spatsertur i _Azbukijeh_-allén och gick
sedan till _Hanafi_, der shekh _'Ali_ satt väntande mig. På hemvägen
stannade vi ännu litet i shekh _Sultans 'attar_-bod och pratade med
honom. Vid vårt nattmål och derefter, då vi drucko kaffe, gnolade
shekh _'Ali_ mycket på sina vanliga gnolord: _ma li siva kar' liba
bika hilah-lain roditto ejjo babin akra'o_, troligen för att öppna
samtalet till en anhållan om mynt, som han sannolikt behöfver till den
i öfvermorgon börjande festen. Han tycktes verkligen vara trängd att
tala, men kom dock ej fram med något. Han talade om allehanda bruk vid
festen, huru man är tvungen att gifva pengar åt de herrars betjenter,
hvilka man besöker, huru hvar och en af en familj, från den största
till det minsta dibarn, kommer sjelf eller frambärs af sin mor och
fordrar högtidsgåfvan, _'adijeh (?)_, som alltid består i penningar.
Omkring detta och andra bruk vid festen vände sig hela vårt samtal, ty
jag kände dem alla från _Lane_.


Okt. 13.

Rörelsen var stor på gatorna, af folk som köpte upp sina förnödenheter
till festen, isynnerhet voro bodarne fulla med salt fisk, som i morgon
hvar och en måste äta och som nu spridde en högst obehaglig lukt åt
alla håll. Barn sprungo omkring och ropade: i morgon är fest, ungefär
såsom hos oss barnen säga: i morgon afton är julafton. Barnen äro
dock till det mesta lika öfverallt i verlden, glada och sorgfria --
mannen måste gå så långa mörka gångar mellan religionens, vetandets och
verldsvillornas daglÖsa labyrinter, för att ändå till sluts, om han
skall lyckas komma till ljuset igen, träda ut genom samma dörr han gick
in, samt längs samma första solljusa väg som han vandrade in i mörkret.
Gubben vet nu först värdera och kan rätt se solens klara och värmande
ljus, sedan han fått trefva omkring i det fuktigt kyliga mörkret.
Men ej allenast barnen tyckte jag fröjda sig här på förhand öfver
morgondagens högtid, äfven de äldre tycktes göra det af hjertans grund,
ej såsom hos oss likt kusken åt smällen; de hade redan i dag användt
omvårdnad på sin klädsel och tagit sina bästa slarfvor på sig. Ty desse
ha ännu ej hunnit in i labyrintens mörker, der det just är likgiltigt
huru den vandrande är klädd. Hvad mig beträffar så har jag ej laggt
mig till något nytt plagg af min klädsel. Jag köpte en dolk i dag, och
gubben, som jag köpte den af, sade sig förlora 4 piaster på detta köp;
han gaf den mig blott som _she lillah ja ramadan_, för den instundande
festen och för att i mig få en kund. Med alla dessa försäkringar tror
jag han bedrog mig på 4 piaster. Jag vandrade litet omkring och kom hem
en god stund före _maghrib_, då jag af shekh _'Alis_ nedslagenhet alla
dessa dagar tvangs att ge honom ännu en guinéa, så nära jag ock härvid
tog mig sjelf. Efter _maghrib_ gjorde jag en tur till _Azbukijeh_
och derifrån hem genom _Khamsavi_ och _Nahhasin_. Gatorna voro i
afton jemförelsevis toma, men folket mycket sammanträngdt i cafén och
isynnerhet i barberarstugor samt badhus. Med denna dags _maghrib_ var
nu _ramadan_ slut, i moskéerna hörde man ej i afton _teravih_ bönen,
icke heller Koranläsning i privathusen. Det var nu i allmänhet tystare,
såsom vanligen äfven om thoredagsaftonen och qvällen före någon högtid.
Nära vid vår port fann jag vid hemkomsten shekh _'Ali_ sittande med
sidenhandlaren _Shihab_ utanför vår _muzeijins_ lilla butik. Jag satte
mig bredvid dem och hörde shekh _'Ali_ vara inbegripen, nu som alltid,
i en berättelse från Koran och dess förklaring, anförande derjemte
_hadither_ af deras profet samt andra språk och visdomsreglor. Vi gingo
dock snart hem.


Okt. 14.

Bittida om morgonen vid solens uppgång kom shekh _'Ali_ upp till mig
och väckte mig från min bästa sömn. Men det var i dag högtid och vi
hade i går kommit öfverens om att gå i _Ghamri_ moskén samt der göra
vår festbön. Jag steg upp, började rusta och kläda mig. Härunder hörde
jag de många _tekbirat_, som utropades af hvarje förbigående under
hans gång till moskén, äfvensom 7 _tekbirat_ från minareten. Jag hann
sålunda ej bli färdig till bön i moskén och blef derföre stilla hemma,
tills shekh _'Ali_ kom tillbaka. Nu upprepades mellan oss de redan om
morgonen vexlade festgratulationerna och andra komplimenter. Shekh
_'Ali_ var klädd i ny _koftan_ och ny _gibbe_ eller _faragijeh (gibbe_
med vida ärmar); klädningen var särdeles vacker, som jag tyckte nästan
för god och rik för en man, som äger alldeles ingenting, utan för
närvarande åtminstone jemte hela sin familj lefver nästan helt och
hållet på min bekostnad. Men fåfängan i detta afseende är här ej mindre
än hos oss, jag får taga mig sjelf om näsan med min förebråelse till
shekhen. Vi åto en god _kahkeh_, drucko kaffe i hans _ka'ah_, gingo
sedan ned och satte oss i portgången. Hit kommo snart våra grannar,
först gubben _Abdallah komashi_ och småningom den ena efter den andra
från _Ghamri_ samt det öfriga grannskapet, så att vi voro ett sällskap
af 10 personer inom en ganska liten stund. Med hvar och en kommande
vexlades den vanliga högtidsgratulationen: _kulli sanah vainta tajib_,
med svaret: _vainta tajib in sha allah_, eller med dess variationer och
andra komplimenter. Bland de gratulerande var äfven vårt stadsqvarters
_shekh elhareh_. Han var en särdeles stor pratare, sedan han helsat och
satt sig vid kaffepannan, ur hvilken han delade ut åt de närvarande,
fick ingen komma till tals utom han. Han hade rest mycket omkring i
Syrien, samt talade vidt och bredt om der begrafna profeter _Moses_ och
_Jesus_ m. fl.; vi blefvo dervid som oftast anmodade af någon bland
de närvarande att recitera _el fathe_ för den eller den profeten,
slutligen för dem allesammans. Vid det han fortfor att tala, kom han
äfven till de kristnas förhållande och ställning i Syrien, huru de
t.ex. i _Damask_ ej fingo rida en häst samt på mångahanda andra sätt
voro tillbakasatta och utsatta för folkets förakt, utbrytande ofta i
handgripligheter. Häröfver fröjdades storligen de närvarande och de
talade om huru förut (och för ej så länge sedan) detsamma gällt här i
Kairo, beklagande att dessa gamla goda tider nu äro förbi. Det plågar
mig alltid svårligen att nödgas stillatigande åhöra sådant tal; det är
upprörande att se detta folks köld och dumma stormodighet mot ett dem
så öfverlägset slägte och dettas religion. Jag dröjde ock derefter ej
länge nere; de började jemka sig bort den ena efter den andra, ehuru
allt nya gratulanter i förbigående kommo in, drucko en kopp kaffe och
gjorde sin felicitation. Jag gick upp i mina rum och började fundera
på listan öfver medikamenter för mitt lilla resapotek. Gick sedan ut
en stund efter middagen. Alla som man nu mötte voro klädda i nya eller
åtminstone i sina bästa kläder rentvättade. Roligast var att se barnen:
gossarne vredo på sin nya _tarbosh_, jemkade på sin nya _sa'bot_,
tittade ner på sina nya gula _bulgha_ eller _merkob_ och gingo stolta
fram på gatan. Flickorna, isynnerhet de små, svängde på sina långa vida
ärmar och sina än vidare byxor. Äfven på de äldre, så väl karlar som
qvinnor, märkte man den förnöjdhet och den stolthet som ett nytt plagg
vanligen inger dess bärare, liksom pockade han på att bli dömd efter
ordspråket: som man är klädd så blir man bädd. För öfrigt såg man dem
nu nöjda sitta eller gå och röka sin pipa, till och med mången ridande.
Ät alla håll hörde man _kulli 'am vainta tajib_ och svaret derpå, äfven
jag gjorde samma gratulation i det jag passerade några grannbodar. Dock
var det ej synnerligen mycket folk ute i dag, åtminstone på den väg
jag följde till _Muski_ och _Azbukijeh_. Det är här, liksom hos oss,
vanligt att tillbringa första dagen af festen hemma i sitt hus och
först andra dagen börja vandra. Jag gick ned till _Azbukijeh_-allén,
träffade der den gamla långa Grekpresten, med hvilken jag gjort
bekantskap uti min snusbod, och satte mig med honom i mitt vanliga
Grekcafé i hörnet af allén. Han är hemma från Drusernas berg, tyckes
vara en god man, talar om sitt land och sitt folk samt roar mig med
sina berättelser, ehuru hans Arabiska låter helt annorlunda än det här
talade språket. Medan vi suto kom en hans bekante, en Kopt, och satte
sig bredvid oss. Vi blefvo så en stund sittande att språka vid vårt
kaffe och vår pipa, då Grekpresten steg upp, men jag ännu blef sittande
en stund med Kopten. Till min förargelse var han nyfiken nog att
fråga mig om mitt land och min religion; oaktadt alla undflykter och
krokgångar blef jag till slut tvungen att säga min _tarika_ vara islam.
Jag gick derifrån en stund efter _'asr_ och vek in i apoteket, der
jag såg några res-apotekskistor för en basha, som voro utomordentligt
vackra. Det var alltännu tyst på gatorna, isynnerhet i _Muski_ och
trakten deromkring. Efter _maghrib_ gick jag ut och gjorde min vanliga
aftontur till _Hanafi_. Öfverallt der jag gick fram var tyst och tomt
på folk, aftonen liknade fullkomligt en juldagsafton hos oss. Bodarne
voro till största delen stängda, liksom under hela dagen, och i följd
deraf var det mörkt på gatorna. Caféna voro ej heller alla öppna,
blott några få och äfven de toma på folk. Jag satt ungefär en timma
hos _Hanafi_, men äfven hans _serirer_ voro toma. Jag hade i allmänhet
hela dagen ganska ledsamt, såsom vanligen hemma hos oss en högtidsdag,
så mycket mera som jag på intet sätt kunde deltaga i folkets fröjd. De
under hela _ramadan_ bannlysta _fanalzerna_ voro framhafda i afton och
man var nödgad bära en sådan.


Okt. 15.

Gick bittida ut och sedan jag vandrat en stund åt _Azhar_ till för
att komma till _Bab el mugavirin_, men ej hittade dit, tog jag en
åsna, som förde mig ut genom stadsporten till den derutanför belägna
begrafningsplatsen. Det var stor trängsel på gatorna af folk, som
strömmade ut och in, till och från denna _karafeh_; vägen och
luften var alldeles höljd i damm. De buro stora långa palmqvistar,
blomsterbuketter samt korgar med mat och förfriskningar. Alla klädda
rent och i sina bästa kläder, gjorde de med sina vackra ståtliga
palmqvistar ett högst vackert hvimmel. På sidorna af gatan stod folk,
som bjöd ut till salu dessa qvistar och blommor, samt bildade så
längs väggarne en vacker trädgård. Ute på sjelfva platsen, dit man
kom fram mellan de stora sandhögarne, var lifligheten och rörelsen
stor. Här satt folket vid sina afledne anförvanters grafvar, dels
under, dels utan något tält eller annat skjul, och bredvid dem de
lejda _fokaha_, som läste sin Koran. Det materiella tycktes dock mera
sysselsätta dessa små kretsar än det religiösa, ty de hade alla sina
matkorgar och sin kaffepanna, samt tycktes förnöja sig mera häraf än
vid åhörandet af Koran. Omkring samlade sig äfven andra fattiga, som
i dag vanligen ej förgäfves tiggde sig till några _kahk_ eller annan
provision. I de större ommurade och med gärd försedda grafplatserna
för familjer suto likaledes _fokaha_, men isynnerhet i shekhers och
_awlijaers_ små kobbor, der de bättre shekherna och _'olema_ voro
församlade samt firade de hädangångna med läsning af Koran. Jag råkade,
då jag steg af och började gå häromkring, först på en sådan liten
_kobba_ och var alldeles färdig att stiga in; men då jag der såg en
stor samling af, som det tycktes, förnäma shekher, hvilka suto vid en
präktig kaffepanna, vände jag om. Jag vandrade nu öfver den stora och
folkfulla _karafen_, som i jemförelse med de andra gömmer de flesta
fromma shekhers och _avlijaers_ ben, samt begaf mig till den lilla byn
_Kaid Bey_. Här gjorde jag först min _zijaret_ hos _Kaid Bey_ sjelf,
i hans vackra, välbehållna moské och _kobba_. Jag hade varit här en
gång förut, men då om natten, så att jag ej kunde se all den ståt och
prakt, som här är nedlagd. Golfvet och en stor del af väggarne äro
inlaggda med hvit och svart marmor, så väl i moskén, som i _kobban_,
hvilken sednare är stor och väldig med hög kupol. Här inne såg jag den
mäktige Mamluck sultanens Koran, i stort, nästan oformligt format, men
med vacker stil och rikt utsirad med guld. Härinne visades äfven 2
stenar med spår af profetens båda fötter i hvardera; de voro naturliga
urholkningar i stenen, liknande fotbladet med dess tår, ej verk af
menniskohand, såsom jag tyckte mig märka i _Tanta_. Den ena stenen
tycktes mig dock mera likna 2 händer och jag tror man äfven sade mig
(i en annan moské) att det skulle vara profetens händer, ehuru min
Cicerone här försäkrade att de båda voro spår efter fötter. Den ena
stenen var täckt af en liten messingskobba, i likhet med _Ka'aba_.
Allt var här ståtligt samt vittnade om de fordna Kairo sultanernas
prakt och makt. Härifrån begaf jag mig vidare inåt sjelfva byn, eller
rättare den förfallna lilla staden, och upphanns på vägen af en
välklädd man, ridande en qvick och vacker åsna. Han helsade mig med
_selam_, gaf sig i samtal med mig och vi följdes åt till en sultan
_Ashrafs_ stora präktiga, ännu välbehållna _kobba_. Vi inträdde
äfven här, liksom i _Kaid Bey_, först i en stor _mosalla_, liknande
en liten moské. Den var alldeles tom, utan _member_ eller annat som
vanligen ses i en moské, och tycktes sålunda ej begagnas till bön.
Allt var dock här väl bibehållet, väggarnes och golfvets mosaikarbeten
vackra och fullkomligt synliga. Den härinnanför belägna _kobban_ var
utomordentligt vacker, kanske den vackraste jag sett, genom dess
imposanta höjd och den enkelhet, som öfverhufvud herrskade i den
stora prakten. Allt var rikligen, i konstiga och mångfaldiga former,
belagdt med mosaik af marmor i brokiga färger samt andra ädlare stenar
och perlemor. Isynnerhet var _kibleh_ särdeles konstfullt arbetadt i
mosaik. Framför sjelfva _maksoran_, hvilken här liksom i _Kaid Bey_
och _Berkok_ var af enkel hvit marmor, står en marmorpelare, ungefär
2 hufvnden längre än jag, med liksom en turban och fullskrifven med
Arabiska, innehållande, såsom våra ciceroner sade, den hädangångnes
historia och dödsår. Man sade att denna pelare var af den salige
sultanens längd och vi förundrade oss öfver det hädangångna slägtets
starka och väldiga kroppsbyggnad. Detta är i allmänhet nästan det
vackraste monument från fordna tider, som jag sett här, äfven ett bland
de bäst bibehållna, ty senare händer ha här ej klumpat något till af
sin uselhet. Härifrån begåfvo vi oss till den längst i Öster af denna
rad belägna, ännu välbehållna _kobban_ och moské-byggnaden af sultan
_Berkok_. Det är en stor, väldig moské, innehållande långa rader af
rum och boningar för alla som höra till moskén. Här tyckes äfven nu bo
mycket folk, ty oss mötte i den lilla porten, som leder in hit, en stor
hop i högtidskläder prydda, till en del särdeles nätta, flickor och
qvinnor. Vi gingo in öfver den stora vida gården till den pelargång,
som är bestämd till bön med dess _mamber_, och på hvars begge sidor stå
2 _kobbor_, en för sjelfva sultanen och hans manliga afkomlingar, en
midtemot för hans gemål och andra qvinnor. För oss öppnades sultanens
_kobba_. Den var stor, väldigt hög och derigenom högst imposant, såsom
äfven för sin stora enkelhet. Här var föga eller intet af granna
mosaikarbeten. I sjelfva grafvens fotställning, hvilken var af den här
till alla grundvalar begagnade, smått pipiga, granitartade sandstenen,
syntes 2 större och en mindre urhålkning. I den lilla var litet vatten,
som ciceronen sade sig hafva laggt dit föregående dagen; han föregaf
att detta vatten, nu blandadt med den heliga sultanens grafs stoft,
skulle ha en undergörande god verkan på sjuka Ögon, eller såsom han
sade: om den sjuke dermed smörjer sina ögon, tager Herren i hans hand
(_rabbona jakhad bido_). Af de 2 andra urhålkningarne hade den ena
större kraft, att förvandla deri öst vatten till undergörande botvatten
för hjertat (_lilkalb_), d.v.s. (som jag tror) för alla slags åkommor
af moderpassion; den andras vatten verkade undergörande och botande
på sjuka och trötta knän. De 2 senare voro nu toma, men af den lilla,
som innehöll litet vatten med tjock bottensatts af damm, tog jag litet
och smorde mina ögon. Vi gingo nu bort, ty i qvinnornas _kobba_, dit
vi tittade in genom ett framförstående trädskrank, ansågo vi, såväl
som våra ciceroner, det ej mödan värdt att gå in. Dessa 3 sultaners
mausoléer, jemte en ännu något aflägsnare belägen, men nu af bashan
till krutmagasin begagnad _kobba_ med moské, äro de enda som blifvit
bibehållna och konserverade. De öfriga, som äro många och ännu i sitt
förfallna tillstånd imposanta, begagnas till stall för kameler, då här
packas upp och aflastas varor, komna ifrån och gående till _Suez_, samt
till boningar för deras drifvare och dessas familjer, eller äro de utan
all omvårdnad lemnade till sitt förfall. Men huru väldig är ej ännu
denna grafstad, huru öfverträffar den ej vida den ömkliga _karafeh_,
de brokigt utmålade _kobbor_ och bönehus, som Kairos nuvarande eller
senast hädangångna slägte uppfört åt sina helgon och vördade shekher
på platsen _Mugavirin!_ Det var hit jag redan de första dagarne af min
vistelse i Kairo begaf mig, och denna grafstad har jag sedan alltid
betraktat med stort nöje från höjderna häromkring; sedan har jag så
ofta hört Européer tala om den och kalla den Kalifernas grafvar.
Utkomne på den härinvid liggande ökneslätten, skilde jag mig från min
följare. Han var en bland de Araber, som tala Turkiska och som jag
alltid så mycket fruktar, emedan de alltid tala till mig på Turkiska,
då de på min Arabiska igenkänna mig för en utlänning, och jag då ej
kan svara dem tillbaka på Turkiska. Sedan jag gjort en liten tur,
vände jag om på den väg han tagit, gerad till _Babennasr_. Här var
folk på grafvarne till lika stort tal, som på andra begrafningsplatser
och isynnerhet på sjelfva vägen, som går härigenom. På sidorna af
den voro tält uppslagna till cafén, och i dem dansade _khoval_ - för
öfrigt de vanliga folkförlustelserna af kava, sångare &c. Trängseln
var här så stor, att jag knappt kunde komma fram på min åsna. Jag
lyckades dock slutligen tränga mig igenom folkmassan och kom hem en
stund före middagen. Sedan jag hemma hvilat och ätit med shekh _'Ali_,
som varit ute hos sin hustru (hvilken åter jemte sin syster, liksom
alla Kairos qvinnor, tillbragte största delen af dessa dagar i eller
vid sina anförvanters grafvar), begaf jag mig åter ut en stund efter
_'asr_ och gick till _Köhler_. Jag fann honom ej hemma, men blef dock
sittande i hans rum med hans mor, att språka om hennes yngre, från
Alexandria med den Ryska briggen afresta son, hon på Italienska och jag
på Franska. Snart kom _Köhler_ sjelf hem och ehuru han sade sig vara
alldeles nedslagen och sorgsen öfver sin hunds i dag morgon timade död,
tyckte jag honom dock vara vid särdeles godt humör. Snart kom ock hans
Engelska språklärare _Hamilton_ och jag lemnade dem snart. Härifrån
gick jag till _Azbukijeh_, till den Engelska skolan för att fä mig en
liten Engelsk bibel. De många portvaktare, som stodo här, frågade med
folkets vanliga frågvishet hvad jag ville och hvem de skulle anmäla
hos _elkhavage elkebir_. Då jag slutligen sade mig behöfva böcker,
förde de mig till en _mu'allim_ i skolan. Skolan var stor och vacker i
Engelsk stil. Jag fick ej här hvad jag ville och blef slutligen uppförd
till den stora herren _Lieder_. Jag talade till honom Tyska, emedan
jag visste detta vara hans modersmål. Han tog mig äfven på mitt språk
för en Tysk, tills jag på hans frågor upplyste honom om att jag var
Finne. Talet föll på lärda ämnen in orientalibus, hvari han tycktes
vara något hemma. Jag satt en lång stund hos honom och han förekom mig
artig, dock tycktes det mig att äfven han, såsom jag någon gång förr
märkt hos en reformert kyrkolärare, hade en stor portion affekterad och
inöfvad enkelhet. Han förebrådde sin gode vän _Fresnell_, hvars fru
lefver i hans hus, för det ringa han åstadkommit i sitt författarskap
samt för hans Fransyska flygtighet och ostadighet att hasta från ett
till annat; prisade deremot storligen _Lane_, och sade honom, hvilket
jag redan länge förmodat, nu vara sysselsatt med utarbetandet af ett
Arabiskt lexikon, hvars like ej skulle finnas i något språk, enligt
_Lieder_. Han talade vidare om huru Petreiska halfön, oaktadt alla
dess förtjenstfulla beskrifvare, ännu behöfde undersökas. Hvad som
förundrade mig hos denne man, liksom hos andra Européer här, var att
han ej talade bättre Arabiska, ehuru han länge varit här och äfven
vinnlagt sig derom. Han gaf mig en liten Engelsk bibel, som jag
önskade, och tog ingenting för den, emedan den var begagnad. Härifrån
kom jag gerad hem och det var äfven tid dertill, ty det hade redan
lidit närmare _maghrib_. Gjorde vid _esha_ en liten spatsertur till
_Azbukijeh_ samt derifrån tillbaka genom _Khamsavi_ och _Nahhasin_. Det
var särdeles tyst och tomt på gatorna, blott i några få cafén syntes
folk.



Okt. 16.

Gick ut några timmar före middagen och tog nu vägen upp åt citadellet.
Bodarne, som i förgår alla, i går de flesta, varit stängda, voro
nu till största delen åter öppnade och folket tycktes nu småningom
komma tillbaka till sitt vanliga lif före _ramadan_. Uppkommen till
citadellet kunde jag ej hålla mig från att åter gå in i den ståtliga
moské, som bashan håller på att bygga, och fröjda mig såväl öfver
den vackra alabastern, hvarmed väggarne och kupolerna beklädas, som
öfver den präktiga utsigten. Jag dröjde dock ej länge förän jag gick
tillbaka och vek in på sjelfva citadellgården, der en stor hop soldater
vräkte sig längs väggarne, väntande order möjligen af bashan till en
parad eller annat. Jag gick åter ner till _Romeile_, der gungor funnos
(dock ej till så stort tal som i går vid _Babennasr_), jemte andra
förlustel ser och mycket folk var församladt. Jag gick häri genom
utan att stanna, vek af inåt qvarteret och kom slutligen genom porten
_Gabr ettavil_ ut på _Sejide Nefises_ begrafningsplats. Äfven här var
mycket folk församladt, gungor och andra förlustelser funnos, sötsaker,
matartiklar, småsaker och grannlåter voro utlaggda till salu, dock ej
i så stor skala som vid _Babennasr_. Jag gick förbi grafvarne, i och
invid hvilka qvinnor och karlar suto med kaffepannor och matkorgar,
tillbaka till _Romeile_. Besåg bashans lilla menageri af några vargar
och lejon samt en vildkatt och begaf mig i sakta mak tillbaka. I
_Ghorijeh_ såg jag huru en liten, kanske 15-årig, Arabpojke ovettades
på en _nosrani_, som jag tror en Jude, för det han ridande en åsna i
förbifarten hade stött Araben. Han gick på alldeles förfärligt med
sitt ovett och hotade att reta upp _el muslimin_ mot honom. Juden stod
alldeles tyst, jag vet ej om af rädsla eller af förakt, och visade sig
lugn, men det gjorde mig ondt att se honom, såsom jag å andra sidan
ej kunde annat än skratta öfver Arabens dumma högmod och putslustiga
grötmyndighet, ty han visste sig vara säker och ej behöfva frukta en
Jude. De usla Araberna här taga sig ännu då och då en min af sin gamla
myndighet, liksom den nya bandhunden, när han händelsevis slipper lös,
kniper sig ett får tills han blir rätt qväst. Likväl äro de här qvästa,
såväl af Turkar, som pä sätt och vis äfven af Frangerna. Vid _Nahhasin_
stannade jag och såg på en Turkisk qvacksalvare, som satt på gatan
med ett litet bord framför sig, fullt af små bleckdosor innehållande
medicamenter. Han var omringad af ett stort antal patienter, isynnerhet
qvinnor, som en efter annan bad honom titta sig i ögonen. Han tog mest
af en större bleckdosa, som innehöll en halfflytande smörja, med sitt
pekfinger och smorde dem in i ögonen; eller gaf han sitt medicament
i en liten tom bleckdosa i pulver- eller annan form, som jag tyckte,
åt dem han ansåg kunna betala litet bättre. För öfrigt tyckte jag han
antog samma vigtiga min som våra Eskulapii söner, ty med en hastig
blick på patienten låtsade han genast förstå sjukdomen. Jag tänkte på
mig sjelf, att äfven jag kanske komme en gång att sitta så på gatan,
utbjudande mitt qvacksalveri, och bemärkte nu på förhand huru ungefär
en muslim qvacksalvare hade att bete sig. Jag kom hem ganska trött, och
det granatäpple jemte dadlar, som jag åt vid min hemkomst med en liten
bakelse, smakade mig särdeles väl.

Efter _maghrib_ suto vi och språkade om skilsmessan mellan vänner,
ty shekh _'Ali_ börjar nu misstänka att jag har någon resa i hågen,
såsom ock fallet är. Vid _esha_ gick jag ut och gjorde en tur omkring
_Azbukijeh_-allén, som nu var belyst af den lilla månskifvan, särdeles
klart och ljufligt.


Okt. 17.

Gick bittida ut på bestyr, först till en _kaffasi_ för att beställa
mig en _kaffas_ till resan. När jag kom ut derifrån hakade _Sejid
Ali_ i mig och uppehöll mig på gatan med de vanliga komplimenterna
samt berättelser om hans färd till Alexandria &c. Vidare gjorde jag
en förfärligt lång vandring upp till _Tailon_, invid hvars moské man
sade mig skulle finnas pistolbälten. Jag stannade här i en liten bod,
satt länge språkande och ventilerande med 3 à 4 gubbar, utan att
dock få hvad jag önskade. Detta var för öfrigt en nästan alldeles
okänd trakt för mig, jag vet mig ej mer än en gång färdats här fram
med åsna. Öfverallt såg man förstörda hus och ruiner, i bredd med de
fula röd- och hvitrandiga Turkhusen, men i jemförelse med trakten af
_Sejide Zejneb_ färre hus af en äldre, ännu god smak. Med oförrättadt
ärende kom jag härifrån gerad hem närmare middagen. Sedan jag språkat
litet med shekh _'Ali_, gick jag åter ut och lägrade mig i mitt gamla
middagscafé hos Greken i _Azbukijeh_. Medan jag satt här, slog sig ned
vid mig en Kopt, som kände mig från den dag jag var i _Masr el 'atika_,
för att begära tillstånd att se Nilmätaren. Han satt länge språkande
med mig och samtalet gällde först vetenskapens förfall i Kairo. Härmed
mente han hufvudsakligen _elilm elrohani_, en slags trolldomsvetenskap,
hvari han sade att ännu i hans ungdom en _Maghrabi Hagi 'Omar_ här
hade utmärkt sig. Han hade sjelf sett honom förvandla papper, som han
hållit i sin egen hand, till silfver, jemte andra underliga saker. Det
var, trodde han sig veta, med sådana konster som Kairos gamla herrskare
bestridt sina kostnader och samlat sina skatter. Det var skada att
sådana ej funnes nu och att ingen vinnlade sig om dessa vetenskaper.
Hans far hade varit läkare och arbetat i kemin, detsamma var hans
broder nu äfven; om han här skulle finna en sorts hvit antimon, så
mente han sig kunna göra silfver och allehanda goda saker. De som nu
visste hvar guld och silfver funnes i bergen, vore Frangerna, hvilka
resa omkring och taga åt sig dessa ädla metaller, men lära ej andra
hvar de finnas. Sålunda tyckas de kristna Kopterna här fullkomligen
dela sina Arabiska landsbröders fördomar. Han var foröfrigt nu utan
tjenst, sedan det behagat bashan att indraga hans och en annan hans
kamrats göromål i divan, frågade mig derföre om jag visste någon, som
kunde ha behof af och employera honom. Tiden hade härunder lidit öfver
_'asr_, jag steg upp och gick hem. Efter vårt _maghrib_mål gick shekh
_'Ali_ och jag ut till hans svåger, _Hagi Khalil_, en gammal man,
kanske omkring 70 år, som sett Fransmännens tid här och hade mycket
att berätta derom, äfvensom om andra små politiska förhållanden, t.ex.
Grekernas krig mot Turkarne. Han instämde med så många andra här i
stora loford öfver Fransosernas välde, öfver deras rättvisa, samt den
jemlikhet, de iakttagit mellan muslim och kristen. Härigenom leddes
samtalet på Frangerna i allmänhet och båda instämde i stora loford
öfver dessa, ehuru då och då ett glåpord undföll dem. Vore någonstädes
ett Frangiskt välde i den muslimitiska verlden välkommet, så vore det
isynnerhet här i Kairo. Härunder försummade ej shekh _'Ali_ att på
mellanstunderna berömma mig för gubben, att tala om min karaktär m.m.
Det är i allmänhet mycket brukligt här, såsom jag ofta haft tillfälle
att erfara; men det är ett högst förargeligt och generande mode. Vi
drucko dugtigt kaffe, mer än jag egentligen förmådde och rökte likaså
dervid; men för öfrigt fann jag mig högst trefligt.


Okt. 18.

Gick ut på förmiddagen och gjorde en vandring genom _Sok esselah_,
der, hvad jag ej förut vetat, hölls en stor _sok elgum'a_. Här var
mycket folk som handlade, bland andra äfven mycket Beduiner, livilkas
språk, utseende och hela beteende är helt annat än Kairo-boernas. Jag
råkade här ut för en gubbe, som hade ett dåligt och fult skrifvet nytt
manuscript, _Sejid elbedawis_ lefvernesbeskrifning. Jag kunde dock ej
hålla mig från att taga det, ehuru det ej behagade mig och äfven var
något dyrt. Jag vandrade här temmeligen länge omkring under sultan
_Hassans_ moské, längs hvars vägg en stor hop Tatariska _Bokhara_-boer
hade bredt ut sina småsaker till salu. Jag tyckte mig bland dem
igenkänna några från _Sejid_, men min Moskovitiska _Bokhara-_bo, som
jag handlade thé af der, fann jag ej. Härifrån gick jag åter ner till
_Surugijeh_ och stannade i en liten sadelmakarebod, för att beställa
mig ett pistolbälte. Det dröjde mycket länge förän jag kunde förklara
allt för mannen, huru jag ville ha det, ty vi resonnerade närmare en
timma. Som han såg det nyssköpta manuscriptet i min barm, tog han mig
för en af _ahl elkoran_, som han sjelf sade, och lofvade derföre göra
bältet för hälften billigare än åt någon annan. Sedan vi slutligen
kommit öfverens om priset och arbetet, gick jag och gjorde vandringar i
_Davadijeh_ samt andra deromkring belägna trakter, för att få tiden för
fredagsbönen till slut. Härunder stannade jag framför 2 små pojkar som
slogdes. Omkring dem suto 6 à 8 andra, mest mindre pojkar, bland dem
dock en större, som 4 eller 5 gånger steg upp och skilde de kämpande
åt med en palmkäpp, med hvilken han slog dem verkligen hårda slag.
Men det halp ej, så snart han lemnade dem, voro de åter hår ihop. De
voro förfärligt argsinta, såsom jag ofta förut haft tillfälle att se
bland barnen här, refvo och ryckte hvarandra så att fradgan stod dem
i munnen. Sedan gick jag vidare och träffade ihop med _Amin Agha_,
som uppehöll mig länge på gatan med prat. Till min stora förundran
frågade han mig om jag ej plägade gå i moskén för att göra bön, och då
jag bejakade det, fann han intet anstötligt deri, utan filosoferade
länge och väl om att Herren var en, samt att vi alla gerna kunde gå i
hvarandras helgedomar och dyrka honom. Han visade i allmänhet, ehuru
sträng muslim, en tolerans och ett fritänkeri, som jag ännu ej funnit
hos någon.


Okt.19.

Gick bittida ut om morgonen för att, liksom hela det öfriga Kairo, se
på processionerna med _Kisveh_ och _Mahmil_, som i dag fördes ner ifrån
citadellet till _Hassanein_. Öfverallt der jag gick fram voro stora
skaror af gapande folk, dels spatserande, dels sittande i bekantas
bodar och cafén, eller äfven på sjelfva gatan. Trapporna till de
moskéer, som lågo i vägen, voro fullsatta med qvinnor, äfvenså till
stor del taken. Jag fick länge spatsera omkring och vänta förän sjelfva
processionen kom. Härunder roade mig storligen en skara små gossar, som
gingo omkring för att uppspana kristna, ansätta dem och fordra pengar.
Jag såg huru de attaquerade en Jude, som de fingo tag på inne i ett
qvarter. Anföraren för hopen ropade sina följare tillsammans med: _ja
olad elhareh ja gid'ar nosrani fi horetna_. Härvid lupo de tillsammans
och ansatte den svartturbanade mannen, som tog sin tillflykt i ett
magasin, hvars ägare, jemte några andra bredvid belägna bodars ägare,
drefvo bort pojkarne med käppar. Jag såg äfven några Franger, som gingo
här fram, men de fingo gå i fred, så mycket jag kunde märka. En Frang
är här dock helt annat än en _nosrani_, man tyckes till och med ej
vilja ge honom detta namn. Detta ger man vanligen blott åt här boende
Greker och Armenier, klädda i orientalisk kostym. Slutligen, sedan jag
spatserat upp och ned kanske 2 timmar, började sjelfva processionen,
föregången af 2 halfnakna, blott med korta, alldeles nedsmorda
kortbyxor skylda män, bruna och, som jag tyckte, med olja smorda på
sina kroppar. De stannade då och då framfor någon bod och, tror jag,
utöste ovett mot hvarandra för 5 fadda. Jemte dem följde den vanliga
skaran af tjufpojkar. Få något afstånd efter dem följde militär,
föregången och förespelad af trummor och filipipare, med hvilka äfven
följde en tambourmajor, ganska prydligt svängande sin staf. Efter dem
musikkorpsen, bestående blott af horn, mest bashorn, en oändlig mängd
klarinetter och med bjellror fullsatta skrammel-halfmånar. De voro
nu tysta för filipiparne och trummorna, som allena spelte marschen.
Härefter följde soldaterne, _nodsam_, till stor mängd. Efter dem kom
sjelfva _Kisveh_, hoplaggd i sex stora packor, hvarje packa på sin
åsna. Öken voro af sämsta slag och ej på minsta vis utstyrda, packorna
åter lågo på en brädskifva på åsneryggen. Äfven karlarne, som ledde
åsnorna och höllo i packorna, voro af sämsta och ruskigaste slag. Efter
dessa packor af svart dyrbart sidentyg, utbroderadt som det tycktes med
språk ur Koran (hvilka dock nu, såsom vid hoppackningen vända inåt,
ej voro synliga), kom sjelfva panelningen, antingen vid golfvet eller
taket af _Ka'abeh_, bestående af långa stycken af samma tyg, rikt
utbroderade med Koranspråk i guld, t.ex.: _la illaha illallah_ &c.
Dessa stycken voro uppburna på stänger, laggda i halfbågform, hvardera
ändan på sin åsna. Härefter kom nu sjelfva _Ka'abe_ kupolbetäckning,
i kupolform uppburen på en dertill gjord ställning, öfverträffande
de föregående styckena i prakt och vackert arbete. Den var särdeles
rikt utbroderad i guld, i röda och gröna färger. Arbetet var verkligen
utmärkt och det vackraste jag sett af det slaget. Härefter kommo nu
shekher, som i sin klädsel voro ganska enkla, på intet sätt utmärkta,
utan fastmer af det sämre slaget. De ropade, hufvudsakligen den ena,
oupphörligt _sallo 'ala nnebi ja ommat annebi_, jemte andra loford
och välsignelser öfver profeten. Allt som dessa särskilda stycken
avancerade framåt, skockade sig folket deromkring för att beröra dem
med handen och sedan med den bestryka ansigtet. Härvid frågade de
föga efter de ofta dugtiga slag de fingo af soldaterna, som gingo
omkring dem, för att skydda de kostbara och heliga styckena för folkets
klåfingrighet, kanske äfven smutsiga finger. De togo gerna utan knot
emot slagen, för att få beröra helst yttersta randen af tygen. Framför
de första packorna af _hisveh_ red en officersperson och efter det
sista stycket 8 à 10, alla klädda i sina guldbroderade röda tröjor.
Härefter var ett stort mellanrum, först efter kanske 5 minuter kom en
hög trädställning, ungefår trekantig, gående på 2 medar samt hel och
hållen behängd med en grön sidengardin. Högst uppe på denna ställning,
liksom på ett takröste, stod en man, som hann upp till andra och
tredje våningarne af husen. Rundtomkring, isynnerhet på ena sidan der
gardinen var uppslagen, stod mycket folk på trädspirorna, som gingo
parallela med medarne, äfvensom på sjelfva medarne. Denna gardin,
liksom alla andra heliga stycken hvilka följde med i processionen,
berördes flitigt ej allenast af det på gatan stående folket, utan
äfven af folk, isynnerhet qvinnor, som var hoppackadt i fönstren och
på taken; dels med sina händer, dels med shawlar berörde folket dem,
isynnerhet det stycke, till hvilket man lättast räckte i anseende
till dess höjd. Hela denna ställning, som var en särdeles stor koloss
och hvars mening jag hvarken sjelf förstod eller sedermera genom
efterfrågningar kunde få reda på, drogs af de pojkar, som så modigt i
dag snokat efter kristna i qvarteren. Det var nu en alldeles förfärlig
hop af dessa pojkar, som satte denna koloss i rörelse, under förfärligt
skrik och hojtande. Det behöfdes ock verkeligen denna mängd, såväl
för den tunga kolossen sjelf, som för det stora antal på den stående
menniskor. Efter denna ställning kommo långa rader af allehanda
_dervisher_, samt sig så kallande _avlija_, fromma och religiösa män,
hvilka sjöngo oupphörligt: _la illaha illallah_, eller andra språk ur
deras religion. Deremellan såg man besynnerliga figurer, utspökade på
mångahanda sätt, med turbaner vridna på ett eget vis, samt med andra
underligheter och bjertheter i sin klädsel. Det tyckes alltid höra
något maskradaktigt till de heliga processionerna här. Slutligen kom
härefter den helige _Mahmil_, en bild af den _taktravan_ eller täckta
bärstol, i hvilken fordomdags sultanen eller sultaninnan plägade
åtfölja vallfärdartåget till Mekka. Nu går den tom dit på en kamelrygg.
Kamelen som bar den var ett vackert, utvaldt ök, grannt utsiradt
med bjellror och andra grannlåter. Så voro äfven de kameler, som
omedelbarligen följde härefter, och bland hvilka den första bar shekh
_El gamal_, den underliga, halfnakne _maghrabi_guhhen som oupphörligen
nu, såvälsom under hela taget till Mekka, runkade sitt hufvud i afmätt
takt. Efter honom en annan man, som jag tyckte en Turk, äfven till
kamel och runkande sitt hufvud, men tydligen ännu en nybörjare i
konsten och en klåpare. Efter dem kommo 4 à 6 kameler, som buro musiken
och musikanterna, stora tympaner och de skrikande _bokk_. Härmed var
nu det egentliga tåget slut, såsom jag vill minnas. De tågade alla i
långsam marsch till _Hassanein_, dit äfven jag begaf mig på en omväg.
Jag gick dock ej in, i anseende till den stora trängsein, utan begaf
mig till _Jusuf_, åt hvilken jag åter gaf en guinéa för hans resa till
_Damjat_. Här träffade jag en bland de slynglar, som bashan skickat
till Europa för att bildas, denne till mekanikus, och som kommit
tillbaka halfbildade samt tusendefalt värre än de gått. Denne hade
hufvudsakligen vistats i Wien och talade Tyska, ehuru han under sin
8-åriga vistelse der ej kunnat afslipa de barska Arabiska strupljuden.
Talet föll på _Mahmil_-processionen i dag och det var ej utan stor harm
jag hörde honom fördömma och håna dessa hans religions bruk, samt kalla
dem dumt tyg. _Josefs_ mor och styffar, båda Tyskar, frågade om ett och
annat dithörande, men han kunde ej förklara dess betydelse. Då gjorde
jag det samt började med skonsamhet och försonande tala om islams
ceremonier; nu måste, åtminstone för skammens skull, _Hassan_ börja
hålla med mig. Jag kom hem särdeles trött efter mina långa vandringar i
dag och blef derföre hemma ända till _maghrib_.


Okt. 20.

I dag började vi åter vår _Alfijeh_ efter flera dagars lättja. Jag blef
hemma den öfriga dagen för att vänta min lille _Mohammad effendi_, min
gamle skriflärare, som jag i går träffade vid _Mahmil_-proccssionen
och som då lofvade komma till mig vid middagstiden. Jag väntade ända
till en timma före _'asr_, men förgäfves. Vid denna tid kom shekh
_'Ali_ hem från _Bolak_, dit han varit för att köpa hvete. Han mådde
illa och under det vi suto här fick han ett anfall af frossa. Ehuru
han frös och darrade i hela sin kropp, kunde han dock ej underlåta att
göra sin middagsbön. Han skälfde derunder i hela sin kropp och skägget
skakade dugtigt, hvilket såg högst roligt ut. Denna sjukdom ansåg han
som förklaring på en dröm, den han haft i natt. Jag gick nu ut och
begaf mig till _Surugijeh_, för att se huru långt mannen var kommen
med mitt pistolbälte. Han hade det ock under arbete, men jag kom just
i lagom tid för att ännu Förklara för honom huru jag ville ha det. Ty
oaktadt jag härom dagen närmare en timmas tid stått och ventilerat med
honom, samt gifvit honom ritning på huru jag ville ha det, hade han ej
förstått mig. Jag förklarade mig nu ytterligare kanske en halftimme för
mannen, som just höll på med arbetet. Han var begripligare och tycktes
fatta min mening. Härefter gick jag till kansliet, men fann _Köhler_
upptagen af göromål. Satt derefter en stund i Grekcafét i _Azbukijeh_
och kom hem någon timma före _maghrib_.


Okt. 21.

Var två gånger upp till sadelmakaren i _Surugijeh_ och krånglade med
honom om mitt pistolbälte; ehuru jag förklarade och ritade för honom
samt han sade sig förstå och lofvade göra efter min önskan, så hade
han, när jag efter _asr_ kom dit andra gången, dock gjort efter sitt
eget hufvud. Men det är svårt, nästan omöjligt, att få folket här
till att gå in på något nytt; såsom far och farfar gjort, så måste
ock sonson göra. Gick sedan ner till kansliet och satt en stund hos
_Köhler_. Han berättade en underlig historia, som passerat med en på
landet boende Fransos. Denne hade nemligen kommit i träta med byns
chef, som beskyllde honom för att gömma rymmare i sitt hus, samt
fordrade att få komma in och söka. Fransosen pockade på sin rätt såsom
Frang, att släppa ingen in i sitt hus mot sin vilja. Efter något
krångel skickade chefen sina män dit, tog Fransosen, bastonnerade
honom under fotbladen och genomsökte hans hus, utan att finna någon.
Denne Fransos hade förut varit i pashans tjenst och sålunda redan
förlorat sitt skydd såsom Fransk undersåte, lefde nu på landet, plöjde
och sådde jorden i Arabisk drägt, såsom en Fellah. Det oaktadt kom
Franska konsuln direkte hit från Alexandria för denna sak och fordrade
upprättelse af pashan. Sedan konsuln 3 gånger på en dag varit uppe hos
honom i citadellet, måste pashan slutligen beqväma sig att gå in på
följande vilkor: han skulle ur landet exilera bychefen och dennes män
samt betala 30,000 piaster, hvilket sistnämnda isynnerhet skall hafva
kostat på honom, och som han troligen ej beviljat åt någon annan än
Franska eller Engelska konsulen. Jag talade här med _Amin Agha_, att
han skulle underrätta sig om kameler och karavan till _Sinai_. Efter
_maghrib_ gick jag åter ut och gjorde en spatsertur i det härligaste,
ljufvaste månsken.


Okt. 22.

Gick om morgonen ut till kansliet, för att råka _Amin Agha_ och höra
hvad han uträttat i Grekiska klostret. Jag träffade hvarken honom eller
någon annan der, ty de hade alla begifvit sig ner till _Bolak_ for
att taga emot generalkonsuln _Fock_, som anländt hit i dag. Jag gick
då och satte mig i _Azbukijeh_ för att få tiden till slut. När jag
kom tillbaka, fann jag både _Amin Agha_ och _Köhler_. Den förre hade
varit dit jag bett honom gå och bad mig komma tillbaka vid _'asr_, då
vi båda skulle bege oss till klostret för att tala med _vekilen_ och
_gammalen_. Då jag gick ut derifrån träffade jag _Wrede_, som sade att
_Prunner_ ville tala med mig. Framkommen till _Prunner_ sade han mig
att doktor _Schlederhaus_ nu var här och jemte den Österrikiska målaren
färdig att inom några dagar anträda en resa till öfra Egypten, samt att
de önskade få mig med sig. Den gamla lusten att komma dit upp rörde sig
åter i mig och jag lofvade lemna honom svar i afton, ehuru jag redan
nu inom mig sjelf var besluten att resa med dem. Jag gick snart bort
samt sprang omkring i _Muski_, villrådig och upprörd i mitt inre af
obeslutsamhet. Slutligen gick jag hem, satt en stund och lugnade mig.
Närmare _'asr_ gick jag till sadelmakaren i _Surugijeh_. Jag fann honom
sysselsatt med att omsider sluta arbetet på mitt pistolbälte. Han bad
mig vänta tills det skulle bli färdigt. Jag satte mig i ett närbeläget
café och sedan jag der tillbragt omkring en timma, satt jag ännu i hans
bod kanske en timma, föran jag slutligen fick mitt bälte, som, med
allt det krångel jag haft, ändå blifvit något helt annat än jag velat.
Men hvad skall man göra? man måste i sådana saker foga sig efter de
oförståndiges och envises hufvuden. Vid _esha_ gick jag till _Prunner_,
hvarest samlades ett stort sällskap Italienare och Tyskar, bland de
sednare äfven den Wienska målaren, men icke _Schlederhaus_. Jag satt
der någon timma och gick så hem.


Okt. 23.

Gick till kansliet, lemnade der i min _sahhara_ åtskilliga böcker och
tog derifrån andra småsaker. Såg åter ett slagsmål; jag tror man hade
fått tag i en tjuf och höll nästan på att slå ihjäl honom, Men en stor
skara qvinnor kommo emellan och skilde litet åt de kämpande, så att
tjufven slapp att rymma. Satt härefter en stund i Grekcafét, och gjorde
några små uppköp för min resa till öfra Egypten. Om aftonen gick jag
åter ut och gjorde en liten spatsertur i månskenet. I dag och dagarne
förut var här ett stort antal resande Engelsmän, som äro färdiga att
afgå till Indien.


Okt. 24.

Vid kaffet talade shekh _'Ali_ om huru Tscherkesserna togo allt
mera land af Ryssarne samt segrade öfver dem, äfvensom att en man,
shekh _Mohammad_ från Mekka, 3 särskilda gånger dertill uppmanad af
profeten vid sina _zijaret_, nu befunne sig ibland Tscherkesserna och
förde dem till seger; han skall vara en stor undergörare, ställa den
fiendtliga hären ofta liksom omringad af en mur åt alla håll o.s.v.
De skola till och med återtagit Tiflis med en krigslist, sålunda att
hela muslimhären klädt sig i fårskinn och krupit på alla fyra fram ini
staden, ledda af herdar, sålunda föreställande en fårahjord. Härom
talades vidt och bredt, dock tycktes shekh _'Ali_ anse historien
om soldaternas förklädnad för en dikt. Gick på förmiddagen ut till
_Muski_, träffade mina båda reskamrater i _Pinis_ hus och talade med
dem en stund om vår snart instundande resa. Handlade några småsaker
af _Pini_, hufvudsakligen krut. Gick härifrån till _Köhler_, som jag
erfarit ej skulle må rätt väl. Jag fann honom ock liggande på sin
säng i en börjande intermittent feber. Medan vi suto här, kom äfven
_Timofejeff_, nu omklädd i Europeiska kläder, fjeskig och litet
förbryllad, liksom alltid sedan han blifvit utnämnd till sekretär
hos konsuln. Hans egentliga tjenst tyckes dock bestå i att springa
och bestyra, samt ställa konsulns hus i ordning, ej stort bättre än
en vanlig betjents. Men nu småningom börja ju ock alla tjenster gå
derpå ut, att hvar och en skall vara liksom betjent hos sin förman.
Derföre börja äfven alla egentliga betjenter och hötel-gar?oner bli så
högfärdiga och öfvermodiga, ty de äro lika goda som andra tjenstemän,
till och med mycket friare; ty de passa upp alla som betala dem, och
behagar dem ej en herre, kunna de lätt få en annan, då deremot en
tjensteman i staten, som man säger, sällan duger till mer än ett embete
och engång afsatt derifrån har svårt att finna ett annat, hvartill
han passar. På eftermiddagen gick till min _kaffasi_ för att få min
_kafas_. Den var ock, efter 4 dagars lögn, nu färdig, ehuru efter det
vanliga modet och betydligt större än jag önskat den. Men det är nu
engång omöjligt att här få folket till att göra någonting på nytt sätt
eller annorlunda än de lärt af sina fäder. När jag kom tillbaka fann
jag shekh _'Ali_ sittande med shekh _Ibrahim_ hos vår _Muzeijin_. Jag
satte mig invid dem, men vi stego snart alla 3 upp, gingo upp i shekh
_'Alis ka'ah_, drucko kaffe der och språkade. Shekh _Ibrahim_ tycktes
gläda sig öfver den vackra _ka'an_, och detta åter gladde shekh _'Ali_
särdeles, så att han sedermera ej kunde underlåta att påminna mig
derom, liksom bos oss frun gläder sig öfver en väl lyckad kräm, som hon
gjort. Gjorde sedan en liten tur till kanalen och efter _maghrib_ en
tur till _Azbukijeh_ i det ljufvaste månsken och den ljummaste luft.
Egypten är dock ett herrligt land och med rätta säga de gamla Arabiska
författarne, att Herren välsignat det framför alla andra i verlden.
Föga nog torde Italien komma upp emot det. Så hade jag fått slut på min
33:e födelsedag. Min nästa födelsedag, hvar skall jag öfverlefva den
och huru månne då verlden se ut i mina ögon?


Okt. 25.

Gick på förmiddagen ut för att göra min uppvaktning hos vår nyss hit
anlända generalkonsul _Fock_. Han träffades ej i dag, emedan han
begifvit sig upp till pashan. Vandrade så litet omkring, tills jag fick
slut på tiden för fredagsbönen. Träffade på gatan shekh _Isa_ från
_Gemelijeh_, som var särdeles artig och vänlig samt särdeles rikligt
upprepade: _vahashtinna_ &c. Förde böcker tillbaka till _Prunner_ och
träffade der min blifvande reskamrat doktor _Schlederhaus_. Suto här en
stund och talade om åtskilligt rörande resan. Gick efter _maghrib_ ut
med shekh _'Ali_ till _Azbukijeh_ och satt en stund hos _Hanafi;_ der
firades i afton en _molid_ för shekh _Sejid Ali Bekr_ i tält, uppslagna
på sidan af den breda gatan.


Okt. 26.

Var om morgonen hos _Bokty_ och tog penningar; derifrån gerad till
_hotel d'orient_ för att träffa vår nye generalkonsul. Han var
ännu ej uppstigen, hvarföre jag satt en stund hos _Timöfejeff_.
Det är underligt att se huru barnslig han ännu är. Han var i dag
utomordentligt artig och hjertlig, fordrade oupphörligen af mig
försäkringar om min fortfarande vänskap för honom och att ingenting
kommit emellan som stört den. Nu var konsuln uppstigen och jag trädde
in. Han emottog mig med artighet och jag blef länge sittande der att
språka om allehanda likgiltiga ämnen. Till sitt yttre såg han något
medtagen ut. Vid det jag kom ner ifrån honom mötte jag _Schlederhaus_
i porten, gick med honom upp och dröjde temmeligen länge språkande om
vår resa. Det är ej utan att han förekommer mig litet knarrig, såsom
alla sjukliga. Då jag straxt på eftermiddagen åter gick ut och vandrade
i _Muski_, träffade jag på gatan en man som såg högst rolig ut. Emedan
jag tittade på honom noga och nära, gaf han mig _Selam_helsningen,
som jag besvarade. Så kommo vi oss i samtal på Persiska, men han
sade sig vara en Kinesare. Det var ock ej svårt att igenkänna honom
som sådan på hans ansigtsbildning, hvilken hade stort tycke af den
Tatariska, framförallt på hans få glesa skäggstrån på hakan samt af
hans på Hinduiskt vis nätt lindade turban. Vi spatserade länge omkring
uti trädgården i _Muaki_ och begåfvo oss sedan på hemväg. Han följde
mig upp till mig, blef sittande ända till _maghrib_ och åt äfven
qvällsvard med oss. Här talade vi Arabiska, hvilket språk han talade
efter grammatiken temmeligen rent, men med ett uttal som jag, och
ännu mer shekh _Ali_, hade särdeles svårt att förstå. På min begäran
reciterade han Kinesiska verser och upprepade Kinesiska ord. De hade
ett förunderligt, men icke fult ljud, med så fina nyanceringar att
jag tyckte flera vara alldeles lika, men då jag försökte säga efter
dem, kunde jag ej någonsin få fram dem honom till nöjes. Han talade
mycket om sitt land och dess regeringssätt samt tycktes känna det väl,
Hvad mig mera förundrade var, att han kände mycket af den Arabiska
litteraturen och dess böcker, af hvilka han sade sig vilja köpa flere,
för att föra dem hem till sitt lands musulmän. Han hade för 3 år sedan
begifvit sig hemifrån öfver Bengalen till _Mokha_, sedan tillbragt
något öfver ett år i _Mekka_, och var derifrån hitkommen för att vidare
bege sig kanske till Konstantinopel, framför allt till Jerusalem, för
att se Abrahams graf och andra profeters. Jag var verkeligen förundrad
att se honom veta och känna sa mycket i allehanda ämnen, än mera att
finna så mycken lätthet och grace, såväl i hans tal, som i hans sätt
att vara. Han enthusiasmerades synbarligen ofta i sina berättelser,
steg upp samt visade stort lif i sin blick och sina rörelser. Han gaf
mig några obetydliga Kinesiska mynt, och då jag för dem erbjöd honom
en piaster, vägrade han värdigt att taga emot den. Uti allt hvad han
gjorde och sade tyckte jag mig se värdighet och förstånd, förenadt med
ungdomlig liflighet och hjertlighet, så att jag var utomordentligt
road och belåten med de ungefär 3 timmar han satt hos oss. Hvad hans
Muhammedanism beträffar, vet jag ej hvad jag skall tänka. Ehuru han
försäkrade att muslims i hans land voro trogna profetens följare,
noggrant iakttaga hans föreskrifter och öfverallt ha stora vackra
moskéer, i hvilka de dyrka Herren efter Hanafi sekten, tror jag knappt
att han var muslim. Bland annat föll det mig i ögonen att han gjorde
sin _maghrib_ bön, utan att förut hafva gjort sin _'asr_ bön. Äfven
hans sinne och sätt att vara öfverhufvud, var ej rätt muhamedanskt. Det
gör mig ondt att jag ej förr träffat ihop med denna man och att jag
nu, då jag gjort hans bekantskap, just står färdig att resa bort. Han
lofvade dock komma tillbaka i morgon. Om aftonen sedan han gått, gjorde
jag ensam en promenad till _Azbukijeh_, der man firade _molid Sejid Ali
Bekri_.


Okt. 27.

Uträttade små bestyr för vår resa och köpte åtskilliga småsaker.
Träffade äfven på gatan min Kinesare, som helsade och språkade en
stund med mig. I dag, liksom i går, fnyste han erbarmligen djupt ur
näsan, ungefär som Gustaf Crusell, men ännu mycket starkare. Det är
en särdeles ful vana. Men i allmänhet kan jag ej nog förundra mig
öfver den bildning, han i allmänhet äger, som är ovanlig i jemförelse
med folkets bildning här. Var i _Kutubijeh_ och räsonnerade med shekh
_Mustafa_, som pinar mig förfärligt med _Hagi Khalifi_, hvars pris han
nu åter påhöjt. Troligen måste jag slå denna bok ur hågen, så ondt det
än gör mig. Gick åter ut en stund före _maghrib_ ned till _Azbukijeh_
och såg solen gå ner der öfver acacieträden. Det var lång tid sedan jag
sett en solnedgång och jag fröjdade mig derföre nu oändligen öfver den,
ty något herrligare än en solnedgång i österlandet kan man ej gerna
se. Här var i dag ovanligt mycket folk, såväl för söndagens skull,
som för _Ali Bekris_ fest, hvilken firas här alltännu och skall räcka
i 8 dagar. Var uppe hos _Schlederhaus_ och talade med honom om den
plan, som i dag legat mig oupphörligen i hufvudet, att nemligen taga
shekh _'Ali_ med oss på resan. Efter Tyskens vanliga funderingar och
deliberationer hit och dit, fann han sig beredvillig dertill. Härifrån
gick jag till vår generalkonsul _Fock_, som i förrgår, då jag gjorde
honom min första uppvaktning, bjudit mig till sig på qvällsvard. Det
var den första och nästan enda bjudning jag haft sedan jag lemnat mitt
hem. Qvällsvarden i det stora hôtelet var grann och Fransysk, med ett
otal af rätter, sötsaker och frukter, hvilket allt jag dock för min
del gerna hade utbytt mot ett simpelt mål hemma hos min shekh. För
öfrigt var det ej utan att jag hade litet roligt, fägnade mig och drack
äfven 3 spetsglas vin, för att ej se narraktig ut. Konsuln sjelf var
alldeles utomordentligt artig, utan det besvärliga krusandet. Han hade
börjat sin carrière i Finland, nemligen med artilleritjenst i Wiborg,
sedan äfven vistats i Helsingfors vid jubelfesten 1840, samt var, likt
alla andra som besökt det, förtjust och intagen för vårt herrliga
land. Mig var han, åtminstone i sina ord, oändligen bevågen, lofvade
oombedd skrifva till Konstantinopel samt utverka åt mig _firman_ och
rekommendationsbref till Arabien, allt under föregifvande att jag var
muslim. Han erbjöd sig i allt möjligt tjena mig och hjelpa, och det
gjorde mig verkligen godt att finna en, som jag tyckte, så välvillig
man. Han kände åtskilliga familjer hos oss i Finland, bland andra
_Wulffert_ och _Klinkowström_, samt hade äfven slägtingar i Wiborg.
Klockan var redan närmare 3 à la Turque, då jag gick bort ifrån honom
verkeligen glad och belåten med min afton. Hemma kom, såsom jag
önskade, shekh _'Ali_ ännu upp och jag meddelade honom planen för
resan. Han var ock genast färdig, såsom jag förmodat. Yi blefvo länge
sittande att språka härom och om de förnödenheter vi hade att anskaffa
för resan. Sedan fick jag ännu på flere timmar ingen sömn, hvartill
hufvudsakligen vinet, som jag druckit i dag, var orsaken. Jag kände en
förfärlig hetta i min kropp.


Okt. 28.

Hade språng och bestyr hela dagen att köpa upp de småsaker jag för
resan behöfde, såsom snus, tobak o.s.v. Äfven shekhen var "beschäftig"
och ute på bestyr, samt tycktes i allmänhet vara glad och belåten med
resan. Om aftonen var jag hos _Prunner_, der vi hade stämt möte alla
3 reskamrater; men _Schlederhaus_ infann sig ej, emedan de ej enligt
löfte varit ner till _Bolak_ sjelfva, utan blott skickat sin betjent.
_Raisen_ hade för andra gången i dag låtit öfverstryka _khaznen_, och
det var således omöjligt tänka på att embarkera i morgon. Hos _Prunner_
var stort sällskap, mest Italienare. Såg här en gammal vacker edition
af _Homeros_ med Grekiska scholier, tryckt i Basel 1541. Gick härifrån
ännu ner till _Azbukijeh_ och såg på _Ali Bekris_ fest, men det var
ingenting särdeles. Var i afton särdeles trött och medtagen, nästan
liksom krapulös med hufvudvärk.


_Bref, dateradt Kairo den 30 oktober 1844._

Broder! Ehuru jag så nyligen, d.v.s. i början af september skref
till dig ett långt bref och jag sedan dess äfven ej erhållit några
underrättelser från de hemmavarande (utom ditt kärkomna bref då,
jemte mammas deri inneslutna), kan jag ej nu underlåta att underrätta
dig och genom dig mina anförvanter och vänner, derom att jag nu står
färdig inom några dagar anträda en resa till öfra Egypten. Redan i det
senaste brefvet nämnde jag mig ha för afsigt att färdas dit, for att
der tillbringa ungefär 2 månader tills vallfärden till Mekka skulle
väl taga slut, hvilken jag ännu detta år anser ej vara rådlig för
mig. Då hade jag aftalat att göra färden till öfra Egypten med Ryska
kandidaten _Dittel_ från Kasan. Men äfven af honom blef jag narrad på
ressällskapet; ty i slutet af september reste han bort till Alexandria
och derifrån vidare till Konstantinopel. Ledsen att sålunda för andra
gången se min plan för resan omintetgjord, tvekade jag hit och dit
umder _ramadan_-fastan; bland annat tänkte jag bege mig till berget
_Sinai_ och se de ställen der Herren talade med Moses och der Israels
barn vandrade fram i öknen. Under det jag redan gjorde anstalter
och förberedelser för denna resa, föreslogs mig af min särdeles
gynsamme vän doktor _Prunner_ att företaga färden till öfra Egypten
i sällskap med hans kollega från Alexandria doktor _Schlederhaus_,
hvars bekantskap jag äfven personligen gjort i sistnämnda stad, samt
en Österrikisk målare _Sattler_, hvilka båda nu voro här och gjorde
sig färdiga till resan. Min gamla lust att komma dit upp vaknade
åter, så mycket mer som jag nu råkade få det bästa ressällskap jag
möjligen kunde önska, och dessutom blef befriad från alla bestyr, som
rörde hushållningen under resan. Jag har således nu beslutit mig och
är verkligen glad att hafva sluppit ur den villrådighet, hvari jag
för någon tid befunnit mig. Den 29 oktober torde vi vara färdiga att
embarquera och resan är beräknad till på det allrahögsta 3 månader.
Ehuru nu detta, jemte underrättelsen om min oföränderliga välmåga i
detta i alla afseenden af vår Herre så rikligen välsignade land, är
hufvudanledningen till dessa rader, kan jag ej underlåta att i korthet
lemna dig en beskrifning på den nu lyckligen slutade _ramadan_-fastan
och den derpå följande, egentligen 3 dagars, men till 5 dagar
förlängda, högtiden eller _el'id elsoghaijar_, som man vanligen kallar
den. _Ramadan_ börjades här efter den vanliga borgerliga räkningen
den 14 september, d.v.s. den föregående dagen vid solens nedgång. Jag
kom just den 13 på eftermiddagen hem från en några dagars färd till
en liten, på sjelfva kanten af den stora öknen belägen stad _Khanka_,
och fann gatorna alldeles ovanligt fulla med folk, såväl för fredagens
skull, som isynnerhet för morgondagens börjande fasta. De suto rätt
njutande af pipan, kaffet och det förtroliga glammet, vid åtankan af
att i morgon var denna fröjd slut. Deras fasta, som du vet, består
i att från morgonrodnaden till solens nedgång njuta ingenting; icke
allenast mat, utan äfven vatten oeh tobak är förbjuden, med ett ord
allt som kan njutas med de yttre sinnena eller på något sätt gifva
_keif_, d.v.s. muntra, t.ex. att vid badning doppa sig i vatten;
undantag härifrån, så vidt jag vet, gör blott att lukta på blommor.
Snus är tillika med rökning förbjudet; likaså all beröring med qvinnor,
äfven blott att smeka eller kyssa dem, med mera, som du allt kan läsa
i hvilken _fikh_-bok som helst. I det långa kapitlet om _ramadan_
afhandlas dess stora företräden framför andra månader, hvarpå följande
profetens ord må tjena såsom ett exempel, bland de många jag har i
en framför mig liggande _fikh_-bok: _kal 'alaihi ssalato vasselam_,
paradiset (_elganneh_) utsmyckas år från år till den instundande
_ramadan_, första aftonen af denna månad susar en vind fram under
Herrens thron samt spelar i bladen på paradisets lustgårdar och i
dess dubbeldörrar; _horis_ med de blixtrande ögonen skåda härpå och
utropa: o Herre gif oss till äkta den af dina tjenare, som fastar denna
månad, att våra ögon må fröjda sig öfver honom och hans öfver oss;
den som fastar, honom gifver Herren en blixtögad _horis_ till äkta, i
ett tält af en hvit urhålkad ädelsten, på hvarje tärna 70 prydnader,
hvarje af olika färg, och 70 särskilda slag af väldofter, sittande
på en kanapé af rödglimmande rubin, inlagd med agat och på 70 täcken
fodrade med diamanter; detta för hvarje dag du fastar af ramadan, utom
belöningen för dina goda handlingar. Dessa och dylika fröjder utlofvas
åt den rättrogne fastaren. Icke under således om man vinnlägger sig
om, att göra sig förtjent deraf och att man så högt uppskattar denna
månad. Och ehuru jag tror, hvad så många Orientens beskrifvare säga,
att de förnäma Turkarne och en stor del af så till sågandes _"der
neue islam"_ sätter sig öfver fastan i våra upplysta tider äfven här
i österlanden, så vet jag och har nu sjelf varit ögonvittne till den
stränghet, med hvilken de flesta Araberna här iakttaga den, samt den
vördnad och aktning de i allmänhet bära för den. Ibland dem isynnerhet
min shekh, som är en i allo särdeles aktningsvärd man, ej allenast
såsom muslim, utan såsom menniska i allmänhet. Såsom jag redan i
senaste brefvet underrättade dig om, bor jag nu, sedan vår hemkomst
från _Tanta_, uti hans hus och det har varit mig till stor vinning
uti alla afseenden, isynnerhet den att jag med honom fått genomlefva
_ramadan_. Lefnadssättet under denna månad är såtillvida motsatt det
under det öfriga året, att inan nu gör dagen till natt och natten
till dag, uträttar sina göromål och sörjer för sin mage under natten,
men vanligen sofver bort den långa, torra dagens tråkiga fasta eller
åtminstone största delen af den. Alla divaner äro öppna om natten och
här afhandlas nu alla mål, ty om dagen äro de slutna; lika är fallet
med handelsbodarne. Morgonen, som annars är så liflig och rörlig här,
är nu en dödsstill natt och solen går hela denna månad upp öfver
sofvande. Först middagstiden, som vanligen är tyst och död, emedan
man då tager sin _siesta_ och sofver bort _elkejale_, börjar under
_ramadan_ staden att vakna. Arbetsfolket och de simplare krämarne
vakna då upp, gå till sina gÖromål och öppna sina små bodar, men den
mera välmående borgaren och bättre köpmannen beger sig ej ut förän
mellan middagen och _'asr_, d.v.s. omkring kl. 2 eller, som man säger,
_bein elhossatein_. Vid _'asr_ ser man allt folk i full verksamhet,
köpmännen i sina bodar, vanligen med en stor mängd af sina bekanta
och vänner, som samla sig ut för att prata bort fastans tråk; jag
tyckte mig i allmänhet finna att gatorna och bodarne under hela denna
månad voro betydligt rörligare och lifligare än på andra tider. Men
hvad jag saknade var förnöjdheten, som man vanligen ser på folkets
ansigten här då de sitta sysslolösa och språka. Men hvarifrån skulle nu
förnöjdheten komma, då de ej fingo njuta pipan och kaffet? I stället
för pipan, som eljest nästan hvar man bär i sin hand, (med en egen,
alldeles karakteristisk värdighet, med dess hufvud bildande ungefär
en 60° vinkel mot marken) ser man nu nästan hvar och en släpa i sin
hand en smal, än längre, än kortare rotting, hvilken liksom allt under
_ramadan_ fått ett eget namn. Man kallar den nemligen _sava meh_, och
om personen som bär den säger man: _fulan misik el sava meh_, d.v.s.
han fastar. De tyckas vara rätt snopna öfver detta utbyte af vapen,
ty man ser dem gå trumpna och tvära, samt spotta omkring sig ungefär
som nostras Tulindberg. Men detta sednare har en annan anledning; ty
sväljer man ner spotten i mun, så har man brutit fastan och det åligger
en _kada_, d.v.s. en annan dags fasta efter _ramadan_, I bodarne
hör man gräl och krångel, deras glada blick och hjertligt lifliga:
_va'alaikum essalam_ äro nu kalla och liknöjda. Man säger att de äro
_mutejisin_, d.v.s. korta om näsan. Det sämre folket ser man öfverallt
råka i slagsmål, hvilket annars ej är särdeles vanligt, och de draga
hvarandra nu rätt skoningslöst i _shoshe_ eller den hårtutt de vanligen
lemna qvar midt på hjessan, Hvad sjelfva lefnadsordningen beträffar och
tiden att äta, är den ganska olika i olika hus. Jag vill beskrifva den
korteligen, såsom vi brukade. Kort före solens nedgång stod aftonvarden
färdig på vår bricka, ställd på ett litet bord. Piporna voro istoppade
och shekhen bad mig komma ut, ty vi åto vanligen på _fashan_ under
bar himmel, ej inne i rummen. Han skyndade alltid med att allt skulle
vara färdigt innan _maghrib-adan_, ty det är _sunna_ efter profeten
att skynda sig med att bryta fastan. Vi suto så 4 à 5 minuter vid det
färdiga bordet och frestade våra ögon med att betrakta maten, utan att
tordas röra den. Nu hördes 4 minuter efter solens nedgång _adan_ från
en aflägsen minaret, hvarvid vi, såsom här är brukligt, sade halfhögt
för oss sjelfva: _allahu aadsam_, och jag grep först till snuset
och tog 2 à 3 väldiga prisar samt genast derpå till ett stort glas
sockervatten, som med _bismilla_ och _alhamdo lillah_ tömdes, derefter
upprepades det vanliga _hanijan_ med svaret _hannakom ollah_. Härefter
åts ännu några af de nu just mognade härliga dadlarne, för att med sött
riktigt bryta fastan. Nu kom den egentliga maten, bestående nästan
uteslutande af grönsaker, hufvudsakligen _melohijah_ och _bamia_. En
för _ramadan_ particulier rätt var _kishk_, bestående af hvetemjöl
hopkokadt med en sorts förträfflig halfsur mjölk, ungefär sådan som
vår gäsmjölk. Sedan dracks kaffe, röktes och pratades till närmare
_esha_. Emedan jag här ställt mig så, att hvar och en af oss gör sin
bön för sig, så har jag hela denna tid sluppit att göra den, emedan
shekhen, som aldrig försummar någon af bönerna, alltid gör dem nere i
sina rum. Vid _esha_ eller genast derefter gick jag ut vanligen ensam,
ty shekhen är för mycket äkta arab och österlänning för att idas vandra
omkring med mig; han föredrog att mest hela natten sitta i en midt emot
vår port belägen barberar-butik, en samlingsplats för hans vänner och
grannar. Öfverallt hvar man nu gick fram om aftonen och natten, vid
hvilken tid utom _ramadan_ det vanligen är dödstystnad på alla gator,
var nu fullt med folk, alla bodar öppna, alla skoflickare och andra
professionister i fullt arbete i sina små butiker. Men jemförelsevis
största trängseln var i de många caféna, af hvilka en otalig hop nya
tillkommit enkom för _ramadan_. Här suto stora skaror af skäggubbar,
ovanligt nytra sugande på pipan och sörplande på koppen, samt vexlade
förtroliga ord eller suto med långa, förundrade ansigten och hörde på
_Abu Zeidi_ berättare. Det är förunderligt att betrakta åhörarne af en
sådan sagoberättare. Ofta stannar armen halfkrökt med koppen i näfven,
ofta pipan halfhöjd till munnen, af förundran öfver den underfulla
sagan. Men dessa berättare äro ock mästare i sin konst, det går med
en förundransvärd blandning af liflighet och lugn, hvilken måste
hänföra äfven den, som ej kan tro och för sanning antaga dessa sagor.
Emedan deras lokal är det prisade _Maar umna eddynja_, som folket
stolt kallar det här, (ypperligare och bättre än hvilket intet land på
jorden tros vara) väcka de så mycket större intresse hos folket. Nu
under _ramadan_ voro oändligt många nya berättare tillkomna. Utom dem
roades folket i cafén af sångare eller läsare ur _Siret Antar_ eller
af en Arabisk konsert och andra vanliga nöjen. Det jag vanligen roade
mig med, var att höra en gammal hvitskäggig sagoberättare, turvis med
en _zikr_, som man höll i moskén af sultan _Muaijad_. Hit plägade jag
ofta gå och sätta mig på trappan vid den shekh, som förestod och ledde
_zikren_. Som jag första aftonen jag var der, vid min bortgång stack
honom en piaster i handen för det kaffe, hvarmed han uppvaktat mig,
såsom vanligt är vid dylika tillfällen, var jag särdeles välkommen
den andra dagen. Nu ställde jag mig i ringen af de _zikr_-sjungande
_Bejomi_-dervisherna, råmade med dem mitt _allah_ fram ur det djupaste
hål af min strupe, samt runkade i samma rythm med dem mitt hufvud;
deri anfördes vi af en gammal shekh, som stod med oss i ringen och med
sina händer, liksom en kapellmästare, angaf takten af de olika, ofta
förändrade rythmerna, Till vårt råmiga tutti, eller hellre chör, sjöng
en så kallad _munshid_ sin lofsång öfver profeten, på sin i grunden
enkla, men med finurliga passager och tremulationer utsmyckade ton.
Det hela var vackert och högtidligt, och detta högtidliga dämpade min
skrattlust vid tanken på min löjliga ställning. Väl var shekhens hand
i afton, då jag vidrörde den utan att lemna i den någon slant, kallare
än förut, men jag fick i det stället berömmet att vara en man af _ahl
illah_ och _ahl ilkoran_. Härmed roade jag mig ofta under _ramadan_.
Det var nästan den enda _zikr_ jag fann på här. Men _ramadan_ är
äfven häri olika den öfriga tiden af året, att man nu under natten
föga sysselsätter sig med religiösa ceremonier. Om natten sörjer man
för sina nöjen och tillfredsställande af sina kroppsliga behof, men
dagen eller en större del af den tillbringar man i moskéer med bön. Så
samlades ungefär en stund före _'asr_ stora hopar, isynnerhet Turkar
och skaror af vallfärdare, som tillbragte _ramadan_ här (_rammado_),
till _Hassanein_ moskén, gjorde här sin middagsbön och _'asr_-bön
samt tillbragte den öfriga tiden närmare _maghrib_ med att höra på
en Turkisk föreläsare, som på detta språk föredrog _Tefsir_ öfver
åtskilliga Koran surer, eller på en annan Turk, som föresjöng Koran,
eller på någon af de Arabiska föreläsarne, eller ock med att betrakta
böcker som bokmånglarne utbredde till salu. Det var roligt att se huru
de äkta Arabiska i mjugg skrattade åt de Turkiska shekhernas tunga och
tjocka uttal i Arabiskan. Det ar ock nästan omöjligt för en Turk att
få ett rent uttal i detta språk. Jag vandrade några gånger omkring här
i _Hassanein_ i den stora trängseln, men fann just ingenting som roade
mig. Jag begagnade vanligen mina dagar under _ramadan_ med att göra små
ridter ut till berget _Mokattam_ eller såsom det här uteslutande kallas
_Gujushi_. Dels på höjden, dels i sluttningen af detta förunderliga, på
såväl naturliga, som af menniskohand gjorda grottor så rika berg, och
på ökneslätten derunder, står en otalig mängd af fordna herrskares och
helgons grafvar, vanligen ombyggda af en liten moské eller _mosalla_,
bland andra äfven en lång rad af Mameluck herrskarnes vackra mausoléer,
bildande liksom en stad af grafvar, ännu i sitt förfall vittnande om
den ursprungliga stora anda som lefvat i dem och deras tid. Ungefär
5 à 6 äro ännu välbehållna, de öfriga förfallna och begagnas till
stor del till kamelstall för de karavaner, som dagligen gå af och an
till Suez och Syrien. Nära intill dem i samma sträckning är äfven
den såkallade _Karafeh elmugavirin_, der för lärdom och helig vandel
berömda shekhers grafvar stå från aflägsnare och nyare tider. Till
denna trakt och isynnerhet till det härliga berget, ställde jag under
_ramadan_ särdeles ofta mina färder. Mina åsnedrifvare, som i sin
fasta ej voro särdeles belåtna med att springa efter sin åsna i öknens
solbadd, ropade som oftast till sin och min tröst: _shej lillah ja
ramadan_, och då jag sprang upp på bergtopparne samt i grottorna, der
det rädda folket tror finnas blott _'afarit_ och Beduinröfvare, tog
man mig ofta för en _Vali_, stående omedelbarligen under _allahs_
skydd. Hos dessa forntidens sultaner och heliga män gjorde jag min
_zijaret_ och läste i deras _kubbor_ invid sjelfva _maksoran fathe_
eller tilläfventyrs någon annan sura. Afven besökte jag inne i staden
åtskilliga gamla moskéer, som jag förr ej besett, hufvudsakligen den
äldsta invid gamla _Kahira_ byggda moskén af _'Amru_, Egyptens första
muslimeröfrare; en annan näst denna bland de äldsta af _Tailon_, jemte
andra, äfven den utomordentligt praktfulla moské, som nuvarande pashan
håller på att bygga invid sitt citadell på ruinerna af _Selaheddins_
gamla palats, hvaraf ännu väldiga granitpelare äro qvar. Denna nya
moské blir invändigt beklädd med den vackraste, ofta mångbrokiga porfyr
från det närbelägna berget, slipad och faponerad på det vackraste.
Det enkla och just genom sin enkelhet storartade, som ligger i islams
första byggnader här, saknas dock i denna moské, och allt det arbete,
all den konst, med hvilken man sökt ersätta den ursprungliga stora
andan, är i jemförelse med den ringa. Detta var min sysselsättning om
dagarne under _ramadan_, om nätterna vandrade jag omkring till några
timmar före fastans början. I stället för den vanliga midnattssången,
som man hör från minareterna, eller den så kallade _Ula_, hörde man nu
vid samma tid en _adan_ kallad _elabrar_, bestående af 5-9 versen af
Suran _Insan_, hvilka korta verser framsjöngos långsamt från de hela
natten illuminerade minaret-gallerierna. Ungefär 2 timmar härefter
hörde man en annan _adan_, bestående af den vanliga fredags-_selam_
öfver profeten. En timma härefter ungefär hördes ett långt upprepadt
_Irfa'o_, d.v.s. tagen bort maten, och derefter _adan_ till _fagr_bön.
Denna _adan_ kallas _adan esshurb_, emedan hvar och en som ännu ej
druckit sitt lystmäte påmintes härigenom att släcka sin törst, så länge
det ännu var tillåtet, ty ungefär 20 minuter derefter börjades fastan.
Min shekh och jag gjorde vanligen vårt nattmål, kalladt _suhur_, vid
_selam_. Det andra målet vid _maghrib_ kallas frukost, _fotor_. Vid
midnatt redan börjar en man, kallad _musahhir_, gå omkring med en liten
såkallad _tar_, ett litet skinnbespändt instrument i form af en tambour
de basque, men utan klockor och slaget med en liten sticka. Till detta
accompagnement sjöng han alldeles monotont böner och önskningar till
invånarne i hvarje hus af hans distrikt, nämnande hvar och en vid namn
och tilläggande dem allehanda vackra epiteter, isynnerhet fruarne i
husen, som han kallade de gömda ädelstenarne. Han stannade vid porten
af hvarje hus, jemte en liten gosse som bar hans lampa, och hans
sång räckte 5 à 10 minuter. I slutet af _ramadan_ fick han sedan sin
drickspenning eller hellre sin årslön, ty hans embete var nu slut till
nästa _ramadan_. För öfrigt hade man allehanda nya saker nu enkom för
_ramadan_, hvilka alla hade sina namn häraf eller af något hörande
dertill. Så gingo hela natten om gossar och bjödo ut en sorts med smör
bakadt bröd, som vanligen och i den vanliga formen kallas helt simpelt
_kahk;_ nu hade de en litet förändrad form och kallades _sohaijar_,
med de nätta Kairoboernas stora böjelse att forma nätta diminutivord.
Äfven helsningarne och de vanliga komplimenterna voro nu nyancerade, i
stället för _vahashtinna_ och dylikt hörde man nu: _ramadan karim_, med
svaret: _ma hadish akram min allah_, samt de nu redan från den följande
festen anticiperade, såsom: _ta'eish liamthalo_, eller: _allah ja'od
'alaikom va intom bikheir_ &c. Hvad nu särskildt mig beträffar och min
fasta, så fastade jag blott den första dagen för att se huru svårt det
skulle vara, och jag kan ej neka att, ehuru jag sof bort en stor del af
dagen, den dock blef mig ganska lång och fastan på snus hufvudsakligen
svår och tung. Hvad måste den då ej vara för arbetsfolket, som
måste arbeta större delen af dagen, ofta i plågande solbadd, utan
att få smaka en droppa vatten. De öfriga 29 dagarne af denna månad
gjorde jag mig inga scrupler af att snusa och dricka vatten, ehuru
jag naturligtvis gjorde det så att ingen muslim såg det. Hvad maten
beträffar förtärde jag på hela dagen vanligen ingenting, hade ock föga
behof deraf, i anseende till det dugtiga nattmål _suhur_, som vi gjorde
omkring kl. 3 eller 4 på morgonen. Men som jag oftast tillbragte hela
eftermiddagen på färder till bergen och utom staden, hände det ofta att
jag ingen dryck vatten fick och blott sällan kunde stjäla mig till en
pris snus. Så hände det ofta att jag i sjelfva verket fastade, utan att
dock någonsin, såsom det tillkomme mig i min föregifna _Hanafi_ sekt,
yttra _nijet_ hvarje afton till följande dagens fasta. Det var vanligt
uti de flesta något bättre hus, att under hela denna månad ha 2 eller
flere _fokaha_, som hvarje natt gjorde en _khatme_, d.v.s. läsning af
hela Koran. Detta är icke allenast en religiös handling, utan äfven det
hufvndsakligaste nöjet hvarpå folket här bjuder hvarann, ungefär såsom
hos oss en musiksoirée. Min shekh önskade att äfven vi skulle göra
så; men emedan jag alltid ledsnat ut att höra en sådan _khatme_ och
blott en kort stund funnit nöje vid den, samt dessutom ville använda
mina nätter till att drifva omkring bland folket, så kunde jag ej gå
in derpå. Deremot gjorde jag nu i mina rum den 27 natten af _ramadan_,
den så högt respecterade _leilet elkadr_, en _khatme_. Trenne de bästa
Kairos _fokaha_ läste och sjöngo for oss jemte ett litet sällskap af
vänner _kitab allah il'aziz_, samt till godt slut _fathe_ för _Sid
Vali effendi_. Desse _fokaha_ voro högst roliga och qvicka män, 2 af
dem blinda, liknande mycket våra musici äfven i den goda appetit de
hade, sedan de slutat sitt föredrag. Den följande aftonen gick jag med
min shekh i den invid vårt hus belägna moskén _Ghamri_, och gjorde med
församlingen den under hela _ramadan_ öfliga _teravih_ bönen, hvilken
jag såväl som min shekh hittills försummat under hela månaden. Denna
bön består af 20 knäböjningar med 10 särskilda _selam_ helsningar och
således äfven 10 särskilda _nijet_. Efter den läses ännu _vitr_ bönen,
som dock hos _Maliki_ och _Shafi_ sekterna är olika den hos _Hanafi_.
Det var ej utan att de många knäböjningarne, alla tillsammans med
_esha_ bönen utgörande 27, tröttade mina jemförelsevis styfva knän;
men jag ville dock och måste göra dem, för att se huru det gick till
in praxi. Söndagen den 13 oktober voro _ramadans_ 30 dagar till slut
fastade; om man ej annars visste det, hörde man det af barnen, som
sprungo omkring på gatorna, skreko och sjöngo _bukra l'id narbah va
nzid_, jemte andra rim, som deras sinne och rika språk ingåfvo dem. Det
är ett oföränderligt bruk här, att hvar och en skall vara nyklädd på
denna fest, eller åtminstone bära något nytt i sin klädsel. De sista
dagarne af _ramadan_ såg man derföre en ovanlig rörelse och liflighet
på gatorna, isynnerhet på de betydligare handelsplatserna och torgen.
hvar och en skulle köpa sig något, ehuru priserna nu naturligtvis
voro betydligt förhöjda. Måndagsmorgonen kom min shekh upp till mig,
klädd alldeles ny från topp till tå. Vi togo hvarandra i händerna och
upprepade de vanliga gratulationerna: _kulli sana_, eller _'am va inta
tajib, allah abkakom limithlo_ &c. Vi skyndade oss för att hinna till
moskén och med församlingen göra våra 2 knäböjningar, högtidsbönen, och
höra _khotbe;_ men jag hann ej i rätt tid dit och fick ej öfvervara
den. Kaffet, som vi eljest dricka uppe hos mig, dracks nu nere i porten
med öppen port. Snart kommo våra vänner från granskapet, vexlade med
oss handslag och gratulationer samt drucko kaffe. Vi suto här kanske
omkring 2 timmar, allt emottagande gratulanter. Jag var dock alltför
nyfiken att se verlden ute, för att längre sitta stilla. Jag gick så
ut och vandrade omkring i staden. Allt såg nu särdeles festligt ut.
Alla bodar voro slutna, gatorna rensopade och putsade, men isynnerhet
allt folk utstyrdt i nya kläder eller åtminstone snyggt och rent. Mest
roade mig barnen, som svängde sig åt alla håll och mönstrade än sina
nya röda skor, än sin nya _tarbosh_, än bredde ut sin nya _koftan_, för
att se om den satt väl. Flickorna äfvensom hustrurna hade ny _henna_ på
sina fingrar och ny _kohl_ på sina ögonbryn, bredde ut sina nya slöjor
och vredo på sina granna, men förargliga ansigtsslöjor, säkert lika
förargade som vi att nödgas bära dem, samt gömma undan sina behag för
sitt _harim_-fängelse.

Men jag måste spara fortsättningen, jemte beskrifningen på den nog
besynnerliga processionen med _Kisveh_ till _Hassanein_ moskén, till en
annan gång. Jag kommer just nu från _Bolak_, dit jag fört mina saker
om bord; i morgon före solen skola vi embarquera i gamla Kairo. Så
torde väl nu den så ofta planerade och så efterlängtade resan till öfra
Egypten komma att gå för sig, i ett högst eget, besynnerligt sällskap.
Tänk dig en Tysk doktor, anställd i pashans tjenst vid hospitalet i
Alexandria, hvilken med allt sitt läkareskap är något sjuklig, såväl
till sinne som till kropp; en målare från Wien, hvilken såsom äkta Tysk
synes vara en flitig penselgnidare, utan att vara någon stor genius;
men tredje mannen är min Arabiska shekh, som följer med för att med
mig fortsätta våra studier och dessutom plugga litet modern Arabiska
i doktorn; till fjerde man en -- kalla mitt lilla och underliga jag
hvad du vill; tolf Arabiska båtsmän samt några passagerare, dem vi
lemna fri passage, bland andra en Maltesare, den store och vidtfrejdade
hieroglyf-läsaren prof. _Lepsii_ tolk.

För Bonsdorff följande: samlingen af Nilens fiskar är nu färdig, 40
species, så när som på några, hvilka ej kunna fås förän litet längre
fram på vintern; en samling af Egyptens foglar, utgörande 80 species,
torde jag ha färdig inom en månad; qvadrupederna äro svåra, så när som
på en såkallad Faraosråtta, har jag ännu föga af sådana, torde dock
framdeles kunna få en hyena, gazell, shakal, jemte åtskilligt annat.
Möjligen torde jag komma öfver något i öfra Egypten. Bokaffären: jag
har några ypperliga manuscripter, bland andra _Sojoti, Gulistan_ med
Arabisk kommentar, ett ännu vackrare msc. af _Bostan_ med Turkisk
kommentar och randglossor, ett Persiskt-Turkiskt lexikon, en geografi
af _Ibn el vardi_ &c. Jag spekulerar på _Hagi Khalifas_ ypperliga verk
i Arabiska litteratur historien, men 2000 piaster tyckes mig nog mycket
för mina små tillgångar. Jag har nu funnit en bokshekh, som har goda
saker men är dyr. Jag har leinnat honom en förteckning på äskade böcker
och så snart jag kommer tillbaka torde jag på tillbörligt sätt med
lätthet få slut på de återstående omkring 2000 piasterna af det lilla
anslaget.

Och nu farväl, måtte julen och nyåret komma öfver dig, de dina och oss
alla, glada, friska och nöjda i de olika, vidt aflägsna trakter af
verlden der vi befinna oss. Om du ännu ej skrifvit mig svar på mitt
sista bref, och äfven om du skrifvit, skrif mig ännu ett vid dettas
ankomst; det träffar mig antingen i Kairo, som jag nu ej torde kunna
lemna förän i februari, eller i _Gidde_. Se till att du lagar så, att
jag kan rätt tillbringa och få slut på året 1846 i Arabien. Jag kan
ej uppgifva tanken på att stanna längre tid i Orienten, sedan jag nu
i mitt tycke ganska väl preparerat mig. På mitt utseende och äkta
Arabiska skägg taga numera alla menniskor mig för en Oriental och
muslim; jag har på senare tider märkt att föga dertill fattas äfven
uti mitt språk, isynnerhet i uttalet. Haf godheten gå till min mor och
syster, lemna dem underrättelser om mig och tacka dem för deras sista
bref. Helsa äfven mina vänner, som till äfventyrs fråga efter mig,
_vasselam_!




VI. Afdelningen.

Resa till öfra Egypten och Nubien. 1844.


Dagbok, Okt. 31.

I anledning af den underrättelse jag i går afton fått af _Pruner_,
att jag nemligen skulle ha bref på posten, begaf jag mig vid solens
uppgång dit. Posten var ännu ej öppnad, utan jag satte mig i en liten
bod derinvid att språka med en Italiensk skräddare, som talade litet
Franska. Han var antingen af naturen, eller emedan han stigit för
bittida upp, något sömnig och dåsig. Han sade sig vara hemma från
Algier och förundrade sig öfver min kostym samt mitt Arabiserade
väsende, ty han höll mig först för en _ibn elbalad_. Slutligen kommo
postens tjenstemän. De genomsökte alla bref och stannade blott vid
ett, frågande om jag vore Armenier. Till slut befanns att jag intet
bref hade, såsom jag ock förutsett, emedan alla mina bref komma genom
konsulatet. Sedan jag kommit hem, packade vi våra få qvarblifna saker
på den medhafda åsnan och gåfvo oss på väg till Gamla Kairo. Vår bark
låg vid _fum elkhalig_, jag kände igen den på dess flagga från långt
håll, och stannade med min åsna derinvid. Shekhen, som hade en särdeles
dålig och lat åsna samt en ännu sämre åsnedrifvare, red förbi utan
att bli mig varse då jag stannade. Då jag gått om bord och slutligen
saknade honom, förmodade jag hvad äfven fallet var, att han ridit
förbi. Jag satt således upp igen och begaf mig ner åt Gamla Kairo till,
då jag på vägen hann honom och vände om till kanalmynningen. Under
tiden hade äfven våra två reskamrater kommit om bord; medan de sysslade
med att packa in och ordna vår provision samt andra saker, gick shekhen
och jag upp i cafét, under hvilket vi lågo, drucko kaffe, togo oss två
_kahk_, några rattikor och litet _dukka_ samt åto frukost. Vi fingo
ännu länge vänta på vår betjent, _Mohammad_, som blifvit uppskickad för
att köpa höns; slutligen kom han dock och vi voro färdiga att lägga
ut. Då vi voro flott och gingo för god vind mellan _Roda_ och fasta
landet, sysselsatte shekhen och jag oss med att ordna vår lilla, men
särdeles nätta _khazne_, som nu skulle bli vår gemensamma boning för
2 à 3 månader. Sedan såväl vi, som våra reskamrater i _mak'ad_ voro
ordnade så godt sig göra lät, rustades till mat omkring kl. 3. Måltiden
gick till fullkomligen på Europeiskt sätt med knif och gaffel. Shekhen
var mindre förlägen än man kunnat tro, han använde liksom jag dels
knifven och gaffeln, dels hufvudsakligen fingrarne. I allmänhet stodo
vi ännu denna första dag alla på en något beträngd och litet främmande
fot med honom, men det ger sig väl snart; öfverhufvud tror jag att
vårt, så olika till nation och syften sammansatta sällskap, skall
komma att passa väl tillsammans. Vi gingo allt för god och ifriskande
vind framåt, med det väldiga berget _Torra_ till venster, der man ser
underliga formationer och grottor, liknande hus med portar och brolika
hvalf. På högra sidan väldiga skogar och lundar af palmer, sådana
jag ej sett i lägre Egypten. Öfver dem höjde _Gizeh_ och _Sakkara_
pyramiderna sina väldiga toppar. På venstra sidan strök berget närmare
stranden, mellan det och floden var föga odlad jord, blott sand och
berg. På den motsatta högra sidan gingo bergen på stort afstånd från
floden, emellan dem voro palmlundar och odlad jord öfverallt. Vi
passerade _Bessatin_ på venstra sidan, höllo an i byn _Torra_, der en
artilleri-skola finnes med vacker trädgårdsanläggning. Här hade doktor
_Schlederhaus_ att aflägga en visit hos föreståndaren, en Italienare,
hvilken förut hade varit anställd här såsom läkare. Han dröjde nog
länge hos föreståndaren och kom slutligen ner åtföljd af denne samt 3 à
4 Turkar. För att undvika frågor och deras sällskap, låtsade jag sofva
samt kom ej alls ut från vår _khazne_. De suto här en stund, drucko vin
och kaffe, samt begåfvo sig så bort. Vi lade åter ut och gingo med god
fart fram ända till solens nedgång, då vi togo land under en liten by
_Halavan_. Vinden blåste ännu god, liksom under hela natten; men vi,
isynnerhet doktorn, ansågo oss skyldiga att vänta litet och afvakta d:r
_Lepsii_ tolk, hvilken vi erbjudit att få följa med oss till _Assuan_
och redan fört en stor del af sina saker om bord i går, men i dag ej
hunnit om bord för krångel i tullen. Vi åto en lätt qvällsvard af thé,
mjölk, smör och ost a l'Anglaise. Doktorn, hvilken såsom en äkta Tysk
vill profitera af allt, föreslog att vi skulle tala Engelska i stället
för Tyska, emedan vi alla tre litet förstodo detta språk. Vi började
således dermed och till min ledsnad fann jag att mina kamrater ej voro
mäktigare språket än jag. Deri, liksom öfverhufvud i vårt samtal, kan
shekhen ej deltaga, utan sitter derunder litet flat och ledsnande, men
hvad är att göra? Jag sof min natt ypperligt, liksom alltid om bord på
ett fartyg, äfven då Nilhafvets vågor plaskade om sidorna på vår lilla
bark.


Nov. 1.

Lade ut vid soluppgången och gingo för god vind. Stränderna voro
enahanda, blott att bergen nu började draga sig längre från stränderna,
dalen sålunda vidga sig och gifva rum för vidsträcktare odlingar.
Man såg öfverallt underliga bergsformationer, än höjande sig i
pyramidaliska spetsar, än sträckande sig i långa väggar. _Sakkara_
pyramiderna syntes hela dagen, äfven högre upp en nedramlad. Nilen
var bred och väldig, tycktes ofta vexa ihop med det släta landet
till ett verkligt haf, utan synlig gräns framför oss. Sällskapet
om bord är trefligt; äfven sjöfolket, som roar sig med _zummaran_
och _tarabukkan_, till hvilken musik, accompagnerad af de andras
handklappningar, den qvickaste ibland dem dansar. Vi passerade
åtskilliga små usla byar och seglade hela natten för god och ganska
frisk vind.

_Nov. 2._ Hunno om morgonen kort efter solens uppgång till _Beni
Suef_, en betydligare stad. Vi gingo här upp, följda af en bland
skeppsfolket. Jag skiljde mig dock snart från det öfriga sällskapet och
vandrade ensam omkring, dels inom, dels utom staden, der liksom stora
sophögar lågo. Här var en temmeligen stor _sok_, der de vanligaste
förnödenheter tycktes finnas till salu. _Schlederhaus_ gjorde visit
hos en här anställd Europeisk läkare, en Italienare, och hemtade honom
sedan med sig om bord, der han drack kaffe. Sedan lade vi genast ut
och gingo hela dagen för god vind. Vid solnedgången togo vi land en
stund nedanför en by _Fashne_, som dock ligger ett godt stycke upp
från stranden. Dit gick _Sattler_ med Mohammad för att hemta mjölk,
men de fingo intet. Jag gick upp och spatserade på stranden, der
mycket folk fanns från de många här liggande båtarne. Dels kokade de
sin qvällsvard, dels förtärde de den, dels suto de i den ljufva, milda
aftonluften språkande; bland dem gingo gummor omkring och skreko:
_'eish ja olad el 'eish_. Sedan vi förtärt vårt aftonthé, begåfvo
vi oss åter ut och seglade större delen af natten. Min shekh vakade
särdeles länge, jag tror till midnatten. När vi vaknade om morgonen
lågo vi vid land, der de gjort fast om natten.


Nov. 3.

Vinden började småningom sakta sig och blåsa ut, vi seglade dock mest
hela dagen. Spatserade en stund på stranden medan folket framdrog
barken med _liban_, och sköt åtskilligt. Dagen var särdeles vacker,
folket om bord mycket muntert, skämtande och musicerande med sin
skrällande _tarabukka_ och _zummara_. Deras skämt och lek går mycket,
nästan mest ut på penningar. Man ger här sina barn penningar till
leksaker och skämtar med dem om _kirshen_. Om bord finnes en ung vacker
man, som är anföraren för skämtet och leken; han satte sig på ryggen af
en annan, som föreställde åsna, och sedan han slutat sin ridt och sitt
skämt samt stigit ner, fordrade man af honom lega for åsnan, han åter
hänvisade de pockande fordrarena till de kristna herrarne. Så gick allt
ut på att narra sig till en _bakhshish_ af desse, hvarom skämtet och
samtalet räckte i timmotal.


Nov. 4.

Var fallkomlig vindstilla hela dagen. Vi spatserade mest hela dagen på
land, medan folket framsläpade barken med _liban_. Jag sköt åtskilligt,
isynnerhet en stor mängd vilda dufvor, så att vi till qvällen hade
en ypperlig stek af dem. Vi vandrade förbi vidsträckta, nästan
oöfverskådliga fält af _durra_, som stod i den härligaste grönska
med sina tunga, lutande hufvuden. Språkade med flere _Fellaher_, som
tycktes vara godt och beskedligt folk. Dagen var utomordentligt vacker,
men ganska het. Togo om natten i land nedanför en by _Kolossa_, som
ligger på sjelfva flodstranden. Vid aftonthéet råkade i diskussion med
mina reskamrater om åtskilliga ämnen, hvarvid jag ej kunde hålla mig
från att förargas öfver deras Tyska, materialistiska åsigter öfver
verlden. Hvad som under våra spatserfärder på land förundrade mig, var
att menniskorna, helsade af Schlederhaus Frankiskt klädda betjent och
den andra Maltesaren med: _'alaikum esselam_, i allmänhet svarade med
det vanliga svaret, ehuru jag hörde några skratta och gäckas öfver den
oriktiga helsningen. Det tyckes egentligen vara blott i Kairo man är så
nogräknad och nidsk med _Selam_-helsningen.


Nov. 5.

Lugnt, platt vindstilla hela dagen, så att vi ej kommo särdeles långt
framåt; folket drog _liban_ hela dagen, men strömmen var särdeles
stark. När vi middagstiden passerade ett _Kopt_-kloster, beläget på ett
berg invid venstra stranden, kom till oss en munk derifrån simmande
öfver floden och tiggde. Han, liksom allt folk här, var mycket ifrig
i sitt tiggeri, fick också något af oss. Först om aftonen, då vi
drucko vårt thé, blåste upp en liten vind, som om natten förde oss
till en guvernements stad _Minje_. Om dagen var jag litet i gräl med
Schlederhaus, som pockade på raisen och vårt folk för det han tyckte
det gick för dåligt framåt. Men han, såväl som min andra reskamrat,
förstår sig föga på sjöväsende. För öfrigt stark och mattande hetta.


Nov. 6.

Dröjde en stund under _Minje_, väntande på betjenten, som gått upp för
att skaffa kött, men fick ingenting. Härunder gick jag litet upp, men
hann ej se någonting af staden, som tycktes vara fullkomligen lik sina
systrar, med undantag af några hvitlimmade hus och några trädgårdar.
Satt en liten stund i ett vid stranden beläget café. Sådana tyckas
finnas här till stort tal och nästan uteslutande hållas af Turkar, Vi
hade här solat något, så att solen hunnit högt upp föran vi lade ut i
tjock, liksom i regndroppar fallande dimma och dagg. Vinden var svag
och ostadig hela dagen, så att vi ömsom seglade, ömsom drogo _liban_.
Härvid förargade sig Schlederhaus öfver de dragandes lättja och slog
en. Deraf uppkom stort oväsende, folket pockade på att fara tillbaka.
Ehuru Schlederhaus i allmänhet ej betedde sig på rätta sättet med
folket, gick dock allt fredligt förbi utan vidare. Seglade vid middagen
förbi qvarlefvor af en stor, vidsträckt, på en ökenstrand af floden
anlaggd, nu alldeles förstörd stad. Längre fram passerade bergen vid
_Beni Hassan_ med sina kungagrafvar. Emedan vi skynda att först komma
uppför floden, gjorde vi nu intet uppehåll här. Liksom alla dessa dagar
var aftonen ljuf och härlig, samt besättningen munter med sin sång, vid
det den i aftonlugnan framsköt barken med stänger.


Nov. 7.

Gingo mest hela dagen för god vind en betydlig sträcka förbi _Melavi_.
Jag låg mest hela dagen inne och läste den särdeles intressanta Gliddon
öfver hieroglyferna och deremellan Egyptens historia under Araberna.
Derunder förargade jag mig öfver deras oftast orättvisa välde och den
vanhelgd de föröfvade på Egyptens gamla, heliga jord. Jemförda med dess
gamla invånare, huru uselt folk äro ej Araberna? Men hämnden kräfves
nu ut af dem, de förtjena väl det förtryck de nu lida af Turkarne
samt dermed följande uselhet. Turkarne skola väl ock snart få sitt
rättmätiga straff för sitt öfvermod och sin usurpation af så mycken
klassisk jord. Om aftonen då folket framsköt barken med _medari_, föll
en sådan i vattnet; då kastade sig genast en man i vattnet för att
hemta upp den och efter honom en annan med _liban_. Den förre fördes
dock af strömmen så fort, att den sednare ej hann honom, utan måste
simma till landet som var aflägset. Deraf mycket skrik och mycken oro.


Nov. 8.

Seglade sakta framåt och halade _liban_. Jag vandrade med min bössa
mest hela förmiddagen genom en stor och vidsträckt palmlund, i hvilken
låg en temmeligen stor, långsträckt stad _Kosseir_. Jag sköt en
tillräcklig mängd vilddufvor för att vara oss nog till qvällsvard,
men emedan shekhen, som äfven var uppe på land, sett att jag ej
slagtade dem, ehuru jag träffade dem ännu halflefvande, åt han ej af
steken. En stund före _maghrib_ hunno vi fram till _Manfalut_. Här
hörde vår _rais_ berättas, att för några dagar sedan en bark blifvit
öfverfallen och plundrad, hvarföre han vägrade att gå vidare. Jemte
några andra gick han upp i land för att, såsom vi hade önskat, hemta
åt oss 2 _ghafir_ eller väktare; men i det stället hemtade han oss 10.
Jag steg upp på den särdeles branta strandbrädden, på hvilken staden
ligger; råkade der i samtal med mycket folk, som samlade sig omkring
mig. Man berättade att i staden fanns 13 moskéer, och utom dem hade
15 blifvit sänkta i hafvet. Hvarje år, äfven detta innevarande, hade
nemligen floden vid sitt flöde undanätit jorden från nedre delen af
staden och sålunda förorsakat dess nedstörtande. Ehuru man troligen
tog till i vexten, syntes dock äfven härifrån att staden var stor och
ansenlig, ehuru såsom vanligt byggd af lera och jord. Jag språkade
länge med åtskilliga, men isynnerhet med en gammal gubbe. Man tog mig
först för en Frang, emedan jag reser med Franger, men då jag började
tala om Koran och citera ställen ur den, ansåg man mig för en _ahl
illah_ och _Koran_. Jag roade mig särdeles med gubben och fann honom
högst treflig. Han berättade att den nu under staden liggande delen
af floden, som med den andra armen bildade en ganska stor ö, förut
varit land och burit den nu förstörda delen af staden. En annan gubbe
berättade att floden vid sitt flöde detta år för honom borttagit och
störtat ett alldeles nytt hus.


Nov. 9.

Seglade smått och hunno utan äfventyr i sakta mak fram till _Sujut_ vid
_'asr_. Sjelfva staden ligger ungefär 1/4 timmas väg upp från stranden;
nedanfÖre vid floden ligga två förstäder, den ena _Hammara_, den
andra _Nasile_. Jag tog en bland de många vid stranden färdigstående
åsnorna och begaf mig ännu upp till staden, ehuru det var något sent.
Åsnedrifvarepojkarne voro här fullkomligen lika de i _Masr_ och slogos
med hvarandra om att få mig hvar på sin åsna. På den lilla stund som
var öfrig af dagen, hann jag just ej vandra omkring i staden, men gick
dock genom större delen af den stora _sok_ och köpte af de berömda
_Sujut_-piporna. Min åsnedrifvare, en ung gosse, var bögst treflig
och behagade mig särdeles. Sedan jag kommit om bord och druckit thé,
spatserade jag ännu länge omkring på stranden. Här äro många cafén,
kockar och kokhus, det var rörelse och lif här liksom i alla hamnar,
så liten denna än var i jemförelse med våra. Jag fann dock nöje i att
spatsera här omkring och blef länge vaken. Sedan jag slutligen gått om
bord, förmådde jag vår skeppspajazzo att berätta för mig en saga, det
han ock gjorde med den här vanliga berättare-talangen.


Nov. 10.

Bittida om morgonen kom hit en ung man, Italienare, som jemte sin far
är här bosatt för handelsspekulationer på hvete, samt från Alexandria
var bekant med Schlederhaus. Shekhen fann sig så generad deraf, att
han ej fann sig vid att gå ut och dricka kaffe med de öfriga. Sedan
kaffet var förtärdt, begåfvo de sig alla upp till staden, och kort
derpå äfven jag. Gjorde först några turer i staden med min trefliga
åsnedrifvare från i går, begaf mig sedan med honom uppåt det väldiga
berg, som ligger ofvanom staden. Här hann jag upp mina reskamrater och
steg med dem upp. Nedanför de första grufgrottorna funnos hela lager
af mumie-trasor, stycken och allehanda lemmar, dels af menniskor,
dels af djur, omvecklade med ännu väl sammanhängande linnetrasor. De
lågo inne i sanden och gruset, samt bildade med det ett fullkomligt
lager, i hvars utkant de balsamerade benen och slarfvorna hängde
fram. Vi gingo in i det första hvalfvet, hvars dörröppning ännu är
väl bibehållen, med hieroglyfer och väldiga konungafigurer inhuggna
i den. I taket syntes ännu spår af målningar och zirater i stjernor
eller andra grannlåter. Inne syntes äfven qvarlefvor af 4 stora pelare,
som troligen varit huggna ifrån taket ner till golfvet. Der inne var
allt fullt med grus. Stora brunnar och grafvar gingo djupt ner in i
bergets grund. Vi kastade stenar dit och dömde till deras djup af
den tid de behöfde att falla ner. Sådana hvalf funnos här flera, jag
tror vi gingo in i 4 äö. De voro afdelade i flera hvalf eller rum,
med rundtomkring väggarne gående nischer, i hvilka de nu utkastade
mumierna ursprungligen varit uppstaplade. För öfrigt syntes öfverallt
i bergets hela sträckning, åt alla håll, större och mindre grottor
eller hålor, till en del sådana jag sett i Kairo. Berget var, liksom
bergen öfverallt här, ett kalkberg. Det tyckes vara löst och lätt
förvittrande, ty man såg huru det hade förvittrat dels till stoft, dels
till grof sand, och stenstycken från höjderna hade ramlat nedåt. På en
topp hade det löst sig i stora kullerstenar, hvilkas runda ryggar af
solen blifvit brynta och gåfvo en högst besynnerlig anblick. Härifrån
hade man en härlig utsigt till venster öfver en ofantligt vidsträckt
ökenslätt, begränsad på ena sidan af de gula ökne-sandbcrgen, på den
andra af ett smalt grönt bälte mellan öknen och Nilen, hvilket man
tydligen såg vara vunnet från öknen genom menniskohands flit. Närmast
under mig på den stora ökneslätten syntes en stor begrafningsplats,
snyggare och vackrare än jag förr sett här, äfven något i annan smak
än dem man ser i Kairo och nedra Egypten. Då jag vid nedstigandet
red igenom den, hade jag tillfälle att se den närmare. I stället för
att den murade grafven vanligen ger rum blott för en, voro här flere
murade tillsammans, sålunda bildande ett större hvalf; men hvar och
en särskild af de der begråtna hade öfver sig en uppmurad grannlåt.
De flesta hade en gård och derifrån gingo små trappor ned i sjelfva
grafvarne. Alla voro hvitlimmade, det syntes att man användt all omsorg
på dem, mycket mer än i Kairo är vanligt. Ett stort antal _sebiler_
funnos här äfven. Det tycktes mig att folket i _Sujut_, liksom troligen
ännu mer högre upp, häri tagit exempel af de gamla Egyptierna, medan
de i Kairo, såsom i Egypten hufvudsätet för Islams läror och lärdom,
blifvit hindrade ifrån att följa de gamla Egyptierna i spåren, så vida
dessas religion och sedvanor måste anses för _kufr_ af hvarje s.k.
bildad muslim. Detta syntes ännu mera af de målningar, med hvilka
man här velat utsira sina grafvar. I stället för att pryda, kan man
med fullt skäl säga att målningarne vanställa de snyggt hvitlimmade
väggarne; ty de äro i yttersta grad klumpiga och bjärt brokiga, utan
tanke och mening. Men tanken pä målning ligger ej i Islam, utan denne
är tvärtom emot sådant; hvarföre jag anser denna sed, liksom inånga
andra, vara af Egyptens muslimfolk lånad från dess gamla hädangångna
slägter, hvilka här öfverallt qvarlemnat minnen af sin fordna storhet
och öfverlägsenhet. Denna begrafningsplats var i allmänhet särdeles
snygg och vacker. Ett stycke ifrån den, längre ut på ökenslätten, låg
en annan, som det tycktes, för fattigare folk som ej hade råd att bygga
stora grafvar; ännu längre bort en aflägsen plats för de kristna. Min
gosse, som höll mig för muslim, antydde med synbar stolthet att de
kristnas begrafningsplats var så långt aflägsen. Här och der, dels i
öknen, dels på bergen, syntes _kubbor_ för Arabiska shekher och helgon.
Af den vidsträckta, härliga utsigten fröjdade mig dock mest det nästan
oöfverskådliga åkerfältet, nu klädt i den vackraste gröna färg, ungefär
såsom hos oss åkrarne i sin första vårbrådd. Så långt jag åt denna sida
kunde se, syntes gröna fält på alla sidor, omslingrade af Nilen och
ifrån den ledda kanaler, bland hvilka den, som i åtskilliga armar ledes
omkring staden, isynnerhet är stor och för bashan förtjenstfull. Under
hans tid hafva äfven de många vackra trädgårdar, som nu synas här,
först tillkommit; bland dem flera i sjelfva öknens sand, fruktbar gjord
af flodens vatten. Af dem kan man rätt se, huru oändliga åkerfält man
ännu vidare kunde tillkämpa sig från öknen. Midtpå denna stora slätt,
emellan det gula och det gröna, höjde sig den jordbruna staden med sina
13 minareter. Sedan jag här en stund skådat omkring mig och insupit
den friska vinden, som blåste här uppe och för hvilken den pjåkiga
doktorn tillstoppade sin mun med näsduken, steg jag ner och träffade
på en räf, som luffade här omkring. Nedkommen i staden, der det i dag
var marknadsdag, _jom essok_, vandrade jag der omkring, isynnerhet
på _sok_, samt begaf mig sedan i badstuga och tog mig ett särdeles
präktigt bad. Jag dröjde der temmeligen länge och dref ytterligare
omkring, till dess nyckeln till min bössa, som jag beställt, blifvit
färdig. Staden var öfverhufvud bland de vackraste och snyggaste jag
sett i Egypten, men liksom i alla småstäder, tycktes man här sätta
sin stolthet i att härma hufvudstaden. Så voro gatorna bestänkta med
vatten, så nyttjades Kairos complimenter och ord, t.ex. _vahashtinna,
ibn balad_. Ä andra sidan tycktes folket vara bättre och hederligare,
såsom äfven är vanligt i småstäder jemförda med hufvudstaden. Hvad
jag förut observerat i landsortsstäder, såg jag äfven här, nemligen
att qvinnorna ej voro så måna om slöjan som i Kairo, utan man såg dem
mycket gå med bart ansigte. Vid sjelfva stadsporten ligger _mudir
Selim bashas_ hus; der på en med träd omplanterad gård satt en mängd
_Fellaher_, hvilka hade mål eller affärer i _divan_, som hålles i detta
hus. Man sade att dessa Fellaher nu hemtade hästar åt pashan. Denne har
sjelf ett slott här och plägar ofta komma hit under sina vinterfärder
åt öfra Egypten. Vägen ner till stranden går ett långt stycke längs en
vacker kanal och en allée af dels sykomorer, dels siberiska ärtträn,
_sofsof_ (acacia?) omger den. Nedkommen begaf jag mig till ett på
stranden beläget Turkiskt café. Der nedanföre suto 6 fångar, dem man
höll på att sätta i klåfvar och bojor. Vi lade ut, sedan _raisen_
blifvit färdig med sin bakning, sent vid _esha_.


Hov. 11.

Hela dagen lugnt, så att vi fingo släpa oss fram med _liban_, Passerade
åtskilliga byar, bland andra en kallad _Abu Tig_, der en berömd shekh
ligger begrafven och en stor moské är uppförd omkring hans _kubba_.
hans namn är _Eshshekh Elfarghali_, berömd isynnerhet för sin makt
öfver krokodilerna, hvilka genom hans _karamot, sirr_ och hemliga
helgonmakt ej kunna komma längre ner öfver denna by. Detta berättade
mig följande dagen min shekh, då vi vid en promenad på stranden
händelsevis sågo 2 af dessa Nildjur sola sig i sanden och sedan
långsamt stiga ned i floden. Mot aftonen blåste en sakta vind upp och
med prut och gräl hade vi folket att lägga ut, men gingo föga fram. Vi
beslöto att hålla vakt under natten, på det folket ej nu, liksom förra
natten, måtte lägga sig vid stranden och sofva. Vårt förhållande till
_raisen_ och besättningen är högst tråkigt, emedan i deras intresse
ligger att draga ut på resan så mycket som möjligt, i vårt åter tvärt
deremot. Deraf collision. Tyskarne äro också gnetiga och trångsinta.
Äfven besättningen och vår andre dräng _Mohammad_ äro mig ej i smaken;
de göra den annars så roliga och angenäma färden på Nilen något sur och
tråkig.


Nov. 12.

Lugnt väder. Medan vi spatserade på stranden, sågo vi de första
krokodiler. Sköt en kråka i flykten. Blåste upp en liten kåra, som
förde oss till de väldiga bergen _El gebel el Haridi_, hvilken vi hela
dagen följde i deras långa sträckning. Här och der lågo små byar vid
bergets fot, på det smala jordbältet mellan åsen och floden, hvilket
dock emellanåt vexte ut till stora åker- eller öken-slätter. På flere
ställen funnos i bergen hålor eller grottor; troligen hade under dem
fordom funnits byar och städer. På ett ställe syntes sjelfva shekhen
_Elharidis_ lilla kapell, men på det väldiga, storartade berget tog
sig den lilla hvita hvalflösa byggnaden högst ömkligt och uselt ut.
Då vid solnedgången den två dagar gamla månen syntes på himmelen, kom
en dugtig vindpust från sluthöjden af berget, som var särdeles högt
och busligt att påse i aftonskymningen. Kultjen var häftig, så att
vi måste berga storseglet. Dess klumpighet och ovighet med sin långa
rå, på hvilken folket vid dylika tillfällen måste klifva upp, gjorde
manövern litet farlig. Vi kommo dock lyckligt förbi det farliga berget;
men knappt var det gjordt förän styrmannen högt fordrade den vanliga
_bakhshishen_, hvilken han sade att alla, såväl Franger som Araber,
måste erlägga här, äfvensom vid några andra på framvägen farliga berg
och passager. Slutligen måste vi bekväma oss till att ge honom några
piaster. Så snart vi voro förbi det väldiga berget, saktade sig kåran
och längre in på natten lugnade det mycket ut. Derunder hade folket
tagit land och laggt sig att sofva, utom en som torde varit halfvaken.
Ungefär midnattstid hörde jag ett förfärligt larm och buller af folket
ute, en del skrikande på Arabiska att röfvare voro öfver oss, en del
på Italienska fordrande pistoler och andra vapen. Jag tittade ut genom
mitt åt landet vettande fönster med min bössa, men såg ingenting.
Gick ut och hörde blott skrik samt två pistolskott, dem doktorn och
hans dräng på måfå lossade uppåt landet. Emellertid voro röfvarena
försvunna, ingenting hördes eller syntes. Under allt detta oväsende
hade sjöfolket med särdeles flinkhet löst perten, jemte den lilla
stolpe (_vatad_) vid hvilken den var fästad, och laggt ut på floden.
Seglade den öfriga delen af natten.


Nov. 13.

Seglade hela dagen för frisk vind och sköto med god fart fram. Jag sköt
om bord på särdeles långt håll en vild and om morgonen. Var i något
häftig grammatikalisk dispyt med min shekh, med anledning af ett ställe
i vår morgonlektion. Den fortfor med små mellanskof hela dagen och
isynnerhet om aftonen. Här hade jag ett nytt bevis på Arabens fruktan
för att sätta sig emot de gamles auktoritet. Hvad dessa skrifvit och
tänkt är heligt, tål ingen motsägelse, intet tillägg, intet afdrag; vi
behöfva blott upprepa hvad de sagt och få ej understå oss att heinta
något ur eget hufvud. Emellan _'asr_ och _maghrib_ hunno vi fram till
staden _Girgeh_ på sjelfva branten af flodbrädden, som här var särdeles
hög och brant. I jordlagren af brädden syntes öfverallt tegelstenar och
qvarlefvor af murverk, likaså ofvanpå den. Dessa alla voro rester af
hus och byggnader, som floden vid sitt årliga flöde hade störtat ned,
i det dess vatten undertill ätit bort de lägsta lagren. Sådana spår
af flodens härjningar synas här på många ställen, äfven i _Manfalut_.
Här tycktes större delen af en hel gammal stad sålunda vara småningom
störtad; sednare slägter, visa blefne af skadan, hade ombyggt sin stad
inåt landet på andra sidan om den höga flodbrädden. Här låg en större
bark, alldeles fullastad med valfärdare, ämnande sig till _Kenneh_,
vidare till _Kosseir_ och _Gadde_. Bland dem blef jag antastad af en
_dervish_ från _Tanta_, som bar intet annat på sin solbruna kropp än
ett par vida Turkiska byxor; men på halsen hade han två tjocka, stora
ringar af jern, såsom han sade: _lillah_. Han tiggde än en matbit, än
något att skyla och värma sin nakna kropp med. Derunder kom en annan
till, som reciterade några verser och förmådde mig jemte det öfriga
sällskapet att läsa _fathe_ två gånger. Jag hade ingenting att ge dem
och de aflägsnade sig slutligen med vanliga resignerade _bikhaterek_.
Vi dröjde ej länge förän vi åter lade ut och seglade. Om aftonen
visade sig styrmannen förolämpad och vägrade att göra sin tjenst. En
af besättningen hade nemligen litet tadlat honom, och han fordrade att
denne derföre skulle bastonneras; då detta ej verkställdes, lemnade han
i sin harm styret och satte sig förut. _Raisen_ grälade och pockade
på att han skulle göra sin tjenst, det öfriga folket yrkade äfven med
goda ord derpå, men ingenting verkade; så liten makt har _raisen_
öfver sitt folk. Nu började vår dräng _Mohammad_ gräla och skrika om
sina _khavagat_ och deras konsul, men bragtes till tystnad dermed, att
han ej förstode sig på sjöväsendet och dess lagar. Slutligen, sedan
styrmannen en stund fått sitta for sig sjelf och ingen vidare brydde
sig om att gräla med honom, tog han, väl ej till styret, men till en
_midra_ och hjelpte det öfriga folket uti att skjuta oss fram till
hamn, sedan vinden efter månens nedgång alldeles lugnat.


Nov. 14.

Seglade hela dagen med god och ovanligt stark vind; kommo ock derföre
godt stycke fram. Låg mest hela dagen i min lilla _khazne_ och läste
den särdeles intressanta _Champollion Figeac_ om de gamla Egyptierna
och deras heliga prestkast; det förundrade mig blott att deraf ännu
ingenting försports i vårt aflägsna land. Om aftonen togo vi land under
en liten by, der jag länge spatserade i en palmlund i det vackraste
månsken. Man berättade här att ett stycke uppåt floden skulle finnas
röfvare, som ansatte barker och plundrade dem; men två Turkar, dem jag
träffade och som särdeles hyggligt togo emot mig, samt trugade mig att
dricka kaffe, då jag föregaf mig vara från Tscherkessien, upplyste mig
om att ingen fara vore. Det sade mig äfven en bland de 8 _ghafora_,
som prackade sig på oss då vi ämnade stanna öfver natten här. Vi lade
således ut, oaktadt vårt sjöfolks historier, dem de troligen sjelfva
uppdiktat för att fördröja vår resa och sjelfva få sofva. Vinden
lugnade dock om natten och vi togo land.


Nov. 15.

Gingo från vår ankarplats bittida ut med frisk vind. Den blef ock
stående, så att vi i god tid på förmiddagen hunno till _Kenneh_, en
bland de större städerna, der vi måste proviantera. Gick upp i staden
och såg mig omkring. Liksom alla andra är den åtminstone till största
delen byggd af obrändt tegel. Längs stranden var stark rörelse, man
hade der uppställt de mest behöfliga varor och sjöfolket utgjorde
afnämarne. Här lågo många barker, af hvilka större delen hemtade
valfärdare, gående härifrån till _Kosseir_. Äfven höll man på att
bygga två ganska betydliga barker. Uppe i staden, liksom i alla
orientaliska städer (äfven de största, såsom Kairo och Konstantinopel),
var rörelsen obetydlig i andra trakter än på sjelfva handelsgatan,
_essok_. Liksom i _Sujut_ och andra småstäder, var den betäckt med ett
lågt tak. I jemförelse med _Sujut_ är _Kenneh_, en ömklig stad, dock
var här renligare än vanligt, kanske för fredagens skull. Här fanns
en oändlig hop glädjeflickor, som öfverhufvud voro ganska vackert och
rikt klädda i jemförelse med andra qvinnor. När jag kom om bord hade
man väntat på mig en stund och skickat upp att söka mig. Vi lade genast
ut och seglade för frisk vind. Öfverallt sågo vi stora flottor af
stora lerkrukor, _balali_, som blott uppstaplade med mynningarne nedåt
emellan palmqvistar, utan någon slags botten af plankor eller stockar,
fördes fram på floden af 5 à 8 karlar med klumpiga åror, bestående af
en grenig qvist med en brädlapp bunden vid den. Mot aftonen lugnade
åter vinden och slog litet emot, hvarföre vi togo land under en liten
by, i hvars palmlund funnos många dompalmer.


Nov. 16.

Vinden var i dag svag och lugnade allt mera, så att vi redan tidigt
måste taga till _liban_. Gick upp och spatserade längs stranden.
Passerade en liten by _Goze_, emot hvilken på andra stranden ligger en
något större, särdeles snygg by, der det i dag var marknad. På denna
sida låg en stor mängd båtar, som färjade folk öfver; de som redan
laggt ut för att gå öfver, voro alldeles fullproppade med folk. Jag
satt en stund på stranden och språkade med flere _Fellaher_, som samlat
sig omkring mig och förundrade sig öfver min dubbelbössa. Bland dem
fanns äfven en, som varit _Champollions_ tjenare under hela den tid
han arbetat i _Thebes_ och var hemma från _Gurnu_. Folket här är i
allmänhet särdeles godvilligt och tyckes mig öfverhufvud vara bättre
än det i nedra Egypten, Vid _'asr_ blef det fullkomlig vindstilla.
Aftonen var den vackraste vi ännu haft på hela vägen, i dubbel mening
en helgdagsafton, såväl för söndagen i morgon, som för de heliga och
klassiska forn-Egyptiska ställen, dem vi nu allt mera närmade oss. Så
otåliga vi, isynnerhet vår doktor, än voro att komma fram, måste vi
dock taga land och lade till under ett stort af ler muradt hus, som för
någon tid tjenat till kasern för soldater, här lägrade i ändamål att
hålla de Arabiska Beduin-röfvarena i styr. Nu stod det tomt och visade
fula, gråa murar. Medan vi gingo här omkring kom till oss från den
närbelägna byn en _ghafir_, med en stor, svart, vacker hund, den han
tvärtemot vanan och religionen här klappade och smekte. Han var en här
högst ovanligt karlavulen man och behagade mig mycket. Jag satt länge,
kanske några timmar, språkande med honom; han berättade underliga ting
om en resa, den han, såsom tjenare åt två Franger, gjort långt ner i
Nubien till guldberget, der han sade att hans herrar uthuggit mycket
guld. Hans språk var ganska olika det man är van att höra i Kairo, samt
nyttjade ord som ej ens min shekh förstod. Senare om natten seglade vi
litet, men nödgades för lugna snart kasta ankar.


Nov. 17.

Sågo redan bittida om morgonen från vår bark först ruinerna af _Karnak_
och _Luksor_ på venstra sidan d.v.s. östra stranden af floden, sedan
småningom till höger de väldiga _Memnon_ stoderna, grafdalen och
_Medinet Habu_. Emedan det var föga vind läto vi sätta oss i land
gentemot _Karnak_ och gingo till fots dit upp. Hvarken från vår bark
eller från land, då vi småningom närmade oss, togo sig dessa ruiner
särdeles väl ut; de gjorde intet synnerligt intryck hvarken på mig
eller mina kamrater. Väl funnos der stora, ofantliga massor, men föga
egentlig skönhet, åtminstone ingenting "mahlerisch"; med de gamla
Grekiska monumenterna, sedda på afstånd, kunde dessa ej jemföras.
Här fanns ej de förras lätthet och luftighet, ej heller deras hvita
glänsande marmor. Dock när vi trädde in genom den väldiga porten
och betraktade det utomordentligt väldiga, stormäktiga i de ändlösa
pelargångarne, samt de med all sin storhet och väldiga massa dock
utomordentligt vackra pelarne, intogs åtminstone jag af förvåning och
hänryckning öfver det storartade i dem, hvarmed jag, utom pyramiderna,
härtills sett intet jemförligt. Allt var fullskrifvet med särdeles väl
bibehållna hieroglyfer; här fick jag rätt begrepp om skönheten i denna
skrift, som man väl kan kalla en målning. Vi vandrade här omkring, men
kunde ännu ej få riktigt begrepp om det hela. Ofantligt vidsträckt
tyckes det hafva varit, att dömma af de många qvarlefvorna efter
propyléer åt alla håll. Hvad som nu främst behagade mig var de sköna
pelarena och hieroglyferna. Jag kunde ej rätt intagas af det imposanta
i sjelfva byggnaden, emedan allt låg fullt af stora grushögar,
ofta så höga att vi på dem nådde taket. Vi togo nu blott en hastig
öfverblick, det egentliga betraktandet måste sparas till vår återkomst.
Doktorn begaf sig härifrån gerad bort till _Luksor_ på en åsna, och
öfver floden till sin "Vetter" i _Gurnu; Sattler_ och jag gingo till
fots genom den vidtfrejdade allén af _sphinxer_, samt betraktade på
vägen bashans krutfabrik. Dessa _sphinxer_ äro till största delen
begrafna under jorden, stympade till sina näsor och i allmänhet illa
tilltygade; men vittna dock med sina stympade lemmar om sin fordna
storhet och stolthet. På denna väg, hvilken vi dock emellanåt förlorade
på gröna och palmtäckta slätter, kommo vi efter ungefär en halftimma
fram till _Luksor_, kanske det mest prisade af alla gamla Egyptiska
monumenter. Det syntes redan ifrån _Karnak_, isynnerhet den ståtliga
_obelisken_, som föreföll mig långt vackrare än den i Paris. Det
väldiga _Propylaeon_ och de ännu väldigare koloss-statyerna derinvid
voro öfver all beskrifning imposanta, så stympade ock förstörda
isynnerhet de sednare än voro. Den förstörelse, som här herrskar
öfverallt, är hjertrörande och gallretande, isynnerhet som man vet
den härröra af råa, barbariska menniskohänder. Detta syntes tydligt,
ty man har förnämligast uthuggit och förstört ansigtena på figurerna,
der man alldeles tydligt ser spår efter spetsuddiga instrumenter. Men
min harm och förvåning häröfver, äfvensom öfver grushögarne, nådde sin
största höjd först då jag genom den stormäktiga porten trädde in i
den egentliga tempelrunden eller tempelgården. Här syntes intet annat
än de usla, fula Arab-kojorna med sina dufslag, sin förfärliga smuts,
sina nakna svartsnuskiga barn och sitt trasiga folk. Så vederstygglig
har jag ännu aldrig funnit någon Arabisk by, så gement och nedrigt
aldrig något folk. Vi hade hela skaror af barn och män efter oss, som
skreko _bakhshish ja khevage_ och voro mera påhängsna än till och med
åsnepojkarne i Alexandria. Så harmsen och uppbragt på Araberna har
jag aldrig förut varit, aldrig föraktat dem så som nu. Men folket
här, liksom på alla af Franger besökta orter, torde hafva blifvit
förderfvadt genom de täta besöken. Vi gingo genom hela runden, men
öfverallt var öfverbyggdt med Arabiska kojor, eller ruiner bebodda af
folket och begagnade till stall. För att komma in och se, måste man
krypa in i dessa kyffens smuts; men detta var mig så vedervärdigt,
att jag skyndade så mycket jag kunde, och måste tillstå att jag
ingenting kunde njuta af alltsammans. I _Karnak_ var ett litet inre
rum af helgedomen användt till fängelse; der råkade nu vara instängd
en gammal gråskäggig man, omgifven af några gamla qvinnor och små
barn. Jag gaf mig till tals med honom, han var utomordentligt munter
och glad, skrattade och skämtade. Jag förundrade mig storligen öfver
hans goda lynne i denna bedrofliga ställning; men här är allt _shej
min allah_, såväl godt som ondt, derföre har man godt eller liknöjdt
mod. Knappt hade jag kommit om bord fÖrän vår doktor kom från andra
sidan med sin kusin, en Tysk doktor _Abeken_, som frivilligt och nästan
på egen bekostnad följer _Lepsii_ expedition. Han var en rödskäggig,
_effendi_-klädd, rödbrusig Nordtysk, med äkta Tyskt sladdrigt munläder,
samt sött släpigt, affekteradt språk. Han talade oupphörligt med
tillgjord enthusiasm och fÖrtjusthet, ej allenast öfver det moderna
forn-Egypten (hvaraf han är en "Liebhaber", genom Lepsii inverkan),
utan äfven öfver Arabiskan, som han talar ganska dåligt, samt öfver
alla andra ämnen i verlden, till sin kära "Vetters" stora förtjusning.
Han begaf sig dock på eftermiddagen bort med sin "lieber Vetter" och
lemnade oss i ro. _Sattler_ aftecknade utsigten af tempelruinerna och
obelisken; jag steg upp på den ännu temmeligen välbehållna _Pyleon_,
Vägen dit gick genom en midtibland ståtliga ruiner uppbyggd ful och
usel moské, i hvilken jag såg två får spatsera invid folk som höllo
på att göra sin bön. Upp till sjelfva toppen af _Pyleon_, som utgör
en stor bred plafond, ledde trappor, men dessa voro till stor del
öfverhöljda af nedstörtade stenblock, så att man måste klifva och
krypa. Men utsigten härifrån lönade väl mödan af den besvärliga
uppgången. Man såg öfver Nildalens stora, gröna slätt, hvilken åt alla
håll omgafs af i toppar uppstigande berg på båda sidor om floden, samt
öfver dess gamla heliga ruiner. Jag stod vid porten till _Luksors_
fordom kanske heligaste tempel, såg framför mig _Karnak_, samt på andra
sidan af floden de väldiga, nästan pyramidlika _Memnons_-stoderna, som
först föllo i ögonen, äfvensom _Medinet Habo, Memnonium, Gurnu_ och
grafvarne, hvilkas öppningar öfverallt tittade ut ur bergen. Det är
sannt, jag kunde ej egentligen lefva i minnet af det jag såg, såsom jag
skulle kunnat vid anblicken af gamla Grekiska ruiner; men tanken på
såväl det utomordentligt storartade i dessa ruiner, som deras nästan
oräknebara ålder, gående långt öfver Moses och kanske Abraham, upp
till den tid man vanligen utsätter för syndafloden, jemte det egna,
underligt fridfulla i Egyptens himmel, gjorde ett djupt intryck på mig.
Jag fröjdade mig innerligt öfver att träda på de stenar, hvilka våra
första fäders lärare staplat upp till sina gudars och regenters ära;
dermed förenade sig ovilkorligen en innerlig harm öfver de barbariska
helgedomsrånande händer, som användt så stor möda, så mycket arbete på
att förstöra dem, äfvensom öfver det sammanfösta Arab-pack, hvilket
nu med sina får och fän bor uppå dem. Dessutom kunde jag ej låta bli
att harmas öfver de många kringströfvande Europeiska skojare-resande,
som inhuggit sina namn på stenskifvorna. Förstörelsen i denna
_Pyleon_ var förundransvärd och förfärlig, så att jag nästan tror att
dertill behöfts Herrans hand i en jordbäfning, hvilket äfven några
resebeskrifvare påstå; ty de stora stenblocken, som varit uppstaplade
till inre murar och öfver dessa, lågo nu till stor del vältrade om
hvarandra härinne, och jag kan ej förstå huru äfven de mest fanatiska
menniskor kunnat förmå sig att använda så mycken möda på förstörandet
af stenmassor. Hvad äfven har mest behagade mig, voro de utomordentligt
fint och så till sägandes elastiskt utarbetade hieroglyferna i
obelisken, hvilken jag nu hade så godt som alldeles invid mig; de äro
inskuret arbete och det inskurna i relief. Jag satt länge här, fägnande
mina ögon och tankar.

Närmare _maghrib_ gick jag åter om bord och roade mig med att se på
våra sjömän, hvilka kastade boll och lekte. Bland andra en lek, i
hvilken en man föreställde åsna, en annan hoppade upp på hans rygg och
kastade en boll i marken, som åter uppstudsande uppfångades af andra
deromkring stående; den som fick bollen fatt, satte sig i tur upp på
dens rygg, hvilken sednast kastat, och så gick turen om. Derunder
skämtades hufvudsakligen med åsnan, åt hvilken man ropade åsnedrifvares
vanliga ord, t.ex. _viss, viss_, då man vill att den skall stå stilla.
De voro härvid särdeles muntra och styrmannen sjelf, som torde vara
emellan 30 och 40 år, deltog i leken med stort nöje. Vi lade nu snart
ut och begåfvo oss öfver till andra stranden, der vi kommit öfverens
att träffa doktorn hos hans kusin, som ligger under _Gurnu_ med en egen
i _Assuan_ hyrd bark.


Nov. 18.

_Sattler_ och jag begåfvo oss på hvar sin åsna å väg, föregångna af
en gammal man, som redan i går aftons varit hos oss med en oändlig
hop betyg af Europeiska resande om godt uppförande samt fullkomlig
kännedom af trakten och dess antiqviteter. Vägen gick förbi det gamla
förfallna templet i _Gurnu_ upp åt bergen, samt förbi den usla byn,
hvars folk till stor del lägrat sig i bergets stora, beqväma grottor.
Dessa äro ock i alla afseenden bättre än de smutsiga lerkojorna, som
de vanligen bebo. Vägen gick sakta och småningom uppstigande, genom
en äkta ökentrakt, saknande alla spår af vegetation; den utgjorde
tydligen bädden af en bergström, som understundom bildas af det vissa
år (ehuru sällan) fallande regnet. Förlidet år vid denna tid, sade man,
hade här fallit starkt och uthållande regn. Anblicken af bergen, som
åt alla håll omslöto dalen, var högst imposant och passade fullkomligt
för vägen till grafvarnes dal. Här fanns ej allenast årtusenden gamla
kungagrafvar, utan äfven en graf för sjelfva bergen, hvilka i tidens
längd här tyckas ruttna till lik så väl som allt annat; ty de voro
alldeles förvittrade samt nedramlade till sand och grus, äfven i större
hällar. Berget var till större delen sandsten, men äfven kalkberg med
flintstens lager. Öfverallt lågo dessa flintstenar, öfverdragna med
fin kalk, formade, snurrade och svarfvade i alla möjliga konstiga
figurer. Genom denna ökneväg kommo vi, efter en ridt af omkring en
knapp timme, fram till sjelfva grafdalen, _Biban el moluk_. Vår gamle
förare förde oss först in i den berömdaste bland grafvarne, _Sesostris_
graf. Vägen gick genom en bred gång, sakta sluttande nedåt med slät
plafond; väggarne i kalkberget voro bestrukna med stuck, samt fulla
af figurer och hieroglyfer, målade i bjerta, lustiga färger, liksom
äfven takets plafond. Men lika litet som målaren _Sattler_ kunde jag
deri finna sådan skönhet som jag väntat, efter de beskrifningar jag
läst om grafven, åtminstone icke i den mening man vanligen tager
konstskönhet. Vi förliknade färgerna -- hvilka dock i förhållande
till deras uråldrighet voro särdeles friska och väl konserverade --
äfvensom till stor del figurerna, med de målningar barnen hos oss
ofta smeta på nyss hvitlimmade väggar. Figurerna, med sina underliga
hufvuden och ofta snurriga sirater, gjorde på oss, som ej voro invigda
i hieroglyfernas betydelse och språk, ofta ett intryck väckande
skrattlust. Vi gingo naturligtvis med ljus i de mörka gångarne och
sågo flädermöss flygande kring ljuslågan, dock ingalunda till så
förfärande antal som resebeskrifvare skrika om. Det räckte länge att
vandra i de stora hvalfven, som utbildades än till stora rum och salar,
än till gångar, med i väggen stående smårum och kyffen, hvilka alla
voro utmålade. Målningarne blefvo dock till slut enformiga, uttrycket
alltid enahanda i figurerna. Äfven här, liksom annorstädes, behagade
mig hieroglyferna mest, ehuru jag ej förstod hvad de sade, samt de
härligt sculpterade figurerna med sina runda och mjuka former. Sedan
vi kommit ut härifrån, besökte vi ännu en stor mängd grafvar, så att
jag tror blott två blefvo obesökta. De voro alla temmeligen lika. I
några funnos mer eller mindre väl konserverade likkistor, alla af
ofantliga granitblock, dem guldtörstiga, skattsökande tyranner från
senare århundraden slagit sönder för att öppna. Vi blefvo slutligen
trötta både af betraktandet och af den starka bitumen-lukten samt
de underjordiska hvalfvens qvafva luft, så att vi i det hela voro
glada att hafva slutat vår rund. Men nu förestod oss en svår, ehuru
jemförelsevis lättare gång, nemligen att stiga upp på berget till dess
toppar, och att begifva oss ner på andra sidan, dit vi förut skickat
våra åsnor. Men mödan af uppstigandet var fullt lönad med den på
sitt sätt sköna utsigten åt alla håll öfver förunderligt storartade
bergbilder, höjande sig i alla möjliga torn-spets- och kupolformer,
åtskilda från hvarandra af de vägar och utlopp, som bergsfloder banat
åt sig emellan lösa stenar. Oändligen härlig var utsigten från höjden,
ehuru, liksom alltid i Egypten, saknande det lif och den omvexling, som
våra väldiga granskogar gifva åt våra berg. Sedan vi kommit ner och
sutit upp på våra åsnor, redo vi till det stora templet i _Memnonium_
samt besågo det som hastigast; men jag måste tillstå att jag nu var
lika mätt på betraktande, som hungrig efter mat, och kunde derföre föga
njuta. Här var en stor hop män, som arbetade för _Lepsius_. Jag hade
nöje af att betrakta deras vackra svartbrunt glänsande kroppar, hvilka
voro alldeles nakna, blott ombundna med en slarfva som sammanhölls af
cn repgördel. Passerade vidare det lilla templet i _Gurnu_, der äfven
arbetare voro sysselsatta med gräfningar för _Lepsius_. Här, liksom på
flere andra ställen, sprungo stora skaror af gossar till oss och bjödo
ut småsaker af antiqviteter, dem de föregåfvo sig hafva hittat vid sina
gräfningar. De åter, som ingenting hade att bjuda ut, tiggde med sitt
eviga, framfusiga och spotska _bakhshisk ja khevage_. Dock voro de här
ej så gemena som i _Luksor_.

Vi kommo om bord först omkring kl. 2, trötta och hungriga. Till vår
lycka hade mest hela dagen himlen varit öfverdragen af lätta moln,
hvilket här är en synnerlig raritet, och derigenom hettan varit mindre
känbar mellan de höga bergen i öknen. Vid liqvidationen med våra åsnor
och vår vägvisare förekom naturligtvis gräl och krångel, liksom vid
alla dylika tillfällen här. Vi sluppo dem dock slutligen och begynte
taga fram ur våra säckar de småsaker i antiqvitetsväg vi köpt, samt
de stycken af stuck, som _Sattler_ hade löst från grafvarnes väggar
till prof på färgerna. Jag hade ej tillåtit mig denna frihet, ehuru
redan före oss så ofantligt mycket deraf var plundradt, till och med
stycken af sjelfva kalkberget, lika litet som jag kunde följa besökares
vanliga bruk att rita eller hugga mitt namn i väggarne. Sådana namn
funnos öfverallt i oräknelig mängd, dels kända, dels okända, bland de
förra _Mohammad Ali, vice roi de l'Egypte_, skrifvet på Franska och
Turkiska, jemte några verser på det sednare språket i _Sesostris_ graf.
Sedan vi ätit och hvilat oss litet, satte sig Sattler upp på land ock
tecknade en utsigt, jag åter tog min bössa och gick uppåt landet, följd
af _Giovanni_, men vi funno ingenting att skjuta. Öfverallt skreko
barnen, som gingo i vall med boskapen, _bakhshish ja khevage_, och
då vi en gång händelsevis gingo vilse bland de många småkanalerna,
blefvo vi af några qvinnor tillropade: _ja frangi_. Äfven här, liksom
i Kairo, kallar man oss ej gerna _Nosrani_, ty detta är ett öknamn,
men icke så _Frangi_. Slutligen blef jag ledsen vid mitt följe af
_Giovanni_ och sökte göra mig honom qvitt; men jag fann honom vara rädd
att ensam gå ner till barken, ehuru det var midtpå ljusa dagen och
öppen, ren väg. Han är Maltesare och katolik, hans mörka, spökrädda,
katolska tro gör honom till slaf af sin fruktan, liksom större delen
af hans trosförvandter. Då jag begynte skratta och skämta deröfver,
tvang skammen honom slutligen att bege sig å väg och lemna mig. När
jag blifvit ensam begaf jag mig uppåt bergen och satte mig på en hög
topp, njutande af den vidsträckta härliga utsigten, belyst af den
milda Egyptiska aftonsolen. Det var fullkomligen lugnt med ljuf luft
och aftonen sådan man blott i Egypten kan ha den. Ty ingen annorstädes
har jag sett ett sådant saligt aftonlugn, här är hvarje afton en
helgdagsafton, såsom hos oss någongång om sommaren en mild lördags-
eller pingstafton. Jag hade ej sutit länge, förän från en närbelägen
bebodd bergshåla en _Fellah_ kom till mig, begynte sprÅka och bjöd åt
mig ett ugnsrostadt maishufvud, det han kallade _kandil_. Snart kom
äfven en annan till och vårt samtal blef ganska lifligt, ehuru jag ej
väl förstod deras dialekt, som var ganska olik den i Kairo. Det är
verkeligen förundransvärdt att se folkets goda lynne och oföränderliga
munterhet i all uselhet och fattigdom, oberäknade de _korbag_-slag, som
flitigt spenderas på deras fotblad; man behöfver ej bättre bevia på
Egyptens härlighet och sköna himmel, än att den kan gifva ersättning
för all denna uselhet och utgjuta tröst i en _korbagerads_ sinne. Jag
qvarstannade nästan till solens nedgång och begaf mig sedan sakta om
bord. Shekhen hade icke heller i dag gått upp i land, utan tillbragt
hela dagen om bord, skrifvande på sin grammatik -- en förundransvärd
liknöjdhet!


Nov. 19.

Lade ut om morgonen och fingo hala _liban_ ett långt stycke väg,
emedan vi för flodens kroknings skull icke kunde begagna den goda
vinden. Sedermera kunde vi dock spänna ut seglen för en särdeles frisk
kultje, som på dagen allt mera friskade i, så att vi slutligen måste
berga vårt storsegel. Detta aflopp ej utan någon fara, emedan folket
dervid måste klifva upp till den särdeles höga rån och derigenom gifva
barken öfvervigt åt ena sidan. Vi togo vatten från suden, hvilket
är mycket för en så lätt bark; folket skrek och hojtade, liksom om
fartyget hölle på att förlisa. Nu mera än förr såg jag huru klumpiga
och svårhandterliga deras stora trekantiga segel äro. Ingen olycka
hände dock, utan vi gingo med frisk vind och god fart tills vi vid
_esha_ hunno fram till _Esne_, förvisningsorten och fristaden för hela
Egyptens lösaktiga qvinnor, danserskor m.m. Vi gjorde ännu om aftonen
en liten vandring genom staden, som presenterade sig högst usel. Redan
kl. 8 rådde dödstystnad på gatorna och vi mötte högst få. Der lågo vi
hela natten, emedan _raisen_ vägrade att gifva sig ut, föregifvande att
stenar och grund funnos i floden längre fram; också var ganska stark
vind om natten.


Nov. 20.

Seglade för god och frisk vind, men hunno ej långt föran vi med god
fart körde starkt in i gyttjan. Här arbetades en full timma innan vi
åter blefvo flott. Men om dagen lugnade vinden allt mera ut, så att
vi ej hunno särdeles långt fram. Sjöfolket gäckades med hvarandra om
aftonen och spektaklet börjades med en _zikr_, som äfven karrikerades
af det skämtsamma folket; ty man börjar här redan småningom karrikera
äfven religionsbruk.


Nov. 21.

Vi måste släpa med _liban_ tills vi kommo fram till _Edfu_. Emedan
vi här skulle proviantera, gingo vi upp till byn, som ligger ungefär
en halftimmas väg från floden. Der är ett vackert och temmeligen väl
bibehållet tempel, ehuru fullt af grus. _Pylon_ var särdeles väl
behållen, figurerna sparade och synliga nog, en del dock sönderhuggna.
Pelarena, isynnerhet kapitälerna, innanföre voro väl konserverade; till
de sednare kom man alldeles nära på de stora grushögarne. Man kunde
väl urskilja deras särskilda, vackra former af palmer, dompalmer och
lotus. Väggarne voro fullskrifna med hieroglyfer och figurer. Byggnaden
är från Ptolemaeus Philopators tid och således nyare. Blef anhållen af
en högst munter och trcflig Turk, med rödaktigt skägg, som var litet
rusig; han pratade först mycket på Turkiska, men då jag svarade på
Persiska, som han ej förstod, togs till Arabiskan. Slutet blef att han
tiggde, men fick ingenting. Ett stycke ifrån hufvudtemplet låg ett
annat litet, liknande blott ett rum, till största delen begrafvet af
grus, men också fullskrifvet med hieroglyfer och figurer. Vi dröjde här
ungefär en timma. Byn var högst usel, visade äfven spår af förstörelse.
Omkring middagstiden lade vi åter ut, men den lilla kåra, som blåste
medan vi voro i land, lugnade ut och vi gingo blott sakta framåt.
Blåsten öktes mot natten, men det usla sjöfolket kastade ankar, så
snart de trodde sig säkra på att vi somnat.


Nov. 22.

Hela dagen dålig kultje, som än lugnade, än blåste upp; vi börja
småningom alla bli mätta på resan och få ledsamt. På eftermiddagen
passerade vi _Ombos_, som syntes på långt håll öfver en stor ö. Såg
en karl sätta öfver floden på en flotta af 3 stockar, jemnt så stor
att den rymde honom och hans kläder, dem han knutit ihop och laggt
bakom sig; sjelf satt han alldeles naken och kafvade sig fram med en
liten klumpig åra, samt sjöng hela vägen. Vid vårt aftonthé kom jag
i hälft gräl med vår doktor, som öfvergick till små sarkasmer och ej
så liten harm från hans sida; _Sattler_ och jag hafva nemligen stor
lust att vända om ifrån _Assuan_, men _Schlederhaus_ yrkar på resans
fortsättande. Togo land för natten under _Mansorijeh_, en liten by
på den stora ön. Gick med _Mokammad_ och två af besättningen upp
till byn för att köpa mjölk. Satte mig om aftonen att resonnera med
väktare öfver de stora _durra_-falten, under hvilka vi lågo. De voro
trefliga, bland andra en, som pratade mycket och slöt efter vanligheten
med att tigga af mig först min pipa, sedan min tarbosh samt andra
klädespersedlar, ville dessutom nödvändigt att jag skulle taga honom
med mig på resan. Det hela var dock mest skämt. Undertiden begåfvo
sig vårt båtfolk med _tarabukkan_ och _zummaran_ upp till byn för
att bivista en _farah_, som hölls der i anledning af en omskärelse.
Jag gick med, så gjorde äfven de gubbar som suto med mig, och under
vägen samlade sig ännu flere till, så att vi slutligen utgjorde en
stor hop. Alla eller de flesta voro beväpnade med _nebboter_. Då vi
kommo upp till byn erforo vi att festen ej var der, utan i en annan
gård på andra sidan om _durra_-fälten. Vi hade ej egentligen lust att
gå dit, men öfvertalades dertill af byfolket. Jag kan ej neka att
jag hyste några misstankar och någon fruktan för öfvervåld, emedan
vi voro aflägsnade från vår bark i den stora skocken af byfolket. Vi
gingo dock fram och satte oss i ring utanför huset der festen var.
_Tarabukkan_ och _zummaran_ voro snart i gång och våra händer bultade
accompagnement till dessa instrumenters barska musik. Först uppträdde
vår pajazzo _Ali_, kostymerad till flicka och dansande till allas stora
förnöjelse och applaud; han förtjenade också bifall. Sedan uppträdde
vår styrman och visade sig på styfva linan. Han spelade en ung, vig
kämpe och svängde ej utan grace sin _nebbot_ i luften med allehanda
sirliga rörelser, liksom ett spjut; derefter gjorde han allehanda
gymnastiska rörelser, dels ensam, dels med en af folket, som med sina
knän knep om hans lif. Han hade verkligen vighet och styrka, mer än
jag trodde härvarande folk om, emedan jag aldrig förr sett prof derpå.
Hans dans och rörelser bestodo efter vanligheten mest i rörelser af
veka lifvet och svängningar. Styrmannen fick förtjent beröm och starka
bifallsyttringar, men tycktes vara van dervid och anse sig fullkomligen
förtjena dem. Vi stego nu upp och tänkte bege oss ned till barken, men
blefvo anmodade af byfolket att ännu stanna qvar för att höra deras
sång och musik samt se på deras dans, i utbyte mot det nöje vi beredt
dem. Detta kunde ej afböjas. Byfolket var ordnadt kring 3 stora runda
tambour de basquer och begynte sin sång, hvilken hade det här vanliga
uttrycket, något liknande den Ryska nationalsången, ehuru ej så full
och rik. Snart framträdde i den stora ringen en qvinna, omslagen med
en _tarhan_ eller _melajeh_, hvars midt låg på hufvudet och båda ändar
hängde ner, så att hela hennes figur var betäckt af den. Hennes dans
bestod blott uti att med halfspringande gång sträcka öfver ringen från
ena sidan till den andra, utan att med kroppen eller fötterna göra
andra rörelser än dem som fordrades för att föra henne fram. Då hon
stannade vid ändan af ringen, lyftade hon alltid i samma takt och med
samma rörelser sina af _tarhan_ täckta armar. Denna rörelse var ganska
behagfull och slog _tarhan_ i vackra veck, men emedan den beständigt i
samma form återkom förlorade den slutligen sitt behag. Så väl sången,
accompagnerad oföränderligt i en och samma rhytm, som dansen, var
högst enformig och lika monoton som folket, landet, floden och allt i
Egypten, men just derigenom ej utan sin vissa sublimitet; men till att
kunna uppskatta denna fordras längre tid och annat sinne än de flesta
resande ha. Ehuru jag på en kort stund fick nog af musiken och dansen,
hvilken var generande derföre att den släpande _melajan_ rörde upp fint
stoft och förde det i min strupe, så fann jag likväl ett visst behag i
dem; och scenen var vacker, på ena sidan väldiga palmer, på den andra
en grå fattig Arab-by, på de öfriga stora gröna _durra_-fält, allt
belyst af den milda, ljufva fullmånen. Dertill en stor skara svartbruna
Negerlika _Sa'ide_ Araber, beväpnade hvar och en med sin _nebbot_
samt brokigt kostymerade i allehanda skynken och trasor, hvilka i det
villande månskenet fingo ett högst fantastiskt utseende. Sedan allt
var slut, skildes vi åt såsom de förtrognaste vänner med de vanliga
komplimenterna, åtföljda till vår bark af flere som gingo ned för att
vakta sina _durra_-fält.


Nov. 23.

Vid middagen blåste vinden upp och förde oss vid _'asr_ fram till
_Assuan_. Denna stad ligger utomordentligt vackert, omgifveri af stora
partier granitberg, i floden liggande hällar och klippstycken, samt
högre upp på land ökneberg med släta, vektformade sandryggar, bildade
af från öknen ditblåst flygsand. Det var i allmänhet den vackraste
utsigt vi hittills haft på hela vägen. Isynnerhet tog sig det höga
berg väl ut, som låg framför oss i fonden och begränsade inloppet till
sjelfva katarakten. Här lågo ruiner af hus, byggda af det vanliga
obrända teglet, och ehuru de voro högst usla, togo de sig väl ut
här. På några bergtoppar sågo vi _shekh-kubbor_, på östra stranden
ett i Europeisk smak uppfördt hvitlimmadt hus, som kallades palats
och tillhörde fordna _kashifen_. Ön _Elefantine_ är ganska liten och
presenterade sig härifrån ej särdeles vackert. Sedan vi laggt till,
gjorde jag en spatsertur upp till staden och dess marknadsgata. Allt
hade ett temmeligen uselt utseende, så mycket mer som alla bodar
voro slutna. Gaf mig i samspråk med allehanda folk samt fann dem i
allmänhet välvilliga och goda. Så mycket oroligare var det om bord hos
oss, ty vi hade gräl och krångel med doktorn att gå tillbaka ifrån
_Assuan_. Han är en tråkig man med sitt äkta Tyska småsinne; med sina
ofrivilliga, till ful vana öfvergångna, förargliga knyckningar på
axlarne och ögonen, jemte åtföljande hostning och krakling, påminner
han mycket om Gustaf Crusell. _Sattler_ åter, ehuru i allmänhet en
älskvärd man, har för mycket det Tyska hushålls- och sparsinnet för
att man skulle kunna finna rätt trefnad i hans sällskap, isynnerhet
vid den trånga sammanlefnaden på den lilla barken. Dertill hafva de
den Tyska svagheten att vilja äta och lefva väl. Till följe af detta
sparsamhetssystem förbjöds vår tjenare att taga socker i sitt kaffe
och _Giovanni_ anmodades att utdela åt honom hans portion! Om aftonen
kom sjöfolket upp på den släta sandstranden och begynte leka. Först
allehanda gymnastiska öfningar, t.ex, två män satte sig mot hvarandra,
knepo hvarandras knän fast tillsammans och rullade turvis ner på
ryggen, hvarvid den andra turvis steg uppåt, föreställande ett hälft
hjuls rullning; denna öfning kallades _skedd elkomat_. Åfven förekom en
lek, som liknade vår varglek. Tre eller 4 hukade sig ner till marken
fyrfota och öfver dem breddes ett skynke, föreställande får eller annan
boskap; en femte kastade en handfull sand öfver eller framför dem,
till tecken att leken var börjad. Emellertid hade alla klädt af sig
så när som på byxorna, och begynte springa omkring samt försöka slå
eller beröra de nedhukade fåren. Herden försökte dervid taga dem fast;
lyckades det så måste den fasttagne bli herde. Under allt detta skreks
högt och det gick ganska lifligt till; man såg att de voro med själ och
hjerta inne i leken samt roade sig af hjertans grund. Jag satt länge
och såg derpå, ehuru aftonen var kylig och nordvestvinden kall; äfven
annat folk kom och såg på dem.


Nov. 24.

Så snart vi druckit kaffe gingo doktorn och jag upp till _vakil_ här
i staden, för att anmoda honom bestyra om vårt framskaffande öfver
_shellal_. Vi funno honom utanför sitt hus, samtalande med några
Araber; bredvid honom var en skrifvare, en _Kopt_ som såg särdeles
välmående ut. Vi visade för honom doktorns tillstånd af pashan att
resa o.s.v. Han var, som det tycktes, en välvillig Turk, lät genast
sin skrifvare sätta upp en liten lapp, satte sitt sigill derunder
och skickade sin _khavas_ dermed till föreståndaren för _shellal_,
eller den såkallade _rais eshshellal_, med hvilken han sedan lofvade
komma till oss om bord. Det dröjde dock länge innan han kom, ty det
lärer vara temmeligen långt till byn der han bor. Jag begagnade tiden
dessemellan att vandra omkring i staden, som är jemförelsevis stor, men
för öfrigt fullkomligen lik andra. Byggnadsmaterialet var det vanliga
obrända, eller rättare soltorkade teglet. Öknen och dess berg voro
ganska nära staden, den odlingsbara jorden utgjorde blott en liten
sträcka och upptogs mest af palmträd. Närmare middagen träffade jag
effendins Koptiska skrifvare, som jemte en annan bjöd sig sjelf till
oss om bord. Jag gick således ner med dem, rökte och drack kaffe i
deras sällskap en kort stund. När jag sedan gick upp på land, mötte mig
effendins _khavas_ med _rais eshshellal_ och några andra bland hans
svarta _Berberi_-handtlangare. Jag gick med dem upp till effendin, som
träffades på en backe, der han höll på att bygga sig ett litet hus.
Vi gingo alla ånyo ned for att afhandla saken om bord. Sedan vi först
druckit kaffe, rökt och talat om våra hemorter, (jag föregifvande mig
härstamma från _Tiflis_, nära intill hvilken stad effendins hemort
_Gurg_ är belägen) framkallades _rais eshshellal_ och förhandlingen
börjades, nu lika tråkig som alla dylika med Araber. Efter prat och
krångel beslöts att de skulle föra oss öfver för 130 piaster. Ett annat
krångel förekom med vår egen _rais_ om lots upp till _Vadi Halfa_, den
han påstod borde tagas på vår bekostnad; dervid var isynnerhet vår
styrman storordig. Det gjorda kontraktet togs fram och lästes, men som
der ingenting stod om lots, kunde han ej påtvingas oss, vi lofvade
blott förskjuta penningar åt lotsen om han behöfdes. Sedan slutligen
allt var afgjordt, folket gått bort och vi ätit middag, begaf doktorn
och jag oss till ön _Elefantine_ samt gjorde en spatsertur omkring
den. På södra ändan uppstiger den till en temmeligen stor höjd, som är
alldeles full med grus, gamla förfallna byggnader och ruiner, utvisande
kanske att här varit fästningsverk. Vi omringades hela vägen af en
förfärlig mängd svarta barn, som nakna eller ombundna blott med en
liten gördel sprungo omkring oss och ropade _bakhshish ja khevage_. De
voro särdeles närgångna och bjödo ut åt oss allehanda lapprissaker,
dels stenar, dels gamla rostiga effekter af intet värde. Slutligen
måste jag med ett långt _durra_-rör drifva dem bort och hålla dem på
afstånd. Från toppen af denna höjd var en vacker utsigt öfver _shellal_
och dess underbara klipphällar, omsusade af den forssande floden.
Derifrån gingo vi längs stranden till norra udden af ön, der ingenting
annat var att se än palmer och några _durra_-fält. För öfrigt funnos
många små byar på ön, i dem alla stora hopar barn, som ropade sitt
_bakhshish_ och följde med oss långa stycken. När vi kommo tillbaka
till vårt landningsställe, väntade oss äfven der en liten hop barn, som
bjöd ut stenar, dem de kallade antiker, och annat lappri. Bland dem var
en särdeles vacker flicka om 15 eller 16 år, som jag knappt kunde få
mina ögon ifrån. Vi kommo lyckligen öfver i den usla höga båten, som
var hopfogad af stockar, utan bräder, full med vatten och smuts; den
var så kupig och djup, att den vaggade och var nära att stjelpa om man
steg upp på toften. Sedermera lade vi ut med barken och seglade med
god, ehuru svag vind uppför _shellal_. Här såg allt särdeles bekant
ut för mig; det var liksom en forss i Kumo elf, fastän ej så starkt
strömmande. Landet och stenhoparne i sjelfva strömmen påminte mig om
Kumlinge Krokarne, blott att här fanns palmer och öknens gula sand,
som äro fremmande för mitt hemland. Vi kommo dock ej långt förän vi
lade i land under en liten by vid en sandbugt. Der steg jag upp på
ett öfverliggande högt berg och skådade ut öfver den genom bergen och
klipporna frambrytande floden, ännu svagt belyst af den småningom
bakom Libyska bergen sig gömmande solen. Bergen voro här ändteligen
alla granit, liknande våra berg, dock öfverhufvud grofkornigare och
derföre mera förvittrande; de utgjorde öfverhufvud ingen fortlöpande
kedja, utan liksom sönderfallna i hällar, hvilka staplade på hvarandra
understundom bildade högst underliga former, pelare m.m. Vi (ty shekhen
hade i afton gått med mig) suto här och betraktade den verkeligen
underbara naturen, stego derpå nedför de hvassa klipporna och på
den i veka ryggformer emellan dem inblåsta flygsanden från öknen, i
hvilken vi med särdeles nöje knådade med våra nakna fötter. Sedan vi
druckit vårt aftonthé, gick jag ensam till den ofvanfÖre belägna byn
och språkade med en gammal gubbe, som satt på en låg _mastaba_ utanför
sin lilla koja, omgifven (på tillbörligt afstånd) af sina qvinnor och
sina barn. Han var, liksom i allmänhet folket här, välvilligare och
bättre än dem i nedra Egypten; också var han egentligen ej Arab utan
_Berberi_. Liksom de flesta af hans landsmän talade han Arabiskan
blott högst medelmåttigt. Deras eget språk är högst egendomligt, såsom
jag tror, utan någon likhet i grunden med Arabiskan; då det talas
låter det nästan fullkomligen som Turkiska, med en ringa modulation
afvikande från Turkiskan, samt torde äfven innehålla åtskilliga ord
från detta sednare språk. Från första början, då jag i Egypten hörde
_Barabras_ språk, har jag haft stor lust att lära mig känna det, men
min tid och mina medel afhålla mig derifrån, liksom ifrån mycket annat.
Så har det varit hela mitt lif igenom, derföre har det också blifvit:
_parturiunt montes et nascitur ridiculus mus_. Äfven i _Barabras_
fysionomi synes en helt annan karakter, än hos Araberna; de hafva i
allmänhet ett ridderligt, markeradt ansigte, dock med något Abyssiniskt
drag, märkbart isynnerliet hos qvinnorna. Deras karakter torde ock vara
mycket aktningsvärdare än härboende Arabers.


Nov. 25.

Om morgonen skreko _Sattler_ och doktorn öfver att vi ej kommo ut; det
dröjde också nog länge innan allt var färdigt till afresa och _rais
eshshellal_ kommit ner, ehuru han lofvat vara tillstädes med sitt
folk redan före soluppgången. Slutligen infann han sig dock och sedan
doktorn, på sin brutna Arabiska, litet ovettats och grälat, lade vi
ut. Strömmen var i början ej särdeles stark, men snart kommo vi till
ställen, der den svaga vinden ej mäktade föra oss emot den starka
strömmen, utan folket måste kasta sig i floden, kafva sig fram till
hällar med tåg och hala oss uppåt. Härvid och ännu mer längre fram på
dagen, hade jag tillfälle att beundra deras oförvägenhct och raskhet
att störta sig i den starka strömmen, äfvensom deras konst och förmåga
att simma. De simmade alla såsom Ryssarne, lyftande händerna upp öfver
vattenytan, men skredo temmeligen väl framåt. Slutligen kommo vi till
en liten sandstrand mellan klippor och berg, samt stannade der litet.
Jag ställde mina saker i ordning för att de ej skulle sqvalpa omkull i
forssen, tog min bössa, gick litet omkring på stranden, och såg på det
egentliga fallet, der pashan låtit spränga bort några hällar. Forssen
var ej betydlig, på långt när ej jemfÖrlig med de vanligaste som jag
sett i Kumo elf, i höjd på långt när ej lika med Gammelstads forssen
hos oss. Egentligt fall var der icke, utan en kanske omkring 40 steg
lång sträcka, der vattnet pressade sig tillsammans och bildade väldiga
forssvågor. Det dröjde länge innan folket hann komma tillsammans
här; flere kommo till mig och frågade huru mycket vi hade lofvat åt
_raisen_ för _shellal_, samt sade, då jag ville veta anledningen till
deras fråga, att han eljest skulle hålla största delen för sig sjelf.
Tjufveri och bedräglighet öfvas och fruktas här öfverallt. Kort före
middagen var slutligen allt färdigt och folket församladt. Man föredrog
att gå en omväg kring öar, der strömmen skulle vara mindre häftig än
i _Bab el basha_, såsom man kallade den öppning framför hvilken vi
lågo. Vi seglade först längs stranden af ett litet sund mellan öarne.
Jag föredrog att spatsera i den mjuka, veka sanden, hvilken floden
hade uppsköljt och blänkte med tusental små glittrande perlor. Komna
till sjelfva den så kallade stora _Bab_, började de arbetet med vanlig
långsamhet; först halades med tåg öfver några mindre forssiga ställen,
då hållpunkter för tågen gåfvos af klipporna i sjelfva strömmen eller
på sidan af den. Slutligen kommo vi in i det första svåra fallet. Här
fanns en lång hvirfvel, i hvars midt forssen lopp neråt, men på sidan
uppåt. Vi arbetade oss in i den uppåtgående strömmen och komna i den
fördes vi med svindlande häftighet uppåt, så att det syntes som skulle
vi ovilkorligen föras mot de bredvid liggande stora klipporna och
slås sönder. Anblicken var verkligen hasklig, men vi hjelptes af den
motsatta strömmen. Det dröjde dock länge innan vi hunno öfver detta
farliga ställe och fingo fatt en hviloklippa på sidan. Sedan folket här
hvilat en stund, halades vi åter öfver ett lugnare pass till öppningen
af det svåraste stället, der vattnet svallade starkt. Det dröjde något
innan man fick allt i ordning till arbetet, som slutligen börjades
kl. omkring 3. Här var rätt busligt och vår välfärd berodde på ett
enda tågs styrka; om det brustit, så hade det varit förbi med barken
och troligen äfven med oss. Vi kommo dock lyckligen öfver, ehuru med
mycket arbete, och _skellal_ var nu egentligen passerad. Vid allt detta
förundrade jag mig högeligen öfver, att bland alla de mäktiga nationer,
som efter hvarandra varit herrar öfver Egypten och Nubien, ingen
inrättat en farbar eller med mindre fara förenad passage genom denna
forss; eller att man ej åtminstone gjort några inrättningar (t.ex.
Jernringar eller dylikt) för lättandet af båtars upphalning; eller
slutligen och mest att här boende folk, som egentligen icke hafva annat
göromål än båtars upphalande och kanske hvarje dag äro sysselsatta
dermed, ej lärt sig vissa bestämda handgrepp och hvarje gång
återkommande manövrer, som sålunda skulle gå lätt. Men nu kunde man ej
se annat än att vår bark var den första, som de halat upp i sin tid, så
ovant och klumpigt gick det till, med undantag af att några få visade
stor rådighet i simning och annat. Dessutom fanns bland dem egentligen
ingen hufvudman, som anförde arbetet, utan alla skreko om hvarandra.
Dock tycktes det liksom vissa afdelningar skulle haft hvar sin shekh
och ledare, bland dem en gammal, gråskäggig, svart _Berberi_ om bord på
barken. Men han hade ej tillbörligt lugn, utan skrek och hoppade som en
tätting, så att man ofta skrattade åt honom. En annan liten gubbe var
liksom chef för en afdelning af det på land halande folket. Liksom de
flesta andra hade han blott ett skynke bundet om midjan, sina få öfriga
klädesstycken hade han bundit på hufvudet såsom turban. Denne var en
bland de mest theatraliska figurer jag sett i lifvet eller på scenen;
han hade en liten käpp af de här brukliga ebenholtz långklubborna i
handen och spatserade af och an på en hög klippa, der hans halande folk
var uppstäldt i rad. De ropade dervid det vanliga _ja Sejid ja Sejid_,
hvaremellan han med den mest theatraliska ton recitativt sjöng _hia
merkeb_ eller _hia gaieh_, eller om hans fantasi ej ingaf honom något
annat upprepade han _ja Sejid ja Sejid_. Tänker man sig härtill folkets
verkligen poetiska kostym, eller i brist på kostym deras svarta, men
icke Neger-glänsande, kroppar, så har man en scen fullkomligen värdig
theatern och bättre än den kan återgifvas. Äfven den vackra scenen:
flodens forss med de kringliggande, till större delen i stora block
nedramlade granitbergen, gjorde sitt till. Den lilla shekhen med sitt
glesa _Berberi_-skngg, var dock ej den enda theatraliska figuren, ty
nästan hos dem alla lyste något naturligen theatraliskt mer eller
mindre fram i deras rörelser och tal. Folket var i allmänhet trögt,
behöfde trugas och manas till sitt arbete, tycktes ej heller ha
särdeles styrka, ty de flesta män hade smala, klena ben och armar. När
vi slutligen hunnit igenom den sista, farligaste passagen, kom vår
gamle gråskäggige shekh fram med sitt: _alhamdo lillah bisselameh._

Nu kommo vi in i ett lugnt sund, hvars stränder stodo i den härligaste
vår-grönska, jemte palmer, _lotus_ och sykomorer. Något så gästvänligt
inbjudande har jag ej sett annorstädes än i Ålands skärgård hos oss,
det blef mig alldeles hemlikt till sinnes. Sykomorernås hvita bark
påminte starkt om våra björkar, men palmen sade mig att jag var
fjerran borta från mitt egna land. Dock var jag glad att jag kommit
så långt, och fann att hvad jag mest älskat i naturen hemma äfven
fanns här, samt af mina reskamrater också uppskattades såsom skönt.
Det var en oändligt ljuf afton, sådan man möjligen kan ha den under
Egyptens härliga himmel, mild som den ljummaste juli-afton hos oss.
Oföränderligt skall denna afton bli i mitt minne, såsom en bland de
ljufvaste jag haft sedan jag lemnat mitt hem; om jag blott haft ett
Finskt hjerta att dela fröjden med mig! Folket, som var från åtskilliga
öar i denna lilla skärgård, lemnade oss nu till större delen; emedan
de inga båtar hade, band hvar och en sin lätta klädnad på hufvudet och
simmade öfver strömmen till sitt hem. Slutligen kommo vi fram till en
liten by eller så kallad _morada_, der vi lade oss för natten. Vi hade
ock fullkomligen behof deraf; jag åtminstone hade blifvit nästan yr af
forssens brus och den sinnesspänning, i hvilken jag varit under hela
färden. Dertill kom att vi på hela dagen ingenting hade ätit; ty vi
hade nödsakats packa alla våra matkistor in i ruffen, och emedan de
voro inlästa knnde vi i trängseln ej komma till dem. Så väl maten som
hvilan smakade derföre särdeles väl, sedan vi först sluppit den alltid
tråkiga liqviden med folket och deras tiggeri om drickspenningar.
Sedan satte jag mig i ett litet café, dit snart också vårt skeppsfolk
kom. Med dem satt jag länge, men gjorde sedan för mig sjelf en liten
promenad längs stranden under palmerna, mellan hvilka den bländande
fullmånen sken. Forssens sorl hördes starkt och aftonen var så poetisk,
som en afton kan vara eller drömmas af en älskare. Medan jag satt på
stranden, särdeles intagen af allt det magiska i scenen, ankommo dit 4
unga män från _Assuan_, livilka ämnade sig till _Halfa_ för att samla
_ricinus khanoa_, som vexer här i ymnighet och säljes i Kairo. Det var
mycket sent när jag kom om bord, der alla, äfven min shekh, redan sofvo.


Nov. 26.

Emedan om morgonen var lugnt gingo vi alla ut genast efter kaffet och
begåfvo oss till den lilla ön _Philae_. Jag gick först med shekhen och
betraktade de stora ofantliga stenblock af granit, som ligga på fasta
landet gentemot ön. Flera bland dem äro fullskrifna med hieroglyfer och
utstyrda med figurer, hvilka äfven här hafva förlorat sina ansigten
genom barbariska händer. Medan vi förvånade oss öfver de förfärliga
massorna, kommo de båda Tyskarne till och jag förenade mig med dem,
men shekhen lemnade sig efter, troligen för att ej blottställa sig
genom spatserande med Franger. Vi gingo längs den bugtiga stranden
gentemot ön och funno slutligen en båt för att fara öfver sundet. Denna
båt var högst vanskaplig, hög, rankig, sammansatt af stock-ändar. Man
ser af allt att folket här ej är sjöfolk. Våra Finska bönders små
ökstockar uppe i landet äro vida vackrare och beqvämare, än de vanliga
färjfartygen här. Vi satte oss i alla tre, roddes af 2 små gossar,
och styrdes af en ännu mindre. Till styrman tager man i allmänhet
den minsta, skralaste gossen; på den båt, med hvilken vi satte öfver
till _Elefantine_, hade vi till styrman ett litet naket barn, som man
sade vara 3 år gammalt och satt under toften tills det framropades.
Vi kommo dock väl öfver till _Philae_, som är en särdeles liten, men
vacker holme, ungefär hälften af Rådmansholmen vid Helsingfors. Här
vexte i ymnighet _tamarind_ emellan palmerna på de gröna stränderna,
och spridde den ljufvaste väldoft jag någonsin inandats. Längre upp
på ön kommo vi fram till det gamla templet, som skall vara det bäst
bibehållna monument från den gamla tiden. Vi stannade först i det lilla
templet åt stranden till, som står alldeles ensamt och utgör liksom
en förstuga till den stora helgedomen. Liksom det stora var detta af
sandsten, hvilken man troligeu släpat hit från långt håll, emedan alla
bergen deromkring äro af granit. Det tycktes såsom om templet icke
hunnit bli färdigt, ty blott ena väggen, och den äfven blott till
hälften, var prydd med figurer och hieroglyfer. Pelarenas kapitäler, i
former af palm, dompalm och lotus, voro till en del utomordentligt väl
bibehållna, utarbetade i det finaste, subtilaste arbete. Några voro
sönderhuggna af ilskna händer. Vi suto länge här, dels inne i det lilla
lätta templet, dels utanföre på det stenpålverk, som var uppfördt på
stranden och nu stod högt öfver vattnet. Derefter inträdde vi i det
egentliga stora templet. Det erkännes allmänt vara det bäst bibehållna
bland alla från fordom, och så tyckte äfven vi. I en afdelning af
detsamma syntes ännu pelare-kapitälernas färger, grönt, blått m.m.
Palmbladen voro grönt och sirligt målade, så äfven lotus; jag tyckte
att det måtte hafva tagit sig väl ut, ehuru jag eljest ej vill försvara
färger i sculptur och arkitektur. Men satsen torde egentligen gälla
blott Grekiska konstverk, i hvilka materialet var den vackra hvita
marmorn, hvilkens skönhet blott kunde vanställas af färger; annat
är förhållandet med Egyptens sandsten. Äfven fresco-målningarne i
taket syntes ännu till en del, äfvenså de på väggarne, samt de målade
hieroglyferna. När allt detta stod nytt i sina blänkande färger, måste
det hafva gifvit en högst underlig anblick, sett brokigt ut med en
viss anstrykning af rolighet och humor, som väl icke motsvarat våra
begrepp om storartad skönhet. De stora salarne i medelpunkten af den
vidsträckta tempelbyggnaden voro välbehållna, och dit upp ledde en
trappa, så väl bibehållen och gångbar som om den blifvit färdig i går,
blott man hade undanröjt det fina stoftet som betäckte trappstegen.
Från plafonden af denna _pylon_ såg man öfver hela templet och kunde
härifrån få det bästa begrepp om konstruktionen af en sådan byggnad.
Rundtomkring på fasta landet såg man öfverallt ofantliga, imposanta
stenblock och väldiga hällar, af naturens hand ryckta från moderberget
och staplade på hvarandra. Bland dem här och der ruiner från gamla
och från Arabernas tider, t.ex. en halfförfallen moské, som man sade
profetens _muezzin Delal_ hafva byggt. Tempelbyggnaden, på hvars
högsta topp jag nu stod, var uppförd längs stranden af den lilla ön,
och emedan denne sakta bugtade sig, hade äfven sjelfva byggnaden
formen af ett långsamt sig krökande cirkelsegment. Detta gjorde taket
snedt och gaf ett litet stötande intryck, när man såg det inifrån
med dess målningar. Sjelfva hufvudrummet skall i de första kristna
århundradena blifvit användt till kristen kyrka; på några af pelarena
syntes äfven klumpigt inskurna kors på utskrapade Egyptiska figurer
och hieroglyfer. Troligen har man denna omständighet att tacka för
templets goda konservering. De inre, heligaste rummen voro alldeles
mörka och intet tecken till fönster synligt, så att de i gamla tider
troligen varit upplysta med lampor och ljus. Sidobyggnaderna, som äro
särdeles vidlyftiga, bestå af öppna pelargångar; men dessa voro till
en del ej färdigblefna, till en del öfver- och kringbyggda med nyare,
dock redan alldeles förstörda lerhus, liknande de vanliga Arabkojorna.
Dessa nya och fula, lergråa ruiner voro synbarligen qvarlefvor efter
en liten stad. Dock tror jag knappt att Araber bott här, ty de hade
intet intresse vid att här bosätta sig, emedan ön är så liten att den
som knappast gifvit tillräcklig näring åt några hushåll, och i motsatt
fall skulle samma intresse ännu hålla åtminstone någon åbo qvar. Men nu
finnes här ingen. Troligare synes mig att kristna munkar eller prester
lemnat dessa ruiner efter sig, från den tid då det gamla hedna templet
inreddes till kristen kyrka. Af otidig religions-ifver föraktade
dessa den del af det hedniska templet, som ej behöfdes, medan deremot
Greker och Romare buro största aktning för detsamma. Dessa fula ruiner
hindrade mig att rätt se de under dem begrafna ståtliga pelargångarne;
under en bättre regering skulle de utan tvifvel blifvit bortskaffade,
kanske också hela templet återstäldt i sin ursprungliga form. Det
förefaller mig underligt att se de ståtliga byggnadernas tunga massor,
jemte till dem passande storartade pelare, och dervid tänka på de
brokiga, småaktiga målningarne, hvilka måste hafva gifvit templets inre
ett finurligt utseende. Af det lilla jag ännu kan dömma derom, vill
det synas som skulle de gamla Egyptierna hafva varit just sådana: ägt
en viss storsinthet i all sin finurliga litenhet; och denna karakter
skiner ännu litet fram hos de moderna Arabiska Egyptierna. Jag fick
ännu ej rätt begrepp om byggnadens helhet, men det måste sparas tills
jag kommer tillbaka.

Någon timme före middagen kom vår bark hit i land, vi gingo här
om bord och lade ut. Vi seglade hela dagen för särdeles god och
frisk vind, som dock var litet ostadig och kom än med svaga, än med
starkare pustar. Vid _maghrib_ hunno vi fram till _Tefa_, der stora
fornlemningar ännu synas. Vi gingo upp till den nära stranden belägna
byn, som till stor del är uppbyggd på de gamla ruinerna; men fingo ej
reda på något särdeles, så klart och bländande än månens sken var.
Jag satte mig vid ett litet sällskap _Barabra_., som satt utanför ett
hus med sina qvinnor, samt gaf mig i samtal med dem. De berättade att
ruinerna efter de gamla _Kuffar_ voro särdeles vidsträckta här, att
desse otrogna invånare blifvit fördrifna af en från floden på sin häst
uppstigen shekh, kallad _Shekh Elbahr_, som låg här begrafven i en
_kobba_ och var byns helgon; vidare att den sandsten, af hvilken dessa
tempelbyggnader blifvit uppförda, ej finnes på långt håll härifrån,
utan blifvit stöpt i trädform. Man hade nemligen en form af träd, öste
i den sand, gjöt deröfver ett slags vatten, hvars namn min sagesman
glömt, och detta hade den verkan att sanden genast formades till sten.
Han anförde såsom bevis för sin uppgift, att om man högg sönder en
sådan sten, var allt inuti den ren kornig sand. Min berättare var en
högst treflig pratmakare, ehuru hans Arabiska var mycket bruten. Då
han sade sig vara jägare, gaf jag honom krut och beställde af honom en
krokodil jemte andra djur tills vi skulle komma tillbaka.


Nov. 27.

Längre fram på dagen blåste upp vind och vi fingo god fart. Stränderna
bestodo ännu länge af granit, men på eftermiddagen vidtogo sandbergen.
För ofrigt hade floden här en annan karakter än i nedra Egypten, var
till större delen smalare, de odlingsbara sträckorna mellan floden
och bergen ganska små; ofta sköto bergen ut i sjelfva vattnet. Här
lågo öar i floden, dels blotta stenar och klippor, dels fruktbart
land. I allmänhet hade floden och dess stränder ett högst gästvänligt,
vackert utseende, påminnande än med sin inskärgårds karakter om
Turholmen och Degerön, än med sina höga nakna berg om en hafsskärgård.
På stränderna stodo de vanliga träden: palmer, dompalmer, lotus och
sykomorer. Vattnet liknade mera vikar och sund än en egentlig flod.
Vi gingo hela dagen för god, frisk vind och hunno vid _esha_ till en
by nedanom _Dekkeh_, jag tror _Girshe_. Der stannade vi för natten,
gingo upp i land och spatserade under stora planteringar af palmer,
hvilka stodo i öknens gula sand, nästan utan tecken till mylla. Under
dem låg byn, sträckande sig särdeles långt längs stranden. Husen stodo
öppna utan dörr, och ingen menniska syntes till; jag gick längre
fram i det bländande månskenet, och fann stora hopar af qvinnor,
sittande tillsammans i samspråk, men inga män. Jag gick tillbaka öfver
ökentrakten till byns andra ända, fann der 6 à 8 karlar sittande
tillsamman, helsade på dem och begynte spraka. De berättade att byn
hade föga odlingsbar jord, att hvarje _sakijeh_ måste betala 300
piaster i skatt, samt klagade mycket öfver sin fattigdom och landets
orättvisa regering. De sade att Arabiska Beduiner bo och vandra på
östra stranden af floden samt stundom komma ner att köpa säd. De vore
godt, gästvänligt folk, röfvade aldrig resande; om någon genom en
kamels händelsevis inträffade död var nödsakad lemna sitt bagage på
bergen, så behöfde han ej frukta att vid sin återkomst efter månadtal
finna det borttaget. Så säkert vore det att färdas bland dessa Araber,
så fruktad var pashans makt och välde, att de hellre sprungo bort och
lemnade de mellan bergen qvarlemnade effekterna i fred, än att taga
dessa och utsätta sig för pashans hämd och tuktan. Så vore förhållandet
äfven här i Nubien; man kunde tryggt lemna hvad som helst, till och
med en säck Thalrar, på stranden, resa bort, komma efter månader
tillbaka, och finna sin säck orörd. Bland dem som här suto var en
gammal gubbe med alldeles krithvitt skägg och högst ärevördig; då jag
frågade honom om hans ålder, kunde han ej uppgifva den närmare än
emellan 60 och 90 år. Det är i allmänhet mycket vanligt bland unga
och gamla här, att de ej veta sin ålder. Folket var godt, välvilligt
och språksamt. Då jag frågade om de hade dadlar här, hemtade man fram
sådana på en trädtallrik och trakterade mig med dem jemte en liten
kruka vatten. Man har ej här så många komplimenter och fromma utrop,
som i Egypten, särdeles i Kairo, och som jag alltid ansett för lika
många bevis på deras skrymteri. Det är sannt att folkets språk här är
icke Arabiskan och deras eget förstår jag ej; men så mycket jag kunde
förstå voro sådana icke i bruk. Redan deras större ärlighet och heder
föranleder mig att dömma så. Dem jag såg i afton talade dock Arabiskan
jemförelsevis väl. Jag satt länge hos dem och trifdes oändligen väl. En
följde mig ner för att visa mig vägen, men liksom för att visa sig ej
vilja tigga, önskade han mig god natt ett godt stycke från barken.


Nov. 28.

God vind, som dock på eftermiddagen lugnade så att _liban_ måste balas.
Derunder gjorde vi en spatsertur på land, som var steril öken, med
undantag af yttersta flodstranden. För öfrigt på hela dagen ingenting
att märka, annat än bergen af sandsten, hvilka här hade ett ännu
förstördare utseende än i Egypten, ofta liksom öfverdragna med svart
aska. Till natten satte vi i land under ett _durra_-fält, der ingen by
var nära. Himmelen lyste före månens uppgång med sina granna blänkande
stjernor, hade i allmänhet här under kräftans vändkrets ett olika
utseende mot vår himmel. Våra nordiska stjernor hittade jag ej, ehuru
jag i afton mycket sökte efter att få sigte på dem; men väl syntes
Sjustjernan, Aldebaran och Orions bälte i det mest bländande, tindrande
sken.


Nov. 29.

Dålig vind hela dagen; kommo efter _maghrib_ fram till en liten by
_Maliki_, två timmars väg nedanom _Korusko_. Medan vi här drucko vårt
aftonthé kom till oss en Turk, som var anställd i pashans tjenst för
de härigenom gående beständiga transporterna af boskap för pashans
räkning. Han förundrade sig öfver att vår _shekh sherif_ följde med
Franger, och kunde ej hålla sig ifrån att förebrående fråga: också
du sherif? Han gaf sig dock tillfreds när det upplystes att shekhen
följde med mig, _effendin_. Hufvudanledningen till hans besök, såsom
vi förutsågo, var tiggeri, som ock snart visade sig, ty han begärde än
snus, än medicin, än krut och hagel m.m.; han blef sittande vid vårt
bord, ehuru vi allsicke inbjödo honom och slutligen blott för skam
skull gåfvo honom en kopp thé. Jag gick upp på land att spatsera.


Nov. 30.

Lugnt hela förmiddagen, men på eftermiddagen kom en dugtig vindpust,
som gjorde oss alla litet skrämda, ty den sqvalpade svårt om vår
bark, isynnerhet vid vändandet af de klumpiga seglen och deras stora
råstänger. Denna pust kom från nordvest, förde oss med god fart förbi
_Korusko_ och räckte ända till aftonen; men då floden här gör en
krökning rätt i nordvest, hade vi ej allenast ingen nytta af vinden,
utan den försvårade äfven betydligt _liban_-dragningen, som äfven
eljest var svår på de trädbevuxna stränderna. Sykomorer, _sont_,
lotus och palmer vexte invid vattenbrynet och deras yfviga grenar
hängde långt ut öfver vattnet. Jag mådde hela dagen illa, ansatt af
en febricula och till böld öfvergående svulst i venstra käken. Hade
en högst orolig natt med föga sömn, ytterligare försvårad af shekhens
förargliga vana att vaka och bränna ljus hela natten. Vi lade i land
för natten vid en slät, af vattnet nyligen lemnad sandstrand, der 3
andra fartyg lågo, hvilka för pashans räkning förde halm och hvete upp
till Nubien.


Dec. 1.

Lugnt så att _liban_ måste dragas. Hunno fram till _Derr_, en by på
östra stranden. Gingo upp och besågo en _Speos_, eller ett i berget
inhugget tempel. Det var temmeligen stort, ännu ganska välbehållet,
fullskrifvet med hieroglyfer och figurer; men för öfrigt ej särdeles
vackert, hvarken till inre construction eller yttre läge. Byn var
ovanligt stor och ganska vacker, d.v.s. här funnos öfverallt stora
palmplanteringar och flere öppna platser, på hvilkas midt stodo stora,
särdeles skuggrika sykomorer. Men nästan ingenting annat stod der
att köpas än dadlar. De få dåliga kycklingar och den mjölk vi fingo,
voro ovanligt dyra; men dadlarne voro billiga. Jag gick upp med
_Hamad_, en af skeppsfolket, och hade dervid tillfälle att se huru man
grälade och krånglade äfven för några dadlar. I samma gård höll man
på att göra bröd af _tirmis_, en sorts ärter; man mol ärterna på en
liten handqvarn, mjölet lades i en urgröpt sten och knådades i litet
tillslaget vatten med en annan sten. Jag var illamående i rheumatisk
feber med stark hufvudvärk, derjemte besvärad af en böld, som stiger
upp i skäggroten på venstra käken.


Dec. 2.

Hunno fram till _Ibrim_, en stor, särdeles långsträckt by, berömd för
sina dadlar, hvilka af den få namnet _'labrimi_. Vi försedde oss här
med allehanda matvaror, som dock kostade mycken möda att få ihop.
Landet bestod här af många öar i floden. De hade en särdeles yppig
vegetation, tycktes äfven vara väl odlade. Längs stränderna ser man i
rader på långa sträckor _savaki_, ehuru man försäkrade mig att skatten
på hvar och en af dem är 300 piaster. Folket klagade öfver fattigdom
och nöd, men behöfde det sannerligen icke, ty den är blott alltför
synlig. Men med allt detta välsigna de pashan och önska honom långt
lif, menande att om han blott sjelf såge deras små ägor skulle han
ingalunda lägga på dem så stor skatt. De äro i allmänhet enkla och
rena, ej förvridna af religionsläror och språk. Jag mådde i dag bättre,
sjukdomen tyckes hafva gjort sin kurs till slut. Shekhen hade haft en
dröm, som han uttydde till sin förmån; han hade nemligen sett shekhen
för _Maliki_-sekten vara afliden och föras till sin graf, men han sjelf
blef inbjuden att läsa bönen öfver den afledne. I min anspråkslösa
shekhs hufvud spöka drömmar om kommande ära och hedersplatser; på
drömmar tror han fullt och fast.


Dec. 3.

Lugnt hela dagen. Vi hunno om aftonen fram till _Feneik_. Gingo upp och
suto hos en bland byns invånare, af hvilken vårt sjöfolk ämnade handla
dadlar. Han, liksom allt välmående folk här, hade en stor _mastaba_
framför sitt hus och i dess midt en urholkning att göra eld uti. Vi
lade ved och ris i den, gjorde oss en stor eld, suto deromkring och
språkade. Våra sjögossar lyftade upp sina skjortor och sprungo nakna
öfver elden, roande sig länge dermed. Handeln kom ej till stånd, ty
styrmannen förde ordet och kom ej öfverens med säljaren om priset.
Styrman är mig en olidlig man, nöjd med ingenting i verlden, utom med
sig sjelf och hvad han gör. Om aftonen, då vi ämnade gå till sängs,
fingo vi en häftig vindpust från nordost, samt kommo på väg efter litet
gräl och krångel med skepparen. Den räckte dock knappt öfver en half
timme och förde oss föga framåt till ett ställe, der vi blefvo liggande.


Dec. 4.

Om morgonen sågo vi framfor oss det stora bergstemplet _Abu Zembel_,
och redan på långt håll förekommo oss de ofantliga kolosserna
storartade. Det drog dock temmeligen länge ut förän vi kommo fram, ty
det måste gå med _liban_. Vi gingo först in i det mindre templet, det
nordliga, som ligger invid sjelfva stranden, så att floden vid sitt
flöde måste gå alldeles nära det. Ofverhufvud var det väl konserveradt,
äfvensom de på ömse sidor om porten i berget inhuggna figurerna. Sedan
vi hastigt öfversett det inre af templet samt dess till största delen
särdeles vackert utarbetade figurer och hieroglyfer, gingo vi på den
fina flygsanden, som i ofantlig massa ligger emellan båda bergen, upp
till det berg i hvilket det andra templet är inhugget. Med förvåning
och häpnad stannade jag framfor de ofantliga kolossbilderna, som stå
två på hvardera sidan om dörren. De på högra sidan äro dock till
största delen begrafna under sanden, den ena ända upp till hufvudet.
Den på venstra sidan närmast dörren är hel och hållen förstörd, den
andra deremot ännu fullkomligen väl bibehållen. Dess höjd torde vara
ungefår lika med Uschakoffs trevånings stenhus i Helsingfors; med
all dess ofantliga, kolossala storlek äro dock alla ansigtsdrag ädla
och fullkomligen vackra, äfvenså dess öfriga kroppsformer, sedda på
tillbörligt afstånd. Dörröppningen var till större delen tillspärrad af
nedramlad flygsand, dock nog rymlig för oss att slippa in. Skepparen
berättade i går, att folket plägade med flit vräka sanden ner, för
att sedan bli lejda af resande till sandens undanrödjande mot god
betalning. Sådant var fallet ej nu åtminstone. Inom templet i den
gång, som leder till det innersta, stodo 4 kolossala mans-figurer,
med utomordentligt ädla och vackra drag, dock med något tycke af
Judeansigten. Ehuru ej så kolossala, som figurerna utanföre, äro
dessa bilder dock ofantliga; for öfrigt ganska väl konserverade och
utarbetade med den noggrannaste, vackraste sculptur. Härifrån inträder
man i sjelfva den stora tempelsalen med dess pelargångar; innanför
den är det lilla allraheligaste kabinettet, der på en _mastaba_ suto
4 bilder i den vanliga Europeiska ställningen, ej i den orientaliska.
De voro af ungefar vanlig kroppsstorlek, men jemförelsevis ej så väl
bibehållna som de andra. På ömse sidor om såväl detta kabinett, som den
stora salen, gingo mycket små sidorum; ett vid salen var långsträckt
och stort, men tycktes ej hafva hunnit bli färdigt. För öfrigt voro
väggarne öfverallt fullritade med hieroglyfer och figurer. Medan vi
gingo der omkring, ville doktorn förklara hieroglyferna och bilderna
med sina af kusinen inlärda glosor, och då ingen annan ville höra på
honom, försmådde han ej att utösa sin glosslärdom på sin tjenare,
hvilken bar ljuset åt honom och alltid var färdig med sitt: _si
signore_. Äfven för sjöfolket, som kom upp för att skåda, demonstrerade
han ett och annat, men de tycktes just ej ha tålamod att höra honom.
Deremot drefvo de gyckel med bilderna; så t.ex. när _Ismain_ såg de
stora figurerna, slog han sina händer ihop och helsade på en af dem
med orden: _fi imam illa, eish haleh, vahashtinna_. Konstmakaren
_Ali_ ställde sig framför en bild, och föregifvande att den ovettats
på honom, kastade han med stor ifver en sko mot dess hufvud samt
öfverhopade den med öknamn o.s.v. _Sattler_ hade emellertid satt sig
att teckna af templet och blef just färdig dermed, när vinden blåste
upp. Vi lade ut och hunno till berget _Adde_ på östra stranden. Det
består af ensamt stående bergsgrupper i underliga former. På det berg
vi först sågo funnos ruiner af en gammal lerstad; på andra sidan af det
stodo på en lägre bergselätt ett stort antal små Arabiska _kubbor_,
icke hvitlimmade, och öfverst en hvitlimmad byggnad utan kupol af en
_Vali_. Vår _Berberi_ sjöman sade att alla de små kubborna härrörde af
profetens _ashab_, som kommit hit under profetens tid (!), förstört den
på berget liggande staden och blifvit här begrafne; äfven sade han om
två nära hvarandra stående stora berg, att de fordom hängt tillsammans,
men vid sagde tid blifvit splittrade. Dessa liksom söndersplittrade
berg räckte ungefär 1/4 timme, blefvo småningom glesare och glesare,
öfvergingo slutligen till en slät öken, på hvilken intet slut syntes
mot öster, blott här och der ännu några bergplättar såsom fortsättning
af _Adde_.

Vid _maghrib_ satt jag och hörde på huru den rolige _Ismain_ berättade
för den barnslige _Abdonnebi_ huru han förslösat sin månadspenning före
månadens slut; det var en liten sagoberättelse om vår resa, huru han i
hvarje stad ätit allehanda läckra saker, _fatir, tokmet elkadi, agur_,
samt druckit kaffe m.m. Det hela liknade barnjoller, men utfördes med
allehanda roliga miner och rörelser, som gjorde det ganska intressant;
berättelsen räckte väl en timme, men jag tröttnade ej att hora på den,
utan måste ofta brista ut i fullt skratt och hade hjertligen roligt.
_Abdonnebi_ å sin sida ställde sig oförståndlig och glömsk, samt gjorde
med sin naturliga enkelhet och godlynthet sin sak icke sämre än hans
berättare. Senare hörde jag ännu på en saga som _Abdallah_ berättade,
egentligen för _Girgavi_. Liksom berättaren låg äfven åhöraren färdig
till sömns, och så liflig än den förre var, kunde han dock ej hålla
den andre från att slumra. _Abdallah_ blef deröfver mycket stött och
grälade, men tröstade sig då han såg att jag och några andra hörde på
honom med uppmärksamhet. Nu, såsom alltid förr, fann jäg att Arabens
egentliga och jemförelsevis största talang är sagan, och vanligen
finner jag mera behag i en olärd, enkel Arabs berättelse, än i en
inofvad _muhaddits_. Såväl berättaren som hans auditorium lefva helt
och hållet i sagan, med personerna som deri figurera. När man obemärkt
kan sitta i en sådan sagokrets, ser man rätt Arabens treflighct och
älskvärdhet; men hos en af Koranlärdom förvriden shekh ser man föga
Arabiskt lynne. Vi hunno om aftonen fram till _Serra_.


Dec. 5.

Gingo hela dagen för en jemn kultje, som utan krångel eller äfventyr
förde oss vid _maghrib_ fram till _Vadi Halfa_, målet för vår resa.
Här lågo före oss två Fransmän, den ena läkare, nu skickad upp till
sin post hos pashan i _Kordofan_, den andre en målare, som följde
med honom. Jag spatserade länge under de väldiga, särdeles talrika
palmer, som stodo på den långa men smala sträckan land emellan floden
och öknen, der äfven byns ringa odlingsbara jord finnes. Jag träffade
_Giovanni_, som äfven spatserade omkring här; han begynte himla sig
öfver doktorns och _Sattlers_ smutsiga snålhet, huru de glosade på
hvarje munsbit som han satte i munnen, samt tittade i grytorna om något
blifvit öfver. Han var högeligen förbittrad, isynnerhet på _Sattler_,
och törhända icke utan orsak; äfven for shekhen hade han beklagat
sig, med anledning hvaraf shekhen och jag kommo i samtal om aftonen.
Shekhen prisade _Giovanni_ högeligen, hvilket denne också i sjelfva
verket förtjenar, samt slöt med att hans hjerta älskade mannen, blott,
ack hvilken skada! -- att han ej är muslim, ville shekhen säga, men
afbröt sig och tillade blott: den som är god han är god. _Sattler_ hade
på förmiddagen sysselsatt sig med att taga porträtter af sjöfolket;
de voro i allmänhet väl lyckade, men porträtter hafva i allmänhet det
felet, att man ser personerna i deras helgdagsmin, soin oftast är den
faddaste, ej i den man är mest van att se dem hafva.


Dec. 6.

Så snart vi druckit vårt kaffe, togo vi en liten bredvid oss liggande
båt, satte öfver till andra stranden, stego der upp och begynte vandra
till katarakten vid berget _Abu Sir_. Hela denna trakt var en förfärlig
öken, med temmeligen djup sand, som försvårade gången; här och der
höjde sig bergtoppar, äfven till största delen förvittrade eller
förvittrande till sand. De bestodo af lös sandsten, som nästan kan
plockas sönder och liknar Nilens lera, styfnad och stelnad i massa.
Dess olika lager och skifvor skimrade ofta i de grannaste färger, än
var rosenrödt, än violett, än gråhvitt den förherrskande färgen. Jag
tog upp lösa stenar och då jag gned dem mot berget, gingo de sönder
i fint mjöl, gifvande vacker skrifsand. De små klippöarne, som bilda
sjelfva forssen eller _shellal_, bestodo af röda sandstens-hällar
(som jag tror), ehuru de utvändigt sågo alldeles svarta och glänsande
ut, troligen af vattnet och luften samt kanske leran, som under långa
sekler oupphörligt spelat omkring dem. På sina ställen hade floden
afsatt sin rika lera längs stränderna samt emellan de svartglänsande
klipporna; der vexte tamarisk, dompalmer och buskvexter, som gåfvo
skären och stränderna ett nätt, trefligt utseende, dock ej jemförligt
med _shellal_ vid _Assuan_. Vi uppstego på berget _Abu Sir_, som
lodrätt reser sig öfver den betydligaste forssen. Här hade otaliga
resande inhuggit sina namn. Berget var högt och dominerade en särdeles
vidsträckt utsigt, närmast öfver forssen, som låg derunder samt var
längre och vidsträcktare än den i _Assuan_, men icke så mäktig, ej
heller så vacker. Dess klippor lyste svartglänsande i solen, men
bestodo i allmänhet af små, obetydliga stenblock. För öfrigt hvart
helst man såg syntes den tröstlösa, enformigt gula öknen, afbruten
på sina ställen blott af hälft förvittrade bergtoppar. I synkretsen
längst mot söder syntes _Semne_-bergen, hvilka nu lyste liksom blåa
öfver den oändliga öknen och togo sig särdeles väl ut. Mot norr syntes
närmare oss _Vadi Halfa_ med sina palmer och små odlingar, det enda
gröna på hela den långa sträckan, med undantag af att flodens närmaste
stränder voro betäckta med sträft, grönt gräs och små buskvexter.
Berget sjelft, som jag stod på, var remnadt och brustet, samt gaf godt
tillhåll för vilda dufvor, som flögo omkring här i otaliga skaror.
Jag satt på branten af det brustna berget och såg ned i det under mig
brusande, framforssande vattnet; det svindlade för mig ej så mycket
af höjden, som af tanken att det stycke jag satt på äfven kunde
behaga falla ned och föra mig med sig. En frisk nordvestvind afkylde
middagssolen och åstadkom en behaglig luft, såsom på en mild sommardag
hos oss, ehuru vi nu hafva den 6 december, hvilket jag knappt skulle
kunnat tro om jag ej vetat det. Jag satt länge njutande af luften
och den egna, på sitt sätt sköna utsigten, under det _Sattler_ satt
på sin målarestol och aftecknade den vackra nordliga utsigten öfver
_Vadi Halfa_ och den delen af _shellal_. Emellertid hade vår båt
seglat upp och väntade oss vid ingången till forssen. När _Sattler_
kl. omkring half tre blifvit färdig, begynte vi vandra tillbaka. Vår
vandring hit från landgångsstället, under det stall pashan uppbyggt
för sina boskapstransporter, hade räckt i 2 timmar på en högst
besvärlig väg genom djup sand och öfver berg; tillbaka behöfde vi ej
gå mer än omkring en half timme för att hinna vår båt. Sedan vi sagt
farväl åt _shellal_, dit jag troligen aldrig mera återkommer och dit
jag ej heller längtar, satte vi oss i båten och kommo till barken
omkring kl. 4. Sedan shekhen köpt sig dadlar, för att utdela bland
vänner vid sin återkomst till Kairo, lade vi åter ut och begåfvo oss
på återväg. Barken hade emellertid fått annat utseende; stormasten
var nedtagen, köket flyttadt fram i fören, årorna satta i ordning
och allt färdigt till rodd. Ärorna voro förfärligt klumpiga, nästan
oslöjdade stockar, med skaftet lika tjockt som bladet; jag beklagar
hjertligen de stackare, som måste röra dessa hela dagen igenom. Men
det förhåller sig härmed, som med allt annat i Egypten; hvad menniskan
gör sig besvärligt eller ej förstår lätta, det underhjelper här den
milda naturen. Man behöfver ej annat än låta åran sjunka i vattnet,
så för strömmen båten nedåt med god fart. Under rodden sjunges nästan
oupphörligt, dels blott skrik, dels ock egentlig sång; dervid följes
bruket att en först sjunger en sats, och efter dess slut falla de
öfriga in i chör, vanligen med några bestämda, oföränderliga ord,
t.ex. _he 'arafal jalla_, eller om sången är en längre sats eller mera
melodisk, med en vers bildande en mening. Solot eller recitativet är
vanligen extemporeradt. Shekhen försäkrar mig att detta manskap i
allmänhet ej förstår sig på sång, att det ofta är förtjusande att höra
sådant sjöfolk som kunna sjunga. Sannt är också att bland vårt folk
finnes ingen som har dräglig röst; de äro dock sjelfva muntra vid sin
sång, och torde genom den glömma sina tunga åror. Det går med stor
lätthet nedför floden, ehuru dess ström för ögat ej synes vara särdeles
stark. På den korta aftonstunden hunno vi ett godt stycke fram och
togo i land under en liten by. Der hörde vi dugtiga dunsar af pukor,
hvilka sade oss att här firades bröllop eller omskärning. Vi gingo
upp till platsen, derifrån ljudet hördes, och funno en mängd qvinnor
roande sig med dans i en palmlund, bildad af höga palmer och emellan
dem uppvexande små palmbuskar. Man hade upptändt två ganska betydliga
eldar af torkadt palmris, hvilket brinner och ger låga ungefär så som
vårt enris. Blott några få Berberi-karlar voro tillstädes, men de stego
äfven upp och började dansa med sina qvinnor. Dansen var högst enkel
och ej särdeles vacker, bestående nästan blott i gång och små rörelser
på hufvudet och kroppen. Dervid klappades händerna flitigt, hvilket här
i allmänhet är ett nödvändigt accompagnement till all dans och sång.
Tjockt damm steg upp från den stoftiga marken, upprördt af de dansande.
Jag var redan förut trött af dagens långa vandring, lemnade derföre
snart dansplatsen, gick ner och lade mig.


Dec. 7.

Förda af strömmen och 8 åror, gingo vi med fart nedför den alldeles
lugna floden, och hunno på förmiddagen till ett litet bergstempel i
berget _Addeh_. Det låg i berget invid floden och man steg dit upp på
trapplika lager, bildade i berget. Templet var litet, bestående blott
af två rum, ett större och ett litet kabinett; från gammal-Egyptisk
_speos_ hade det troligen under de första kristna tiderna blifvit
förvandladt till kristen kyrka, ty öfverallt på väggarne syntes den
helige Gregorius ridande öfver draken, mer eller mindre välbehållen.
I taket stodo två helgonbilder emot hvarandra, den ena något större.
Men på de ställen der den kristna stucken och målningen fallit bort,
tittade Egyptiska figurer och hieroglyfer fram. Alltsammans var
temmeligen väl bibehållet, särdeles nätt och vackert. Vi dröjde här
blott en liten stund, lade åter ut, och hunno middagstiden fram till
_Abo Zembel Ebsambol_. _Sattler_ gick genast upp och begynte teckna
af det stora templet. Jag gick först upp i det mindre templet och såg
mig omkring. I den första stora salen stå i rad med dörren 3 pelare
på hvar sida, stödande taket och med ett ansigte en face; emellan dem
och väggen bildas en gång, öppnande sig med en liten dörr, som åter
leder till ett smalt och långt mellanrum, innanför hvilket det nästan
qvadratiska lilla kabinettet är. Innerst står en förstörd gudabild,
som skall föreställa någon underlig fogel eller annan djurfigur. Från
mellanrummet gå små rum eller hvalf in i klippväggarne. Pelarena och
väggarne äro fulla med till större delen särdeles vackra, väl arbetade
figurer, inhuggna i berget och stucken, de flesta föreställande den
store _Sesostris_, bringande offer åt gudar och gudinnor med örnnäsor.
Men jag vill ej ens försöka gifva någon beskrifning af detta tempel,
då sådana kunna fås på alla språk i ymnighet. Det vackraste tycktes
mig vara de på ömse sidor om dörren stående stora kolosserna, uthuggna
i det till pylon sluttande berget, som är fullt af stora hieroglyfer.
Dock kunde jag ej förtjusas af detta eller andra Egyptiska monumenter,
på samma sätt som af lemningar från den gamla klassiska tiden, eller
af vår tids konstprodukter; ty de förra äga ej skönhet i den mening
vi taga ordet. Sednare vandrade jag uppför sanden, som ligger emellan
båda tempelbergen och blifvit hit inblåst från den höga Libyska öknen.
Uppstigandet i den djupa sanden var oändligen påkostande, ehuru jag var
barfotad, så att jag nödgades sätta mig att hvila i liten skugga bakom
berget; slutligen kom jag dock upp på den högsta topp jag såg här.
Berget såg alldeles svart, förbrändt, förvittradt ut, liksom det vid
_Abu Sir_ och andra katarakten, bestod också af samma lösa sandsten,
så att man mot en annan sten kunde söndermala det till sandmjöl.
Förfärligt ödslig var utsigten öfver den stora oöfverskådliga Libyska
öknen, med sina här och der uppstigande bergstoppar; dessa sistnämnda
villade ögat så att man kunde tro dem vara skogar och planteringar,
eller kanske var det en af öknens vanliga _serab_. På andra sidan om
floden var en lika tröstlös öken; emedan dagen också var alldeles
lugn, så rådde öfverallt en verkligen förfärande absolut tystnad.
Intet spår af lif, blott här och der i sanden några granna, krusiga
figurer efter torndyflars och ödlors fötter, längre fram några spår
troligen af hyenor och räfvar. Det var den mest kompletta, men ock
mest afskräckande bild eller utsigt jag ännu haft af öknen. Blott
floden syntes på en lång sträcka af dess lopp, ty jag tyckte mig
kunna se bort ända till _Vadi Halfa_ med dess palmer;äfven sjelfva
flodstränderna voro gröna, planterade med palmer eller eljest odlade.
Så svårt uppstigandet hade varit, så behagligt var nedstigandet i den
djupa, mjuka sanden, det gick nästan af sig sjelft. Om aftonen gingo vi
upp, tände eld på det sträfva strågräset, som vexer utanför det mindre
templet, samt fingo dymedelst en stor låga, som vackert upplyste de
6 väldiga kolosserna och bergväggen, i hvilken de äro huggna, jemte
de med hieroglyfer fullritade pelare-skifvorna. Derefter uppstod
dispyt emellan _Giovanni_ och _Mokammad_ å ena, samt åtskilliga bland
sjöfolket å andra sidan, angående frågan om någon bland dem skulle
våga sig ensam in i det stora templet under nattens mörker; en bland
dem erbjöd sig att gå för 20 piaster, men deraf blef dock intet. I
sjelfva verket hafva dessa tempel i sig någonting hemlighetsfullt
och fruktan väckande, liksom våra kyrkor, medan deremot ingen drar i
betänkande att trygg och orädd sofva sin natt i de Arabiska moskéerna.
Sjöfolket berättade att dessa stora kolosser, hvilka nu förekomma som
statyer, fordom varit verkliga menniskor, men för sin ogudaktighet af
Herren blifvit förvandlade till stenbilder; sin kolossala form hade
de äfven såsom lefvande, ty man vet att den första tidens menniskor
varit jättar. Shekhen kunde ej förmås att gå vidare än längs stranden,
derifrån betraktande kolosserna; icke ens till det lilla templet ville
han gå, utan föredrog att skrifva på sin slentriankommentar till en i
40 verser författad Arabisk grammatik. Aftonen var särdeles ljum och
ljuflig, af den milda sydvind som nu blåste upp.


Dec. 8.

Så snart vi druckit vårt kaffe skyndade sig _Sattler_ upp till det
stora templet, för att fullborda sin teckning. Doktorn väntade tills
jag med shekhen slutat min lektion af _Alfijeh_; sedan gingo vi upp,
togo litet ved med oss, samlade dessutom torra grässtrån, och gjorde
upp eld i den andra salen, för att rätt kunna betrakta dess figurer och
målningar. Vi funno dock snart såväl att elden ej gjorde oss särdeles
gagn, som att här ej var särdeles mycket att se, emedan väggarne,
isynnerhet den högra, jemte målningarne voro mycket förstörda. Vi
åtnöjde oss således med att betrakta målningarne i den första stora
salen, hvilka äfven äro betydligast och anmärkningsvärdast, samt väl
kunna ses utan annan belysning än solens och dagsljusets genom den
lilla dörröppningen. Jag igenkände här de ofta beskrifna taflorna,
som föreställa _Sesostris_ sittande till råds, beslutande krig och
begifvande sig ut i fält; stridsplatsen är uppfyld med Egyptiernas
och fiendernas krigsvapen, han hugger hufvudet af åtskilliga Asiater
och Negrer, hållande i handen en hårtofs som sammanbinder alla deras
hufvuden, han trampar hufvudet och foten på en besegrad samt stöter
en annan med spjut genom bröstet, han beger sig ut på sin stridsvagn,
följd af sina tre söner. Allt detta var på sitt sätt vackert, ehuru
monumentet var temmeligen förstördt. Hela helgedomen består först af
den stora salen, i hvilken man först inträder och mötes af de 4 på
hvardera sidan stående kolosserna, som, fastän något lem-stympade,
verkligen äro ädla och vackra figurer; vidare ett mindre rum, som
närmar sig qvadratfiguren och det vanliga rectangel-lika rummet
framför helgedomen; slutligen det innersta, åter qvadratlika, lilla
helgedoms-kabinettet, som längs väggen midtemot dörrarne har en bänk
eller _mastaba_, der 4 ungefår menniskostora gudabilder sitta med
fötterna på golfvet, och ha framför sig midtpå golfvet ett litet
altare af sten. Figurerna och altaret äro dock något stympade och
förstörda. Från de två mellersta rummen gå andra små, låga rum in i
berget. Midtöfver dörren står solguden _Phu_, med solen på sitt hufvud
och djur-ansigte; ofvantill på den i berget huggna kornischen hafva
fordom stått bilder af sittande apor i mängd, men numera synes endast
nedra delen. Af de fyra ofantliga kolosserna är blott en hel och hållen
synlig, uppröjd ur sanden, nemligen den längst till venster stående.
Den till venster närmast dörren är nedramlad; den till höger närmast
dörren är temmeligen väl bibehållen och synlig men den längst bort till
höger stående är begrafven i sanden ända till halsen, så att blott
hufvudet synes. På denne mätte jag näsan: den var lika lång som min arm
ifrån innersta armgropen till spetsen af storfingret. På en annan mätte
jag storfingret, som var fulla 6 qvarter, nageln inberäknad. Deras
ansigten äro särdeles vackra, verkligen nobla, så äfven kroppsformerna.
Jemförda med det höga berg, från hvilket de äro uthuggna och i hvilket
de stå, förekomma de ej så stora och oformliga, men jemförda med dörren
omkring hvilken de stå, och med templet hvars väktare de måste tänkas
vara, kan jag ingen proportion finna dememellan. Vid och emellan deras
fötter stå mindre, ganska vackra qvinnofigurer. Öfverallt på deras
lemmar var fullskrifvet med Européers namn, bland andra en Italienares,
som skrifvit sig hafva kommit dit från Lappland. Jag låg utsträckt i
den mjuka, varma sanden, betraktande kolosserna och hieroglyferna,
medan _Sattler_ aftecknade templet; han blef middagstiden färdig med
det stora, och vid _maghrib_ med det lilla templet. Då först afreste
vi, men den starka nordliga vind, som blåst hela dagen, fortfor ännu,
så att vi ej hunno långt innan vi funno för godt att taga i land till
natten.


Dec. 9.

Stormlik nordlig vind hela dagen. Det var ett eget sätt att färdas
nedför strömmen: sidan vändes emot strömmen, emedan vinden förde
fören uppåt, så drefvos vi öfver floden, gjorde vid andra stranden en
kovändning och gingo åter med betydlig drift nedåt öfver till motsatta
stranden. Ehuru motvinden var ganska stark,fördes vi dock temmeligen
väl framåt. Luften var särdeles kall i dag, så att jag frös dugtigt.
Om aftonen kommo vi nära till _Ibrim_, och emedan vinden något lugnat
togs till årorna, hvarvid det sjöngs efter vanligheten. Förunderligt är
att se huru folket upplifvas af sin skrikande sång, det är liksom en
berserksgång skulle komma öfver dem, medan sången räcker äro roddarena
ifriga och outtröttliga. De taga häftiga, hälft vilda tag med sina
klumpiga åror, stiga raka upp och fälla sig ner på de tunga årorna. Men
efter ansträngningen slakna de med ens och deras vanliga tröghet träder
i berserksgångens ställe. Detta är bilden af hela Arabismen äfven i
verldshistorien, kanske ock af hela Orienten; den synes tydligt hos
nutidens Araber i allt hvad de företaga.


Dec. 10.

Ifrån ankarplatsen under några gårdar satte vi öfver till andra
stranden, der grottor och hålor finnas i det väldiga berget. Vi stego
först med klifvande upp i en bland dessa grottor, men der var ingenting
att se, utom några otydliga spår efter hieroglyfer i väggarne. De
öfriga hålorna lågo så högt uppe i berget, att vi måste begagna rep
för att komma dit; _Ali_ klef först upp och fastgjorde ändan af ett
tåg uppe i grottan, hvarefter vi klefvo upp längs tåget och kommo in
i den ena af två vid hvarandra liggande grottor. Den var ungefär 6
steg lång, 4 bred, och så hög att jag nådde taket med min utsträckta
hand. I fonden af den suto tre gudagestalter, som voro stympade och
särdeles illa konserverade. På väggarne syntes figurer och hieroglyfer,
i livilka färgerna ännu syntes temmeligeu väl; äfven målningen i
plafonden var väl synlig och bestod af små åttkantiga gula rutor.
Den närbelägna grottan var ungefär lika stor, med 4 illa tilltygade
sittande figurer, samt mer eller mindre synliga hieroglyfer på
väggarne. Vägen hit var svår och besvärlig, men jag kom dock lyckligen
dit öfver. Flera andra grottor syntes, men vi hade nog af dessa två,
och då _Sattler_ fann sig ingenting hafva att teckna här, stego vi
om bord. På detta höga bergs topp syntes ett särdeles vidsträckt,
förfallet kasteli, som upptager större delen af bergsplatån; i
murarne synas några vackert huggna stenar, men mest bestå de af lösa
stenskifvor, tagna nr berget och staplade på hvarandra.

Roade mig på eftermiddagen med att se på sjömännen _Girgavi_ och
_Abdallah_. Sjömännen hade dessa dagar roat sig med att spela udda och
jemnt på dadlar. Redan i går hade _Abdallah_ retats med den trygge,
trumpne men karaktersfaste _Girgavi_, som tycktes hafva beslutit att ej
spela; slutligen hade denne retad lofvat spela, men på större summor
af dadlar, och sålunda i går vunnit särdeles mycket af _Abdallah_,
men gifvit det tillbaka. Då den sednare i dag åter retades, gjorde
båda ed på att ej gifva eller taga tillbaka hvad som vanns i spelet.
_Girgavi_ vann oupphörligt 30 à 40 _toror_ i gången, så att _Abdallahs_
hela förråd nästan blef slut, och ändteligen vann han 73 _toror_ på
en gång. _Girgavi_ sjelf och de kringstående sjömännen tyckte det
vara för hårdt, hvarföre dessa 73 efterskänktes genast; den öfriga
vinsten kunde för bådas aflagda ed ej gifvas tillbaka, utan _Girgavi_
föreslog att i dess ställe 20 fadda skulle återgifvas, men de öfriga
20 fadda falla _Abdallah_ till last såsom lärpenningar i spel. Jag
hade nöje af att betrakta såväl minerna, som känslorna hos de spelande
och kringstående, alla ifrande för att spelet skulle gå rätt. Omkring
_'asr_ hunno vi till _Deir_, der vi skulle proviantera, men fingo
ingenting. Staden är en bland de största i Nubien, jemförelsevis stor
och vacker. Nu låg _Mudiren_ från _Esne_ här vid sin återkomst från
_Vadi Halfa_, med ett följe af 3 à 4 barker. Vi lade dock snart ut och
kommo en timme före solnedgången fram till _Amada_, utgörande intet
annat än en stor ökenslätt med ett till hälften i sanden begrafvet
gammalt tempel. _Sattler_ begynte genast afteckna det, doktorn och
jag gingo in samt sågo oss omkring. Det bestod som vanligt af tre
rum, först en större sal med pelare, sedan ett på bredden aflångt
rum, innerst det allraheligaste, som dock här hade en annan form än
vanligt, var nemligen större och med betydliga sidorum. Alla väggar
voro fulla med hieroglyfer, i hvilka färgerna syntes tydligare än
vanligt. I stora salen funnos isynnerhet mycket scarabéer afbildade.
I de andra föreställde taflorna isynnerhet huru kungen frambär offer,
bestående af allehanda frukter, elfenben m.m. åt gudar med örnnäsor,
samt huru gudarne öfverlemnade åt kungen maktens insignier. I sednare
tider tyckas Grekiska kristna hafva användt detta gamla hedniska tempel
till kyrka och på den stora salens tak byggt en kupol af obrändt,
grått tegel, som ännu står; på de stora rectangelformiga block af
sandsten, som bildade taket, syntes också några Grekiska namn. Solen
hade just gått ner, då _Sattler_ blef färdig. Vi hade ännu tid att
betrakta den underbara utsigten öfver den tröstlösa öknen, dess af
solens sista strålar rosenfärgade aflägsna gränsberg, och de i mörkt
violett spelande höga topparne på andra sidan om floden, bakom hvilka
den sjunkande solen gömde sig. Himlen var lätt betäckt af ulltappar
liknande moln, hvilkas rand af de sista solstrålarne färgades i
underliga nyanceringar. Sedan vi kommit om bord lades genast ut, men
vi hade ej hunnit långt föran vi körde fast i gyttjan; det kostade
nära 2 timmars arbete innan barken åter kom loss. Under hela denna tid
voro sjömännen nästan oupphörligt alldeles nakna i det kalla vattnet
och den kyliga nordanvinden; der rådde ingen ordning i arbetet, utan
alla skreko om hvarandra. Då de kommit upp ur vattnet, gjorde de eld i
sin lilla spis, satte sig nakna omkring den att värma sig, och stego
långsamt öfver lågan.


Dec. 11.

Hunno bittida fram till _Korusko_, der vi åter gingo upp. Här lågo
stora packor handelsvaror, en del tillhörande _Ibrahim Basha_, en del
Frangiska handelsmän; de hade legat här redan 2 1/2 månad, utan att
man kunnat få lega erforderligt antal kameler för transporten till
_Kharton_. Grekerna, som förde Frangiska varor, hade derföre beslutit
sig till att köpa kameler för egna penningar, och voro nu färdiga
att afgå efter några dagar. Härifrån till _Kharton_ ansågs vara 15
à 18 dagars väg; deraf räknade man till _Abo Mohammad_ en 8 dagars
resa genom öknen, på hvilken endast en brunn stod att anträffa fyra
dagar härifrån. De hade med sig två slafvinnor, en _Habesh_ och en
_Negrinna_; Negerslafvinnan lekte med en af Grekerna och gaf honom på
lek rätt dugtiga slag med knytnäfven samt vexlade med honom rätt plumpa
ord. På stranden talade jag länge med en _Maghrabi Bedavi_, som var en
bland de ståtligaste och vackraste karlar jag sett; hans inre tycktes
äfven vara lika nobelt som hans yttre. Vi hade dröjt här ungefär 2
timmar när vi lade ut, gingo resten af dagen med tidtals temmeligen
stark motvind, samt kommo en stund före solnedgången fram till _Sebu_.
Så kallas det vanligen, i stället för (såsom jag tror) _Subu_ d.v.s.
lejon, emedan en liten allé eller rad af ungefär 9 _sfinxer_ på
hvardera sidan går till det lilla tempel, som ännu står qvar från
forn-Egyptiska tider, ehuru såväl de som byggnaden till största delen
ligga begrafna under sanden. Vi gingo ungefär 5 minuters väg från
stranden upp till monumentet och betraktade det. Framför _sfinx-_raden
stod på hvardera sidan ganska stora statyer, ehuru inga kolosser, i en
ganska hurtig ställning; den ena med högra, den andra med venstra benet
framsträckt, liksom till gång. Invid dem stodo de första _sfinxerna_,
men dessa voro också de enda, som syntes öfver sanden. Såväl statyerna,
som _sfinxerna_ voro något skadade; af 2 eller 3 bland de öfriga
sfinxerna syntes blott en del af deras förstörda hufvuden. På baksidan
af statyerna, hvilka hvar för sig bestodo af ett enda stenblock, stodo
på en slät skifva hieroglyfer inristade. Sfinx-raden ledde till en stor
dörröppning i en väldig _pylon_, hvilken var ganska väl bibehållen, så
när som på några nedfallna stycken af cornichen. Derifrån inträdde man
i en stor, öppen, taklös sal, med en rad pelare på ömse sidor, hvilka
dock ej gingo i rät linie med dörröppningen, utan stodo längre inåt
närmare väggarne; de tycktes hafva varit statyer, men nu syntes ej
annat än kapitälerna, visande förstörda hufvuden, ty för öfrigt voro
de betäckta med sand. Ingången till det inre af templet var alldeles
tillstängd af en stor sandhög, så att vi måste afstå från inträdandet;
jag har anledning tro, att folket sjelfmant vräkt sanden dit, för att
sedan af resande få betalt för dess uppgräfvande. Män kommo äfven till
oss och erbjödo sig dertill, men vi afböjde det. Här var öfverhufvud
föga att se, utan vi blefvo snart färdiga att återvända. När vi kommit
om bord, satte vi öfver till andra stranden under en stor by, i hopp
att der få mjölk eller annan provision. Jag träffade der några karlar,
som suto framför en liten eld af _durra-_halm och värmde sig; bland
dem var en äldre godhjertad man, som sade sig och folket i allmänhet
på orten ända ifrån _Korusko_ icke vara _Barabra_, utan äkta Araber,
icke ens förstå _Barbar_ eller _Rutani_-språket. Samtalet gällde för
öfrigt bashan, att han fordrade för stor skatt af folket, men att under
hans regering rådde lugn och säkerhet i landet. Likt så många andra af
folket här, begärde han af mig snus att sätta i munnen, hvilket bruk
här tyckes vara lika vanligt som i Sverige.


Dec. 12.

Foro bittida om morgonen åter till andra stranden, och Sattler begynte
genast afteckna templet. Jag gick litet omkring och betraktade det,
men fann lika litet nu som i går något för mig intressant, utan
föredrog att gå ner till de små kojorna nära stranden. De bebos af
några få invånare, hvilka på den smala odlingsbara jordsträckan närmast
floden odla litet _durra_ och hafre. Jag språkade der med några gamla
trefliga gubbar, som äfven berättade för mig att de voro ursprungligen
rena Araber, ty deras förfäder af Arab-stammen _Aleigat_ hade bott i
trakten af _Suez_, derifrån nedkommit och bosatt sig här. De förstodo
icke Rutani språket, utan deras modersmål var Arabiskan; dock tyckte
jag mig höra liten Rutanisk nyancering och accent i vissa ord och
talesätt. De berättade vidare att på flodens östra strand funnos blott
Beduin-Araber, som nära sig med blott mjölk och kött, hafva stor
rikedom på kameler och får (hvarje man 100 eller flere af de förra),
samt äga dessa kameler från verldens början såsom _rizk_ af Herren.
Här på vestra stranden, ungefär en eller två timmars väg inåt bergen,
skulle finnas en _Birbe_ d.v.s. ruin af ett gammalt Egyptiskt tempel,
hvarföre de erbjödo sig att föra oss dit. Deras qvinnor gingo fritt
omkring obeslöjade; en gammal gumma begärde af mig snus att sätta i
munnen, men fann det dock för bittert, så att hon åter spottade ut
det. Små gossar, till en del ganska vackra och utan Berberi-karakter,
stodo omkring oss; somliga af dem spatserade alldeles oblygt omkring
splitter nakna, utan att det minsta generas af sin nakenhet. Emellertid
hade Sattler kl. 9 vid pass blifvit färdig, vi gingo om bord samt
fördes af strömmen och årorna så, att vi en timme före _maghrib_ kommo
fram till _Offedina_ eller berget _Muharräkah_. Der gingo vi upp och
betraktade ruinerna af ett litet gammalt tempel, som dock är ett ibland
de obetydligaste gamla monumenter här; af det finnes föga qvar, mera
än 14 stående pelare och några i dem huggna bilder, bland hvilka en
från kristna tiden: jungfru Maria med en gosse-bild stående framför
sig. Sattler aftecknade det på den timme vi ännu hade qvar af dagen;
jag roade mig under tiden med den stora hop Barabra och deras små
gossar, som till stor mängd samlat sig omkring oss samt bjödo ut glas,
stenbitar och annat lappri, det de gåfvo ut för antiqviteter. Bland
andra bjöd en man åt mig för drickspenning en liten omogen _battikha_;
emedan jag visste huru vederstyggligt bäsk den var, erbjöd jag honom
5 fadda om han åte den. Det gjorde han också, men med svåra grimaser.
Gossarne voro i allmänhet vackra i sitt svarta skinn och ganska
trefliga, vida skilda från de gemena Arab-pojkarne i _Theben_. Medan vi
voro här, hade nästan hela byns folk samlat sig ner till barken samt
bjudit ut höns, dufvor och annan provision, men isynnerhet _henna_,
som tyckes odlas mycket här och kanske gifvit byn namnet _Hennah_, På
stranden handlades ifrigt och med stort skrik, samt var i allmänhet
högst lifligt. Bland qvinnorna såg jag åtskilliga ganska vackra,
isynnerhet en liten 12-årig flicka, som var särdeles skygg. Aftonen var
oändligen mild och ljuf, varmare än hos oss den vackraste sommarafton.
Vi lade ut genast efter solens nedgång och öfver vårt folk kom liksom
en berserksgång, de rodde, sjöngo, skreko och väsnade förfärligt, samt
glömde icke att i sin sång inblanda tiggeri om _bakhshish_ m.m. Inom
några timmar hunno vi fram till _Dakkeh_ och lade oss der för natten.
Ofvanför stranden låg en stor, gränslös öken, som gaf en vidsträckt
synkrets; på den klara himmelen tindrade stjernorna med ett särdeles
blinkande och glänsande sken. Jag satt länge i sanden och språkade med
den barnslige _Ismain_, som kommit upp till mig.


Dec. 13.

Gingo upp till det här i _Dakkeh_ befintliga gamla templet, och de
usla, gråa _Barabra-kojörna_ derinvid. Templet ligger blott ett litet
stycke uppåt från stranden, är i allmänhet särdeles vackert, bland de
vackraste jag sett, och väl konserveradt. Den stora, väldiga _pylonen_
står qvar nästan alldeles oskadad, vettande mot norr åt en gränslös,
slät öken. Till sjelfva porten tyckes en gjord väg hafva ledt på en
liten sträcka. Genom _pylonen_ kom man in på en gård, som tycktes hafva
varit belaggd med väldiga stenskifvor; från _pylonens_ ändar syntes
spår efter en mur, som gått derifrån i rät linie och omslutit hela
byggnaden. Framför mig stod väggen af den inre tempelbyggnaden, åter
i form af en _pylon_, med pelare på hvardera sidan om dörröppningen,
slutande sig i lotuskapitäler, särdeles vackra, men något skadade.
Ofvanför dörren syntes, som vanligt, det bevingade klotet, omslingradt
af smidiga, små ormar, fordom måladt, men nu syntes föga af målningen.
Derigenom trädde man in i det första stora tempelrummet, hvars motvägg
åter var i _pylon_-form med det flygande klotet och äspingarne; här
voro väggarne rikt utsirade med allehanda djurhufvade gudabilder,
samt framför dem konungafigurer, erbjudande offer. Detta rum hade
tydligen blifvit användt till kyrka af de första Grekiska kristna,
ty deras klumpiga helgonfigurer syntes ännu öfverallt i taket och
högst uppe på väggarne. Hieroglyferna voro särdeles vackra och fint
utarbetade, sjelfva sandstenen var finkornigare än t.ex. den i
_Abu-Zembel_. Från detta stora rum kom man in i det vanliga aflånga
rummet, hvars båda väggar hade en öppning; den till venster ledde
till en begrafningskammare, inuti hvilken var liksom en graf, numera
fylld samt tillstoppad med stenar och grus. Ofvanför denna graföppning
i väggen funnos inhuggna flere utmärkt väl utarbetade lejonbilder
och gudafigurer. Arbetet var utomordentligt fint gjordt och val
konserveradt, blott betäckt med stoft och smutsigt damm. Öppningen i
den andra väggen ledde till ett litet rum emellan de begge murarne. De
öfriga väggarne hade båda _pylon_-form, rikligt prydda med figurer och
hieroglyfer. Härifrån kom man till det innersta heliga kabinettet, som
här var jemförelsevis ganska stort, lägre än det första rummet, täckt
med tjocka väldiga stenskifvor, bland hvilka jag mätte ens längd och
fick den till 16 1/3 fot, bredden till 4 fot. Det innersta kabinettets
väggar voro fullritade med hieroglyfer och andra figurer, samt hade
varit särdeles grannt och prydligt, men nu var alltsammans öfverdraget
med svart, kanske en följd af rök. Innanför detta fanns åter ett större
rum, som synbarligen blifvit sednare tillbygdt, ty dess sten var af
litet annat slag och utarbetningen af figurerna på de tre nya väggarne
något olika dem på helgedoms-kabinettets utanvägg. Dessa sednare äro
nemligen djupt inskuren relief, då deremot de förra äro ren relief,
utan att vara insänkta i stenen. Alla voro dock fint, vackert arbete
och särdeles väl bibehållna, ehuru de troligen aldrig varit målade.
Nedtill var väggranden rundtomkring prydd med en rad figurer, som
alltid återkommo lika: menniskofigurer framför en figur, föreställande
något träd (som jag tyckte) och under dem små ox-figurer; äfven syntes
ett stort sykomore-träd och derbredvid en hund eller apa; ofvanföre
stodo figurer af män, troligen kungar, offrande åt gudar eller af
dem emottagande konunga-insignier. Här och der på ömse sidor om
dörröppningen i _pylon_-vaggarne syntes i stenen ritade långa stafvar,
omslingrade af en orm, som öfverst reste upp sitt hufvud. För öfrigt
blifva figurerna enformiga, oupphörligen återkomma de samma. Utanfore
syntes spår af åtskilliga murar, som tycktes hafva omslutit hvarandra;
men jag kunde ej förstå deras ändamål eller huru de gått. Här och
der syntes äfven stycken af granitblock, i det yttersta bakrummet
ett ganska stort spräckligt granitstycke. Från mellanrummet ledde
en trappa emellan väggarne upp till taket, dock icke vindeltrappa,
sådan den i _Offedina_ var och här är den enda i sitt slag. Trappan
i _Dakkeh_ var till en del sönderfallen, men man kom dock ganska väl
uppför den till det släta taket, som bestod af väldiga stenskivor,
der det ej var sönderfallet. Jag steg upp på den stora _pylonen_ och
hade der utsigt öfver den gränslösa öknen, en oöfverskådlig sandslätt,
blott sällan afbruten af små berg; äfven på andra sidan om floden
var blott en gränslös öken. Med särdeles nöje betraktade jag detta
tempel; ehuru troligen ett ibland de nyare Egyptiska templen (kanske
från samma tid som templet i _Philae_), fann jag det särdeles vackert
och smakfullt, såväl i anseende till arkitektur som sculptur. Sedan
Sattler i god tid blifvit färdig, begåfvo vi oss å väg och hunno straxt
på eftermiddagen fram till _Kirshe_. Der gingo vi genast upp till det
stora bergstemplet eller _speos_, som är inhugget i sandstensberget.
Framför detsamma syntes fordom hafva stått en försal af pelare,
utgörande konungafigurer i koloss-form; men denna var nu till det mesta
förstörd, de få qvarstående pelarena voro stympade, bland annat låg
ett stort vackert hufvud nedramladt. Genom _pylonen_ i bergväggen kom
man in i den första stora salen; parallelt med långväggarne och i rät
linie med dörren stodo på hvardera sidan 3 kolossala kungafigurer, med
armarne korslaggda öfver bröstet, och emellan hvar och en af dem syntes
på långväggarne 3 figurer, stående i nischer, litet kupformigt huggna
i bergväggen. Dessa nischer äro således 4 i hvardera väggen, hvar och
en med sina 3 figurer. Från den stora salen kommer man, som vanligt, i
ett aflångt rum, och vidare i det allraheligaste; der sitta på ett säte
midtemot dörren 4 bildstoder, med fötterna stödda mot ett annat säte.
Från mellanrummet ingå långsträckta rum i berget. På pelare och väggar
synas figurer till stort tal, men allt är sa svartnadt och smutsadt,
att man föga kan urskilja dem. Vi hade fått med oss en stor hop af
den lilla byns _Barabra_, som tände upp eldar af gammalt dadelrep
och dylikt skräp. Der var dock just ingenting att se, utom de stora
figurerna. Vi fångade ett flädermöss, som jag tog med mig. Jag dröjde
ej länge der, utan föredrog att gå till byn, medan Sattler tecknade.
Dit samlade sig snart mycket folk, som begapade mig, och då jag frågade
dem om orsaken der till samt litet ovettades, sade de sig betrakta mig
såsom en annan slags menniska än de -- nemligen röd, _ahmar_, då de
sjelfva alla vore bruna, _asmor_. Bland deras qvinnor såg jag flera
ganska vackra, som togo sig särdeles väl ut med sin svartbruna färg
samt underliga kostym och granlåt. Vid _maghrib_ hade Sattler blifvit
färdig, vi lade ut och kommo efter 2 timmars färd till _Dandur_, der
vi blefvo öfver natten. Aftonen var ovanligt varm och mild, jag satt
länge uppe, hörande på styrman, som berättade en högst underlig saga;
allt båtfolket var vaket, lyssnande med mycken uppmärksamhet och stort
nöje. Han berättade äfven ganska väl, blott med för stort välbehag och
med täta uppmaningar af _ma-t-vahhadu llah_; alla voro intagna, äfven
_Girgavi_, som förut plägat somna vid _Abdallahs_ sagor, och åhörarne
upprepade ofta _sammak rabbona kheir_ &c. I afton hade min shekh fått
slut på sin _sherh_ öfver den lilla, i 40 verser affattade Arabiska
grammatiken; han var särdeles nöjd med sitt arbete och outtömlig i
loford öfver dess förtjenst, ehuru ytterst hänförande denna till
Herren, samt tackande Herren för de ord och tankar som blifvit honom
ingifna.


Dec. 14.

Gingo genast efter kaffet upp till det några minuter ofvanför floden
liggande gamla templet, hvilket vi redan i går aftons flygtigt
öfverskådat i månskenet. Det första som föll oss i ögonen var en stor
mur, hvilken tycktes hafva omfattat hela byggnaden; den var litet
inåtböjd, med en lindrig, särdeles vacker bugt. Hela muren var utförd
i det skönaste arbete, i allmänhet särdeles vacker. Inga spår till
trappor dit upp kunde skönjas, hvarföre dess syftemål ej torde varit
annat än att omsluta det hela. Derjemte föll genast i ögonen en stor,
ensam stående _pylon_-port, men utan _pylon;_ den stod vänd åt floden
och åt det innanföre stående templet, samt var öfverst prydd med en
corniche och det flygande klotet på ömse sidor. De yttre sidorna
voro ej släthuggna, men väl de inre, som också voro fullritade med
hieroglyfer. Sjelfva tempelbyggnaden var liten, bestående som vanligt
af 3 rum, försalen, mellanrummet, samt det allraheligaste i qvadratform
men utan sidogångar. Detta kabinett tycktes ej hafva blifvit färdigt,
ty på väggarne syntes intet, utom några få hieroglyfer på väggen
midtemot dörren, men äfven dessa täckta af två stora stenblock, som
stodo upplutade mot väggen. Det första rummets väggar hade ritade
figurer af konungar, frambärande offer åt gudar, dels ensamne,
dels flere tillsammans; likaledes hade de yttre väggarne i stenen
huggna taflor, 4 nedan och 4 ofvantill, alla föreställande en konung
frambärande offer åt särskilda triader af gudar, blott en tafla förekom
der han frambär offer åt en ensam gud. Sjelfva golfbandet hade äfven
sina prydnader, hufvudsakligen bestående af lotus-träd; så äfven
takranden i försalen, mest allehanda fogelfigurer. Taket hade i midten,
som vanligt, figurer af glador med utbredda vingar. På södra sidan om
försalen fanns en liten port, utanföre prydd med det flygande klotet
och derofvan en scarabé. En midtemot belägen dörr tycktes vara öppnad
i sednare tider. Dörröppningen i försalen omfattades af två pelare med
lotus-kapitäler och nedanför kapitälerna utgående halfcornicher; på
ömse sidor om dem syntes äfven orm-omslingrade lotus-stänglar. Längst
bakom tempelbyggnaden gick man i rät linie med taket till en liten i
berget huggen grotta, hvilken ej syntes stå i någon omedelbar förening
med de öfriga tempelrummen; der var ock ingenting att se. I allmänhet
var detta tempel ganska vackert, så mycket deraf var färdigt eller i
behåll, men dess stil förekom mig vara lika med den i _Dakkeh_ och
_Philae_, således af nyare datum. Rundtomkring byggnaden och inom muren
rådde för öfrigt en gräslig förstöring, der lågo hopar af stenar m.m.,
liksom äfven utanföre på hela sträckan under bergen. I stenhoparne
syntes afven skärfvor af krukmakare-arbeten. Jag gick ett långt stycke
uppåt bergen; öfverallt var svart, så väl längs den höga bergsplatån
på denna vestra strand, som på den östra stranden. Nedanföre syntes
stället, der man utbrutit stenar till tempelbyggnaden, och berget såg
ej der så förbrändt eller förvittradt ut som här uppe. Det bestod af
sandsten, dels ljusare, dels spelande i rödt och violett; olikheten
syntes äfven i byggnaden, der ena stenen ofta skiftade i annan färg än
den andra, utan att dock göra något fult intryck, hellre tvärtom. Sedan
Sattler någon timme före middagen blifvit färdig med sin teckning,
lade vi ut. Vid stranden var en brygga, gjord af stora stenar och
gående ett stycke ut i floden; shekhen, som hela morgonen spatserat
längs stranden, förklarade att man gjort denna brygga för att bryta
flodens ström utåt samt sålunda nerom stenhopen bilda land af den
gyttja floden afsatte. Gentemot på andra sidan floden var en dylik
brygga, den shekhen ansåg andra strandens bebyggare hafva gjort för att
afvärja strömmen från deras sida. Hans förklaring torde ej vara utan
grund, men bryggorna hade tydligen blifvit gjorda i äldre tider, ej af
Araber eller _Barabra_. Hela dagen blåste sträng nordlig vind, så att
vi ej förän sent på eftermiddagen hunno fram till _Kalabshe_, eljest
blott några timmars väg. Ungefär en timme före solens nedgång gingo vi
upp till det invid floden belägna templet, som är särdeles stort och
ett ibland de vackraste jag här sett. Äfven gjorde jag med Sattler en
spatserfärd till det något aflägsnare bergstemplet, som är litet. Vi
voro alla särdeles intagna af hvad vi nu i största hast öfverskådat och
lofvade oss mycket nöje för morgondagen. Det hade emellertid blifvit
mörkt och vi begåfvo oss ner till barken, der vi drucko vårt aftonthé.
Derefter gick jag åter upp och satte mig vid några _Barabra_ utanför
ett litet hus, bygdt på stenar och murar från forntiden. De voro i
allmänhet trefliga, jag hade roligt att språka med dem. Bland annat
frågade jag dem om deras ursprung och fick svaret: att de ursprungligen
vore rena Araber af stammen _Koreish_, hit inkomne från öster, att de
besegrat urinvånarne, kallade _Noba_, äktat dessas qvinnor, sålunda
blifvit förblandade med dem och antagit urfolkets språk, det nu af
dem talade _Rutani_-språket. Tillfrågade om förstöringen i det stora
templet, sade de det vara förfallet af sin egen tyngd, af solen och
vädret. Sjelfva byn, större och vidsträcktare än vanligt, var till
stor del grundad på kringspridda stenar af det förstörda templet samt
af den stad, som troligen stått här i förgångna tider. En del kojor
stodo rundtomkring tempelmurarne samt på den stora, ståtliga väg, byggd
af väldiga sandstensblock, som ledde ifrån floden upp till templet.
Äfven hade man begagnat delar af dessa gamla murar till att instänga
trädgårdstäppor och grupper af palmträd; emellan murarne och de tallösa
stenar, som ligga här kringspridda öfverallt, ledde små gångar ner
till stranden, Deribland stodo vackra dompalmer, dels enstaka, dels
i grupper, oföränderligen grenade gaffelformigt, först i två grenar,
af hvilka hvardera grenar sig åter i två, men af dessa sednare delar
sig endast den ena i tu, icke den andra o.s.v. Den lilla månen hjelpte
till att göra landskapet tjusande på sitt egna vis, samt belyste de
kringliggande toppiga, svarta bergen.


Dec. 15.

Så snart vi druckit kaffe, skyndade vi oss alla upp för att skåda. Jag
begaf mig med doktorn först till berget i norr, der jag i går i det
villande aftonskenet tyckt mig se torn och _minaret_. Vägen var lång
dit upp öfver det, dels af naturen, dels af menniskohand förstörda
berget. På långa sträckor såg man släta bergväggar, bildade genom de
uthuggningar man gjort för att få nödiga block till tempelbyggnaden.
Äfven syntes små, låga hålor i berget, samt i dem ben och qvarlefvor
af mumier, omlindade med sina slarfvor och under tidens längd
sammanhårdnade till en skör, svart massa. I en sådan grotta funno vi
en ännu särdeles väl bibehållen hufvudskål. Slutligen kommo vi upp
dit vi syftade, men funno oss snöpligen bedragna, ty der anträffades
ej annat än en vanlig jordgrå graf för en Arabisk helgonshekh, jemte
några af dylika jordtegel uppmurade ställningar, hvilka i går aftons
villat våra ögon. Vi gingo genast tillbaka, men på en annan väg
öfver berget, der vi hade utsigt öfver den högtliggande svarta öknen
med sina svarttoppiga berg. Ofvanför templet var en mur uppförd af
löst på hvarandra staplade stenar, hvilkens syfte och ändamål jag
ej kan inse. Vi tittade flitigt omkring oss och hittade en liksom
till tvättskål med rännor huggen sten; funno dessutom hålorna vara
fulla med ben och mumie-trasor. Till det lilla bergstemplet ledde
en i berget huggen gång, hvars båda klippväggar äro fullritade med
vanliga Egyptiska figurer. Här ofvan voro i sednare Grekiska tider
troligen murar uppförda af jordtegel, emedan detta _speos_ sannolikt
blifvit användt till Grekisk kyrka. Sjelfva _speos_ bestod blott af
två mindre rum. I det yttre stå två pelare, liknande Joniska och
på hvardera sidan om den inre dörren tre figurer i sina nischer. I
det inre rummet syntes äfven spår af en bild, som sutit i en nisch
midtemot dörren, men nu var alldeles förstörd. För öfrigt funnos
målade på väggarne de vanliga figurerna, ehuru ej så konstmessigt som
i det stora templet; derföre skyndade vi ner, för att få desto mera
tid qvar åt det stora. Jag gick nedåt emellan de i murarne uppförda
Berberi-kojorna och träffade i en bland dessa en särdeles vacker ung
flicka, som jag länge betraktade. Hon tycktes också ej vara blyg eller
generad deraf, ty hon stod nästan orörlig medan jag i fred betraktade
henne; slutligen gaf jag henne 5 fadda, men hon följde ytterligare
efter mig i byn, kanske för att visa sig. Hon kunde knappt vara mer än
10 à 12 år gammal. Under min vandring förvånades jag öfver den mängd
murar, som här gingo åt alla håll; osäkert om de alla kunnat höra till
templet, eller möjligen till andra byggnader. Der syntes ofta smårum
och kyffen i murarne, bland dem ett snedtstående, uppfördt af stora
stenar, med hieroglyfer målade på alla 3 väggarne. Jag steg derifrån
upp till _pylonen_ öfver den förfallna stora muren, på de liksom till
beqväma trappor nedstupade stenarne, och kunde så öfverblicka hela den
stora byggnaden. Denna pylon, hvilken till det yttre var ganska väl
bibehållen (med undantag af den högsta punkten öfver sjelfva porten),
utgjorde byggnadens högsta del och från den utgingo höga murar, som
omslöto hela templet; dess väggar voro blott släthuggna, antingen med
afsigt eller icke färdigblefna. Här tycktes hafva stått 4 rader pelare,
hvarje rad bestående af 3, ehuru intet spår syntes af de pelare, som
bort förena förgårdens utdörr med den inre till templets sal. Af de
öfriga pelarena qvarstodo åtskilliga, fastän skadade. Ingången till
templets försal var åter en _pylon_, men genombruten, d.v.s. delad af 2
pelare på hvardera sidan om dörren; mellanrummen voro till hälften af
deras höjd uppfyllda och skifvorna utsirade med bilder och hieroglyfer.
Dessa pelare voro utmärkt vackra, med ganska sirliga lotus-kapitäler.
De på ömse sidor om dörren stående pelarena hade uthuggna cornicher,
på båda sidorna omgifna af stafvar omslingrade med ormar. Den öfriga
delen af byggnaden utgjorde nästan ett helt för sig, blott omslutet
af den stora muren; ty den är ej så bred, ej heller så hög, som den
yttre _pylonen_. Denna inre byggnad, det egentliga templet, består, som
vanligt, af försalen, hvilken är störst och högst, mellanrummet, med
sidogångar och små mörka rum inuti muren, samt den innersta helgedomen,
som är minst och lägst. Dertill kom ännu ett rum, liksom sednare
tillkommet och större an de två föregående; ett sådant anträffar man
äfven i några andra tempel af nyare stil, ty detta synes mig vara ifrån
Ptoloméernas tid. Försalens väggar voro öfvertäckta med hieroglyfer
och taflor, uteslutande föreställande en konung frambärande offer åt
en trias af gudar, eller åt två, eller åt en ensam gud. Dessa gudar
voro här särdeles varierade, med allehanda djurs, isynnerhet foglars,
hufvuden försedda; t.ex. med ett _ibis_-, örn- eller bockhufvud på en
menniskokropp och dels blå- dels grönmålade i ansigtet. Gudarne med
menniskohufvud tycktes mig alla hafva ett mildt, men särdeles barnsligt
utseende, ungefär sådant som små skolgossars. Bland bilder som jag
förut ej sett, var en föreställande huru offraren afslår hufvudet
af en menniska, efter allt utseende offrad åt de framföre sittande
gudarne; den offrade hade händerna bakbundna tillsammans med fötterna,
och offrarens hand höll i hans hårtofs. Såväl offret som offraren var
målad röd, den färg som alltid gifves åt Egyptierna sjelfva; hvilket
tyckes bevisa att det icke föreställde någon krigsfånge. Vidare en
högst vidrig Priapus, åt hvilken konungen offrade en lotusblomma.
Väggarne voro till en del öfverstrukna med Nil-lera, ett verk af
Grekiska kristna, hvilka begagnat rummet till kyrka och efter hvilka
ännu synas några fula helgonabilder i dörröppningen. Rummet innanför
försalen var mindre bredt och lemnade sålunda plats för små kyffen samt
en vacker, välbehållen trappa emellan försalsmuren och dess egen vägg.
Det var öfverfullt med taflor. Randen längs golfvet, så mycket ännu
kunde synas af den, hade sirater af öfverallt samma gudinne-figur, med
en skål fylld af lotusblommor framför sig. Takranden hade likaledes
öfverallt samma målning, nemligen foglar med andra prydnader liknande
flaskor, särdeles fint och sirligt utarbetade. Emellan golf- och
takranden befunno sig de egentliga taflorna, föreställande huru
konungen frambär offer åt särskilda grupper af 2 eller 3 gudar, eller
ock af dem begjutes med välsignadt vatten, det eviga lifvets tecken,
rinnande ur flaskor öfver hans hufvud. Sådana taflor funnos alltid
två öfver hvarandra, inritade i väggen; färgerna voro temmeligen väl
bevarade samt gåfvo rummet ett högst brokigt, finurligt utseende.
Äfven här voro figurerna på flere ställen öfvertäckta med lersmörja
från Grekernas tid; denna smörja torde vi egentligen ha att tacka
för det färgerna bibehållit sig så väl derunder. Det innersta rummet
var, som jag tyckte, jemförelsevis grannast och med största omsorg
måladt, men med samma taflor och i samma smak. Kanske dock för en
noggrannare betraktelse skulle visa sig något olika djurhufvade gudar,
men jag fann föga skilnad. Målningen, i hast öfversedd, hade litet
tycke af vårt tapetmåleri, blott brokigare och finurligare. Det sista
rummet, en tillsats, om ock möjligen gjord på ungefär samma tid som
det öfriga templet, synes icke hafva blifvit färdigt, emedan färgen
fattades på de flesta taflor och figurer. Taket öfver hela byggnaden,
som bestått af kanske 20 fot långa och 2 fot tjocka sandstensblock,
var öfverallt nedramladt, jemte de stora, vackra pelarena i förgården;
blott här och der hölls ännu en taksten ihop, fastän sprucken.
Öfverallt kunde man stiga upp och gå omkring på murarne, huru haskligt
det än såg ut för de skröpliga, fallande stenarnes skull. Af sådant
nedfall härrörde den förfärliga förstöringen i alla rum, man vandrade
öfver stora stenar, som lågo vräkta öfver hvarandra i rysligaste
villervalla. En nätt trappa ledde från mellanrummet upp till ett litet
kapell, utomordentligt nätt och vackert, ehuru med blott rått huggna,
skrofliga väggar. Lika nätt var trappan i _pylonen_, der vi nedstego
med lamplykta, betraktande de många halfljusa rummen. Derifrån kommo
vi ut genom en liten dörr till förgården, der vi likväl med största
svårighet kunde klifva fram, emedan dörren var nästan tillstängd med
stora nedstörtade stenar. I allmänhet förekom mig den gamla Egyptiska
byggnadskonsten ganska enkel och konstlös, såvida de icke kände
hvalfbyggnaden. Det stora i den består i de stora stenmassorna; tiden
har genom förstörelsen utvisat att de tilltrodde sina stenblock för
mycket. Hufvudsaken i deras arkitektoniska konst och skönhetsbegrepp
tyckes hafva varit _pylonen_ och pelarena; hvarje _pylon_ med sin
mot-_pylon_ skulle utgöra liksom en byggnad för sig, blott genom den
gemensamma omslutningsmuren bildande ett helt med det öfriga, genom
sina egna murar åter ett ensamt för sig bestående helt. JemfÖr man
denna konst med medeltidens inbundna, men säkra, fasta, på hvalf
grundade arkitektonik, så måste den Egyptiska förlora betydligt.

Det hade dragit länge ut innan vi blifvit färdiga med vårt beskådande,
hvarföre såväl jag som doktorn blifvit både mätta på ruiner och
särdeles hungriga efter mat, hvilket sistnämnda ofta händt mig vid
konstnjutningar, isynnerhet vid betraktandet af taflorna i Louvre i
Paris. Vi hade ock oupphörligen vandrat omkring beskådande i ungefär 5
timmar, hvarföre vi nu vid middagen skyndade oss om bord. Under vägen
såg jag huru den om natten hit anlända _mudiren_ från _Esne_ tvang
byfolket att köpa pashans från _Kordofan_ hemtade boskap. Man sade mig
att kreaturen alla voro sjukliga, nu dessutom medtagna af den 30 dagar
långa färden, och säkert ej skulle lefva många dagar. Det oaktadt satte
_mudiren_ pris på dem efter godtycke och byfolket måste köpa dem till
detta pris, eller ock taga emot dugtigt _korbag_; de klagade väl högt
öfver denna skriande orättvisa, men kunde ingenting göra. Den dumme
Turken jemte sitt följe hade äfven bevärdigat tempelruinerna med en
hastig öfverblick, men ej funnit dem värda mer än en fjerdedels timmes
tid. Sedan han slutat sitt prejeri, gick han om bord med sitt följe
jemte shekhens i _Kalabshe_ son, den han tagit såsom fånge för fadren,
hvilken af fruktan flytt till bergen undan den Turkiska _mudiren_.
Hans följe upptog tillsammans 6 barker. Vi lade ut ungefär samtidigt,
men för den starka motvinden gingo vi blott långsamt framåt och hunno
vid _'asr_ till _Tefa_. Der gingo vi upp och betraktade de små ruiner
af 2 särskilda tempel, bland hvilka det ena ej hade qvar mer än 3
väggar, det andra användes till boningsrum för folk eller boskap, men
har ännu i behåll 4 pelare. Ofvanpå dess tak är byggd en liten mur af
lera, hvilken sades vara gjord då engång en annan bys folk bekrigade
denna by. Jag träffade åter mina gamla vänner från uppresan, med hvilka
jag språkat och beställt djur; _Ibrahim_ hade också lyckats skjuta en
_dab'_ eller schakal samt hemtade nu fram dess hud och ben, men då
han laggt de sistnämnda att torka i solen hade hufvudet förkommit.
Efter mycket sökande återfanns hufvudet, men jag fann benen så brutna
att intet skelett af dem torde kunnat göras, hvarföre jag lemnade det
öfriga och tog blott huden med mig. Medan man sprang omkring och sökte
schakal-hufvudet, satt jag med några gamla trefliga gubbar, hvilkas
prat roade mig mycket, ehuru jag hade svårt att förstå deras brutna
Arabiska. Deras qvinnor stodo äfven omkring oss med sina småbarn,
grensle uppburna på den om mödrarnes lif bundna _sa'boten_. De flesta
bland dem voro ganska vackra, med det egna Nubiska tycket. Deras hår,
besmordt med olja och talg samt uppfästadt i många klumpiga flätor,
har ännu samma form som de gamla Egypternas och ser på långt håll ej
illa ut, men ger på nära håll en högst vidrig lukt ifrån sig. Smörjan
flyter långt ner på deras nakna axlar och ger dem ett flottglänsande
utseende; den lilla duk de kasta öfver hufvudet är alldeles genomdränkt
af samma smörja. Folket här tyckte jag i allmänhet vara det bästa på
hela vägen. Vi lade ut en stund före _maghrib_, men emedan den häftiga
nordliga vinden fortfor, gick det långsamt fram och vi togo snart land
för natten.


Dec. 16.

Kommo bittida om morgonen fram till _Borkab_, der vi på stranden möttes
af byns folk, som kommit ner for att förtjena på oss. Det syntes att
vi hunnit närmare Egypten, ty man hemtade sjelfmant till oss sina
små handelsartiklar t.ex. _henna_, smör, höns, hvilka vi högre upp
hade svårt att få köpa, ehuru vi sjelfva sökte dem i byarne. Vi gingo
genast upp till de små tempelruiner, som här finnas. Ett litet, nästan
qvadratformigt tempel, ungefär 22 fot på hvarje sida, stod högt på
berget; men af en vägg syntes numera intet, och de öfriga tre bestodo
nästan blott af 2 pelare på hvarje sida. Dessa pelare voro särdeles väl
bibehållna, utförda i ett utomordentligt fint arbete, deras kapitäler
konstrikt och smakfullt utarbetade i lotusblommor, vindrufvor samt
andra slags blad. Jag har ännu knappt sett här vackrare pelare. Jag
gick öfver bergen, der öfverallt syntes vidlyftiga stenbrott och
uthuggningar; sjelfva bergväggen var derigenom alldeles slätad och
jemnad till vägg, stundom bildande liksom stora salar, hvilka dock
voro fulla af splittrade stenstycken. I en sådan vägg syntes en nätt
utarbetad Egyptisk portal, med det flygande klotet ofvantill; den gick
blott 3 à 4 fot djupt i berget och innehöll ingenting, men på ömse
sidor om portalen hade sednare Greker i den mjuka, vackra sandstenen
inhuggit hvar sin helgonabild, dåligt arbetade och numera äfven till
större delen sönderhuggna, samt nedantills likaledes hvar sin mindre
helgonbild. Grekiska inscriptioner i rödt furnns många i klippväggen.
Platsen der portalen var inhuggen, utgjorde liksom en dal, formad af
stenbrott. Vidare gick jag till en annan del af samma by på något
afstånd åt söder, der en stor _pylon_-port syntes från långt håll i en
vidsträckt mur, fullbyggd på alla sidor, men omslutande intet annat
än usla, gråa Nubiska kojor af ler. För öfrigt syntes intet spår af
byggnader inom muren; i fall man haft för afsigt fordomdags att der
bygga ett tempel, synes man ej hafva hunnit längre än till yttre muren.
Sjelfva tempelruinerna, det så kallade _Birbe_, heta _Kordas_, men den
Nubiska byn heter _Borkab_. Jag återgick till barken, sedan jag en
stund språkat med en soldat, hvilken vaktade den boskap _mudiren_, som
nu hitkommit, skulle pracka på äfven denna bys invånare. Han klagade
å sin sida öfver att byfolket visade honom afvoghet och motvilja, så
snart _mudiren_ lemnat byn. Vi lade ut och krånglade oss emot den
starka blåsten på några timmar till byn _Debut_, der åter tempelruiner
synas. Vi sågo först 3 enstaka stående portar, utan _pyloner_ och
utan utlöpande murar. Midtemot dem stod sjelfva tempelbyggnaden, med
sin på samma sätt som i _Kalabshe_ genombrutna pylon, jemte 2 pelare
på ömse sidor. Sjelfva byggnaden bestod af försalen, mellanrummet,
det allraheligaste, och ett större rum, som tycktes ej hafva blifvit
färdigt, ty dess väggar voro alldeles släta. På de andra rummens väggar
syntes figurer och taflor, tvenne öfver hvarandra, utom golf- och
tak-randens prydnader. Samma bilder som vanligt återkommo: konungen
frambär offer åt merendels två gudar. Det hela, ehuru hållet i den
nyare och finare Ptolemeiska eller Romerska stilen, syntes mig ej
särdeles vackert i jemförelse med _Kalabshe_ eller andra tempel, torde
också ej hunnit bli färdigt. På ömse sidor om mellanrummet gingo
temmeligen långa, mörka rum in i murarne och en trappa upp till taket.
Af taktäckningen lågo ännu mycket stenar qvar. Jag kan ej neka att
jag nu fått nog af dessa gamla byggnaders beskådande och är alltid
glad då jag kan få något folk att språka med. Här träffade jag åter
en Arabisk soldat, som jag länge språkade med, under det Sattler
aftecknade templet. Det syntes att vi nu från de mera patriarkaliska
och ärliga Nubierna kommit till Egyptens gränsor, ty barnen, för hvilka
vi hittills varit i fred, strömmade här till oss med sitt förfärliga
skrik: _bakhshish ja khevage_, och läto af intet afskräcka sig. Vid
solens nedgång kommo vi om bord, sedan Sattler med knapp nöd blifvit
färdig. I den fortfarande starka motvinden drefvo vi med strömmen under
natten, tills vi kl. 10 hunno fram till _Philae_.


Dec. 17.

Vi hade legat öfver natten vid fasta landet, midtemot ön _Philae_,
och jag vaknade upp den vackraste morgon i den skönaste bland alla
Nil-trakter, belyst af solens första strålar. Sedan jag slutat
lektionen med shekhen och derunder kommit i en häftig dispyt, satte
vi öfver till ön. Shekhen hade beslutit tillbringa sin dag i _Assuan_
och begaf sig dit. Ön _Philae_ är i mitt tycke den vackraste och
intressantaste punkten för den som reser till Nubien; ty naturen är
här mäktigare, mera storartad än annorstädes, och tempelruinerna
äro jemförelsevis bättre bibehållna än de flesta andra samt högst
intressanta, fastän uppenbarligen från en nyare tid. Så måste de
åtminstone förekomma den, som ej gjort hieroglyf-studium eller Egyptens
äldsta historia till syftemålet för sin resa. Sjelfva ön är ganska
liten i oval form, har alluvial-jord, är på sina ställen odlad och
besådd, nästan rundtomkring prydd med stora grupper af palmer. Dess
sydliga del, som stiger högre upp och slutar i några granit-grupper, är
hel och hållen en ruin af gamla lerkojor och hus, samt har öfverhufvud
föga alluvial-jord. Så ligger denna lilla, odlade, gröna ö i midten
af förstörda granitberg och öknen. Ty landet rundtomkring samt den
närmast belägna, blott af ett smalt sund skilda, ön _Bitshe_ består af
på hvarandra uppstaplade block och kolossala klippor af granit, hvilka
i sina remnor lemna blott föga rum för törne och krypvexter samt af
floden fått blott ett litet bälte alluvial-jord för några få palmer.
Åt norr skådar man öfver den vidt utsträckta öknen, på andra sidan
om den lilla byn vid den höga flodbrädden. Åt söder ser man ruiner
af den halfförfallna Arabiska moskén, hvilken dukat under för så få
århundraden, i jemförelse med det ståtliga templet härinvid. Åt vester
synas äfven några vackra pelare och andra qvarlefvor, hvilka lätt
igenkännas vara af annat slag än den hvitlimmade minareten, hörande
till _Dellals_ moské. Denna ö synes lika vacker och älsklig, sedd från
hvilket håll som helst af dess omgifning, den ligger der som en oas i
öknen, som ädelstenen i en mussla. Jag gick i den stora pelargången,
som från öns sydliga udde leder upp till yttersta dubbel-_pylonen_. En
hög mur går längs flodstranden, men om några trappor funnos direkte
från floden till pelargången, kan jag ej bestämdt säga, tydliga
spår dertill synas åtminstone icke. På denna stenmur, ytterst i
pelargången, stå två obelisker; den ena är alldeles nedfallen, den
andra står välbehållen, å en sida prydd med hieroglyfer och en Grekisk
inscription. Pelargången här närmast består af 2 pelare, hvar och
en med 4 _Isis_hufvuden, ett på hvardera sidan af pelaren; ofvanom
hvarje hufvud finnes en prydnad, liknande en tempel-_pylon_-vägg med
dess port. Dessa pelare, som sammanhänga med halfväggar och rundade
löpa ner mot sina piedestaler, tyckas hafva bildat en egen paviljon
eller ett kapell åt _Isis_; de stå icke heller i rät linie med den
öfriga pelargången, utan blott i dennes ena ända och midtemot porten i
dubbel-pylonen. Vestra sidan af den egentliga stora pelargången består
numera af 31 synliga pelare, deribland 2 skadade och förfallna, men
tyckes fordom hafva räknat flere. Hela gången är taktäckt, sålunda att
på pelarenas kapitäler ligga stora fyrkantiga stenar, hvilka uppbära
kanten af på längden emellan pelarena laggda stenar; dessas släthuggna
och i rätvinklig kant utböjda sidor äro fullskrifna med hieroglyfer.
På dessas halfkant ligga de på tvären laggda takbildande stenarne,
men på andra halfkanten åter en på längden laggd sten. Den Egyptiska
arkitekten lade taket icke omedelbart på pelarena, hvarigenom dessa
synas stå liksom för sig sjelfva, samt förekomma smidigare. Innanväggen
af denna pelargång är fullritad med inhuggna och målade figurer,
samt har flere fönster utåt floden, som sköljer den pelargången
uppbärande muren. Denna mur fortgår i många utgreningar längs floden
på en lång sträcka, i hörn och bugter, betydligt divergerande från
tempelbyggnaden, inneslutande många underliga gångar och kapeller;
den är dock nu till större delen öfverbyggd med förfallna lermurar,
eller ock förgrusad. Pelargången går icke rätt emot templet och dess
_pylon_, ej heller parallelt med den midtemot gående östra pelargången.
Denna östra pelargång synes hafva bestått af 16 pelare, bland hvilka
dock ej mer än de 6 första, närmast stor_pylonen_ stående, hunnit få
färdiga kapitäler; åt sidan om densamma utgår ett större rum eller
kapell, som varit fullt af sculptur och målning, men nu är till största
delen förstördt. Ett dylikt kapell synes hafva stått invid det lägst
ner belägna _Isis_-kapellet, men är alldeles förstördt. Den östra
pelargången har åtskilliga portar, som tyckas hafva ledt ut åt öster,
men äro nu tillstoppade och öfverbyggda af gamla lermurar; för öfrigt
tyckes den icke hafva hunnit bli färdig, hvarken ut- eller invändigt,
ty sculptur och målning saknas. Mellan denna och tempelpylonen står
en stor portal, ledande från öster in till den yttre gården eller den
stora plats som bildas af båda pelargångarne. Denna portal står vänd
på tvären emot östra pelargången och täcker med sin andra tvärsida
en del af pylonens storvägg; den är rikt sculpterad med figurer och
hieroglyfer, i hvilka färgerna synas särdeles väl. Sjelfva storpylonen,
vänd ungefär åt sydvest, är öfverhufvud väl bibehållen, blott att dess
sculptur-figurer blifvit till största delen öfverhuggna och utknackade
af ilsken hand.


Dec. 19.

I går aftons, då vi ungefär vid _maghrib_ blifvit färdiga med ön
_Philae_, gingo vi det lilla stycket ner till byn eller _Moradah_, der
vi äfven vid uppfärden hade legat öfver natten. Senare på aftonen kom
_shellal shekhen Hassan_ till oss, men vår _rais_, som redan på afstånd
såg honom komma, gick honom till mötes och de hade med hvarandra ett
samtal, hvars resultat vi snart fingo erfara. _Shellal shekhen_ föregaf
nemligen att han hvarken i dag eller i morgon kunde föra oss ner genom
forssen, emedan det var helgdags-afton; ty i dag thorsdagen stodo
Mekka-valfärdarena på _'Arafat_ och för dem voro alla slags göromål
förbjudna, hvarföre icke heller han ansåg sig böra göra något. Vår
shekh, som satt inne med mig i _khaznen_, gick genast ut och upplyste
honom om att detta ej gällde andra än valfärdarena; shekh _Hassan_
fann sig ock genast öfvertygad af en lärd shekh och _sherif_, samt
förklarade sig vara färdig. Men shekh _'Ali_ fick förebråelser för sin
upplysning af vårt båtfolk, som spetsat sig på att få lättjas i två
dagar; han försvarade sig dermed, att han trodde just dem hafva största
brådskan, nemligen för att få sig bröd, emedan detta blifvit slut redan
för flere veckor tillbaka och de blifvit tvungna att äta blott _durra_.
Allt blef sålunda efter vår önskan afgjordt i går aftons, och i dag
tidigt på morgonen infann sig verkligen shekh _Hassan_ med omkring 8
man, gick om bord och lade ut. Vi kommo förbi samma små holmar som vid
uppfärden, gingo äfven nedför samma fäll som då, icke utför det stora.
Nedfarten gick oändligen lätt och dervid gjordes intet annat än roddes
med välbemannade åror. Allt berodde på styrmannen, en fingersbredd för
mycket eller för litet hade kunnat föra oss på stenarne. Det var ej
utan en viss rysning vi sågo den nedstörtande vattenmassan och liksom
kastade oss midtuti den, men derjemte högst intressant, skänkande mig
verkligen stort nöje. Denna katarakt har dock en helt annan karakter,
än den andra. Här är allt väldigt och storartadt, stora stenmassor
ligga uppstaplade på hvarandra till berg; medan deremot allt är smått
vid _Abu Sir_, med små svarta hällar af sandsten, halfförtärda af
vattnet och solen. Här äro klipporna af granit, derföre hafva de
bättre emotstått båda elementerna, ehuru det forssande vattnet äfven
här halkat stora cistern-lika gropar i berget. Det var roligt att
se huru styrman kände till och visste begagna sig af alla strömmens
vändningar och slängningar; huru han styrde midtuti den, ehuru lugnare
och säkrare väg tycktes finnas på sidan. Allt gick utomordentligt
väl, vi togo icke ens en sqvalp in i barken. Det vanliga _alhamdo
lillah bisselameh_ upprepades tätt och ofta af _shellal_-folket efter
hvarje fall vi passerade. Hufvudsakligen två sådana funnos, och längre
ned bashans stora fall, som vi snuddade öfver och som sqvalpade oss
rätt dugtigt. Från _Moradah_ till _Assuan_ behöfde vi ej mer än en
half timme ungefär, då vi vid uppfärden för samma väg behöft en hel
dag. Framkommen till _Assuan_ gick jag upp, lät raka mitt hufvud och
spatserade litet omkring. Der var stark rörelse i dag i anseende till
morgondagens högtid, alla måste köpa sina behöfver för de följande
dagarne, emedan då ingen torgmarknad hålles. Emellertid hade doktorn
fått besök af en i sin bark bredvid oss liggande Nordamerikanare,
som jemte en sin vän och dennes hustru ämnar sig till Nubien, men i
anseende till högtiden och _shellal_folkets vägran att arbeta, blifvit
nödgad att ligga här öfver 3 dagar. Han berättade för doktorn att man
för upphalandet öfver _shellal_ fordrade af honom 300 piaster och andra
300 för nedförandet. Dessutom hade han hyrt Engelska konsulns i Kairo
bark for 300 piaster, med vilkor att blott på egen risk föra den öfver
_shellal_; då han ej ville riskera det, måste han här taga en annan
bark för 1,200 piaster, och under tiden äfven betala Engelska konsulns.
Också hade han beklagat sig att man här i landet måste låta sig behaga
allt, då man ej kände sederna och språket. De stackars Frangerna,
huru de här bli uppdragna och klådda! Utom denna Engelska bark låg
här en annan med Fransk flagg, bärande om bord en markisinna med sin
kammarfru och brorson. Äfven de hade blifvit uppehållna och tvungna
att ligga öfver. Sedan doktorn blifvit färdig med sitt besök, begåfvo
vi oss båda uppåt bergen för att bese de stora stenbrotten, der man
säger att bland annat en halffärdig obelisk skall finnas. Dessförinnan
stego vi upp på det södra berget, som vetter åt _shellal_; på vägen
kommo vi till en begrafningsplats, der upprättstående rectangelformiga
grafstenar syntes i stor mängd, alla försedda med ännu ganska läsbara
_Kufiska_ inscriptioner. De voro alla, såsom vår cicerone sade,
grafvar för _Ashab_, hvilka hade stupat här under _Khalid ibn Jezid_,
kallad _Sejf Ollah_, och blifvit begrafna vid _Assuans_ intagande.
Bland annat visade han mig en sten, i hvilken syntes en urgröpning,
gjord liksom af en kula, ehuru dess kanter voro vida och breda; en
soldat, sade han, hade gått förbi och frågat af en åsnedrifvare,
hvem grafstenarne tillhörde, då åsnedrifvaren sade dem alla tillhöra
profetens följare _Ashab_ och kysste den närmaste stenen; soldaten
deremot sköt i stenen med sin pistol, men kulan studsade tillbaka och
gick honom i buken, hvaraf han dog. Ofvanpå berget stodo åtskilliga
_kubbor_, en halfförfallen minaret och qvarlefvor af en _sebil_. Mest
roade mig de små platser på den släta bergsplatån, som voro omslutna
med en rand eller vägg af 2 à 3 på hvarandra laggda stenar, eller
såkallade morkad, dem min cicerone berättade vara gjorda af qvinnor
från _Assuan_. Om nemligen en qvinna är ofruktsam, och går hit upp, gör
sig en sådan _morkad_, lägger sig att sofva i den några timmar, vare
sig dag eller natt, samt återgår till staden, så skall hon snart bli
hafvande; då åligger henne att förstöra sin _morkad_ och kringsprida
dess stenar. Ett litet stycke derifrån fanns en stor _morkad_, gjord
på samma sätt, men med en portöppning; om någon hade hufvudvärk, borde
han lägga sig att sofva der, sä skulle han under sömnen begynna rulla
på den släta marken, och vid uppvaknandet hans hufvudvärk vara sin
kos. Det vore ett verk af _avlija_ och deras undergörande kraft. Jag
läste sjelf och uppmanade min följare att läsa _fathe_ för dessa heliga
_avlija_. För öfrigt såg man härifrån öfver den stora ökenslätten
mellan granitbergen; den var på flera ställen full af _kubbor_ och
_avlija_-grafvar, längst åt norr syntes äfven på bergstoppen en shekhs
_kubba_, samt åt öster en annan _vali_-byggnad. Hela trakten hade
heliga platser i ymnighet, der dessa helgon förrättat sina böner dels
allena, dels flere tillsammans, äfvensom hälft eller helt förfallna
moskéer och _sebiler_, alla liksom _kubborna_ af lertegel.

Det hade dragit länge ut innan vi blifvit färdiga med vårt beskådande,
hvarföre såväl jag som doktorn blifvit både mätta på ruiner och
särdeles hungriga efter mat, hvilket sistnämnda ofta händt mig vid
konstnjutningar, isynnerhet vid betraktandet af taflorna i _Louvre_ i
Paris. Yi hade ock oupphörligen vandrat omkring beskådande i ungefär 5
timmar, hvarföre vi nu vid middagen skyndade oss om bord. Under vägen
såg jag huru den om natten hit anlända _mudiren_ från _Eme_ tvang
byfolket att köpa pashans från _Kordofan_ hemtade boskap. Man sade mig
att kreaturen alla voro sjukliga, nu dessutom medtagna af den 30 dagar
långa färden, och säkert ej skulle lefva många dagar. Det oaktadt satte
_mudiren_ pris på dem efter godtycke och byfolket måste köpa dem till
detta pris, eller ock taga emot dugtigt _korbag;_ de klagade väl högt
öfver denna skriande orättvisa, men kunde ingenting göra. Den dumme
Turken jemte sitt följe hade äfven bevärdigat tempelruinerna med en
hastig öfverblick, men ej funnit dem värda mer än en fjerdedels timmes
tid. Sedan han slutat sitt prejeri, gick hau oui bord med sitt följe
jemte shekkens i _Kalabshe_ son, den hau tagit såsom fånge för fadren,
hvilken af fruktan flytt till bergen undan den Turkiska _mudiren_.
Hans följe upptog tillsammans 6 barker. Yi lade ut ungefär samtidigt,
men för den starka motvinden gingo vi blott långsamt framåt och hunno
vid _'asr_ till _Tefa_, Der gingo vi upp och betraktade de små ruiner
af 2 särskilda tempel, bland hvilka det ena ej hade qvar mer än 3
väggar, det andra användes till boningsrum för folk eller boskap, men
har ännu i behåll 4 pelare. Ofvanpå dess tak är byggd en liten mur af
lera, hvilken sades vara gjord då engång en annan bys folk bekrigade
denna by. Jag träffade åter mina gamla vänner från uppresan, med hvilka
jag sprakat och beställt djur; _Ibrahim_, hade också lyckats skjuta
en _dab'_ eller schakal samt hemtade nu fram dess hud och ben, men då
han laggt de sistnämnda att torka i solen hade hufvudet förkommit.
Efter mycket sökande återfanns hufvudet, men jag fann benen så brutna
att intet skelett af dem torde kunnat göras, hvarföre jag lemnade det
öfriga och tog blott huden med mig. Medan man sprang omkring och sökte
schakal-hufvudet, satt jag med några gamla trefliga gubbar, hvilkas
prat roade mig mycket, ehtiru jag hade svårt att förstå deras brutna
Arabiska. Deras qvinnor stodo äfven omkring oss med sina småbarn,
grensle uppburna på den om mödrarnes lif bundna _s__aboten_. De flesta
bland dem voro ganska vackra, med det egna Nubiska tycket. Deras hår,
besmordt med olja och talg samt uppfastadt i många klumpiga flätor,
har ännu samma form som de gamla Egypternas och ser på långt håll ej
illa ut, men ger på nära håll en högst vidrig lukt ifrån sig. Smörjan
flyter långt ner på deras nakna axlar och ger dem ett flottglänsande
utseende; den lilla duk de kasta öfver hufvudet är alldeles genomdränkt
af samma smörja. Folket här tyckte jag i allmänhet vara det bästa på
hela vägen. Vi lade ut en stund före _maghrib_, men emedan den häftiga
nordliga vinden fortfor, gick det långsamt fram och vi togo snart land
för natten.


Dec. 16.

Kommo bittida om morgonen fram till _Borkab_, der vi på stranden möttes
af byns folk, som kommit ner för att förtjena på oss. Det syntes att
vi hunnit närmare Egypten, ty man hemtade sjelfmant till oss sina
små handelsartiklar t.ex. _henna_, smör, höns, hvilka vi högre upp
hade svårt att få köpa, ehuru vi sjelfva sökte dem i byarne. Vi gingo
genast upp till de små tempelruiner, som här finnas. Ett litet, nästan
qvadratformigt tempel, ungefär 22 fot på hvarje sida, stod högt på
berget; men af en vägg syntes numera intet, och de öfriga tre bestodo
nästan blott af 2 pelare på hvarje sida. Dessa pelare voro särdeles väl
bibehållna, utförda i ett utomordentligt fint arbete, deras kapitäler
konstrikt och smakfullt utarbetade i lotusblommor, vindrufvor samt
andra slags blad. Jag har ännu knappt sett här vackrare pelare. Jag
gick öfver bergen, der öfverallt syntes vidlyftiga stenbrott och
uthuggningar; sjelfva bergväggen var derigenom alldeles slätad och
jemnad till vägg, stundom bildande liksom stora salar, hvilka dock
voro fulla af splittrade stenstycken. I en sådan vägg syntes en nätt
utarbetad Egyptisk portal, med det flygande klotet ofvantill; den gick
blott 3 ä 4 fot djupt i berget och innehöll ingenting, men på ömse
sidor om portalen hade sednare Greker i den mjuka, vackra sandstenen
inhuggit hvar sin helgonabild, dåligt arbetade och numera äfven till
större delen sönderhuggna, samt nedantills likaledes hvar sin mindre
helgonbild. Grekiska inscriptioner i rödt funnos många i klippväggen.
Platsen der portalen var inhuggen, utgjorde liksom en dal, formad af
stenbrott. Vidare gick jag till en annan del af samma by på något
afstånd åt söder, der en stor _pylon-_port syntes från långt håll i en
vidsträckt mur, fullbyggd på alla sidor, men omslutande intet annat
än usla, gråa Nubiska kojor af ler. För öfrigt syntes intet spår af
byggnader inom muren; i fall man haft för afsigt fordomdags att der
bygga ett tempel, synes man ej hafva hunnit längre än till yttre muren.
Sjelfva tempelruinerna, det så kallade _Birbe_, heta _Kördas_, men den
Nubiska byn heter _Borkab_. Jag återgick till barken, sedan jag en
stund sprakat med en soldat, hvilken vaktade den boskap _mudiren_, som
nu hitkommit, skulle pracka på äfven denna bys invånare. Han klagade
å sin sida öfver att byfolket visade honom afvoghet och motvilja, så
snart _mudiren_ lemuat byn.

Vi lade ut och krånglade oss emot den starka nog af dessa gamla
byggnaders beskådande och är alltid glad då jag kan få något folk att
språka med. Här träffade jag åter en Arabisk soldat, som jag länge
språkade med, under det Sattler aftecknade templet. Det syntes att vi
nu från de mera patriarkaliska och ärliga Nubierna kommit till Egyptens
gränsor, ty barnen, för hvilka vi hittills varit i fred, strömmade
här till oss med sitt förfärliga skrik: _bakhshish ja khevage_, och
läto af intet afslträcka sig. Vid solens nedgång kommo vi om bord,
sedan Sattler med knapp nöd blifvit färdig. I den fortfarande starka
motvinden drefvo vi med strömmen under natten, tills vi kl. 10 hunno
fram till _Philae_.


Dec. 17.

Vi hade legat öfver natten vid fasta landet, midtemot ön _Philae_,
och jag vaknade upp den vackraste morgon i den skönaste bland alla
Nil-trakter, belyst af solens första strålar. Sedan jag slutat
lektionen med shekhen och derunder kommit i en häftig dispyt, satte
vi öfver till ön. Shekhen hade beslutit tillbringa sin dag i _Assuan_
och begaf sig dit. Ön _Philae_ är i mitt tycke den vackraste och
intressantaste punkten för den som reser till Nubien; ty naturen är
här mäktigare, mera storartad än annorstädes, och tempelruinerna
äro jemfÖrelsevis bättre bibehållna än de flesta andra samt högst
intressanta, fastän uppenbarligen från en nyare tid. Så måste de
åtminstone förekomma den, som ej gjort hieroglyf-studium eller Egyptens
äldsta historia till syftemålet för sin resa. Sjelfva ön är ganska
liten i oval form, har alluvialjord, är på sina ställen odlad och
besådd, nästan rundtomkring prydd med stora grupper af palmer. Dess
sydliga del, som stiger högre upp och slutar i några granit-grupper, är
hel och hållen en ruin af gamla lerkojor och hus, samt har öfverhufvud
foga alluvial-jord. Så ligger denna lilla, odlade, gröna ö i midten
af förstörda granitberg och öknen. Ty landet rundtomkring samt den
närmast belägna, blott af ett smalt sund skilda, ön _Bitshe_ består af
på hvarandra uppstaplade block och kolossala klippor af granit, hvilka
i sina remnor lemna blott föga rum för törne och krypvexter samt af
floden fått blott ett litet bälte alluvial-jord för några få palmer.
Ät norr skådar man öfver den vidt utsträckta öknen, på andra sidan
om den lilla byn vid den höga flodbrädden. Åt söder ser man ruiner
af den halfförfallna Arabiska moskén, hvilken dukat under för så få
århundraden, i jemförelse med det ståtliga templet härinvid. Ät vester
synas äfven några vackra pelare och andra qvarlefvor, hvilka lätt
igenkännas vara af annat slag än den hvitlimmade minareten, hörande
till _Dellals_ moské. Denna ö synes lika vacker och älsklig, sedd från
hvilket håll som helst af dess omgifning, den ligger der som en oas i
öknen, som ädelstenen i en mussla. Jag gick i den stora pelargången,
som från öns sydliga udde leder upp till yttersta _dubbel-pylonen_, En
hög mur går längs flodstranden, men om några trappor funnos direkte
från floden till pelargången, kan jag ej bestämdt säga, tydliga
spår dertill synas åtminstone icke. På denna stenmur, ytterst i
pelargången, stå två obelisker; den ena är alldeles nedfallen, den
andra står välbehållen, å en sida prydd med hieroglyfer och en Grekisk
inscription. Pelargången här närmast består af 2 pelare, hvar och en
med 4 Isishufvuden, ett på hvardera sidan af pelaren; ofvanom hvarje
hufvud finnes en prydnad, liknande en tempel-_pylon_-vägg med dess
port. Dessa pelare, som sammanhänga med halfväggar och rundade löpa
ner mot sina piedestaler, tyckas hafva bildat en egen paviljon eller
ett kapell åt _Isis;_ de stå icke heller i rät linie med den öfriga
pelargången, utan blott i dennes ena ända och midtemot porten i
dubbel-pylonen. Vestra sidan af den egentliga stora pelargången består
numera af 31 synliga pelare, deribland 2 skadade och förfallna, men
tyckes fordomhalfkant ligga de på tvären Iaggda takbildande stenarne,
men på andra halfkanten åter en på längden laggd sten. Den Egyptiska
arkitekten lade taket icke omedelbart på pelarena, hvarigenom dessa
synas stå liksom för sig sjelfva, samt förekomma smidigare. Innanväggen
af denna pelargång är fullritad med inhuggna och målade figurer,
samt har flere fönster utåt floden, som sköljer den pelargången
uppbärande muren. Denna mur fortgår i många utgreningar längs floden
på en lång sträcka, i hörn och bugter, betydligt divergerande från
tempelbyggnaden, inneslutande många underliga gångar och kapeller; den
är dock nu till större delen öfverbyggd med förfallna lermurar, eller
ock förgrusad. Pelargången går icke rätt emot templet och dess _pylon_,
ej heller parallelt med den midtemot gående östra pelargången. Denna
östra pelargång synes hafva bestått af 16 pelare, bland hvilka dock ej
mer än de 6 första, närmast _storpylonen_ stående, hunnit få färdiga
kapitäler; åt sidan om densamma utgår ett större rum eller kapell,
som varit fullt af sculptur och målning, men nu är till största delen
förstördt. Ett dylikt kapell synes hafva stått invid det lägst ner
belägna 7-m-kapellet, men är alldeles förstördt. Den östra pelargången
har åtskilliga portar, som tyckas hafva ledt ut åt öster, men äro nu
tillstoppade och Öfverbyggda af gamla lermurar; for öfrigt tyckes den
icke hafva hunnit bli färdig, hvarlten ut- eller invändigt, ty sculptur
och målning saknas. Mellan denna och tempelpylonen står en stor portal,
ledande från öster in till den yttre gården eller den stora plats som
bildas af båda pelargångarne. Denna portal står vänd på tvären emot
östra pelargången och täcker med sin andra tvärsida en del af pylonens
storvägg; den är rikt scnlpterad med figurer och hieroglyfer, i hvilka
färgerna synas särdeles väl. Sjelfva storpylonen, vänd ungefär åt
sydvest, är öfverhufvud väl bibehållen, blott att dess sculptur-figurer
blifvit till största delen öfverhuggna och utknackade af ilsken hand.


Dec. 19.

I går aftons, då vi ungefär vid _maghrib_ blifvit färdiga med ön
_Philae_, gingo vi det lilla stycket ner till byn eller _Moradah_, der
vi äfven vid uppfärden hade legat öfver natten. Senare på aftonen kom
_shellal shekhen Massan_ till oss, men vår _rais_, som redan på afstånd
såg honom komma, gick honom till mötes och de hade med hvarandra ett
samtal, hvars resultat vi snart fingo erfara. _Shellal shekhen_ föregaf
nemligen att han hvarkén i dag eller i morgon kunde föra oss ner genom
forssen, emedan det var helgdagsafton; ty i dag thorsdagen stodo
iVeMa-valfardarena på _'Arafat_ och för dem voro alla slags göromål
förbjudna, h vårföre icke heller han ansåg sig böra göra något. Vår
shekh, som satt inne med mig i _khaznen_, gick genast ut och upplyste
honom om att detta ej gällde andra än valfärdarena; shekh _Hassan_
fann sig ock genast öfvertygad af en lärd sliekh och _sherif_, samt
förklarade sig vara färdig. Men shekh _'Ali_ fick förebråelser för sin
upplysning af vårt båtfolk, som spetsat sig på att få lättjas i två
dagar; han försvarade sig dermed, att han trodde just dem hafva största
brådskan, nemligen för att få sig bröd, emedan detta blifvit slut redan
för flere veckor tillbaka och de blifvit tvungna att äta blott _durra_.
Allt blef sålunda efter vår önskan afgjordt i går aftons, och i dag
tidigt på morgonen infann sig verkligen shekh _Hassan_ med omkring 8
man, gick om bord och lade ut. Vi kommo förbi samma små holmar som vid
nppfärden, gingo äfven nedför samma fall som då, icke utför det stora.
Nedfarten gick oändligen lätt och dervid gjordes intet annat än roddes
med välbemannade åror. Allt berodde på styrmannen, en fingersbredd för
mycket eller för litet hade kunnat föra oss på stenarne. Det var ej
utan en viss rysning vi sågo den nedstörtande vattenmassan och liksom
kastade oss midtuti den, men derjemte högst intressant, skänkande mig
verkligen stort nöje. Denna katarakt har dock en helt annan karakter,
än den andra. Här är allt väldigt och storartadt, stora stenmassor
ligga uppstaplade på hvarandra till berg; medan deremot allt är smått
vid _Abu Sir_, med små svarta hällar af sandsten, halfförtärda af
vattnet och solen. Här äro klipporna af granit, derföre hafva de
bättre emotstått båda elementerna, ehuru det forssande vattnet äfven
här hålkat stora cistern-lika gropar i berget. Det var roligt att
se huru styrman kände till och visste begagna sig af alla strömmens
vändningar och slängningar; huru han styrde midtuti den, ehuru lugnare
och säkrare väg tycktes finnas på sidan. Allt gick utomordentligt
väl, vi togo icke ens en sqvalp in i barken. Det vanliga _alkamdo
lillah bisselameh_ upprepades tätt och ofta af _shellal_-folket efter
hvarje fall vi passerade. Hufvudsakligen två sådana funnos, och längre
ned bashans stora fall, som vi snuddade öfver och som sqvalpade oss
rätt dugtigt. Från _Moradah_ till _Assuan_ behöfde vi ej mer än en
half timme ungefär, då vi vid uppfärden för samma väg behöft en hel
dag. Framkommen till _Assuan_ gick jag upp, lät raka mitt hufvud och
spatserade litet omkring. Der var stark rörelse i dag i anseende till
morgondagens högtid, alla måste köpa sina behofver för de följande
dagarne, emedan då ingen torgmarknad hålles. Emellertid hade doktorn
fått besök af en i sin bark bredvid oss liggande Nordamerikanare,
som jemte en sin vän och dennes hustru ämnar sig till Nubien, men i
anseende till högtiden och _shellal_-folkets vägran att arbeta, blifvit
nödgad att ligga här öfver 3 dagar. Han berättade för doktorn att man
för upphalandet öfver _shellal_ fordrade af honom 300 piaster och andra
300 för nedförandet. Dessutom hade han hyrt Engelska konsulns i Kairo
bark for 300 piaster, med vilkor att blott på egen risk föra den öfver
_shellal_; då han ej ville riskera det, måste han här taga en annan
bark för 1,200 piaster, och under tiden äfven betala Engelska konsulns.
Också hade han beklagat sig att man här i landet måste låta sig behaga
allt, då man ej kände sederna och språket. De stackars Frangerna, huru
de här bli uppdragna och klådda! Utom denna Engelska bark låg här en
annan med Fransk flagg, bärande om bord en markisinna med sin kammarfru
och brorson. Äfven de hade blifvit uppehållna och tvungna att ligga
öfver. Sedan doktorn blifvit färdig med sitt besök, begåfvo vi oss båda
uppåt bergen för att bese de stora stenbrotten, der man säger att bland
annat en halffärdig obelisk skall finnas. Dessförinnan stego vi upp
på det södra berget, som vetter åt _shellal_; på vägen kommo vi till
en begrafningsplats, der upprättstående rectangelformiga grafstenar
syntes i stor mängd, alla försedda med ännu ganska läsbara _Kufiska_
inscriptioner. De voro alla, såsom vår cicerone sade, grafvar för
_Ashab_, hvilka hade stupat här under _Khalid ibn Jezid_, kallad _Sejf
Ollah_, och blifvit begrafna vid Assuans intagande. Bland annat visade
han mig en sten, i hvilken syntes en urgröpning, gjord liksom af en
kula, ehuru dess kanter voro vida och breda; en soldat, sade han, hade
gått förbi och frågat af en åsnedrifvare, hvem grafstenarne tillhörde,
då åsnedrifvaren sade dem alla tillhöra profetens följare _Ashab_ och
kysste den närmaste stenen; soldaten deremot sköt i stenen med sin
pistol, men kulan studsade tillbaka och gick honom i buken, hvaraf han
dog. Ofvanpå berget stodo åtskilliga kubbor, en halfförfallen minaret
och qvarlefvor af en _sebil_. Mest roade mig de små platser på den
släta bergsplatån, som voro omslutna med en rand eller vägg af 2 à 3
på hvarandra laggda stenar, eller såkallade _morkad_, dem min cicerone
berättade vara gjorda af qvinnor från _Assuan_. Om nemligen en qvinna
är ofruktsam, och går hit upp, gör sig en sådan _morkad_, lägger sig
att sofva i den några timmar, vare sig dag eller natt, samt återgår
till staden, så skall hon snart bli hafvande; då åligger henne att
förstöra sin _morkad_ och kringsprida dess stenar. Ett litet stycke
derifrån fanns en stor _morkad_, gjord på samma sätt, men med en
portöppning; om någon hade hufvudvärk, borde han lägga sig att sofva
der, så skulle han under sömnen begynna rulla på den släta marken, och
vid uppvaknandet hans hufvudvärk vara sin kos. Det vore ett verk af
_avlija_ och deras undergörande kraft. Jag läste sjelf och uppmanade
min följare att läsa _fathe_ för dessa heliga _avlija_. För öfrigt
såg man härifrån öfver den stora ökenslätten mellan granitbergen; den
var på flera ställen full af kubbor och _avlija_-grafvar, längst åt
norr syntes äfven på bergstoppen en shekhs _kubba_, samt åt öster en
annan _vali_-byggnad. Hela trakten hade heliga platser i ymnighet, der
dessa helgon förrättat sina böner dels allena, dels flere tillsammans,
äfvensom hälft eller helt förfallna moskéer och _sebiler_, alla liksom
_kubborna_ af lertegel. Det förundrar mig högeligen att dessa murar,
såväl som ruinerna på höjden invid staden, med sitt usla material
kunnat stå så länge emot luften och tiden. Dock såg man att dessa
_kubbor_ och _mekamer_, t.ex. För _Essejid_, _Hassan_, _Hossein_ och
andra helgon, nu hålla på att förfalla, att man ej vårdade sig om
att reparera eller ens hvitstryka dem, eller ersätta den bortfallna
hvitlimningen. Vi kommo slutligen fram till stenbrotten, hvilka
längs närmaste vägen torde ligga blott 1/4 timme ifrån staden. I
graniten syntes hål efter sprängning, som torde hafva skett med
aflånga trädkilar, ansvällda af vatten. Den supponerade halffärdiga
obelisken kunde jag ej rätt förstå, tviflar också högeligen på att
detta granitstycke varit ämnadt till obelisk. Sedan vi kommit tillbaka
vandrade jag ännu omkring i staden, såg på rörelsen och satt i ett
café. Här finnas isynnerhet stora palmplanteringar, men för öfrigt föga
eller allsintet jordbruk. Invånarne äro alla småkrämare, som färdas
dels åt norr, hemtande varor från Kairo eller andra städer, dels åt
söder för att hemta slafvar; äro ock merendels raskt, dugtigt folk.
Stadens läge är för öfrigt det vackraste jag sett i Egypten, den stad
i hvilken jag här kanske bäst skulle trifvas. Vi hade nu det fattiga
Nubien i ryggen, der vi haft just ingenting annat än ris att förtära,
men nu stodo oss åter Egyptens fulla köttgrytor till buds, hvarföre vi
togo oss en dugtig middag. Om aftonen vandrade jag omkring i staden och
på bergen, samt betraktade de gamla lerruinerna, som jag tror härstamma
från Romarnes tider. Månen var nu half med vackert sken, aftonen ljuf
och mild, gåendet under palmerna högst behagligt.


Dec. 20.

Vaknade något sent upp, så att jag icke hann in i moskén förän då de
höllo på med andra knäböjningen af högtidsbönen. Jag hörde på hela
_khotben_, ehuru den ej var särdeles god. Jag var något obelåten med
att ej hafva kommit i tid och öfvervarat hela bönen, men hvad stod att
göra? Sedan satt jag om bord, under det doktorn och shekhen foro öfver
till _Elefantine_ för att köpa smör, det vi för högtidens skull ej fått
i staden. De hemtade hit något litet mjölk och smör, som de samlat
styckevis ifrån många hus. Kort derpå lade vi ut och afsköto några
pistolskott för de två Europeiska barker, som blefvo qvarliggande.
Detta var ett påfund af doktorns fåfänga; då jag deröfver skrattade
högt, sade han det vara för att se om de hade nog "Anstand" att svara
oss. Då de ej gjorde det, såsom jag hade förutsett, blef doktorn något
flat deröfver. Utan omvexling gingo vi hela dagen med rodd utför
strömmen, och jag hade ovanligt tråkigt. Landet bibehöll ännu den
Nubiska karakteren, bergen sköto långt ut nära stränderna, lemnande
blott föga odlingsbar mark mellan sig och floden. Om aftonen kommo vi
fram till _Ombos_ och lade oss på vestra stranden, midtemot ruinerna
på andra sidan, under samma by som vid uppfärden, då vi gjorde den
stora fantasin med dans och musik för byfolket. Äfven nu hördes sång
och skrammel, men båtfolket var trött af rodden och vi stannade alla om
bord.


Dec. 21.

Satte öfver till andra stranden under kaffedrickningen, och skyndade
oss upp till tempelruinerna, Sattler för att teckna. Vägen dit var
högst besvärlig, ty på en lång sträcka vid den höga stranden stodo
gamla murar och hvalf af det vanliga obrända teglet. Dessa bräckliga
ruiner torde vara från Romarnes tid, ty man ser här en ännu stående
mur af deras rödbrända, med andan utåtvända tegel. Man går längs den
släta, men med ras från ruinerna betäckta stranden, och kommer förbi
denna förstöring till en väldigare, nemligen till ruiner af stora
sandstensmurar, stående dels under, dels på jorden, och inneslutande
ett nedrasadt _Isis_-tempel, der ännu en pelares kapitäl lägger med
hälften af denna gudinnas hufvud på alla fyra sidorna. För öfrigt synes
detta tempel hafva bestått af flere rum, eller kapeller, antingen
förbundna till ett eller stående hvar för sig. Murarne och rummen
liknade mycket dem på ön _Philae_ i fortsättningen af den vestra
pelargångens golfmur. Bland de tallösa stenar, som lågo nedstörtade
på den smala flodbrädden, syntes två af en vacker svartaktig färg,
den ena i form af ett altare, den andra i form af en skifva. Längre
fram åt söder kom man till en ensamt stående hög byggnad i form af
en pylon. Dess sidor äro alla, utom den ena åt öster vända, utsirade
med figurer, som dock på smalväggarne blifvit förstörda; storväggen
åt floden till har regelmessigt återkommande sirater, föreställande
(som jag vill minnas) guda-nyckeln. För öfrigt tyckes den stå på en
fotbyggnad och intet spår syntes till port eller öppning, vidare än
några gluggar, synbarligen sednare gjorda. Denna byggnad står vid
höjdens slut åt söder och från den löper ut en lång af Romerska tegel
byggd mur, hvilken tyckes omfatta hela höjden der tempelbyggnaden
står, äfven som till en del de ruiner af lera, hvilka stå qvar från
något bland de många Egypten beherrskande folks tider; i nordost- och
sydosthörnet af muren synas utbyggnader mot den ändlösa öknen, som
sträcker sig hit. I densamma står ock nära floden en äkta forn-Egyptisk
port, som ledt till några underjordiska kamrar eller tempelkapeller,
ehuru nu af dessa intet tydligt spår synes, blott ett förfärligt
virrvarr af lermurar och hvalf. På sjelfva sandhöjdens midt reser sig
det ståtliga, stora och vackra _Ombos_-templet. De vid hvarje Egyptiskt
tempel vanliga _pylonerna_ söker man här förgäfves; i stället för
sådana ser man en öppen pelarsal, bestående af 15 pelare, bland hvilka
dock de båda yttersta i första raden äro nedstörtade. Denna pelarsal
bildas af 3 rader pelare, med 5 i hvarje rad, hvilka alla hafva de
vanliga Egyptiska kapitälerna i palm-, lotus- eller dompalm-form,
samt nedantill regelbundet återkommande sirater af djur. De äro
utomordentligt stora och bära, öfver de qvadratiska på kapitälen laggda
stenarne, väldiga, långa stenskifvor; öfver dessa ligga åter på tvären
ställda stenar, som helt och hållet täcka pelarsalen med ett tak, der
vingsläpande glador och rutor äro målade. De 3 mellersta pelarena af
yttre raden äro utböjda till små halfcornicher, för att bilda liksom
två dörröppningar. Pelarsalens enda vägg har två stora portar med
öfverböjd corniche, der man ser det flygande klotet, samt längs hela
väggen en stor corniche med de vanliga ormarne. Öfver denna takrand
finnas stenar för takets uppbärande, hvilka äro vackert utsirade med en
tempelslup, bärande en gud. Sanden ligger här så högt att man ej kan
gå genom dessa portar, ej heller se af dem just annat än cornicherna;
genom dem skulle man komma in i ett stort rum, som dock nu är fylldt
ända till taket med öknens inblåsta sand. Rummet är ej deladt i tu,
ehuru sådant påstås af resande, utan ett enda, med två portar ledande
inåt och likaså två portar ledande till de öfriga tempelrummen, hvilka
alla ha två dörrar, utan någon tudelande tvärvägg. Rummets form och
beskaffenhet är dock svår att bestämdt utreda, emedan det nu är nästan
helt och hållet dränkt i sand. Så mycket jag kunde gissa, hade en
pelarrad gått på längden från vägg till vägg emellan båda portarne,
uppbärande taket i midten; äfvensom vid hvardera sidan af rummet en
rad pelare, lemnande blott en smal gång emellan sig och väggen. Inre
väggen är en pylonvägg med två portar; den venstras corniche har en
tydligt läsbar Grekisk inscription, antydande att Ptolemaeus och
Cleopatra helgat detta tempel åt Arinos (?). Dörrarne, nu alldeles
höljda af sand, ledde till ett annat rum, och vidare till det sista
synliga rummet, hvars vägg också har två portar, ledande ut i den
djupa sanden. Men denna mot öknen och sanden stående vägg är full med
målade figurer och hieroglyfer, samt tyckes visa spår af ännu ett rum
till, isynnerhet som en tempelbyggnad icke gerna kunde slutas med en
vägg der två dörrar finnas, utan att leda annorstädes än till öknens
sand. Antager man ett slutrum till, så har man de 4 vanliga rummen,
ehuru i något förändrad form mot den vanliga. Vill man dertill antaga
att en finare Grekisk smak utbytt den egentligen idélösa och tunga
_pylon_-förgården emot den lättare pelarsalen, så har man förklaringen
på denna ovanlighet. Templets rum äro alla på sätt och vis delade i
tu, ehuru icke med vägg, utan kanske med en rad pelare emellan de två
dörrarne. Så mycket af sculpturen som syntes ofvan sanden, var utfördt
i den vanliga vackra och finurliga smaken, föreställande offergåfvor,
framburna åt gudar med mångbrokig nos. Det är öfverhufvud ett särdeles
vackert tempel, så till byggnad som seulptur, och jag betraktade det
med stort nöje. Lika härlig var utsigten öfver den åt flere håll
oöfverskådliga öknen, på sina ställen slutande i berg med hvitglänsande
fötter samt förespeglande en underlig _serab_ eller synvilla af vatten,
det vi först ansågo vara en utgrening af den breda, mäktiga Nilen, som
här bildat en vacker ö och breda, gröna spår efter sin öfversvämning.
Det odlade jordbältet på ömse sidor om floden var bredt och vackert,
der igenkände jag det äkta Egyptiska landet med sin rikedom och feta
jord, märkbart afstickande från den torftiga Nubiska. På öknens gräns,
som ligger betydligt högre än det odlade Nilbältet, är det jordbrukande
folkets by belägen i torra sanden; man har troligen valt denna plats
för att vara säkrare emot flodens flöde. Hvarföre de ej hellre valt
sjelfva tempelhöjden, der de haft tillräckligt byggnadsmaterial och
varit närmare floden, kan jag ej inse. Öfverallt omkring i sanden lågo
spillror och stenar, utsirade med hieroglyfer; en stor del af dem,
jemte sjelfva templet, hade sanden slukat.

Middagstiden voro vi färdiga att gå om bord. Jag gick tillbaka längs
flodstranden bland stenar och ruiner af gamla heliga kapeller; nästan
för hvart steg jag tog med mina nakna fötter slingrade små ödlor
omkring mig. Äfven en liten krokodil (som låg på en nedfallen corniche
af detta tempel, fordom invigdt åt den krokodilhufvade _Isis_ och åt
den henne helgade krokodilen) störtade sig hastigt ned i floden vid min
ankomst, så att jag ej märkte annat än svansen, som brokigt glimmade
i solen. Den tycktes hafva solat sig i middagshettan och liksom drömt
sig tillbaka i den tid, då de gamla Egyptierna med huld, moderlig
kärlek och dyrkan ledde detta djur i heliga processioner kring dess
tempel och badade det i dess egna badkar af granit; uppväckt ur sin
dröm af en oren fremling, störtade den sig i floden och skrämde honom
icke litet. Denna trakt tyckes äfven i våra dagar vara särdeles rik
på krokodiler, mycket rikare än trakten ofvanom _Assuan_. Vi lade ut
och kommo i det lugnaste väder, som fortfarit hela dagen, till en by
_Faris_, som ligger midtemot berget _Selseleh_. Det var en stund före
_maghrib; Mohammad_ gick upp till den något aflägsna byn for att få
mjölk och smör; jag spatserade på land och såg 4 karlar ösa upp vatten
ur floden med sitt klumpiga instrument _'od elnatil_, det vi icke mer
än undantagsvis hade sett i Nubien. De hade i vattnet gjort ett litet
stängsel af _durra_-halm, inom hvilket de två nedre karlarne stodo; det
tjente till att hindra krokodilerna från att fara af med de i vattnet
stående karlarne. Detta förekommer ej vidare än i trakten häromkring.
Folket, som jag språkade med, togo mig för en _Maghrabi_. Sedan Sattler
kommit tillbaka från byn lade vi åter ut, kommo efter en timmas färd
i stark nordlig motvind till den trakt af _Selseleh_-bergen, der
stenbrotten finnas, och togo land just under de i klippväggen huggna
kamrarne. Vi stego upp, gingo in i bergsrummen samt omkring på bergen i
det vackraste månsken.


Dec. 22.

Gingo upp och betraktade rummen, kapellerna samt stenbrotten i det
vidsträckta Sandberget. Rummen äro 7, dels illa dels väl bibehållna,
de flesta med 3 eller 4 bilder sittande inom små nicher i väggen, för
öfrigt enligt mitt tycke af föga eller intet värde. Alla hade de haft
öfver dörren det flygande klotet och hieroglyfer omkring den, men
emedan dörrarne voro sönderhuggna hade äfven hieroglyferna blifvit till
större delen förstörda. Stenbrotten sträcka sig längs hela berget, äro
vidlyftiga, visa långa släta väggar, samt liksom i berget uthuggna
dalar, hvilkas sidor uppstiga dels släta, dels i afsatser. Här och
der gingo ådror af en hvitare och lösare sten, några väggar voro
liksom hvitlimmade. Längst åt söder står ett klippstycke, liknande
en väldig pelare, som bär ett löst liggande stort klippstycke på sig
liksom kapitäl. Nedanföre stå tvenne små _speos_ eller bergskapeller,
med en ofvantill uthuggen vacker corniche, uppburen af pelare på ömse
sidor, som äro något tillspetsade mot foten. I cornichen synes, som
vanligt, det flygande klotet. Midtemot dörren är en liten _pylon_-vägg,
med corniche och plattade ormprydnader ofvanom, äfvensom figurer och
hieroglyfer på alla väggarne. Bredvid synes en uthuggen stenskifva
med figurer, samt en ensam, upprättstående sten, hvars ena sida är
huggen till en slät tafla, fullritad med dåliga hieroglyfer. Dessa små
bergstempel ligga helt nära flodstranden, som har något alluvial-jord,
bevext med sträft gräs och törnvexter. Såväl templen som bergstrakten
med sina stenbrott äro särdeles vackra och intressanta; desto ödsligare
är det ofvanpå berget, som består af svarta solbrända spillror från den
skifviga bergsytan samt skärfvor och skräp efter huggningen. Längre åt
norr skall äfven finnas dylika bergsrum som här, men jag kom mig ej
dit; ej heller gingo vi i land på östra sidan om floden, förmodande
der vara ingenting annat att se än här. Vi lade ut i god tid och gingo
oupphörligen hela dagen. Jag hade ovanligt tråkigt. Ungefär en timma
före _maghrib_ hunno vi fram till _Edfu_, och gingo der upp för att
köpa provision. Staden ligger temmeligen långt från floden, så att
vi gingo nära en half timma på vägen. Här träffade vi två kristna
Kopter, af hvilka vi köpte smör; jag tyckte mig här, liksom annorstädes
i Egypten, finna att de varor man köper af kristna i allmänhet äro
bättre och renare, än dem man får hos Araberna. Den ena, en skrifvare,
berättade att här funnos inalles 10 Koptiska kristna, som åt sig
reparerat en gammal kyrka, stående qvar från de aflägsnaste tider
hälft förfallen i bergen; att de hade en prest, som kunde läsa och
förstå deras Koptiska språk, medan de sjelfva ej förstodo annat språk
än Arabiskan; att i hela staden funnos blott omkring 600 invånare.
Han var en högst treflig man, som skrattade oupphörligt och smålog,
äfven då han berättade huru stora afgifter de måste betala åt pashan.
Vi kommo ej tillbaka om bord förän efter solnedgången i mörkret.
Sedan vi druckit vårt aftonthé gick jag upp med min bössa, för att se
efter räfvar och shakaler, som i stor mängd sprungo på stranden och
i _durran_. Jag anträffade dock ingen sådan, men väl några karlar,
som suto under ett skjul af _durra_-halm och vaktade hästar; med dem
språkade jag länge i det vackra månskenet- Det var alldeles ljumt i
luften och från den stora sykomoren, under hvilken vi lågo, kommo till
oss myggor i stor mängd.


Dec. 23.

Gingo bittida upp till staden för att ånyo betrakta det gamla templet,
som vi vid uppfar den i hast besett. Hela staden ligger på och är
omgifven af stora grushögar, bildade troligen af de särskilda städers
ruiner, som under olika tidehvarf stått här och förfallit. Af templet
står ännu mycket qvar och det torde vara ett ibland de bäst bibehållna,
om blott det förfärliga grus, som öfverhöljer allt, skulle bli
undanskaffadt. Främst synes en stor _pylon_ med sin mellandörr, väl
konserverad, undantagande några stycken af cornichen som fallit ner.
Äfven figurerna voro alla synliga, fastän huggna och illa tilltygade
af ilsken förstörare-hand. Genom pylonporten kom man in på en stor
tempelgård, på ömse sidor omgifven af vackra pelaregångar, ledande från
pylonen till försalen. Hvar och en af de väldiga pelargångarne bestod
(tror jag) af 16 pelare i den vanliga Egyptiska formen och fullkomligt
väl bibehållna. Sjelfva tempelförsalen har 18 pelare, 3 på längden af
byggnaden och 6 på bredden; de två mellersta i första raden bilda port
genom corniche-utböjningar mot hvarandra. Men såväl denna pelarsal,
som förgårdens pelargångar, voro höljda med grus nästan till pelarenas
kapitäler; pylonväggen mot de Öfriga tempelrummen syntes i försalen
blott till cornichen, ty sjelfva dörren var så igengrusad att man ej
kunde komma igenom den. Dock kunde man från yttre taket se att det var
en vidlyftig byggnad; derifrån såg man ock de tre särskilda delar,
af hvilka ett Egyptiskt tempel alltid består, nemligen förgården med
sina pelargångar, försalen, som är lägre och mindre, samt de egentliga
tempelrummen, som utgöra en smalare byggnad under ett lågt tak. Ifrån
taket, der stadens nuvarande invånare uppbyggt sina pygmeiska lerkojor
i stor mängd, kunde man komma in i tempelrummen genom ett hål; men
emedan derinne var alldeles mörkt och jag intet ljus hade, slog jag
ur hågen att stiga dit ner. Men hvad som ej varit fallet vid något
annat tempel af dem jag hittills besett, den stora, vackra, breda mur,
som omfattade hela byggnaden, syntes här fullkomligen väl och var
temmeligen oskadad, utgående från pylonen. Denna var obetydligt lägre
än den innersta tempelbyggnadens tak, och dess inre väggar tycktes vara
fullritade med hieroglyfer. Så äfven templets yttre väggar, i hvilka
dessutom funnos utstående sphinx-figurer, bildade af från innantaket
utgående stenar och liksom bärande en del af byggnadens tyngd. För
öfrigt voro alla utväggar, såväl murens som tempelbyggnadens, sakta
lutande uppåt och omslutna med prisma-kanter. Siraterna de vanliga,
nemligen offergåfvor och allehanda djurfigurer.

Vi afgingo middagstiden och gledo öfver Nilens nu alldeles spegellugna
yta, tills vi kl. 3 hunno fram till _Kab_, det gamla _Elethyja_.
Vi gingo ungefär 1/3 timma från stranden innan vi hunno fram till
kalkberget, i hvilket den gamla stadens gamla grafvar finnas. De bilda
en lång sträcka och äro kanske 15 à 20 synliga, utom de oändliga hvalf
och hålor, som tyckas gå under dessa i bergets djup. Vi betraktade
här de vidtbeprisade taflorna ur de gamla Egyptiernas husliga och
borgerliga lif, föreställande skörd, båtfärder, likbegängelse,
musikaliska instrumenter, bland hvilka den dubbla zummaran och en
nio-strängig harpa, som kanske är den ursprungliga _kanon_. Färgerna
voro ovanligt väl konserverade, ehuru på många ställen den bräckliga
kalkstenen remnat och fallit ner, samt sålunda förstört taflorna. Inom
de flesta syntes äfven nicher, i hvilka suto 1 eller 3 bilder. Flere
grafvar stå i sammanhang med hvarandra och, som jag tror alla, med en
djup graf, gående långt ner i berget, oftast till ett stort, kanske
för alla gemensamt hvalf. Ät norr sågo vi på afstånd ruinerna af ett
tempel, men då de skola vara af ingen betydenhet, ansågo vi ej mödan
värdt att gå dit. Vår Arabiska ledsagare sade ingenting finnas der,
emedan stenarne (kanske af pashan) blifvit förda derifrån till _Esne_.
Här står nära stranden en stor vidlyftig mur i fyrkant, som anses
hafva omslutit den gamla staden. Inom densamma ligger nu blott en stor
grushög, jemte en oändlig mängd skärfvor af gammalt krukmakare-arbete;
likaså utanföre. Trakten emellan floden och berget består för öfrigt
af en oodlad slätt, på hvars yta bildar sig salt af det från bergen
nedflytande vattnet. Den syntes på flere ställen alldeles hvit och
Araben sade att under alla sådana ställen fanns vatten upp till knäet.
En lång sträcka längs floden var dock väl odlad jord; den nu bebodda
byn låg temmeligen långt från floden uppåt öknen. Araben kallade den
_Hall_, som jag vill minnas. Hela dagen hade varit ovanligt het och
likaså blef natten, under hvilken vi fortsatte färden. Det led närmare
midnatt innan vi hunno fram till _Esne_, de Egyptiska nymfernas och
bland dem den vidtberömda _Safijes_ högqvarter.


Dec. 24.

Så snart vi druckit kaffe, skyndade vi oss upp till templet för att
uppvakta Egyptens gamla i _Esne_ dyrkade gudar. Det enda som synes
af detta fordom otvifvelaktigt vidsträckta tempel, är försalen, ty
det öfriga är höljdt af grushögar, på hvilka en del af den nuvarande
staden är uppförd. Men denna tempelförsal är oändligen storartad, dess
anblick en ibland de imposantaste i hela Egypten. Den är en pelarsal,
bestående af inalles 24 stora, väldiga pelare, 6 på bredden eller en
face, 4 på längden eller byggnadens djup. Som vanligt sammanhänga
pelarena i första raden med half-väggar och de mellersta äro utböjda
med cornicher till dörr; midtemot är en pylonvägg med dörr, ledande
in i de egentliga tempelrummen, men pylonformen upptager här icke
hela väggen, utan lemnar betydligt rum qvar på ömse sidor, der ganska
stora dörrar äro anbragta. Men alla dörrar äro nu tillstoppade med
grus och tillåta ej ingång till byggnadens inre, som troligen också
är öfvergrusadt. Den sal, som nu ensam står att beses, har likaledes
varit betäckt med grus och troligen gifvit en föga bättre anblick än
templet i _Edfu_, men under nuvarande pashans tid (antingen af honom
sjelf eller någon bland hans hofstat) har den blifvit röjd och rensad,
såsom man sade, för 20 pungar. Den kan nu ses i sin ursprungliga höjd
och storhet, blott ringa stoft täcker dess golf. Salens stora höjd
ger en oändligen imposant anblick, då man står här inne och ser uppåt
pelarenas kapitäler samt det ännu högt öfver dem liggande taket.
Kapitälerna hafva vanlig Egyptisk form, dock så nyancerad, att man
knappt kan finna två som äro fullkomligt lika. Sjelfva pelarstiften
voro mer än vanligt fulla med hieroglyfer; likaledes väggarne. Men jag
måste tillstå att jag nu egentligen ej hade tålamod att ströfva omkring
bland ruiner; samma tycktes förhållandet äfven vara med doktorn, som
öfverhufvud tyckes hafva fått nog af forn-Egyptiska tempel. Särskilt
i dag var han synnerligen otålig och pickhågad att få se den af hans
_Heilbronner_ så grannt och sentimentalt beskrifna _Safijeh_. Efter det
vi omkring 3/4 timmas tid betraktat templet, och derunder ofta blifvit
anmodade af doktorn att gå bort, begåfvo vi oss ut i staden, men hade
knappt hunnit till torget föran en jemförelsevis ganska välklädd
Arabisk sherif kom och ansatte mig, som språkade med vår shekh. Han tog
mig uppenbarligen för dragoman om bord, helsade mig från en dragoman
Jusuf, och hängde fast vid mig liksom vi hade varit bekanta från långa
tider. Han bjöd oss alla in i ett café, satte sig vid mig, pratande
allehanda strunt om talismaner m.m. dem han af _barakat erresol_ kunde
göra särdeles verksamma; han ville ingenting ha för de tjenster han
kunde göra oss, utan ville göra det blott af vänskap för mig, som
han kallade sin bror; allt hvad jag möjligen behöfde eller önskade
kunde han anskaffa med sina talismaner. Sedan han pratat sig trött,
under det jag alldeles tigande hört på, räckte han fram sin flata,
något kupade hand och bad mig lägga något i den, till att bestrida
kostnaderna för några småsaker som han borde taga från _'attaren_ för
sin talisman. Jag lade i hans hand en slant, gällande 5 fadda; han
vände den åt alla håll för att öfvertyga sig om hans ögon sågo rätt,
och tycktes ej förstå huru jag kunde förolämpa honom så. Jag upplyste
honom dock snart att det vore 5 fadda, såsom betalning för den kopp
kaffe jag druckit, men om jag behöfde någon talisman skulle jag köpa
ingredienserna sjelf samt gifva dem åt honom, jemte vedergällningen för
hans besvär. Han himlade sig mycket öfver att jag så kunde vanhelga
gästvänskapen med betalning för den kopp kaffe han bjudit, och tog sig
i skägget, menande att det deraf skulle bli vanäradt; men höll dock
till godo med styfvern, då jag vägrade återtaga den. Sedan hängde han
sig vid shekh _'Ali_, släpande med honom hela dagen under det denne
gjorde våra uppköp af provision; ehuru vi på allt sätt afsnäste och
visade mannen vår missaktning, kunde vi ej bli af med honom. Efteråt
erfor jag att hans göromål och yrke var, att hänga sig vid alla resande
Frankers dragomän, hjelpa dem vid anskaffandet af provision m.m. samt
om möjligt bestjäla dem. Emellertid hade doktorn och jag begifvit oss
på vandring i staden, för att få reda på _Safijehs_ boning. Vi fingo
ock snart på gatan en gosse, som förde oss dit, men erforo att hon för
tillfället var hindrad och ej kunde emottaga oss. Vi vände således om
och gjorde vandringar i staden. Den ligger sträckt på längden i norr
och söder, hufvudgatorna gå mer eller mindre rakt åt detta håll. Husen
äro alla af obrändt tegel, jemförelsevis stora, de flesta något i
pylonform med sakta uppåtlutande väggar; detta var isynnerhet märkbart
på de vackert målade och omsorgsfullt byggda dufhusen. Qvinnorna buro
till större delen vackra och rena _melajer_, hvilka isynnerhet här
forfärdigas; derföre förekomma de här oftare än högre upp, der en
_melajah_ nästan är en raritet. Lägre folket var dock här, liksom i
allmänhet högre upp, klädt i bruna fula _s'aboter_, en klädnad som i
nedra Egypten uteslutande bäres af män och är en skam för qvinnor.
Kopter finnas här många och jag tror nästan att de snyggaste husen
tillhöra dem, äfvensom Turkar och Tatarer, hvilka finnas talrikt här
och i _Edfu_. Äfven en kasern med högvakt och fängelse ser man här;
soldater med slarfviga kläder och slokigt utseende syntes drifva
omkring på gatorna. Ett stycke utanför staden åt norr ligger _mudirens_
palats, en hvitlimmad byggnad i den fula Turkiska smaken; rundtomkring
synas trädgårdar och planteringar. I staden är temmeligen rörligt lif,
isynnerhet på torget, som (deri olikt nästan alla Egyptiska städers)
är en stor öppen plats, kringbyggd med cafén och barberare-stugor. De
flesta förnödenheter stå att fås der, bland annat äfven _Sori_ och
_Gebeli_-tobak, som i _Assuan_ ej ficks utan mycket sökande. Under mina
vandringar hade middagsbön-sången blifvit sjungen, och jag skyndade
mig derföre om bord för att få mig middag. Sedan gingo vi upp, hemtade
den flitige Sattler ifrån templet, och aftågade alla tre till sirenen
_Safijeh_. Öfver en trång gård kommo vi upp i ett ännu trängre rum
med halfslitna mattor, och togo vår plats på divanen. Den vackra
värdinnan jemte tre andra tärnor satte sig på golfvet, äfvensom två
hvit-turbanade _rebabijeh_, med sina små gnällande _rebab_-violiner.
Hvar och en af flickorna hade sin _tarabucka_, på hvilken hon gjorde
några hvirflar, jemte violinerna accompagnerande en sångstump, den de
gemensamt uppstämde med hög och hes stamma. Det räckte dock ej länge
innan de gjorde paus och frågade om vi ej drucko arrack; vi nekade
alla dertill, men de sade sig dricka sådant, menande att sång och dans
icke kunde gå derförutan. Vi skickade derföre _Giovanni_ om bord efter
2 buteljer af vårt absint-bränvin, som dock ej torde smakat dem rätt
väl, emedan de grinade rätt hjertligt åt den bäska drycken. Emellertid
fortgick sången, som var långt ifrån vacker, knappt dräglig, skrålande
och gnällande, men dock öfverröstades af de på nära håll förfärligt
gnällande _rebab_ och dunsande _tarabuckorna_. Värdinnan, den prisade
_Safijeh_, sjöng sjelf föga och tycktes ej kunna sjunga rätt, såsom
hon ock sjelf medgaf. Sedan man slutat med sången, börjades den andra
akten, nemligen dansen. Först uppträdde den ena af tärnorna och dansade
ej utan talang, ehuru jag tyckte mig hafva sett bättre dans af _khoval_
eller dansare i Kairo. Derefter förmåddes _Safijeb_, sjelf att stiga
upp och gjorde sina skärningar, sedan hon lindat en ganska dyrbar
kashmir-shawl om midjan; ehuru hon dansade sämre än den förra, tycktes
hon uppenbarligen fordra att vi skulle anse hennes skönhet och antagna
stolthet gifva full ersättning för det bristande i konsten. Slutligen
uppträdde en tredje danserska; men ingendera af dem kunde intaga eller
roa oss, vi voro fullkomligt matta på dessa profbitar af deras konst.
Det hela hade för oss intet annat nöje, än att vi kunde säga oss hafva
sett de berömda egyptiska _ghavazi_ eller dansöserna. Vi gåfvo dem
två 5-franc-stycken, men de voro högst obelåtna dermed ock tycktes
hafva väntat sig åtminstone dubbelt så mycket. Hvad _Sajijehs_ prisade
skönhet beträffar, hennes af _Heilbronner_ så poetiskt beskrifna
melancholiskt milda blick, makalösa näsa och andra tjusande drag, så
fann jag deraf just ingenting särdeles vara qvar, om de ens någonsin
funnits; kanske hade hennes skönhet blifvit härjad af tidens tand på de
sedan dess förflutna 5 åren ungefär. Hennes ansigte hade visserligen
kunnat vara nobelt och stolt, om det ej derjemte haft en viss kastning
åt det simpla; hennes drag syntes mig vara utan intresse, om man gaf
sig tid att genom ett nogare betraktande försäkra sig om den första
anblickens villa. Dock var hon ovanligt hvit, hade i allmänhet en helt
annan färg än qvinnorna här vanligen hafva, ty äfven kinderna hade
rodnad, som här är mycket sällsynt. Vexten var ganska vacker, fastän
icke nog slank eller vek. Hon var särdeles rikt klädd, hel och hållen
i siden; om ock alla hennes prydnader icke voro äkta, så var hennes
kostym i alla fall mycket dyrbar. Hon ställde sig också på stort
afstånd ifrån sin omgifning samt ville ibland dem spela den förnäma;
de öfriga voro högst vanliga Egyptiska qvinnofigurer, fastän utstyrda
i granna sidenkläder. Vårt besök hos den sköna danserskan, den mest
berömda bland alla Egyptens _ghavazi_, blef sålunda snart undangjordt;
jag spatserade sedan ensam omkring i staden, och satte mig slutligen i
ett bland de många vid torget belägna cafén. Der blef jag åter antastad
af sherifen, som erbjöd mig en _heggab_, den han sade sig hafva gjort
enkom för min räkning i dag. Men då han såg sig ej sålunda få mig till
att öppna pungen och vi tillsammans hade läst _fathe_ för _Sejide
Zeineb_, tiggde han penningar till ett vaxljus, det han för min räkning
skulle upptända inför en mäktig och välsignelserik _shekh Vali_ och vid
dess sken läsa suran _I S;_ men jag var obeveklig, bad honom blott läsa
den suran i mörkret, om han så behagade. Sålunda blef jag slutligen
af med honom. Derefter kom jag till en gård, der _Barabra_ firade ett
bröllop; en krets af karlar sjöngo, accompagnerande sin enkla sång
med tambour de basquer. Barabras sång är i allmänhet mera rytmisk och
melodiös än Arabernas, saknande de sednares osmakliga tremulando och
snurriga granlåter; men också enklare, entonigare, närmande sig mera
till vår Finska folksång än den Arabiska. Qvinnorna suto på afstånd
och hörde på. Jag gick ännu länge på stranden i det ljummaste månsken,
efter den ovanligt heta dagen, tänkande på hemmet, der nu julaftonen
firades. Om jag varit hemma skulle jag kanske icke haft roligare, men
här längtade jag efter att vara bland de mina. Kommen om bord, hörde
jag på en saga, som vår tjenare _Mohammad_, litet klumpigt men dock med
Arabisk talang, berättade för den efter sagor begärliga _raisen_.


Dec. 25.

Så snart sjöfolket hemtat om bord sina säckar bröd, det de bakat under
natten, lade vi ut, ehuru en stark nordlig vind lofvade oss ingen
god färd. Det gick också ganska dåligt framåt, så att vi straxt på
eftermiddagen nödgades taga land under en så kallad _badijeh_, d.v.s.
skattlöst land, som förut oodladt blifvit gifvet åt en f.d. _kashif
Ali_ att brukas och odlas. I dag var särdeles kallt, och det så
mycket känbarare, som de föregående dagarne varit utomordentligt heta
och qvalmiga. Vi sågo på den väl odlade jorden samt sockerrörs- och
bomulls-planteringarne, köpte äfven något grönsaker. Satte åter ut, men
måste snart taga land under en liten by _Sfun_. Der språkade jag med en
högst treflig, ung och rask _Saidi_; han klagade öfver den nuvarande
bashans stränga regemente, som qväst och kufvat folkets karlavulenhet,
ty före honom hade ofta förefallit strid och slagsmål emellan folket,
men sådant gick ej mera an. Nu voro karlarne så spaka att en qvinna
kunde styra landet, och detta så fredligt att hunden och vargen trifdes
med hvar andra som vänner. Med anledning af ett slagsmål emellan byns
invånare för qvinnors skull, i hvilket min sagesman deltagit och hvar
af han ännu bar ett djupt ärr i hufvudet, hade en del af byns folk
valt annan boningsplats och flyttat ett stycke åt norr ifrån den förut
samfälta byn. Sedan det efter solens nedgång lugnat, rodde vi under
natten fram till _Erment_, der vi landade.


Dec. 26.

Gingo upp till staden, ungefär 1/4 timmas väg från stranden, och till
det ställe der de gamla ruinerna stå. Dessa ruiner äro jemförelsevis
ringa, af pelarsalen synas blott spridda pelare, kanske 10 till
antalet. Denna försal eller kanske förgård har något annan form än den
vanliga, ty den sträcker sig mera ut på längden. Det inre af templet
användes nu till stadsfängelse, der suto nu 16 personer i jern. Jag
hade ingen lust att länge bese det, utan spatserade i staden, som är
uppförd på särskilda spridda fläckar emellan de stora grushögarne från
fordna tider; i dessa syntes på flere ställen väldiga forn-Eyptiska
murar med hieroglyfer. Byn är bashans privat-by och har en Turkisk
_nadsir_, som pressar och utsuger det arma folket. Det var torgdag i
dag, men vi dröjde ej der så länge att folket hann samlas, utan lade
åter ut kl. 10, i fortfarande stark nordlig vind.

Medan vi åto middag kommo vi fram till _Luksor_, der vi ankrade för
en längre tid. Så snart vi hunnit i land skyndade sig Sattler upp
till _Karnak_ med sin målareattiralj, men jag rökte min pipa vid
kaffet innan jag gick. Den starka blåsten, som förde sand och damm med
sig, gjorde min vandring ut till _Karnak_ nog obehaglig; framkommen
vandrade jag omkring i de stora och vidsträckta ruinerna. Nu först
fann jag rätt huru storartade de äro, ty hvad jag hittills sett i
Nubien förekom mig oändligen smått och leksaksaktigt, i jemförelse med
dessa väldiga qvarlefvor från det gamla Egyptens egentliga hufvudsäte
och prest-stad. Dock voro de så vidsträckta och utbredda, att jag ej
kunde få någon riktig idé om hela byggnadens plan samt om de många
utbyggnader, pyloner och portar, som fordom utgjort ett helt, men
nu stå afsöndrade, sedan föreningsmurarne störtat dels för tidens,
dels för härjares hand. Allt är i stor skala tilltaget, både pelare,
portar och kolosstatyer, så att man tycker sig sjelf vara ett litet
obetydligt barn, då man går der omkring. Jag vet mig ingenstädes
hafva sett så väldiga pelare som här, isynnerhet de 12 som stå 6 på
hvardera sidan af hufvud-genomgången i den mäktiga tempelförsalen.
På de i pylonens vägg uthuggna små afsatserna klef jag upp och steg
högst upp på densamma; der hade jag utsigt öfver den oändligt stora
slätten, det gröna, odlade landet häromkring, ytterst åt alla håll
omgifvet med en krans af berg. Hela den mäktiga ruinen låg närmast
under mig, längre bort _Luksor_, på andra sidan om den ståtliga floden
_Kurnu_ och andra ruiner. Bergens många nyancerade färger och skuggor
gåfvo en särdeles vacker, intressant anblick, såsom här är vanligt vid
solnedgången. Men den häftiga blåsten hotade nästan att föra mig ned
ifrån den höga plats jag innehade, skådande öfver Egyptens och kanske
hela verldens mest klassiska jord. Sedan jag kommit ner begaf jag mig
på återväg, då jag ett stycke utanför staden träffade ett läger af (som
jag tror) Ziguenare. Sedan vi druckit vårt aftonthé ankommo hit två
barker, förande Engelsk flagga liksom vi; före oss lag här en bark med
2 Engelsmän om bord, således nu 4 Frangiska barker. Gick upp på land,
träffade i staden en bröllops-procession, och gick ett stycke bredvid
sjelfva brudgumens far; men då han sade att det ännu skulle dröja några
timmar innan de satte sig att sjunga och dansa, fann jag för godt
att vända om. Kommen om bord träffade jag alla, isynnerhet shekhen,
ihopkrupna och frusna af den här ovanliga kölden; äfven jag tyckte det
vara kallt, men också var jag särdeles tunnt klädd, såsom hos oss under
sommaren.


Dec. 27.

Satt länge inne i min koj, tills den Engelska barken begifvit sig på
återfärden till Kairo. Genom mitt lilla fönster betraktade jag en
_bahlavan_, som kommit till de Europeiska barkerna för att med sina
konster förtjena litet penningar. Hans konster voro obetydliga, så att
jag nästan kunnat göra efter dem; han gick på händerna, kastade sig
öfver hufvudet, hoppade genom ett tunnband, som hans följare den gamle
gubben höll på sitt hufvud o.s.v. Kort derpå kom en _ghazi_ med sina
två Berberi och en liten Arabisk flicka; de dansade vid slag af tambour
de basque och knäppningar med castagnetter. Det var ej heller af något
värde, men roade mig mera än konstmakaren, dels för deras vackra
kostym, dels för den egna karakteren i hela deras väsende; isynnerhet
intresserade mig den mindre Berberi-flickan med sina många behag,
smidiga kropp och vackra vext. Jag blef inne sittande hela förmiddagen
och hade något kallt. Efter middagen begaf jag mig åter upp till de
ståtliga _Karnak_ ruinerna; der gick jag omkring och fröjdade mina
ögon, isynnerhet med den troligen i hela verlden makalösa, imposanta
tempelförsalen och dess 134 groteska pelare. Dernäst intresserade mig
mest de två små granit-kamrar, hvilka tyckas hafva utgjort det innersta
allraheligaste; hela den öfriga ändlösa byggnaden tycktes blott ämnad
att omsluta dem. Denna så kallade kungakammare är in- och utvändigt
full af konunga- figurer, frambärande sina offer åt gudar. På norra
sidan invid denna helgedom af röd granit står en liten vacker portal
af svart granit, infattad i muren af sandsten, och torde hafva varit
ett grafkapell för någon helig fogel. För öfrigt hvart man än går bland
dessa vidsträckta ruiner, ser man öfverallt väldiga, dels sittande,
dels stående bilder, än af granit, än af hvitglänsande kalksten, än
af rödglänsande sandsten. Öfverallt ser man qvarlefvor af tempel, som
ligga gömda under gruset, höjande blott sina takränder och cornicher
öfver detsamma. Många torde väl ligga alldeles göaida derunder. Half-
eller hel-förfallna portaler och pyloner vittna om de många ingångar,
genom hvilka man från alla håll kunnat inkomma i det väldiga templet
eller palatset, och ramlade pelare vittna om prakten i dess salar.


Dec. 28.

Vandrade omkring i _Luksor_, utan att dock bland de smutsiga
Arab-kojorna någorstädes gå in för att se på de svartnade resterna
af tempel. Sedän satte vi öfver till andra stranden vid _Kurnu_,
men nu för lågt vattenstånd ansenligt lägre ned än vid uppfärden.
Den flitige Sattler begaf sig genast upp till _Medinet Habu;_ kort
derefter äfven jag, och såg på qvarlefvorna af det kungliga palatset,
midtemot det egentliga stora templet. Det är den enda profana byggnad
jag sett här, kanske den enda af detta slag som finnes qvar från de
gamla Egyptiska tiderna. Den gick i många krökningar och att dömma af
de rum som ännu syntes, hade kungen ej bott i stora salar; der syntes
ock ordentliga fönster med ofvanstående i muren gjorda bågformer. Det
hela var ganska vackert, men jag fick ej rätt begrepp om byggnadens
konstruktion, gaf mig ej heller tid att utforska den. Härifrån gick jag
genom de förfallna, men ännu ståtliga, med granit inlaggda pylonerna
in i den vidtbeprisade och prisvärda stora tempelsalen, utgörande
försal till ett stort tempel, som nu ligger alldeles begrafvet under
grus. Denna sal är, hvad taflorna och deras färger beträffar, kanske
den bäst bibehållna som finnes i Egypten från gamla tider. Taflorna
föreställa slagtnings-scener, offergåfvor åt gudar med djurnos, kungars
välsignande o.s.v. sådant man ofta får se. Vandrade sedan omkring bland
ruinerna af de lerhus, som stå vid templet eller på den grushög, der
templet och den gamla staden stått. Gick sedan i sakta mak om bord vid
solnedgången.


Dec. 29.

Gick med shekhen den långa vägen upp till _Medinet Habu_. Vi sågo oss
omkring, men det tycktes göra föga intryck på shekhen, han blef snart
mätt derpå och vände tillbaka om bord. Jag blef qvar hela förmiddagen,
vandrade omkring mest i den stora salen och såg på taflorna der,
äfvensom i det mindre templet, litet framför det stora. Låg sedan hela
eftermiddagen om bord, men gjorde om aftonen en liten promenad längs
stranden.


Dec. 30.

Gick med shekhen upp till en norråt belägen by _Kamoleh_, der man
sade i dag skulle vara marknad eller torgdag, samt en betydlig stad.
Vi gingo i nära 3 timmar innan vi hunno fram till en usel by, der man
ännu icke hade samlats till torgs. Shekhen lät emellertid en gammal
dålig barberare, som han fick tag i efter mycket sökande, raka sitt
hufvud, men förgäfves sökte vi efter ett café att sitta uti. Folket
samlade sig dock småningom till torgs och hemtade till salu några
obetydliga lifsförnödenheter, såsom durra, hvete, lök, rättikor och
bröd; dessutom funnos två _attarer_, som hade små askar med kryddor,
qvinfolks-granlåter o.s.v., men detta var ock allt. Jag hade särdeles
tråkigt här och skyndade på affärden, som äfven snart företogs på två
åsnor; men åsnedrifvaren förde oss på afvägar, så att vi ej hunno fram
till barken förän vid _'asr_. Sedan gick jag ensam upp med min bössa
och sköt en vacker räf, som jag lurade ut i gamla grafgrottor; der har
en otalig mängd af dessa djur sitt tillhåll, ifall de ej upptagas af
menniskor.


Dec. 31.

Tog en åsna om morgonen och begaf mig först till _Elazzazif_, der
jag utför beqväma trappor steg ner 1 ganska djupa hvalf och hålor.
Ingenstädes har jag förut sett en sådan mängd flädermöss som här. För
öfrigt voro väggarne med sina målningar så nedsvärtade, att föga kunde
urskiljas. Derifrån begaf jag mig till kungagemålernas graf-dal; såg
der de så kallade _tikan elharimat_, efter hvad man säger, en slags
_fasha_ eller öppen plats der drottningarne sutit i bergens skugga
och njutit svalka. Jag gick in i blott 2 eller 3 grafvar. De äro i
allmänhet små ooh obetydliga i jemförelse med konungarnes grafvar,
dock ganska vackra, prydda med målningar på väggarne; jag var inne i
N:o 9 och 11, de öfriga skola vara obetydligare, ännu mer nedgrusade
och svartnade än dessa. Vidare begaf jag mig till floden och lät föra
mig öfver till _Luksor_, i en liten hög pråm, som var så öfverfull af
folk att jag fruktade det vi skulle förlisa på vägen. Vi kommo dock
lyckligen öfver. Jag vandrade litet omkring, gick på torget, der i
dag hölls marknad, köpte några småsaker for mig och vårt kök, samt
begaf mig tillbaka om bord. Sedan gick jag upp för att skjuta räfvar
i grottorna, men en _Fellah_, som var med mig, förorsakade med sina
klickar att 2 räfvar kommo undan oss.

Så har detta år gått förbi för mig i österns land, utan att någon ny
sol gått upp öfver mig; fruktlöst har året dock ej förgått.



1845.


Jan. 1.

Sedan vi stigit upp bittida och önskat hvarandra ett godt nytt år,
begaf sig Sattler genast upp för att afteckna _Kurnu;_ doktorn och
jag foro på hvar sin åsna till _Lepsius_. Under vägen hunno de två
Preussare, som ligga här med sin bark, upp oss och kommo med. Vi
blefvo vänligt emottagna i den borglika villan, som, först uppbyggd
af _Wilkinson_, sedermera blifvit bebodd af flere berömda forskare
i Egyptens gamla monumenter och nu innehafves af _Lepsius_, kanske
den största och berömdaste bland dem alla. Öfver dess ena tornlika
byggnad svajar nu den Preussiska örnen på en hvit flagga. Här vexlades
ömsesidigt mellan alla önskningar om "ein gutes glûckliches Neujahr",
ej utan en särdeles bred Tysk "Gemüthlichkeit." Slutligen kom _Lepsius_
ut från sin lilla kammare i halfsiden schlafrock och röd _tarbosh_,
vexlande med oss nyårsönskningen. Han hade i hela sitt väsende något
särdeles enkelt och vackert, ej det minsta af vanliga halflärdas
flärd och sladder; det syntes af allt att han var en djupt lärd,
som helt och hållet intagen af sin vetenskaps storhet glömt all den
ryktes-girighet, hvaraf mången halflärd plågas. Samtalet rörde blott
vanliga ämnen, nyårsmorgonens ovanliga skönhet och den lika ovanligt
sköna utsigten från denna villa, som ligger högt uppe i bergen.
Morgonen var i sanning utomordentligt skön; solen hade ännu ej hunnit
bli het och brännande, den kalla nordanvinden från föregående dagar
hade alldeles laggt sig och tystnat, luften var klar och ren, såsom
hos oss den mildaste sommar-förmiddag, samt lät oss se den nedanför
liggande gröna slätten i det vackraste sken. Jorden stod öfverallt
grön af hvetets nya brodd, som med en skarpt markerad linie gick
upp till öknens rand. Midtpå denna gröna matta såg man de ståtliga
_salamat_, två väldiga Memnons kolosser _Shama_ och _Tama_, hvilkas
under tidernas lopp förvittrade och stympade lemmar likväl ännu med
sina hieroglyfer samt Grekiska, Latinska och Frangiska inskrifter
vittna om många olika folk, dem de bjudit sin _salamat_-helsning. På
ömse sidor om dem, dock på tillbörligt afstånd och nedanför de väldiga
sandfärgade bergen i öknen, syntes det ståtliga _Medinet Habu_ och
_Rhamasseum_; längre bort _Gurnu_, samt på andra sidan om den mäktiga
floden, _Karnak_ med de många pylonerna och det pelar-rika _Luksor_,
båda omgifna af en grön matta. Hela denna vida synkrets omslutes af
mäktiga berg, bland hvilka Thebens mäktiga spetsar främst lysa fram.
Sjelfva stodo vi på ett högt berg, från hvilket vi öfverskådade denna
tafla, troligen en bland de skönaste i verlden; öfver oss höjde sig
äfven mäktiga berg i väldiga spetsar eller pylonformiga toppar, bland
hvilka man vet att de mäktigaste bland forn-Egyptiernas konungar och
drottningar hvila i sina grafvar. För hvarje blick man kastar öfver
bergen och deras dälder möter ögat någon graf eller håla, som äfven
fordom tjenat till boning antingen för lefvande eller döda, men nu
bebos af smutsiga, svarta Araber. Det skönaste och mest storartade
var dock den mäktiga floden, som mellan de gröna fälten slingrade sin
klart mörkblåa bölja; ty här uppifrån sedt har vattnet den renaste
blåa färg, täflande med Medelhafvets, ehuru det på nära håll ser nog
grått ut. Floden gör här åtskilliga bugter, bildar en ö på hvardera
sidan, samt är stor och väldig som en sjö. Jag stod länge och njöt af
den härliga utsigten, äfvensom af den ljufva, hälft ljumma, men dock
friska morgonluften, blott stundom störd af de förtjusta Tyskarnes
platta utrop: "wunderschön, sehr schÖn, göttlich!" o.s.v. _Lepsius_
bjöd oss sedan att se på hans lilla, från Sennaar hemtade apa, en
ödla och en liten krokodil, dem han höll lefvande och till min
förundran handterade med blotta händerna utan minsta fruktan. Sedan
vi så sysselsatt oss en stund, börjades nyårsdagen till ära en liten
gudstjenst af _Strauss_, en bland de Tyskar som voro på barken invid
oss, son till en kunglig hofpredikant i Berlin. I anseende till de
många musulmanska tjenare, som här funnos, fann jag för godt att ej
öfvervara denna gudstjenst, utan tog min åsna och gjorde en ridt till
_salamat_-stoderna och _Rhamasseum_. Jag gick der en stund omkring
och såg på taflorna samt pelarena, satte mig sedan att språka med min
gamla trefliga åsnedrifvare, som berättade huru de gamle _Kuffarne_
dyrkat dessa stora kolosser, bland hvilka den förstörda granitkolossen
vid _Rhamasseum_, på hvilken vi nu suto, varit den största. Liksom
flere bland hans colleger visste denne åsnedrifvare ett och annat af
yttranden, dem han uppsnappat af de många Europeiska lärda, hvilka
lefvat här en längre tid och anställt forskningar. Han kände äfven
namnet på flere t.ex. _Sult, Belzoni, Champollion_. Sedan jag sålunda
fått slut på förmiddagen begaf jag mig åter upp till _Lepsius_, dit
vi blifvit inbjudna till middag. Han hade emellertid med de flesta
af sällskapet begifvit sig till _Elazzazif_, hvarföre jag träffade
blottSattler och två till Preussiska expeditionen hörande målare. Den
ena språkade med mig om deras resa i Nubien och länderna der uppe,
samt var öfverhufvud en ganska treflig man. Så snart _Lepsius_ kom
tillbaka satte vi oss till bords och åto middag. Derefter förevisades
en humoristisk tafla, hvilken en bland målarena gjort, framställande
huru alla till expeditionen hörande män klefvo omkring, begapade och
aftecknade en väldig gammal-Egyptisk pelare, som stod i ett vackert
landskap vid floden, rikt på palmer. Till denna tafla hade arkitekten
gjort ett litet humoristiskt poem, som verkligen täflade med taflan
i vacker witz och innehöll nätta karrikaturer af expeditionens
medlemmar samt lätta anspelningar på deras svaga sidor. Såväl taflan
som poemet var särdeles väl gjordt och gaf oss alla mycket nöje; de
voro egentligen tillrustade för _Lepsii_ födelsedag, som inträffat
några dagar före jul. Sedan kaffe var drucket och några pipor rökta
begåfvo vi oss alla, ett sällskap af 11 personer, öfver bergen till
kungagrafvarnes dal, för att njuta af den ojemförligt härliga utsigten
från de ståtliga bergtopparne. Der såg man öfver det vackra landskapet,
med dess ruiner på ena sidan, på den andra den underliga bergsdalen,
en verklig dödens dal; ty icke allenast gamla stormäktiga kungar ligga
här begrafna i sina praktfulla, i bergen huggna grafpalatser, utan
äfven hela naturen tyckes ligga död och begrafven i liksom sarkofager
bildade bergsryggar. Vi gingo äfven in i några kungagrafvar och
hörde på _Lepsii_ väl korta, men vackra och enkla anmärkningar eller
förklaringar öfver figurerna. De ståtliga grafsalarne och choren togo
sig nu utomordentligt väl ut, emedan vi hade med oss ett stort antal
ljus, som gåfvo stark belysning och tilläto oss med ens öfverskåda både
de finurligt målade taken och väggarne. Liksom förra gången, då jag vid
uppfärden med Sattler besökte dessa grafvar, gladde jag mig nu mest åt
vekheten i de uthuggna bilderna och den hvita vackra kalkstcnsväggen
eller stucken, som täflade med marmorn i skönhet, men öfverträffade
den i mjukhet. Med lika stort nöje betraktar man de ännu ofulländade
teckningar, hvilka här ofta anträffas på väggarne; de äro först gjorda
med röd krita och sedan rättade eller noggrannare utförda med svart
krita, för att slutligen efter denna teckning sculpteras och målas.
Oaktadt den skenbara lätthet och nonchalance, hvarmed de äro smorda på
väggen, skönjes dock den största säkerhet och accuratess i teckningen
af såväl större som mindre figurer. Färgen är ännu alldeles frisk och
glänsande, liksom den vore helt nyss påsatt, icke för tre årtusenden
tillbaka. Äfven här stördes jag ofta af de exalterade Tyskarnes utrop,
men _Lepsii_ lugna små anmärkningar, i hvilka aldrig hördes något utrop
eller ängslig suck, godtgjorde hans landsmäns platta förtjusning. Hans
medföljare, målarena och arkitekten, voro öfverhufvud lefnadsfriska
män och trefligare än Tyskarne vanligen äro, men från sin eviga lust
att göra Witze hade de icke kunnat befria sig; isynnerhet var deras
landskapsmålare, en fet, frodig man, särdeles färdig i konsten, ehuru
sällan lyckad. Sedan vi dröjt i grafvarne ungefär till solnedgången,
begåfvo vi oss på återväg, då alla från _Lepsii_ villa togo afsked och
gingo hem öfver bergen. Mästaren sjelf, den store hieroglyfläsaren,
följde oss på den egendomligt vackra vägen, som leder ut från dödens
dal emellan dess underligt formade, liksom askbeströdda berg, hvilkas
toppar nu stodo blekt guldgult belysta af den nedgående solens sista
strålar. _Lepsius_ var under vägen språksam, frågade mig om mina
tillämnade resor, samt sade sig ämna resa till _Kosseir_ och _Sinai_.
Komne om bord drucko de öfriga, men icke jag, med honom ett glas
champagne och efter hjertliga önskningar om god resa begaf han sig
tillbaka hem. Vi åter, sedan vi liqviderat våra åsnor och nattväktare,
lade ut med barken för att fortsätta färden till Kairo. Sålunda hade
första dagen af detta nya år gått till ända ganska angenämt, ehuru jag
allt ännu känner mig litet främmande bland Tyskar.


Jan. 2.

Kämpade hela dagen mot stark nordlig vind, men hunno dock fram till
_Kenneh_ en stund före solens nedgång. Vid uppfärden hade vi legat just
nedanför staden, blott några steg från sjelfva torggatan, men nu måste
vi lägga oss ungefär en halftimmas väg derifrån, emedan vattnet torkat
ut ifrån kanalen nedanom staden. Icke dess mindre begaf jag mig med
doktorn upp till staden; men emedan det var mörkt funno vi för godt,
sedan vi gjort en liten spatsertur der och med vår skeppare druckit
en kopp kaffe, att taga hvar sin åsna samt fara tillbaka om bord i en
särdeles kall och mörk natt.


Jan. 3.

Gick bittida upp till staden i sällskap med shekhen och _Mohammad_, för
att köpa nödig provision. Såsom vanligt är i Egyptens smärre städer,
hade man ännu föga samlats på torget, ej heller öppnat bodarne. Vi
måste gå länge omkring och vänta, innan vi fingo hvad som behöfdes.
Torget är ett ibland de största man ser i Egyptens mindre städer,
kanske näst det i _Siut_; men här finnas de största och vidlyftigaste
cafén jag ännu sett i orienten. Orsaken dertill är den starka rörelsen
med varor och af resande, som härigenom färdas till _Kosseir_ och
_Hegaz_, samt vanligen, nästan uteslutande, taga sitt qvarter i sådana
cafén. För öfrigt finnes här en ganska stor linneväfnadsfabrik, som
sysselsätter omkring 1,000 menniskor. Staden är berömd för sitt
krukmakare-arbete, sina _kolal_ m.m. Man ser här ett ovanligt stort
antal Turkar och tiggande dervisher. Vi blefvo ej färdiga med uppköpen
förän närmare middagen, då vi återvände på hvar sin åsna. Komne om
bord satte vi öfver till andra stranden, och foro på åsnor upp till
_Dendera_ templet, beläget ungefär en halftimmas väg från stranden. Det
står på en stor grushög, bildad af den förfallna stad, som fordomdags
troligen stått omkring den ståtliga tempelbyggnaden; denna grushög, med
templet i dess midt, höjer sig vid öknens rand, der det odlade landet
slutar som befruktas af flodens öfversvämning. Största delen af vägen
från stranden bestod likväl nu af hvad man kallar _ard hirth_, d.v.s.
odlingsbar, men oodlad jord, beväxt med sträft starrgräs, kalladt
_halfeh_ här och der funnos fläckar af mjukare gräs, som tjenar till
bete för får, medan _half_-gräset betas blott af hornboskap. Slätten
var för öfrigt, isynnerhet närmare stranden, rikt beväxt med vackra,
ståtliga _dompalmer_. Från gräset och den unga hafrebrodden uppsteg
nu den finaste vårdoft. Templet är väl bibehållet, i allmänhet fint
sculpteradt, med vackert arbetade Egyptiska figurer från de senaste
Grekiska tiderna under Kleopatra. Det består först af en stor pelarsal
med 24 mäktiga _Isis_-pelare, som hafva upptill på alla fyra sidor
ett _Isis_-hufvud; vidare en liten sal med 6 pelare, 3 på hvardera
sidan; den öfriga byggnaden innehåller 3 rum, bland hvilka de två
sista nästan utgöra ett tempel för sig. I norr på något afstånd från
hufvudtemplet står ett annat temmeligen stort tempel, nu likväl till
större delen alldeles öfvergrusadt. Åt vester nära intill det stora
templet, men nästan utanför dess område, står åter ett litet kapell.
På taket af den egentliga tempelbyggnaden finnas, liksom i _Philae_,
många kapeller, 6 ungefär till antalet. Af målningen synes öfverhufvud
föga, men sculpturen är särdeles vacker, kanske derföre att den härrör
från en sednare Grekisk tid. I den stora pelarsalens takprydnader
tyckte jag mig finna flere bland zodiakens stjernbilder; men den
egentliga djurkretsen, som fordom fanns här i ett idokabinett, har
blifvit bortröfvad och ses nu i Paris. Yi skulle hafva behöft lång tid
för att beskåda allt, men såväl doktorn som jag ba redan fått nog af
Egyptiska monumenter, och dröjde derföre blott en timme här, hvarefter
vi särdeles hungriga återvände till barken, intogo vår middag och lade
ut. Mot aftonen tilltog vinden i styrka, men vi gingo dock hela natten,
just på de ställen der man berättar att den beryktade röfvar-anföraren
_Ragil_ skall grassera med ett band af 60 man, alla väl beväpnade med
knifvar, pistoler och bössor. Båtfolket talade under natten mycket om
honom och hans bedrifter, hvilka ofta hade någon likhet med våra ädla
roman-röfvare, t.ex. att han röfvade af den rike och gaf åt den fattige
m.m. Dessa historier ingåfvo stor skräck åt vår milda räddhågade shekh
samt fortogo hans sömn under en god del af natten.


Jan. 4.

Stark och kall motvind, hvårföre det led föga framåt. I slikt vader är
vanligt att man ej begagnar årorna, utan vänder sidan mot strömmen och
låter denna drifva båten emot vinden, loverande från ena stranden till
den andra. Så gingo vi till större delen i dag, medan folket skälfde af
köld samt var tyst och tråkigt.


Jan. 5.

Hunno på förmiddagen fram till _Girge_, der jag med shekhen och
_Mohammad_ gick upp för att proviantera. Torget eller handelsplatsen
är ganska vidsträckt, staden ännu ganska betydlig, ehuru ringa
i jemförelse med hvad den förut skall hafva varit, innan floden
undergräfde stränderna och kom husen att ramla. De flesta, nästan
alla, galanteri-handlande voro Turkar; Araberna handla blott med
lifsförnödenheter, linne- och ylletyger af Egyptens egen fabrikation.
Staden tycktes för öfrigt vara byggd i samma krokar och vinklar som
öfriga småstäder, och af samma fula, gråa lera. Vi satte åter ut vid
middagen, ehuru den vexande starka nordan vinden, som hemtade mig en
helsning från våra kalla snö- och isfält, ej lofvade oss någon god
färd; hunno ock ej längre än till berget _Haridi_, der vi lade oss för
natten.


Jan. 6.

Fortfarande stark nordlig blåst; först mot aftonen, då det litet
lugnade vid solnedgången, passerade vi _Akhmin_. Manskapet låg
hopkrumpet af köld under däcket.


Jan. 7.

Hunno om morgonen nära slutet af det väldiga berget _Gebel el Haridi_,
midtemot _Tahta_. Här syntes 4 stora hålor huggna i berget; emedan
vinden ej lofvade oss någon god färd, beslöto vi att gå i land och
stiga upp till bergsrummen. De voro betydliga i berget huggna rum,
troligen endast tillfälligtvis bildade vid stenbrott och i taket stödda
af vid huggningen lemnade pelare. Uppstigandet dit var oändligen
påkostande för det branta bergets höjd, och jag var alldeles andtruten
samt hade stark hjertklappning när jag kom upp. Men utsigten lönade
besväret. Det odlade, nu i vackraste vårbrodd stående landet var
här en vidsträckt, nästan oöfverskådlig slätt, med små fläckar af
palmlunder kring någon by. Midtuti den gröna mattan slingrade sig
Nilen, bildande flere öar. Det odlade landet var afskuret af den skarpt
markerade ökneranden och hela synkretsen ytterst begränsad af de
väldiga kalkbergen. Nedanför mina fötter syntes, i det berg på hvars
topp jag stod, en underlig, djupt nedgående bergsdäld, på hvars botten
funnos 2 _kubbor_, den ena tillhörande shekh _Alharidi abu Hassan_,
den andra hans son _Hassan ibn Alharidi_. Jag steg ned i den underliga
dälden, som gaf en tydlig bild af _Sindbads_ diamant-dal, betraktande
med undran de många naturliga grottbildningarne. I de två _kubborna_
voro simpla halmmattor utbredda. Araben, som trugat sig på den sednare
uppkomna doktorn, berättade att ofta en stor orm visade sig i shekhens
_kobba_, att folk samlades hit vid hans _molid_ och äfven eljest;
verkligen syntes också öfverallt svartbrända ställen i bergväggen,
efter de grytor besökare haft på elden. Längre in i dalen syntes en
liten grotta med en halmmatta uti, som var helgad åt _Ghafir el Darb_.
Genom den djupa dalen gingo vi på en ganska gångbar väg, som emellan
de höga klippväggarne ledde till byn på andra sidan vid bergsfoten.
Dalen tycktes till stor del vara bildad af bergsfloder, kanske äfven
ursprungligen af någon vulkanisk eruption; tiden och luften torde
också hafva gjort sitt till att forma hålor och underliga skapnader.
Nedanför berget sträcker sig ett stort fält, omkring en qvart timmas
väg i bredd, ned till floden och detta stod nu grönt af brodden; här
och der syntes stora palmlunder, bland hvilka en, som sträckte sig
längs floden, isynnerhet var utomordentligt vacker. Vinden hade i dag
något laggt sig och mot natten fingo vi fullkomligt lugn; åt manskapet
lofvades kött till morgonen och nu genast kaffe, om det ville arbeta
dugtigt, så att vi hunno fram till _Siut_. Detta löfte verkade godt och
vid midnattstiden hunno vi fram; ty på kött och ett godt mål sätter
folket här mycket värde.


Jan. 8.

Gick med shekhen och _Mohammad_ upp till staden, hvarunder jag fröjdade
mig åt den vackra vägen emellan de fina _sofsof_-träden, som likna våra
Siberiska ärtträn. Hela förmiddagen upptogs med våra inköp och jag
tröttnade alldeles vid att dels höra folkets gräl, dels sjelf gräla
med det, ty derförutan kan ingenting göras. _Siut_ är i mitt tycke den
bästa stad jag här sett, näst Kairo och Alexandria, ty här finnas alla
förnödenheter man kan hoppas få i en Egyptisk småstad; men jag kom dock
ej längre än till handelsgatan och de ställen der grönsaker funnos
till salu. Efter middagen redo vi på hvar sin åsna ned till barken,
men måste der vänta ännu en timme på doktorn, så att vi ej kommo ut
för än kl. 3. Om aftonen sent, då vi redan laggt oss, hörde vi på
kajuttaket sparkningar och ett sprattlande, som väckte vår nyfikenhet
och förvåning. Shekhen sade dock snart att det var en _afrit vala
budd_, hvarvid hans ögon blänkte, såsom vanligt då det gäller någonting
som har sammanhang med skriftlärdom. Då bullret fortfor kastade shekhen
sin _defijeh_ omkring sig, kröp ut genom fönstret, och fann, såsom han
gissat, styrmannen liggande omkull på däcket, darrande och sparkande,
ehuru ännu hållande i styret. Jag lyssnade vid det öppna fönstret. Det
första shekhen gjorde var att läsa ett stycke från början af suran
_Essafat_, derefter utropade han ett språk tre gånger efter hvarandra,
och ett långt samtal begynte emellan honom och styrmannen eller (enligt
hans föreställning) den _afritah_, af hvilken styrmannen var besatt.
Slutligen läste shekhen _Elfathe_ och _'afritan_, som var af qvinligt
kön, lemnade styrman samt hastade bort. Shekhen kom nu in tillbaka och
berättade hela tillgången, som räckte till samtalsämne för oss långt
inpå natten. Roligt var att höra huru belåten den fromme shekhen var
med sin förrättning och sin makt öfver '_afritan_, som i intet satte
sig emot honom, utan helt beskedligt läste _Fatha_ för _Sejide Zeineb_
samt lemnade sitt rof. Deraf slöto vi att hon måste hafva varit en
muslim-_'afrita_; ty det finnes äfven kristna och judiska _'afriter_.
Men skeppsfolket skrattade åt hela tilldragelsen och _Ismain_
försäkrade att sådana anfall ofta påkommo styrmannen hemma; skepparen
och _Girgavi_, som suto bredvid mannen under anfallet, visade den
största köld och likgiltighet för hans lidande. Sådan liknöjdhet vid
nästans olycka har jag ofta märkt hos folket här; den torde härröra af
deras åsigt att allt sådant är _shei min allah_, af Herren pålagdt den
lidande.


Jan. 9.

Hade lugnare väder, blott då och då några vindpustar, som manskapet
ansåg nog starka för att hindra rodden. Ingenting föreföll om bord,
utom några häftiga dispyter i grammatikaliska ämnen emellan shekhen och
mig.


Jan. 10.


Hunno bittida fram till _Beni Hassan Elkadim_, men måste för lågt
vattenstånd lägga till långt ifrån sjelfva berget. Det var särdeles
kallt i dag och dimma, sådan vi ej förut haft på hela resan. Marken,
nyligen lemnad af det sjunkna vattnet, var mjuk och fuktig, med stark
dagg i brodden och gräset. Spatsergången var sålunda ganska besvärlig,
men rörelsen dock god i morgonkylan. På ungefär 3/4 timmas tid hunno vi
upp till berget och gingo genom grottorna. De flesta äro obetydliga,
med smala, djupa, fyrkantiga hål, liknande brunnar, dit man kan
nedstiga på fördjupningar huggna i väggarne. Dessa gångar torde leda
till grafhvalf, kanske ett gemensamt för alla de öfra rummen. Två bland
de nordligast belägna äro de vackraste och bäst bibehållna, bestående
liksom af en förstuguqvist, hvars bergtak uppbäres af 2 vid huggningen
qvarlemnade pelare, och en ståtlig sal, dit man kommer genom en stor
vacker dörr; salens tak är deladt i 3 litet hvälfda, utomordentligt
vackra plafonder, målade med rutiga eller stjerniga taksirater, och 4
pelare stå derinne (2 på hvardera sidan om dörren), delande taket i de
nämnda 3 plafonderna. Dessa pelare, liksom dörrposterna, äro spräckligt
marmorerade för att likna granit. Innanför salen är ett litet rum,
der midtpå väggen sitter en stor bild, nu stympad och förstörd, med
en stående bild på hvardera sidan. Väggarne såväl i salen som det
inre rummet äro fulla af ritade hieroglyfer. Bland figurerna ser man
i dessa bergsalar män som föreställas utföra alla slags gymnastiska
rörelser och ställningar, sådana man får se i våra gymnastik-salar
-- ingenting nytt under solen! För öfrigt finnas här taflor ur det
husliga lifvet, afbildande jagt, skörd, handtverksarbeten m.m.,
personer, som frambära frukter och boskap, medan en man med penna och
tafla tecknar upp deras antal. I denna sal, som i allmänhet är den
bäst konserverade, äro äfven taflorna bäst bibehållna, men i de öfriga
mer nedsmutsade och förstörda. Nedanom berget ligga 2 stora byar, nu
obebodda och halfförstörda; ty för omkring 10 år sedan skola den enas
inbyggare hafva plundrat och dödat två resande Engelsmän, hvarföre
pashan till straff förskingrat folket åt flere håll.(?) Utsigten från
höjden var härlig öfver de närmaste underliggande öde byarne på den
höga ökne- och bergkanten, hvarest det vidsträckta gröna och odlade
fältet vidtog, samt floden slingrade sig i många bugter och vikar,
bildande öar emellan dem. Mångahanda färger spelade omkring bergen,
allteftersom solen arbetade sig fram genom molnen och dimman; då vi
gingo tillbaka doftade brodden, gräset, tamariskerna den finaste doft
ur sin unga gröda och solen hade redan hunnit skingra morgonens samt
dimmans köld. Allt påminte mig om den ljufvaste senvårs morgon hos oss.
På återvägen skilde vi oss åt. Jag gick först med doktorn inåt bergen
i en bergströms bädd och vi förundrade oss öfver kalkbergets underliga
formationer; sedan gick jag ensam i en liten tamarisk-lund och lurade
på räfvar, ehuru jag ej kom åt någon. När vi kommit om bord förebrådde
oss skepparen för vandringen, menande att på sådana ställen stor fara
vore för Beduin Araber, hvilka plägade stiga ner från bergen och
plundra resande.

Vi lade genast ut och hunno vidpass kl.3 fram till _Minjeh_. Anblicken
af denna lilla stad är från sjösidan särdeles vacker. Man ser der flere
hvitlimmade hus, och längs stranden flere små, nätta, hvitlimmade
cafén, på hvilkas väggar och tak vinrankor slingra sig. Staden är
byggd på sjelfva flodstranden och flere hus, bland dem en stor moské,
tyckas färdiga att stupa ner i floden vid nästa öfversvämning. Emedan
manskapets bröd blifvit slut voro vi tvungne att taga i land för deras
skull, och jag begagnade tiden till att gå upp i staden och köpa
mig tobak. Staden är ej så liten som den förekommer från sjösidan,
utan sträcker sig ett godt stycke inåt landet. Torg-gatan var ganska
stor och särdeles väl försedd, i jemförelse med städerna högre upp.
Tobaksköpet (1/8 oka _Gebeli_ för vidpass 75 kop. b. ass.) upptog 3/4
timmas tid, innan tobaken blef skuren och penningarne vexlade. Men
så är det med all handel och andra gÖromål här; hvad orientalen mest
fruktar och afskyr är brådska, allt skall gå i allsköns maklighet,
tålamod fordrar och förutsätter hvar och en hos den andra. Man såg på
allt att Kairo var nära, ty hufvudstadens mode syntes hos karlar och
qvinnor, äfvensom småstadens noggranhet i convenancens iakttagande.
Jag hade gått upp i min gamla utslitna nattrock, utan annat öfverplagg
och barfotad, hvarföre man såg något långt på mig för detta brott mot
convenancen. Turkar och Arnauter strÖko mycket omkring på gatorna,
liksom i _Siut_ och andra städer upp till _Esne_ och _Erment_.
Skeppsfolket hade köpt sitt brödförråd af en på stranden sittande
fattig qvinna, som hade blott en utsliten _melaja_ att skydda sig
och sitt späda barn mot den känbara kölden; ändock hade de gemena
matroserna haft samvete att bedraga henne på 15 fadda, kanske den enda
vinst hon hade på hela dagen. Doktorn hade dock ersatt hennes skada. Vi
foro sedan hela natten. Manskapet grälade om det bröd de köpt och det
mynt de fått vid vexlingen, ty det är ett folk af skrik och gräl; man
får dock ej taga skriket så på allvare, det gäller egentligen blott att
ej låta den andre skratta på ens skägg, och att få passera for _ged'a_,
d.v.s. en som i intet låter narra sig, men väl kan narra andra.


Jan. 11.

Gingo hela dagen med god fart af årorna i lugnt väder. Om aftonen
märkte _Giovanni_ sig hafva förlorat 2 små guldstycken, gällande 5
piaster hvardera. _Mohammad_ misstänktes för stölden, emedan han redan
förut blifvit starkt misstänkt att ha snattat tobak och penningar
af _Giovanni_, och hans tjufsinne visat sig redan då han medföljde
_Lepsius_ till _Esne_. Han hade dessutom i _Esne_ skamlö&heten att
för shekhen beklaga sig huru föga han kunde förtjena på oss, menande
att shekhen borde vid uppköpandet af matvaror der teckna upp högre
priser än han betalt, då de kunde dela vinsten. Händelsen åstadkom
stor rörelse bland skeppsfolket och man beslöt anställa en allmän
visitation följande morgon bittida. Den skedde dock ej, emedan det ena
5-piaster-stycket om morgonen hittades på golfvet invid den sofvande
_Giovanni_; uppenbarligen hade _Mohammad_, skrämd af den hotande
skymfen och tadlet, ditsatt det i hemlighet, men likväl behållit det
andra stycket.


Jan. 12.

Vid middagstiden sågo vi på afstånd den längst åt söder stående
pyramiden. Här började floden bli särdeles liflig af seglare, jag
räknade på en gång 20 fartyg, bland dem ett med Preussisk, ett annat
med Engelsk flagga gående uppåt. Vi hade nu omkring oss riktigt
Egyptiska, feta fält, stående i den vackraste unga brodd, så att hela
den stora slätten liknade den härligaste våråker hos oss. Vi skredo
blott långsamt framåt och hunno ej till _Bedrahein_ förän om morgonen.


Jan. 13.

Sedan vi druckit kaffe begynte vi alla den temmeligen långa vandringen
upp till _Sakkaras_ pyramider. Byn ligger ett stycke upp från stranden,
ungefär 1/4 timmas väg; den är obetydlig, men här hålles hvarje tisdag
en vidtberyktad marknad. Der funno vi inga åsnor, utan måste gå till
fots den långa vägen. Morgonen var kulen och solens strålar förmådde
ej genomtränga de tjocka molnen. Vägen gick genom en vacker palmlund,
hvars träd voro mer städade, men ej så naturligt vackra som högre upp
längs floden. Det dröjde en timma innan vi genom _Bedrahein_ hunno
fram till _Sakkara_, som ligger högt uppe i landet på gränsen af den
stora, här pyramid-rika Libyska öknen. I _Bedrahein_ sågo vi en stor,
liggande, hälft i vatten sänkt koloss; den tycktes hafva varit vacker
såsom stående, men jag hade ej tålamod att länge betrakta den. På små
omvägar kommo vi slutligen fram till byn _Sakkara_ och blefvo der
välkomnade af de välbekanta Egyptiska hundarnes skall och de smutsiga
barnens förfärliga skrik: _bakhshish ja khevage_, långt utdraget
till en släpande cadence. Vi stego upp på en liten grushög och funno
oss ännu ha långt till pyramiderna. Sådana grushögar hade vi funnit
i stort antal vid de byar, som nu stå på _Memfis_ gamla heliga jord
med sina pygmeiska, svarta, smutsiga kryphål. Tiden kräfver nu ut
sin hämnd på de förvekligade Arabiska inkräktarena; ingen går in i
deras byar för att se på deras usla lif, utan hvar och en betraktar
och uppgräfver blott de grushögar, som ligga omkring dem. Öfverallt
på denna jord ligga kringspridda större och mindre block af granit,
denna af forn-Egyptierna så högt värderade sten, dels svart, dels
spräckligt röd; de vittna ännu, fastän med svag stämma, om de stora
tider som förgått samt om de tempel och palatser, der Moses blef lärd
i all Egyptens visdom, hvilken åter ligger till grund för Judarnes,
Grekernas och vår hela visdom. Men öfverallt sågo vi äfven otaliga
skärfvor af krukmakarekärl, samt inuti grushögarne tydliga spår af
väggbildande murar, uppförda af obränd lera; dessa bevittna att
forn-Egyptierna till sina privatbyggnader icke använde bättre material,
än de nu lefvande Arabiska _Fellaherna_, Europeiska antiqvitets-samlare
(bland hvilka en bosatt sig i byn _Sakkara_ och uppslagit ett litet
antiqvitets-kabinett) hafva i dessa grushögar gräfvit djupa gångar
och hålor, för att finna gamla grafvar jemte der befintliga mumier,
antiker och skatter. Det gjorde på mig ett djupt intryck, då jag
färdades öfver denna för hela verlden så klassiska jord, der kanske
vaggan stått för vår och många förflutna århundradens bildning, att så
foga, nästan inga spår numera varseblifvas af den stad, som varit dess
hufvudsäte och satt hela forntiden i förvåning öfver sin storhet och
prakt. Dock finnas monumenter, som ännu vittna och troligen så länge
verlden står skola vittna om den försvunna staden _Memfis_, nemligen
de väldiga oförstörbara pyramiderna, hvilka omkring 10 till antalet
utbreda sig längs den vidlyftiga öknen i en lång sträckning, förbi den
plats som staden måhända intagit. Vi kommo genom öknen fram till en
pyramid, som ligger der alldeles förstörd, och stego upp på den. Der
hade vi en herrlig utsigt öfver den mest tröstlösa, men pyramid-rika
öken, och öfver ett bland Egyptens fruktbaraste landskaper, nu stående
i den vackraste brodd, med stora palmlunder deremellan; längst åt
nordost glänste det minaretrika Kairo och högst dess slott, men allt
detta öfverstrålades af de väldiga _Gizeh_-pyramiderna, som höjde sina
stormäktiga hufvuden i skyns blå. Vi stodo en lång stund och fröjdade
oss åt denna utomordentliga, i sitt slag enda utsigt i verlden; begåfvo
oss sedan på väg genom öknen och hunno till trapp-pyramiden, som är
byggd i afsatser eller liksom våningar af små qvaderstenar eller
kalkstenar. Vägen gick öfver små höjder och dalar i öknen; öfverallt
funno vi gråstensstycken, krukskärfvor, spår efter i sanden byggda
murar, samt brunnar liknande bål, som innantill kringbyggda med sten
gingo djupt ned i sanden. Äfven lågo der kringspridda hufvudskålar
samt ben af mumier. Från en förstörd pyramid, som låg nära intill
trapp-pyramiden, tecknade Sattler utsigten af den långa sydliga
öknesträckan. Himlen kulnade emellertid alltmera och en uppstigande
tjock dimma gömde _Gize_-pyramiderna undan för vår syn. Det var i
allmänhet den kallaste, ruskigaste dag under hela resan, hvarföre
vi ock beslöto att slå färden till _Gize_ ur hågen. Sattler blef
snart färdig och sedan åsnor från _Sakkara_ blifvit hitskaffade af
_Mohammad_, begåfvo vi oss på återvägen och hunno först kl. 3 till
barken, efter en högst besvärlig och oangenäm ridt på sadellösa åsnor,
som gjorde mina ben liksom sönderbultade. Vi foro sedan, under särdeles
stark, nästan ostlig blåst, med ett segel och rodd till _Torra_. Der
gingo doktorn och Sattler i land för att helsa på föreståndaren för
artilleri-skolan, en gammal bekant till doktorn. Undertiden erfor jag
af shekhen att denne nödvändigt ville få sina penningar af doktorn
innan han lemnade fartyget, misstänkande att doktorn eljest skulle
undandraga sig betalningen; han hade nemligen föreslagit för shekhen
att fortsätta lektionerna ännu under de 10 à 20 dagar, som han ämnade
qvardroja i Kairo. Shekhen yrkade ifrigt på att jag skulle uppmana
doktorn till betalning, hvilket jag icke lofvade, men dock gjorde;
följande morgonen fick också shekhen den resterande summan. Detta
bevisar att folket här i allmänhet icke tror hvarandra, hvilket också
har skäl för sig, samt att bedrägeri är en arfsynd hos Araben, som han
äfven förutsätter hos andra.


Jan. 14.

Om natten kommo vi fram till Kairo, der vi togo land nära _Ibrahim
pashas_ slott, i kanalen midtemot _Roda_. Då jag om morgonen kom
ut för att tvätta mig, möttes jag af den herrligaste doft från det
trädgårdsrika _Roda_, der nu vexterna stodo i full grönska, ej betäckta
af snö såsom hos oss. Snart blef lif om bord, hvar och en samlade ihop
sina effekter och rustade till affärd; ännu återstod dock att väl komma
ifrån skeppsfolket och deras _bakhshish_-tiggeri. Jag hade redan förut
talat derom med mina reskamrater, men då de ej gingo in på hvad jag
föreslog, så beslöts att hvar och en skulle gifva sin anpart enskildt;
jag gaf 32 piaster och fick rikliga tacksägelser, _barakat vorsen_,
doktorn gaf 25 p. och Sattler 10 p., hvarmed manskapet allsicke var
nöjdt, utan hade dumheten att skicka mynten tillbaka. Dessa herrar voro
for kloka att rätta sig efter folkets pretension på några piaster till,
utan togo helt lugnt sina penningar tillbaka. Mycken förbittring mot
de båda rådde bland manskapet, som slutligen lyckades förmå shekhen
att tala derom med doktorn; denne med sin vanliga häftighet afsnäste
shekhen och bad honom sjelf gifva folket _bakhshish_, hvilket gjorde
den beskedliga shekhen alldeles förbryllad och modfälld. _Mohammad_
hade gått upp för att skaffa oss åsnor och kameler, men det dröjde nog
länge innan dessa ankommo och vi gingo otåliga på stranden af och an.
Slutligen bar det dock af genom _Ibrahim pashas_ vackra planteringar
och trädgårdar till _Hotel d'Orient_, der doktorn afpackade några
småsaker från min kamel; shekhen hade ej tålamod att vänta på mig, utan
red förut hem. Jag kom efter på min åsna, med bagaget på kamelen, och
fann shekhen stående i sin port, omgifven af sina grannar; här helsades
nu ömsesidigt och de vanliga complimenterna upprepades i oändlighet:
_alhamdo lillah bisselameh, barakah illi, into tajibin_ o.s.v.

Jag var således åter i denna vidt beprisade stad, men fick ett anfall
af nedslagenhet och förstämdhet, liksom mer än en gång förut då jag
kommit in i min shekhs hus. Närmare _'asr_ gick jag till Köhler, men
intet bref hemifrån, som jag dock så säkert väntade, hade undertiden
ankommit. Detta ökade betydligt min modfäldhet. Köhler talade om sin
brors förhastade steg att begifva sig till Ryssland för att söka
lyckan. Gick så till _Bokty_, tog penningar och begaf mig med dem
till doktorn i värdshuset, der Sattler äfven infann sig, äfvensom de
båda _raiserna_. När räkningen uppgjordes disputerades mycket och
saken tycktes taga sådan vändning, att den endast i konsulatet kunde
afgöras; men då slutligen ingendera parten ville inför konsulatet
synas som grälmakare, afgjordes saken i godo till allas belåtenhet.
Länge drog det dock ut innan räkningen blef förstådd och den försmådda
drickspenningen återtiggd, så att jag först vid solnedgången kom
hem. Shekhen berättade att folket under vår bortavaro haft mycket
misstänksamt prat om oss och vår resa, t.ex. att effendin tagit shekhen
och fört honom till sitt land, genom hvilka berättelser shekhens hustru
blifvit uppskrämd, och mera dylikt, som ingalunda utvisade synnerligt
förtroende för mig.





*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK RESEANTECKNINGAR FRÅN ORIENTEN ÅREN 1843-1849 II ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.