*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75751 ***



                             * ELSA GILLE *
                        VI STACKARS KVINNOR ...


                               ELSA GILLE




                        VI STACKARS KVINNOR ...


                                 ROMAN


                   STOCKHOLM — ALBERT BONNIERS FÖRLAG


               STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1917




Ett kors över ett namn som en gång var mig kärt! Mitt hjärta stod stilla
medan min blick sökte visshet ur den korta annonsen.

Ja, sannerligen, den döda var en gång min vän. Hon var min vän under de
dagar, hon drömde konstnärsdrömmar, under de dagar hennes öde steg fram
och med lismande judaskyssar förrådde henne, under de dagar ruelsen och
ångern hetsade hennes själ till självmordets förtvivlan, under de dagar
slutligen, då hon långsamt och motvilligt vände åter till livet och
hennes ögon öppnades för plikten att söka sig ny väg genom det.

Sedan gledo vi småningom från varandra. Hon fann ro och glömska i ett
liv levt för andra under vajande röda fanors blod och eld, bland
strängaspel, skrällande hornmusik och hallelujarop.

Men min stig lopp jämnt och glatt som tillförne. Snart mindes jag henne
icke längre. Jag glömde som vänner glömma varandra, när livets vägar
föra åt skilda håll.

Men då jag läste hennes namn under det svarta korset, steg hon åter
livslevande inför mig, och min gamla tillgivenhet slog ut sina skära
blom på nytt. Jag kände mig gripen, uppriven som förr en gång, så som
endast den kan det, som med egna ögon och svidande hjärta sett en av
livets tragedier. Och det kom över mig en obetvinglig lust att förtälja
hennes historia så som den utspelades inför mig, så som jag hört den
berättas av henne själv och andra.




                                   I.


Alla fönster voro nerfällda, solsidans gardiner fördragna, men luften
låg tung och kvävande het över den fullpackade kupén.

Stundom flaxade en gardin till, spändes ut som ett segel, fladdrade
smällande upp mot taket och släppte in en hel flod dammängd stenkolsrök,
som långsamt vältrade fram genom kupén och svepte in människor och
bänkrader i en tjock, blåskimrande molnstod. Myriader stoftpartiklar
dansade i djävulsk yra upp och ned mellan golv och tak och pyrde in allt
med sin fräna, dävna lukt. Ögon svedo, näsborrar täpptes till. Det blev
svårt att draga andan och en och annan passagerare, som ännu ägde kraft
att reagera, blåste ett argt, avvärjande ”puh” mot den kväljande röken.

Men de flesta resenärerna sutto orörligt hopsjunkna i slö undergivenhet
som inför det oundvikliga.

Småningom förtunnades röken, luften blev drägligare, brösten höjdes i en
lättnadens suck. Den kvävande hettans dåsiga ro sänkte sig på nytt över
kupén.

Långsamt, halvt motvilligt vandrade blickarna tillbaka till bok eller
tidning. Men den upphettade hjärnan förmådde inte fatta det ögonen
läste. Varje ord stod liksom för sig självt utan tankesamband med nästa.
Det var som kulor i ett radband, mellan vilka snodden brustit.

Tunga som bly hängde ögonlocken över ögongloberna, slöto sig mer och mer
som om de dragits samman av en osynlig hand, medan ögonen beslöjade,
själsfrånvarande fortsatte att envist, oavvänt, genom allt smalare
springor stirra ner på samma rad, samma ord, tills allt blev till ett
suddigt, dimmigt grått, eller de svarta typerna fingo liv och började
kräla upp och ned för sidor och spalter likt flitiga myror. Då slöto sig
ögonen helt. Allt blev stilla, svart. Huvudet började sakta, oavlåtligt
glida framöver, tills hakan med en tvär knyck plötsligt stötte mot
bröstet. Då for den hopsjunkna kroppen i höjden med ett ertappat ryck.
Ryggen blev stelt rak. En yrvaket uppspärrad, vitögd blick såg ett
ögonblick oförstående rätt ut i kupén, vändes därpå mekaniskt mot
fönstret, där telegraftrådarna höjde och sänkte sig i glad flykt och
landskapet drog förbi glidande, dansande, ilande — ideligen, ideligen,
ideligen utan rast och ro.

Allt därute badade i vitt bländande solljus. Luften darrade, markerna
suckade i vånda under en brinnande, obönhörlig sol. Allt var skarpt,
skugglöst, solblankt. Ängarna blänkte, de blommande klövervångarna,
träden, sädesfälten, himmel och vatten hårt och gråblått som nyfejat
stål.

Med ett stelnat, frånvarande uttryck sågo orörliga ögon rätt in i den
stickande glansen tills martyngd lade sig över hjässa och bröst och allt
därute plötsligt började vackla, gunga, vika undan, lösas upp och med
ens sveptes in i en purpursvart mantel med hoppande röda gnistor.

Då slöto sig ögonen på nytt i oreflekterad självbevarelsedrift, medan i
samma nu öronens portar slogos på vid gavel, hela varelsen blev till ett
lyssnande öra, som med mångdubblad styrka förnam de välvande hjulens
rytmiska dunk mot den brännheta rälsen, hörde det allt högre och högre,
mera påträngande, närmare och närmare tills det slutligen kom inifrån
huvudet självt och pulsarnas spända strängar hamrade i samma takt.

Då började med ens det dunkande ljudet tala i meningslösa, olikbetonade
stavelser. Det hjälpte ej att man sökte värja sig. Man måste med
antingen man ville det eller ej, tvangs av en hemlighetsfull makt att på
en gång höra och inom sig upprepa hela raden av betänksamma trádada,
trádada, trádada, för att ögonblicket därpå andfått, hastigt, liksom
triumferande stöta fram: tradadá, tradadá, tradadá — alltsammans
oavbrutet, utan ända, om och om igen, ett infernaliskt perpetuum mobile.

Det var redan långt lidet på eftermiddagen då tåget saktade och gled in
på en stor station. Två unga flickor, den ena med studentmössa, den
andra med en vit linnehatt på det ljusburriga håret, hoppade raskt ned
från tåget och arbetade sig mödosamt genom människohopen bort till en
bänk framför stationshuset, där de satte från sig sitt handgepäck.

— Vakta sakerna, Thyra, så går jag ut och ser efter skjutsen, ropade
studentmössan och försvann åt bygatan. Strax därpå var hon åter
tillbaka.

Uppspanad, sade hon kort. Se så där ja, nu är kamelen lastad — — — nej,
gå före du, jag håller dörren!

På planen utanför stationshuset rådde rörligt liv. Det var lördagskväll
och traktens ungdom trängdes mellan rader av väntande vagnar. Ett stycke
till vänster, vid ett par lummiga lönnar stod en char à bancs förspänd
med tvenne utmagrade arbetskampar med en sky flugor över sina hängande
huvuden. Framför hästnosarna stod en liten hjulbent karl med ryggen vänd
mot stationstrappan. Då och då gjorde han en lamt avvärjande handrörelse
mot flugsvärmen.

De båda flickorna gingo brådskande bort mot vagnen. Karlen vände sig
långsamt och lyfte med en tveksam rörelse ett par tum på mössan.

Det blev plötsligt fullt med intresserade åskådare kring de tre.

Med en flyktig nick och ett mönstrande ögonkast vände sig Thyra till
honom:

— Vi skall se till hästarna om — vad är namnet? — jaså, om ”Agust” är
snäll och hämtar hit pollettergodset.

Karlen lät blicken sävligt prövande vandra från flickorna till hästarna
och så åter tillbaka.

Studentmössan gav till ett klingande skratt:

— Tror Agust oss kanske inte om att kunna vakta de där?

Agusts min mulnade.

— De är förbanna mig inte så säkra heller, sade han stucken.

Thyra lade armen om synderskans axel och förde henne en smula fram emot
Agust.

— Fröken Lisa här är en riktig överdängare att förstå sig på ök, må
Agust tro, sade hon blidkande, hon kan både köra och rida.

Agusts vattniga blick ljusnade.

— Tro de, sade han med misstroget intresse i rösten. Ja, det förändrar
ju, sade han med ett tonfall som ville han vädja till de kringstående.

Med sävliga steg och polletterlapparna i handen gick han därpå bort mot
stationshuset.

Lisa följde honom med blicken tills han försvunnit genom dörren. Då tog
hon plötsligt studentmössan från huvudet och svängde den i luften:

— Hurra för skapelsens herrar, ropade hon övermodigt, och båda flickorna
brusto i skratt.

De kringståendes blickar mulnade. En halvfull rödhårig karl vinglade
fram emot dem, spottade och knöt hotfullt näven:

— Förbannade stabbougglor, sluddrade han argt, står ni och gör spektakel
åt hederligt folk, får ni min själ med mig att göra.

De båda flickorna drogo sig förskräckt tillbaka. Hopen bröt ut i
skadeglad munterhet. Situationen var deras.

En stund därefter skakade den fullastade char à bancsen långsamt ut från
stationsområdet neråt den knaggliga bygatan mellan rader av låga hus. En
och annan bondpojke lyfte förläget, med till hälften bortvänt ansikte,
på mössan, då de foro förbi. Här och där revs en gardin åt sidan och ett
nyfiket spejande ansikte dök upp mellan fönstrens pelargonior. En liten
svart byracka rusade plötsligt med virvlande snabbhet ut från en bakgård
och hoppade ursinnigt skällande oavbrutet av och an framför hästnosarna,
oberörd av tillrop och pisksnärtar, tills de färdande nått ut till
landsvägen. Då vek den oväntat åt sidan, nosade ett ögonblick
filosofiskt undersökande i landsvägskantens gräs, sprätte föraktfullt
ett par slag med bakbenen, blev plötsligt stående orörlig med höjd nos
spejande utåt vägen, och vände därpå, med pliktuppfyllelsens lugna
värdighet i rörelserna, tillbaka samma väg den kommit.

Allvarliga, litet förstämda sågo de båda flickorna ut över nejden.
Framför dem ormade sig vägen genom markerna som ett vitt från rymden
nedkastat band. Över dem välvde sig himlen glansigt blå, och några
handsbredder från horisonten lyste solen med vänlig guldglans. Träd och
buskar kastade långa, blåvioletta skuggor. Utmed dikeskanten, liksom på
släp efter vagnen, gled en grotesk, vanskaplig skuggbild av de åkande
och deras upptornade koffertar.

Så flydde timmar i stilla ro.

Vägen hade längesedan lämnat slätten bakom sig och drog fram genom mörk,
högrest barrskog. Här och där stego träden åt sidan för en tuvig mo, där
enstaka, mariga furor sträckte sina vanskapta, halvdöda grenar mot
himlen med en tragisk gest likt krymplingar förbannande sitt öde.

En blek, grönviolett dager vilade över landskapet. Endast bakom de glesa
tallarna i väster brann himlen röd som av vådeld.

Thyra böjde sig plötsligt fram och grep väninnan om armen:

— Se, se, sade hon med häftig, underligt frånvarande röst och pekade
bort mot skogen. Allt skulle jag vilja ge, om jag kunde måla så, som jag
nu ser detta framför mig.

Hon tystnade plötsligt och släppte Lisas arm.

— Men jag vet, att jag inte kan — att jag aldrig skall kunna, sade hon
mörkt.

Lisa svarade intet. Det blev tyst en stund. Så började Thyra på nytt,
lågt, lidelsefullt klagande.

— Vet du, ibland när det riktigt går upp för mig, att jag hör till dessa
olyckliga som fått konstnärslängtan i blodet utan förmågan att kunna nå
fram — ja, då förbannar jag ödet, som låtit mig födas. Ni som sluppit
från denna olycksaliga halvhet, ni förstår inte vad det vill säga att
vara ... att vara som jag ... aldrig ro, aldrig tillfredsställelse, bara
längtan, längtan, längtan utan återvändo ...

Om jag åtminstone haft förstånd nog att välja ett annat yrke! Då hade
jag kunnat ha illusionen kvar. Nu har jag inte ens trösten att gå
omkring och inbilla världen och mig själv att jag blivit en storhet, om
jag fått utbilda mina anlag ...

— Saul, Saul, sade Lisa i godmodigt gäckande ton och höjde avvärjande
och patetiskt handen, värmen har visst varit för mycket för din ande.
Jag vill gripa ett kraftigt tag i harpans strängar och driva de onda
andarna på flykten.

Thyras drag hårdnade. Hon såg stelt framför sig utan att möta den andras
blick.

— Sådan är trösten mina vänner ha att ge, sade hon bittert. För er är
mina känslor och mina sorger aldrig verklighet. Det är bara inbillat
alltsammans, bara att driva åt, ingenting att fästa sig vid ... Men jag
är dum som aldrig kan lära mig tiga, aldrig lära mig minnas, att man i
sitt djupaste missmod, sina bittraste sorger alltid är ensam och utan
vänner ...

Lisa böjde sig fram och lade lugnande sin hand på Thyras knä.

— Käraste, sade hon lågt, se på mig, nej, se mig in i ögonen, du tror
inte själv på vad du säger — åtminstone inte i dina lugna, nyktra
ögonblick. Hur skulle det väl bli, om dina vänner ginge med på allt, på
alla dina utgjutelser? Vi minns vad du själv glömmer, då missmodet
anfäktar dig. Du är ju ung, du har livet för dig och har redan haft
vackra framgångar ...

— Sådana framgångar som mina är värre än inga framgångar alls, sade
Thyra missmodigt. Den aktningsvärda medelmåttans framgång — se där, vad
jag har att brösta på. Men det är sådant som förstör en, som gör att man
inte slutar i tid och kväver längtan och lusten inom sig och resignerar,
innan man hunnit få etiketten ”misslyckad konstnär” hängd sig om halsen
...

Du tror det kanske inte, men likafullt är det så: det finns stunder då
jag avskyr mig själv, därför att jag inte har kraft eller mod att bryta
med det gamla och gå nya vägar ...

Lisa satt eftersinnande en stund.

— Du skulle aldrig bli nöjd, aldrig i längden, sade hon slutligen.

Thyra sänkte blicken och suckade djupt. Hon hade intet att svara. Hon
kände sig överbevisad av Lisas lugna säkerhet. Hon förstod med ens, att
hon trots alla sina ord innerst inne inte önskade något annat än gå den
väg, hon en gång slagit in på. Arbetet, missmodet, längtan som brände
inom henne — intet ville hon mista. Ytterst var det ju ändå allt detta
som gjorde livet till liv, som hindrade det att bli ett tröstlöst
enahandas grått i grått ...

Skramlet från vagnshjulen och hästhovarnas taktfasta tramp trängde
plötsligt genom kvällsluften med hemlighetsfull, onaturlig tydlighet.
Thyra svepte rysande pläden omkring axlarna och lät blicken glida hän
över landskapet. Allt såg mystiskt och drömlikt ut i den tilltagande
skymningen. I skum ljusning lopp vägen genom markerna rätt in bland
skuggorna vid skogsledet.

En känsla av vemodig resignation smög sig över Thyra. Hon slöt trött
ögonen. Småningom föll hon i ett tillstånd mellan dröm och vaka. Hon
tyckte plötsligt att vagnen började växa under henne, bli allt högre och
högre. Den följde icke längre vägens vindlingar utan rullade fram
pilrakt, över något luftigt, gungande mjukt, snabbare och snabbare, hän
mot ett stort svart moln, som hotfullt tornade sig vid horisonten. Allt
vildare blev färden, allt närmare kom det skrämmande tunga, som väntade
därborta. Och plötsligt var det icke längre ett moln utan något annat,
något oförklarligt hemskt, hon visste icke vad. Slutligen hängde det
rätt över hennes huvud. Runt omkring blev det becksvart natt. En
outsäglig ångest började slita inom henne. Med ett svagt rop kröp hon
ihop med armarna skyddande över huvudet och sökte gömma sig undan. Men i
samma ögonblick sköt en jättestor arm likt en ljungande blixt fram ur
det hemlighetsfulla mörkret och träffade med knuten hand i ett vinande,
obarmhärtigt slag hennes ångestfullt krökta rygg ...

En häftig knyck kastade henne plötsligt framstupa. Vagnen höll stilla
framför en hög, brant backe, och körsvennen krälade stelbent ner från
sätet. Med tömmarna i handen började han gå jämsides med de uttröttade
kamparna, som med bågspända ryggar och skumtottor kring mularna långsamt
knekade vagnen uppför branten fram genom orörlig, liksom i skikt lagrad
luft, varmare ju högre upp man kom. Löddriga av svett med skälvande
sidor stannade hästarna på backkrönet.

Framför de resande låg en vid mosse över vars hela yta torvpyramider
stodo uppradade som pjäserna i ett schackspel, här och där skockade
utmed randen av blänkande, svartbruna vatten liksom betagna av längtan
att skymta sina egna skumma spegelbilder. En nattskärra kretsade i
ljudlös flykt fram och tillbaka, snabbt försvinnande bland skuggorna,
snabbt åter framdykande mot natthimlens ljusa blå. Över synrandens mörka
skogslinje satt månskäran blek och smal.

Långsamt satte hästarna sig åter i rörelse. En död, fuktig kyla svepte
fram emot de åkande och väckte upp inom dem ett obestämt ve, som drev
suckar ur deras bröst.

Och plötsligt mindes de med bävande rysning sin själs ensamhet och sin
kropps förgänglighet.

Äntligen lämnade vägen i en stor båge skogar och mossar bakom sig och
sköt pilrakt ner i en dalsänka där små vita hus likt en sovande
fårahjord lågo skockade kring ett smäckert kyrktorn, som strängt
bjudande lyfte sitt grekiska kors mot himlen.

I rask fart rullade vagnen utför backarna, in på bygatan, fram genom en
hög lindallé till ett vitt, långt envåningshus. En stor hund rusade ner
från verandan och hoppade skällande kring vagnen. I fönstret bredvid
verandan ströks eld på en tändsticka och en tjock, vit hand famlade med
att tända lampan över det dukade salsbordet.

Strax därpå slogs ytterdörren upp och i den breda ljusgata, som i samma
ögonblick föll snett ut över verandagolvet, syntes den massiva gestalten
av en medelålders kvinna, som med sömntyngd betänksamhet steg fram för
att välkomna sina gäster.




                                  II.


Luften stod full av klockklang och fågelsång, då Thyra Börjesson på
söndagsmorgonen vaknade ur sin drömlösa sömn. En stund låg hon orörlig
med slutna ögon och lyssnade undrande till de ovana ljuden. Så mindes
hon med ens, och plötsligt klarvaken öppnade hon långsamt ögonen.

Genom den mörkblå rullgardinen tittade en lysande strålomkransad sol
rätt ned på henne, och fönsterpostens kors sträckte famnande ut sina
armar. I fönsterkarmen gräto tre fuchsior sina blodiga tårar. En smal,
lysande gul solstråle stal sig in över tröskeln från nästa rum.

Thyra Börjesson gäspade sömnigt utdraget och lät blicken slött och
intresselöst vandra från föremål till föremål. De blommiga tapeterna,
oljetryckstavlorna, de virkade antimakasserna på det rödrandiga
sofföverdraget, stolarna på ömse sidor om fönsterbordet, allt var så
typiskt för ett sommarnöjesrum. Nåja, det var ju egentligen sol och luft
och skog och fågelsång man hyrde. De mer eller mindre välmöblerade rum
man fick på köpet, betydde ju ej stort. Och den, som tog på god tro
efter annons, fick sannerligen skylla sig själv och göra sig beredd på
allehanda överraskningar på gott och ont ...

Men löftet hon givit sig själv skulle hon ärligt hålla: hon skulle vara
ute från morgon till kväll, sitta i skogsdungarna med sin målning, ligga
raklång i gräset med en bok eller följa skyarnas tåg och mäta med
blicken djupet på den blåa, skimrande ocean, som kallas himlen ...

Med tunn mässingsklang slog plötsligt en klocka i ett angränsande rum
åtta dallrande slag. I nästa ögonblick stod Thyra Börjesson på golvet
och lät rullgardinen fara i höjden med en skräll. En flod av strålande
ljus strömmade emot henne och med kisande, solblinda ögon såg hon rätt
ut i en yppig, blommande trädgård, som sluttade ned mot ett litet
blinkande vatten. Hon kände sig plötsligt omåttligt glad. Bättre kunde
hon då aldrig råkat ut! Hakarna på fönstret dansade av och med
nattskjortan uppflängd över bröstet hängde hon sig ut över
fönsterkarmen. Det var ljuvligt därute. Luften kändes varm och len som
en smekande hand och grönskan var ung och fräsch utan spår efter de
sista dagarnas hetta.

Missmodet från föregående afton var som bortblåst. Å, det var härligt
med sommar och sol, härligt att leva, härligt att vara ung! Dagar som
denna kände man sig så uppfriskande säker på sig själv och hoppades allt
av framtiden.

Hon började plötsligt vissla, svagt och dämpat, en liten glad melodi.
Högra fotens tåspets rörde sig lekfullt i takt upp och ned mot
golvtiljan. Borta från syrénbersån bröt då och då en vårglad bofink ut i
ett gällt, jublande kvitter.

Plötsligt ryckte Thyra till och upphörde att vissla. Alldeles under
hennes fönster, på en av starrgräs nästan övervuxen träbänk, solade sig
en underlig liten man. Huvudet satt inkilat mellan de smala, höga
axlarna, rygg och bröst sköto ut i pucklig båge, och de spetsiga
rockskörten hängde rätt ned och över varandra som ett hopfällt vingpar.
Det såg ut som om en jättefågel slagit ner på bänken och försjunkit i
meditationer.

Plötsligt vreds det stora, avlånga huvudet åt sidan och plirade upp mot
fönstret. Thyra Börjesson rörde sig icke. Hon tittade självsvåldigt,
nyfiket undersökande ned på den underliga skepnaden. Hon erfor en känsla
som om hon betraktat ett sällsynt djur, icke en mänsklig varelse.

Det kom ett ertappat, förläget uttryck i den lille mannens ansikte, då
han såg sig upptäckt. Stillsamt vände han bort blicken för att i nästa
sekund åter skyggt rikta den mot Thyra. Men hon låg kvar i fönstret,
lugnt, till synes alldeles oberörd, och såg ned på honom spefullt
mönstrande.

Då han såg uttrycket i hennes ansikte, brydde han sig icke längre om att
vända bort huvudet. En lång stund sågo de båda oavvänt på varandra. Så
började det plötsligt rycka kring mungiporna på hans breda svalmun,
läpparna skildes långsamt, så att de starka, vita tänderna lyste fram.
Med en tveksam, bortkommen rörelse höjde han plötsligt sin långa
spindelarm och lyfte förläget hälsande på mössan.

I samma ögonblick kom det över henne en brinnande, intensiv skamkänsla.
Blodet sköt upp i hennes ansikte som en het våg. Med en oreflekterad,
snabb rörelse drog hon sig tillbaka utan att besvara hälsningen. Hon
knöt händerna, på en gång skamsen och ond. Vad skulle väl den vämjeliga
människan tänka om henne! Hade han bara inte hälsat! Men detta var helt
enkelt oerhört, fräckt, en personlig förolämpning!

Hon började kläda sig med nervös brådska, men hennes tankar kretsade
ständigt kring uppträdet nyss, och hon kunde icke låta bli att undra, om
fågelmänniskan alltjämt satt kvar därute på bänken.

Med lätta fjät smög hon sig plötsligt bort till fönstret. Tryckt intill
väggen lutade hon sig fram i skydd av den vita gardinen och såg ner. I
samma ögonblick vred sig huvudet därnere och sneglade upp mot fönstret.
Hon ryckte till i häftig skräck och med ett svagt rop flydde hon inåt
rummet. Ett ögonblick blev hon stående i en vrå, orörlig, skamsen, med
armarna hängande slappt utmed sidorna. Så drog plötsligt ett
självironiskt litet leende hennes mungipor neråt. Med en beslutsam
rörelse grep hon tag i hårborsten och började energiskt borsta ut sitt
långa, skimrande hår.

I detsamma knackade det vårdslöst hastigt på dörren och Lisa Ljungh kom
in frisk, morgonglad och full av nyheter från en ensam, tidig
rekognoscering. Det blev ny fart i Thyra. Den vita tvättklänningen kom
på i en hast, och några minuter efter det gonggongen kallat till
frukost, följdes de bägge flickorna åt till matsalen.

Vid ena bordsändan stod redan pensionatets värdinna, fröken Pampe, och
läste med ljudlig, andäktigt entonig predikoröst en lång bordsbön. Ett
tjogtal sommargäster, uppradade framför småborden kring väggarna,
lyssnade med vårdslöst hopknäppta händer och anletsdragen stelnade i
låtsad andakt, medan ögonen i smyg snålt skelade på den framsatta maten.
I människoklungan till höger om fröken Pampe trängde fågelmänniskan fram
sitt platta huvud. Han glömde den obligatoriska bugningen efter amen och
såg oavvänt med lysande uggleögon på Thyra och hennes följeslagerska.

En känsla av obehag kom över Thyra. Långsamt sänkte hon blicken. Hon
undrade, om hon aldrig i livet skulle bli kvitt den underliga blyghet,
känslan av att vara utkastad, prisgiven, som alltid kom över henne, då
hon stod ansikte mot ansikte med en massa okända människor. En svag
rodnad steg henne i kinderna. Hon vred huvudet litet:

— Detta är gräsligt, viskade hon beklämd i Lisas öra.

— För mig är de kålhuven allihopa, svarade Lisa lugnt.

Fröken Pampe kom hastigt fram emot dem. Hon var liten till växten med
svällande former. Det såg ut som om hon studsade mot golvet, då hon
gick. Med moderlig fryntlighet drog hon de bägge flickorna med sig runt
salen. Med en viss tydlig, litet högfärdig betoning upprepade hon inför
varenda person: fröken Börjesson, målarinna, fröken Ljungh, filosofie
studerande.

Från alla håll träffades de båda flickorna av nyfikna eller kallt
mönstrande ögonkast. Det surrade i öronen av okända namn, och de olika
fysionomierna flöto tillsammans till en suddig, oredig massa av ögon,
näsor och halvöppna eller slutna munnar.

Thyra Börjesson kände det som om hon gått i sömnen. Plötsligt stod hon
framför fågelmänniskan. Det klack till i henne, och hon blev med ens fri
från sitt sömngångartillstånd. Hon hörde tydligt fröken Pampes
presentation: prokurist Gerle — fröken Börjesson, målarinna, fröken
Ljungh, filosofie studerande. Mekaniskt böjde hon huvudet till hälsning.
Hon såg hans aplikt långa hand sträckt emot sig. Det var omöjligt att
slippa undan. Motvilligt lade hon sin hand i hans.

Så var då äntligen pinan över. Med en vänligt uppmuntrande klapp på
skuldran lämnade fröken Pampe dem för att ägna sig åt sina husmoderliga
plikter. Runt omkring tisslade och tasslade det av viskande samtal, som
plötsligt togo till i styrka och blevo högljudda, då alla med ens
trängde fram till matbordet.

Thyra rörde sig icke. Hon log ett medlidsamt, litet överlägset leende,
då hon såg myllret kring bordet. Hon kom att tänka på de varma ländernas
gräshoppssvärmar, som ödelade allt som kom i deras väg. Hon kände en
plötslig medömkans sympati för fröken Pampe, som var prisgiven åt dessa
människor, som själva tyckte sig vara utan förpliktelser och aldrig
ansågo sig kunna få nog för sina pengar. _Sådana_ gräshoppor borde man
sannerligen också ha rätt att sopa ner i grävda diken och hälla över med
fotogen ...

— Jag kan se, att skådespelet gör samma effekt på er som på mig själv,
sade plötsligt en mjuk röst alldeles invid hennes öra. Thyra såg upp
överraskad. Framför henne stod en medelålders, elegant dam och log emot
henne med gropar i kinderna. Hennes stora, bruna ögon hade en milt
sugande blick.

En blixtsnabb känsla av beklämmande motvilja, blandad med nyfiket
intresse, for igenom Thyra Börjesson. Hon undrade över, att hon icke
genast vid sitt inträde i matsalen givit akt på denna ståtliga,
soignerade företeelse.

— Jag kom in mitt under presentationen, sade damen plötsligt, som om hon
läst Thyras tankar, och jag hörde både ert namn och ert yrke.

Hon log på nytt sitt mjuka, inbjudande leende, som illa passade till den
ironiska glimten i ögonvrån.

— Men ni vet ännu inte vem jag är — fru von Heineman, änkefru, sade hon
lågt med mästerlig härmning av fröken Pampes tonfall. Det är visserligen
inte precis något yrke, men sanningen att säga har jag verkligen inte
haft något annat under många år ...

Åter log hon sitt tysta, mjuka leende. Hon sträckte vänligt sin hand mot
Thyra och drog henne med sig:

— Kom och sitt vid mitt bord! Där finns god plats — och för er väninna
också, sade hon hastigt, då hon såg den villrådiga blick, Thyra sände
Lisa, som modigt kämpade bland bränningarna kring matbordet.

Thyra satte sig tvekande. Hon kände sig underligt bortkommen och generad
inför fru von Heineman. Då hon mötte hennes blick och såg uttrycket
kring den leende munnen, kändes det som om orden stockade sig i strupen.
Hon kunde omöjligt hitta på något att säga, utan satt med nedslagna ögon
och svarade enstavigt och lågt på fru von Heinemans frågor och log
förläget åt hennes anmärkningar. Eljest var hon inte den, som hade svårt
att finna ord.

Då Lisa äntligen kom bort till dem, kände hon verklig lättnad. Men Lisa
var stram och ordkarg och såg föga älskvärt, nästan utmanande, på den
ståtliga damen.

                   *       *       *       *       *

De följande veckorna drogo förbi som en lång solskensdröm. Varje morgon
bjöd solen till fest, och varje afton sjönk den drömmande stilla i ett
hav av glans och färg.

Thyra Börjesson tyckte sig aldrig ha upplevat en sådan oändlig rad av
bländande sköna solskensdagar. Hon kände sig sällsamt upplivad och
lycklig, och arbetet gick med större lätthet än förr. Den ena skissen
kom till efter den andra.

Långt inne i skogen hade hon upptäckt en vid glänta med vajande,
blomgenomvävt gräs och en skogstjärn, på vars mörka vatten solljuset
darrade och blänkte glimmande gulrött. Här satt hon varje dag med sin
målning. Och då hon icke orkade eller gitte arbeta längre, kastade hon
sig raklång i det höga, mjuka gräset.

Med armarna under huvudet och blicken rätt upp mot himlen låg hon i
timtal och drömde om framtiden, som nu tedde sig blå och ljus som
himmelen själv och höljd i skimrande soldis som skogen där långt, långt
borta på andra sidan tjärnen. Men stundom låg hon blott stilla utan
tankar och såg på de små vita, ulliga skyarna högst uppe i zenit.

Då kunde hon plötsligt få en känsla som om hon själv krympte samman och
blev allt mindre och mindre, medan himlen över henne växte och blev
högre och djupare och oändligare för varje minut, tills den slutligen
tycktes vilja sluka upp henne, tillintetgöra henne med sin storhet,
henne, det lilla eländiga krypet därnere på jorden. Då tyckte hon, att
det var som skulle hon i nästa ögonblick möta Gud själv, och i isande
skräck slöt hon ögonen tiggande inom sig om miskund, förbarmande, tills
skräcken inom henne småningom löstes upp och rann bort med de tårar, som
trängde sig fram under hennes ögonlock.

Nästan varje förmiddag kom fru von Heineman ut i skogen till Thyra. Hon
bar alltid med sig en fällstol, som hon placerade än här än där, ibland
helt nära, ibland på långt avstånd från Thyras staffli.

För det mesta satt hon tyst, till synes fördjupad i en bok. Men långa
stunder kunde hon sitta försjunken i tankar med boken i knät och blossa
på sin parfymerade cigarrett, medan ögonen förstrött följde den tunna,
blåaktiga röken på dess ringlande färd mot förintelsen.

Stundom smög hon ljudlöst fram och ställde sig bakom Thyra medan hon
målade. Men obemärkt stod hon där endast några ögonblick, så kände Thyra
hennes närvaro, vände sig raskt och lade ifrån sig palett och penslar.
Då såg fru von Heineman stillatigande på henne med sina sällsamma ögon
och log med gropar i kinderna sitt mångtydiga, stillsamma leende. Men
ibland tog hon varligt den lätta linnemössan från Thyras huvud och strök
gång på gång lätt som en fläkt över hennes hår, medan hon lågt, halvt
för sig själv, ideligen upprepade: som silke och guld, silke och guld.
Eller också tog hon Thyras av färger nersmetade hand och såg på den
länge, liksom begrundande. När hon slutligen med en varm handtryckning
släppte den, var det alltid med samma ord och samma tonfall: jag håller
så mycket, mycket av edra händer med de smala, böjliga fingrarna — en
riktig idealisk konstnärshand.

Om sig själv talade hon nästan aldrig. Thyra visste endast, att hon i
Stockholm bodde tillsammans med en god vän, som nu var utomlands för att
sköta sin hälsa. Men fru von Heineman älskade sommartiden lugn och ro
och lantliga förhållanden och hade därför föredragit att resa till
fröken Pampes pensionat.

Lisa Ljungh gick för det mesta sina egna vägar. Blott sällan kom hon ut
och satte sig i skogen hos Thyra. Men varje afton, då hon sagt godnatt
åt de övriga, kom hon in i Thyras rum, slängde sig på en stol, sträckte
benen ifrån sig och skrattade och pratade i timtal över dagens
händelser. Och hon hade alltid sett och hört förunderligt många ting, om
vilka Thyra intet visste.

En afton sade Lisa plötsligt:

— Jag tycker inte om att den där Heinemanskan springer efter dig jämt.
Du borde akta dig, Thyra!

Det klack till i Thyra.

— Akta mig, upprepade Thyra, vad menar du med det, sporde hon litet
stramt. Hon är ju en bildad människa, och det är väl inte farligare att
jag är tillsammans med henne, än att du själv är ständigt med Gerle och
skolmästaren och den där pomaderade Adonis, som jag inte riktigt vet vad
han heter ...

Lisa for skrattande upp från stolen:

— Ja, vad skall man ta sig till! Fy katten, här är ju djupsta själanöd,
och när de så allihopa skyndar sig och i ädel tävlan bär fram sina huven
på silverfat, så vore det väl grymt av mig att inte ta emot.

— Ja, där ser du själv, sade Thyra leende. Varför skulle då inte jag ta
emot det enda, som bjuds mig?

Lisa blev allvarlig med ens:

— Med Heinemanskan är det en annan sak. Henne är jag smått rädd för. Hon
är som en olycka ... en olycka, som ler hemlighetsfullt inbjudande och
säger: var så god och ta för er, gott folk ... Och så smickrar hon så
otäckt. När ett fruntimmer smickrar ett annat fruntimmer, är där alltid
något sattyg under. Det är nu min livserfarenhet ... På högskolan har vi
också ett sådant där exemplar, som jämt ger sockerpullor. Först kunde
jag omöjligt fundera ut orsaken. Men så en dag kom bössan fram: då
skulle hon ta upp kollekten för alla de vackra omdömena. Och när jag
ingenting ville ge, så fick jag höra, att jag var otacksam och omöjlig
att umgås med. Och så radade hon upp alla sina välgärningar och påminde
om, vad hon sagt den och den gången, och hur hon berömt mina göranden
och låtanden ... usch, sådana skulle det vara skottpengar på!

Thyra såg frånvarande framför sig.

— Det är svårt att vara avvisande, när folk är så vänliga som fru von
Heineman mot mig, sade hon slutligen eftertänksamt. Hon sitter ju därute
i skogen bredvid mig, men hon talar sällan eller stör mig i mitt arbete.
Köra direkt bort henne kan jag ju knappast.

— Ja, hon är visst vänlig, hon, medgav Lisa försmädligt, men det är
något så besynnerligt över hennes vänlighet, någonting — ja, vad skall
jag säga — någonting kvalmigt. Man längtar efter blixt och dunder eller
kall avrivning eller någonting ”starkt”, som då man fått för fet mat.

Thyra skrattade.

— Ja, du är god du! Jag börjar nästan tro, att du är ”svart” på stackars
Heineman.

— ”Svart!” fnös Lisa föraktligt. Det ordet finns inte i mitt
privatlexikon skall jag säga dig. Men jag vädrar olycka, som jätten
kristet blod, fastän jag omöjligt med mitt förstånd kan utfundera, att
någon fara är å färde. Men vänta, tills jag kommer tillbaka till
Stockholm! Då skall jag allt avslöja den goda Heineman.

— Om där nu finns något att avslöja.

Plötsligt reste hon sig och gick bort och satte sig på sängkanten. Hon
slog armarna om Thyras hals:

— Lova mig åtminstone att vara stram mot kvinnan! Hennes röst lät orolig
och ömt bedjande. Thyra såg henne in i ögonen:

— Ja, det lovar jag dig, sade hon allvarligt.

Lisa reste sig raskt:

— Nå, tack för det, sade hon kort i sin vanliga ton. Och nu går jag in
till mig. Det är visst åtskilligt sent. Godnatt med dig, och sov gott!

Lisa öppnade varligt dörren och smög sig sakta framåt korridoren till
sitt rum.

Thyra låg orörlig och lyssnade till de tassande stegen. Så slöt hon
ögonen. Men hon låg länge vaken och funderade över fru von Heineman och
över Lisas ord.




                                  III.


Det regnade sedan tvenne dagar tätt, susande jämt och enträget, då och
då med ett plötsligt smaskande, som gjorde det hela ännu mera bedrövligt
och tröstlöst. Himlen hängde dåsigt tung och jämnmulen alldeles över
trädtopparna. Det såg ut, som vore den färdig att ramla ner av trötthet.

Framåt middagstiden rev solen ett titthål i de tjocka molnmassorna för
att se efter, hur det stod till på jorden. Men några minuter därefter
var kikhålet åter så grundligt stoppat och tilltäppt, att ingen mer
kunde se var det suttit.

Fröken Pampes sommargäster slunko omkring fridlösa och utan självkänsla.
Då och då prövade de vädret i galoscher och uppspänd paraply, vilken
sedan, lutad mot en vägg, grät sorgefloder på golvet i fröken Pampes
tambur. Pensionatets musikaliska talanger övade sig med förtvivlans mod
på det stora pianinot i salongen, ett gammalt ostämt, gnälligt skrälle,
som såg ut som vore det förfärdigat av en massa skivad, brunstekt njure.

Utpinade och missmodiga drogo slutligen samtliga sommargäster sig
tillbaka till sina rum, där de sutto som råttor i sina hål, resignerat
knaprande på den andliga spis, som dittills mestadels legat föraktad och
bortglömd på bottnen av kofferten.

Mot kvällningen på tredje dagen upphörde det plötsligt att regna. Molnen
började vältra fram över himlen oupphörligt, hastigt som en tjock grå
rök, men på jorden var inte en vindpust att förmärka. Det var som om
allt lyssnade och väntade efter något underbart, som borde ske.

Men de, som voro förfarna i profetia, påstodo, att detta allt var ett
gott tecken och att vackert väder var att vänta på morgonen den fjärde
dagen. Vid kvällsvarden voro alla hoppfulla och vid glatt mod. Fröken
Pampe, som var lycklig över att slippa höra de ständiga missnöjda
utropen och hotet om snar avresa, studsade fryntligt från bord till bord
med hela fång av vänliga ord. Men ingen brydde sig om henne. Det enda,
som för tillfället betydde något var, om morgondagen skulle bjuda på
värme och sol. Hela matsalen var fylld av surret av förväntansfulla,
glada röster.

Lisa Ljungh trivdes fortfarande icke väl tillsammans med fru von
Heineman. För det mesta var hon ambulerande gäst vid än ett bord, än ett
annat. Men oftast slog hon sig ner mitt emot Gerle, med en fräknig
skollärare till vänster och en finnig, pomaderad Adonis, som såg ut att
höra till handelsvärlden, till höger om sig. Då blev det oftast högljutt
glam och skratt, och allehanda ämnen mellan himmel och jord diskuterades
livligt och ogenerat.

— I dag är det ”lika lön för lika arbete”, sade fru von Heineman till
Thyra. Det tycks gå mer än vanligt hett till.

Thyra vände på huvudet i riktning mot ”herrarnas bord”. Det var
skolläraren, som hade ordet. Han talade i sävligt docerande ton:

— Vare det långt ifrån mig att vilja förneka sanningen av fröken Ljunghs
påstående, att ingen hittills dristat säga, det kvinnliga lärare arbeta
sämre eller att de i allmänhet hava sämre resultat att uppvisa än sina
manliga kolleger. Men det är icke blott detta frågan gäller. Som vi
strax skola se, ligger saken djupare än så, avsevärt mycket djupare ...
Låtom oss taga ett belysande exempel, som kan till fyllest illustrera
min tankegång. Alltså: antagom, att vi hava tvenne motorbåtar den ena
värd låtom oss säga två tusen kronor, den andra värd hälften så mycket
eller ett tusen kronor. Båda motorbåtarna utveckla samma snabbhet,
tillryggalägga lika fort, lika hastigt en sträcka på, låtom oss säga, en
mil — i detta exempel spelar avståndet tydligtvis ingen roll — så är
dock _den ena motorbåten värd två tusen kronor, den andra blott ett
tusen_ ...

Skolläraren såg sig omkring med segermin. Lisa Ljungh satt en lång stund
alldeles tyst. Hon var mörkröd i ansiktet och svalde häftigt ett par
gånger.

— Jag får medge, sade hon slutligen och rösten darrade av indignation,
att det är första gången jag hört ett sådant argument dragas fram, och
jag känner mig verkligt imponerad. Aldrig i livet har det hittills
fallit mig in, att ni och ert kön kunde vara av ras och finare material
än jag och mitt. Men jag förmodar, hon vände sig mot Gerle och den
pomaderade, att herrarna äro av samma uppfattning som herr Rudenstam.

Skolläraren log diaboliskt självbelåtet och strök sig gång på gång med
en självmedveten gest över hakan. Gerles platta huvud vacklade häftigt
hit och dit mellan pucklarna. Han öppnade och slöt oupphörligt sin breda
mun som en kajunge i väntan på mat. Men intet ljud kom över hans läppar.
Pupillerna lyste purpursvarta och han gnuggade förtjust sina händer. Han
ville synbarligen icke stöta sig med någondera parten.

— Tja, tog den pomaderade långsamt till orda, inte vill jag påstå
precis, att lädret vårt är finare just i allmänhet taget, men — det
behöver avgjort mera smörjelse än fröken Ljunghs och gelikar ...

Och med en menande gest tog han ölbuteljen och fyllde sitt glas på nytt
till brädden.

— Skål, fröken Ljungh, jag dricker för det finare lädrets välgång, sade
han därpå och drack glaset i botten.

Det skrattades allmänt och högljutt, ty efter hand hade alla tystnat för
att åhöra meningsutbytet mellan Lisa Ljungh och herrarna. En liten halt
småskolelärarinna ropade skadeglatt mitt uppe i skrattet: — Nu tror jag
allt fröken Ljungh fick, så hon blev svarslös.

Lisa Ljungh såg föraktligt på henne:

— När själva gudarna kämpade förgäves mot dumheten, så må det väl inte
vara någon skam för mig, om jag sträcker vapen inför det som värre är,
sade hon häftigt.

Thyra Börjesson reste sig upp. Hon hade huvudvärk och ämnade gå tidigt
till sängs. Fru von Heineman såg bekymrat efter henne. Efter en stund
knackade hon på Thyras dörr och steg in utan att vänta på svar:

— Kära, sade hon lågt och tog ömt Thyras hand, det gör mig så ont att se
er lida. Låt mig försöka lindra edra plågor! Jag har mjuka händer och är
rätt förfaren i att ge massage.

Thyra protesterade, men det hjälpte ej. Fru von Heineman var envis och
började med sina mjuka fingrar stryka långsamt över Thyras panna och
nedåt hennes axlar och armar.

Thyra kände sig underlig till mods. Hon hade en känsla av att hon borde
energiskt sätta sig till motstånd, men med varje strykning fick hon
mindre kraft därtill. Värken i huvudet försvann, och hon kände sig
genomströmmas av en behaglig trötthetskänsla. Då fru von Heineman ett
ögonblick höll sina händer stilla över hennes ögon, vaknade hon till.
Hon tyckte plötsligt att hon höll så mycket, mycket av henne, som stod
därbakom hennes rygg och strök bort den pinande huvudvärken. Med en
oreflekterad, snabb rörelse tog hon fru von Heinemans händer från sina
ögon och kysste dem. Hon blev nästan själv rädd för vad hon gjort. Hon
rodnade svagt:

— Tack, sade hon hastigt, en smula osäkert, nu är jag alldeles bra. Nu
önskar jag endast få sova.

Fru von Heineman log sitt mjuka, sällsamma leende. Hon kysste Thyra på
pannan milt som en fläkt och med ett: God natt, mitt barn, sov gott,
gled hon ut genom dörren.

Thyra ställde sig vid fönstret och såg ut. Mellan de söndertrasade,
drivande skyarna tittade en blekgul, sjuk måne vemodigt ner på henne. En
obetvinglig lust att gråta kom över henne där hon stod. Med armarna mot
fönsterposten och pannan lutad emot dem grät hon våldsamt, hon visste
icke varför. Men under hela tiden kunde hon ej få fru von Heineman ur
sina tankar. Vad skulle väl hon säga, om hon nu såge hennes tårar?

Slutligen klädde hon av sig. Då Lisa Ljungh kom in till den sedvanliga
pratstunden, låg Thyra med slutna ögon och hörde förstrött på
utläggningarna över dagens text. Hon önskade bara att Lisa skulle lämna
henne i fred, men hon hade icke hjärta att be henne gå, särskilt nu, då
hon hade en smula samvetskval över att hon inte berättade för Lisa om
fru von Heineman. Men ett visst något, en känsla av obehag höll henne
tillbaka varje gång hon tänkte säga det.

Och i själva verket var det ju en småsak inte värd att berätta.

Äntligen blev hon allena. Hon kände sig dödstrött, vände sig mot väggen
och försökte somna. Men inom henne jagade tankarna som molnen därute på
himlen, och som en blekgul måne skymtade fru von Heinemans bild fram
genom dem alla. Det var omöjligt att få någon sömn i ögonen. I sin
förtvivlan började hon räkna långsamt från ett till tio och så om igen,
om igen. Det hjälpte visst. Hon kände, hur hon vaggades till ro, allt
närmare och närmare sömnens land ...

Men plötsligt spratt hon till alldeles klarvaken: hon hade tydligt sett
fru von Heinemans ansikte alldeles över sitt eget. Men det log inte som
det brukade, utan såg bistert och strängt på henne.

En lång stund låg Thyra och vände och vred sig oroligt i bädden. Hon var
genomsvett och kände sig sjuk och utmattad som om hon haft brinnande
feber i kroppen. Slutligen steg hon upp och ställde sig vid fönstret.

Allt var sig likt därute. Månen lyste lika sjukligt gulblek bland de
drivande, bolmande skyarna ... Nej, nu såg hon det: himlen hade höjt sig
en smula och bakom de tågande molnen syntes här och där en gråblå flik
med små vita, gryniga tussar.

Hon stod och såg ut tills hon började frysa. Så rullade hon ner
gardinen, tände ljus och lade sig att läsa. Slutligen föll boken med en
duns ur hennes hand ned på golvet. Hon vaknade till, förstod att hon
sovit ett ögonblick och släckte ljuset. Hon låg orörligt stilla och
försökte tänka på ingenting. För säkerhets skull började hon åter räkna
från ett till tio i samma dåsigt långsamma takt som nyss ...

Plötsligt hörde hon klockan på bordet ticka så brått och beskäftigt som
vore den rädd att inte hinna fram till målet i tid. Till målet? ...
Vilket mål? ... Ja, det visste väl klockan lika litet som hon själv ...

Dalaklockan i rummet bredvid slog tvenne dallrande, mässingsklingande
slag. Thyra Börjesson mindes med ens den första morgonen hon vaknade i
detta rum. Då slog klockan också så där plötsligt, sprött och tunt. Hon
mindes Gerle på bänken, den pinsamma presentationen, frukosten vid fru
von Heinemans bord. Så länge det var sedan allt det där skedde! Det var
nästan ofattligt, att det kunde vara så längesedan. Hon hade visst
blivit gammal sen dess. I alla händelser var hon sig icke mera lik. Nu
kände hon det, fast hon inte trodde det den gången Lisa påstod det. Hon
hade liksom blivit allvarligare, jämnare i lynnet och förståndigare ...
Aldrig i livet skulle hon nu kunnat ligga i fönstret och titta på den
stackars Gerle så, som hon gjorde det den där morgonen ... Men vad var
det, som gjort henne så annorlunda? ... Ja, det var inte gott att svara
på. Åtminstone kunde hon omöjligt fundera ut det i natt ... Tänk, hon
kunde höra klockan gå dårinne i rummet bredvid! Den tickade så
högtidligt och långsamt, helt annorlunda än hennes ... Nu var det precis
som om de talade med varandra, den stora därinne och den lilla på bordet
bredvid hennes säng. Den lilla tiggde så ivrigt om något, men den stora
var alltjämt lika avvisande och upprepade oryggligt sitt: nej — nej —
nej — nej.

Men tyst! ... någon smög sig ju in i rummet och satte sig där på stolen
bredvid sängen och såg på henne. Så de ögonen kunde se! ... Nu kände hon
igen dem och leendet. Det var ... det var ju fru von Heineman, nu såg
hon det tydligt. Det gick en stöt igenom henne. Hon satte sig häftigt
upp i sängen och såg sig förskräckt omkring.

Ett grått halvmörker låg över rummet, men hon kunde tydligt urskilja
allt. Ingen mänsklig varelse mer än hon själv fanns därinne.

Utmattad lade hon sig tillbaka på kudden. Det var nog inte värt försöka
sova denna natt. Det slutade visst alltid på samma sätt ... Om hon bara
visste hur hon skulle få timmarna att gå!

Nu mindes hon, att hon hade ett rogivande pulver gömt i portmonnän sen i
våras, då hon låg sjuk. Hon steg beslutsamt upp, letade fram pulvret och
svalde det med en klunk vatten. Hon kände sig nästan glad. Nu — nu
skulle hon äntligen få ro.

Så skönt det kändes! Lemmarna domnade, hon sjönk djupare och djupare ner
bland kuddarna ... Men vad var det nu igen som tassade därborta vid
dörren? Nu satte sig åter någon vid sängen, nej, på sängkanten, och såg
på henne. Kunde det vara fru von Heineman nu igen? ... Hon kunde
omöjligt se vem det var. Men hon måste veta det ... måste se efter ...
äntligen se efter innan hon somnade, det ginge inte an annat. Hon fick
inte somna riktigt, inte somna tungt, innan hon visste det säkert ...

Med en våldsam ansträngning slog hon upp ögonen och såg sig förvirrat
omkring. Rummet var grått och tyst och tomt ...

Med öppna ögon låg hon orörlig och väntade på morgonen. Den måste ju
komma nu snart. Då skulle hon stiga upp och gå ut i skogen. Hon behövde
ro och natten hade ingen att ge. Det kände hon.

Hon låg stilla och såg på rullgardinen. Hon såg på dess ljusare färgton,
att dagen höll på att gry.

Och medan hon låg så och mätte det nalkande ljusets styrka, tänkte hon
nyktert och lugnt på kvällens och nattens händelser.

Det var kanske överspänt och fantastiskt, men man hade ju i alla fall
ofta hört påstås att sådant var möjligt. Och den underliga, sugande
blicken och leendet? ... Det var kanske sådana ögon, hypnotisörerna hade
... Men om nu fru von Heineman verkligen kunde få människor i sitt våld,
vad så? Vad kunde det väl skänka henne för tillfredsställelse? Vad kunde
det väl betyda för den vackra, eleganta fru von Heineman att få henne i
sitt våld? ... I sina kretsar var hon säkerligen beundrad och fjäsad —
vad kunde hon då vilja henne, Thyra Börjesson? ...

Det var omöjligt att förstå, omöjligt att fundera ut, så litet man
visste om henne och så hemlighetsfull hon var om allt, som rörde henne
själv ... Kanske var det också bara en nyck, ett tidsfördriv här på
landet. Det kunde ju också vara så, att fru von Heineman själv intet
visste om den makt hon ägde ...

Men det var kanske allt detta Lisa instinktivt känt hela tiden ... Lisa!
... ja, henne hade hon lovat att ”akta” sig för fru von Heineman. Och
det löftet ville hon hålla. Nu efter denna natten i all synnerhet. Hon
skulle hädanefter undvika fru von Heineman så mycket hon kunde. Hon
ville vara sig själv, en fri människa utan påtvingat inflytande ...

Fåglarna började plötsligt kvittra gällt och genomträngande utanför
fönstret. Thyra såg på klockan. Solen skulle snart gå upp. Hon steg ur
bädden och drog varligt upp gardinen. Himlen var klar utan ett moln.

Plötsligt rann solen upp över horisonten i konungslig glans och höghet.
Med långa, lysande röda strålar såg den hän över jorden.

En känsla av ödmjuk hänförelse grep Thyra Börjesson. Det började sjunga
inom henne på den skönaste av psalmmelodier: ”Höga majestät, vi alle”
...

Allt inom henne blev en bön utan ord. Med huvudet mot kudden knäppte hon
sina händer. Inför den frid som genomströmmade henne blev allt annat
plötsligt så intigt och smått. Alla ängslande tankar flydde. Så somnade
hon till sist.




                                  IV.


Ruff rusade ursinnigt skällande genom trädgården hack i häl efter en
svartfläckig, främmande katt, som med värdiga steg, intet ont anande,
kommit framsmygande vid verandahörnet och nu med knapp nöd hann rädda
sig upp i den stora kastanjen nere vid bersån. Där kröp den ihop på en
trädgren och följde med ondskefullt gnistrande ögon och skrämda
huvudrörelser förföljaren, som under höga hopp och fruktansvärda skall
ideligen rusade runt trädet.

Thyra Börjesson hörde oväsendet som om det varit milsvitt avlägset, men
småningom nalkades det mer och mer. Plötsligt märkte hon, att det kom
från trädgården utanför. Hon kände igen Ruffs djupa gluff, som
momentant, då besvikelsen att ha gått miste om ett åtrått byte kändes
smärtsammare, slog över och liksom stockade sig i halsen.

Thyra sträckte på sig. Å, vad hon kände sig trött och förbi! Det värkte
i varenda lem ... Hon kom plötsligt att tänka på sin mor. Hade hon hört
henne jämra så, som hon nu jämrade i sina tankar, skulle hon genast ha
sagt: ”Tacka Gud, att du _kan_ få sova och vila dig, då du är trött. Det
finns många, som måste arbeta tungt, fast lemmarna värka” ... Ja, visst
var det sant och rätt. Och hon hade det ju bättre än många andra ...
kanske de flesta andra. Hon kunde ju leva utan bekymmer för sin utkomst
hela livet igenom, om så vore. Ensam var hon, förstås, och släkten var
inte mycket att bygga på, om hon också inte kunde säga att den var värst
... Ja, hon hade sannerligen mycket att vara glad och tacksam för, fast
hon glömde det ofta, ofta. Men ibland orkade man varken med att vara
moralisk eller tacksam. Det gick helt enkelt icke, trots god vilja ...
Om den dumma hunden äntligen ville sluta upp med sitt tjut! Det var
naturligtvis en katt eller ekorre, som den stormskällde på nu igen ...
nej, en katt var det. Ljudet kom hela tiden från samma håll ... Det var
då besynnerligt att ingen människa kunde ropa på det dumma djuret och få
det att tiga!

Thyra sträckte vresigt ut handen, trevade på bordet, tills hon fick fatt
i klockan, öppnade litet på högra ögat och såg på urtavlan. Man skulle
akta sig att komma ur sömnen. Men det var alltid intressant att veta vad
klockan var slagen ...

Det dröjde litet, innan hon kunde uppfatta hur visarna stodo. Då öppnade
hon plötsligt bägge ögonen, och satte sig häftigt upp: så gräsligt sent
det var! Hon skulle nätt och jämt hinna bli färdig till frukosten.

Men i nästa ögonblick lade hon sig lugnt tillbaka på kudden. Nattens
feberheta fantasier runno henne svagt i minnet. Men småningom steg varje
enskildhet fram för hennes erinring. Och hon hade inte glömt att hon
lovat sig själv, att för framtiden undvika fru von Heineman så mycket
som möjligt. Det löftet ville hon oryggligt hålla ...

Nå, det var ju ingen brådska med frukosten. Det var tvärtom bra, om hon
komme sent. Då hade alla ätit och hon kunde på ett naturligt sätt
undvika fru von Heineman ... Till middagen kunde hon göra på samma sätt.
Det fanns så många, som inte voro punktliga vid måltiderna bara av
hänsynslöshet och slarv. Men när man hade sina allvarliga skäl som hon
... Det _kunde_ ju, förstås, även de andra ha. Man kunde aldrig veta,
men hon trodde det nu alldeles inte ...

Efter en stund steg hon upp och klädde sig långsamt. I en viss spänning
begav hon sig till matsalen och öppnade dörren. Det klack till i henne,
och hon hade helst velat vända om, men det gick ju dess värre inte an:
Fru von Heineman satt ensam vid sitt bord och mitt emot vid fönstret ett
par bleka lärarinnor, som talade lågmält, nästan viskande med varandra.

Thyra hälsade stelt och gick långsamt bort och satte sig vid samma bord,
där lärarinnorna sutto. Hon kände att de sände henne undrande blickar
tvärs över bordet, men hon satt tyst med nedslagna ögon och låtsade
ingenting märka. Litet darrande på handen slog hon hål på sitt ägg. Hon
väntade varje ögonblick, att fru von Heineman skulle komma bort till
henne. Men hon rörde sig icke.

Fröken Pampe kom in om en stund och frågade deltagande efter Thyras
befinnande. Något högre och tydligare än som behövdes svarade Thyra, att
värken var borta och att hon nu endast kände sig trött och tung i
huvudet. Medan fröken Pampe vitt och brett ordade om det vackra vädret,
kastade Thyra en förstulen blick på fru von Heineman. Hon satt med
slutna ögon. Kring hennes fylliga läppar spelade det sällsamma leendet,
som i detta ögonblick föreföll Thyra att ha en anstrykning av
segervisshet.

Samma underliga känsla av beklämmande motvilja kom över Thyra, som då
hon första gången såg fru von Heineman. Hon kunde knappast svälja maten
och hon svarade fröken Pampe på måfå. Lärarinnorna stego plötsligt upp
och avlägsnade sig med en förvånad blick och en stel nackböjning för de
närvarande. I samma ögonblick öppnades dörren till köket och en av
jungfrurna ropade på fröken Pampe.

Thyra blev ensam med fru von Heineman. Hon åt med nervös brådska och
vågade icke se upp. Hjärtat bultade så våldsamt, att hon kände ådrorna
svälla på hals och tinningar.

Rasslande av siden kom fru von Heineman långsamt över golvet bort till
fönstret där Thyra satt. Hon ställde sig mitt emot henne med armarna på
en stolsrygg.

— Har ni tänkt på mig något sen vi skildes i går kväll, frågade hon
slutligen efter en lång paus. Hennes röst var mjukare än vanligt, nästan
öm.

Av allt på jorden hade Thyra minst väntat detta. Hon kände att hon blev
blek av sinnesrörelse. Fru von Heineman var således inte ond, tvärtom.
Vad kunde nu detta betyda?

Thyra svarade icke. Då upprepade fru von Heineman sin fråga, lågt,
nästan viskande. Thyra samlade allt sitt mod, slog upp ögonen och såg
styvt och stadigt på fru von Heineman:

— Åjo, svarade hon torrt. Jag kan nästan säga som Pilati hustru: jag har
lidit mycket i drömmen i natt.

Fru von Heineman sade ingenting. Hon slöt ögonen och log strålande
lyckligt.

Thyra kände sig plötsligt ursinnigt ond. Utan ett ord vidare reste hon
sig bryskt och gick mot dörren.

— Vänta då, vänta då, hörde hon fru von Heinemans röst efter sig. Ni är
ju oförlåtligt barnslig — fast, tillade hon högre, det gör er ju bara
ännu mera tilldragande i mina ögon.

Men Thyra lät sig icke hejdas. Hon skyndade in i sitt rum, tog första
bästa bok och styrde med hastiga steg bort mot skogen. Hon gick länge
därute, ett rov för stridande tankar. Hon kände sig ond, förolämpad och
— hon ville knappt tillstå det för sig själv — en liten, liten smula
smickrad av fru von Heinemans sätt och ord. Det var något så underligt
mystiskt och äventyrligt över alltsammans, som satte fantasien i rörelse
...

Kanske var det i alla fall intet ont med henne, och hon själv barnslig
och dum som fru von Heineman antytt.

Slutligen satte hon sig på en kullfallen fura och försökte läsa. Det var
bästa sättet att komma från sig själv och alla dumma funderingar. Men
hon läste endast med ögonen. Tankarna vandrade oupphörligt sina egna
vägar. Hon vände blad efter blad, men innehållet förblev henne
fullständigt främmande. Långa stunder satt hon och stirrade rakt framför
sig i djupa tankar. Äntligen reste hon sig upp. Hon ville söka upp Lisa
och tala om allt för henne. Allt? Egentligen hade hon ju intet att
berätta. Men ändå ... Hon hade aldrig förr upplevat något sådant. Det
var ju skäl nog. Och hon kunde inte låta bli att i sina tankar syssla
med allt som angick förhållandet till fru von Heineman ... Det talades
ibland om att den och den velat skriva sig fri från en sak, som tyngt.
Men man kunde nog lika bra tala sig fri, om man hade en förtrogen och
ärlig vän att lätta sitt hjärta för. Då leddes tankarna åter in på
naturliga banor ...

Var det inte Rydberg som sagt någonstädes: ”din sorg är din och du bör
bära henne” ... Nå, det passade ju inte riktigt in på detta. Men i alla
fall! Det var bra underliga ord. En sorg förblev ju i viss mening alltid
ens egen, om man så anförtrodde den åt aldrig så många. Andra människor
kunde aldrig övertaga den, aldrig verkligt tyngas av den. Den, som
drabbats av den, fick nog bära den själv genom livet ... Men om det nu
kunde vara en lisa att lägga den fram inför andra, varför skulle man då
inte göra det? Ytterst voro ju ända alla människor till för att hjälpa
varandra ...

Omedvetet hade hon saktat farten. Hon gick med sänkt huvud, helt fången
i sina funderingar.

Vid en krökning av stigen stod hon plötsligt ansikte mot ansikte med fru
von Heineman. Hon tog oreflekterat ett steg åt sidan, men i nästa
ögonblick tvärstannade hon.

Fru von Heineman stod småleende och såg på henne.

— Ni dumma barn, sade hon slutligen, varför flyr ni den, som ni håller
så mycket av?

Thyra Börjessons ansikte fick ett uttryck av så oförställd häpnad, att
fru von Heineman brast ut i ett klingande, glatt skratt.

— Ja, se ni gärna så där stort och förvånat och förolämpat på mig, det
hjälper er ej. Förstår ni er inte själv så gör jag det.

Fru von Heineman sträckte ut sin hand emot Thyra:

— Kom med mig nu, så får vi prata!

Thyra gjorde en avvärjande rörelse.

— Nå, som ni vill då, sade fru von Heineman road, det går lika bra här.

Hon ställde fällstolen på stigen och satte sig lugnt avvaktande. Hennes
sätt och minspel retade Thyra oerhört. Hon böjde stramt på huvudet och
ämnade gå förbi.

— Inga högmodiga later nu, sade fru von Heineman halvt allvarligt, halvt
skämtsamt. Om ni inbillar er, att ni inte kan med mig, så säg då
åtminstone, vad det är, som misshagar er.

Thyra stod där och fick inte fram ett ord. Hon kände sig skamsen och
olycklig. Hon ville knappast erkänna det för sig själv, men hon visste
icke riktigt, vad hon hade emot fru von Heineman. Åtminstone kunde hon
icke säga det med klara ord. Hon hade aldrig ordentligt gjort sig reda
för saken. Det hade stannat vid oklara, vaga förnimmelser inom henne.

Hon sänkte blicken och teg.

Fru von Heineman brast på nytt ut i ett klingande friskt skratt. Thyra
fick göra våld på sig för att icke stämma in. Det lät så smittande
glatt.

— Ja, där ser ni ju själv, sade fru von Heineman. Ni har ingenting alls
emot mig — om ni nu tycker bättre om, att jag uttrycker mig negativt.

— Jo, jag har mycket emot er, skyndade Thyra att invända. Jag tycker ...
jag tror ...

Hon tvärtystnade skamsen. Hon tyckte själv, att hon lät som en tolvårs
flicka.

— Nå, ut med språket då, sade fru von Heineman godmodigt.

Thyra betänkte sig ett ögonblick:

— Jag tror, sade hon långsamt, att ni har hypnotiserat mig. Men jag tål
inte sådant — hennes ton blev plötsligt häftig — jag vill vara en fri
människa, inte mot min vilja tvingas in under andras inflytande.

Fru von Heineman blev med ens allvarlig.

— Och om jag nu verkligen hypnotiserat er, vad skada kunde ni väl ha av
det, frågade hon dröjande. En gång förr har det hänt mig att en människa
sade till mig ungefär detsamma som ni nu — men vi blevo vänner efter den
betan ... vänner för livet ...

Hon satt tyst en stund. Så sträckte hon åter handen mot Thyra:

— Tycker ni inte, att vi också borde bli vänner?

Thyra svarade icke.

— Vill ni verkligen inte bli min vän, Thyra, frågade fru von Heineman på
nytt, mjukt, lockande, nästan sorgset.

— Jag vet inte, sade Thyra tvekande och lågt.

Hon kände, att den andra fick makt över henne, och att hon själv gärna
ville ge efter. Det var ju egentligen något att vara glad över, att den
vackra, distingerade fru von Heineman erbjöd henne sin vänskap. Men
längst inne var det något, som ropade, att hon borde vara på sin vakt.
Och hon hade ju lovat Lisa. Bäst därför att göra ett brått slut på allt.
Så var det över och förbi, och hon skulle bli fri och glad som förr. Så
samlade hon allt sitt mod:

— Vad vill ni mig? frågade hon lågt och misstroget. Jag är ju så mycket
yngre än ni, jag kan ju ingenting vara för er.

Fru von Heineman skrattade glatt.

— En sådan misstrogen själ ni är! Så blev hon plötsligt allvarsam. En
ung och en gammal kvinna kan ha mycket att ge varandra, sade hon
hemlighetsfullt. Tror ni inte det, frågade hon lågt och fäste sin djupa,
sugande blick på Thyra.

Thyra stod tyst en stund. Så sade hon långsamt och eftertryckligt:

— Jag vet inte varför, men jag känner mig rädd för er. Det gjorde jag
från första stunden ... Ibland tror jag, att Lisa har rätt, att ni inte
är en bra människa och att försynen kanske vill varna mig ... Jag har
aldrig förr känt mig skrämd för någon människa ... åtminstone inte på
detta sätt ...

Fru von Heineman reste sig häftigt. Hon var mycket blek och ställde sig
hög och stolt framför Thyra:

— Det där var starkt, sade hon med ett ansträngt försök att låta lugn.
Men jag råder er: väg edra ord en annan gång. Det finns gränser, över
vilka inte ens en hysterisk flicksnärta får gå.

Thyra stod där skamflat. Hon visste inte, hur hon skulle draga sig ur
spelet, om hon borde ursäkta sig eller tiga. Hon fingrade nervöst på sin
urkedja och såg flyktigt och skrämt på fru von Heineman. Hon märkte, att
det sammetslena, sugande i fru von Heinemans ögon lämnat plats för ett
hårt, kallt uttryck.

— Jag skall inte längre hindra er, fröken Börjesson, om ni önskar gå,
sade hon i iskall men förbindlig ton.

Thyra dröjde ett ögonblick villrådig. Så böjde hon huvudet till avsked,
olycklig, stukad, nästan ångerfull. Långsamt och osäkert gick hon stigen
framåt. Hon visste att fru von Heineman följde henne med blicken, och
hon tyckte, att den brände hennes rygg som glödande kol. Hon var ond på
sig själv. Inte hade det varit nödvändigt att bära sig så klumpigt och
taktlöst åt. Men hon visste, att hon handlat av något slags obegriplig
självbevarelseinstinkt och ej alls av begär att såra. Men det kunde ju
ej fru von Heineman förstå. Hon hade också talat om hysteri. Kanske hade
hon rätt. Fru von Heineman hade ju aldrig varit annat än vänlig och god,
fastän hon ofta mötts bryskt och avvisande och nätt och jämt hövligt.
Och vilken grund hade hon, Thyra, väl haft att behandla på detta sätt en
främmande människa, som visat henne sympati och vänlighet? Till sin skam
måste hon erkänna, att hon inga andra skäl haft än att fru von Heineman
hade underliga, bottenlöst djupa ögon och ett sällsamt, mjukt leende,
och att hon själv varit febersjuk en natt och legat och fantiserat om
henne ... Sannerligen, fru von Heineman hade rätt. Hon var hysterisk,
oresonlig och oefterrättlig som sådana brukade vara. Och hon, som alltid
tyckt, att det var ett så förfärligt ord, detta, som jämt slungades ut
om än en, än en annan av hennes vänner och bekanta! Och nu sades det om
henne själv — och med fullt fog. Nu efteråt förstod hon det gott.

Efter något sökande fann hon Lisa liggande på magen på en utbredd filt
under ett träd i parken med huvudet över en bok.

— Är du ond på mig för att jag inte kom in till dig i morse, ropade Lisa
emot henne. Det var lutter välvilja. Jag tyckte, det skulle göra dig
gott att sova. Och sen var buren tom ... Men vad står på? Du ser så
konstig ut. Är det något ledsamt?

Hon reste sig på armbågen och såg spörjande på Thyra.

Thyra satte sig på filten bredvid Lisa och började berätta. Lisa hörde
på under tystnad, hela tiden tuggande på ett grässtrå. Då Thyra slutat,
låg hon tyst en stund och funderade. Så rullade hon sig runt, så att hon
kom på rätt sida, satte sig upp och spottade energiskt ut grässörjan.

— Jo, det var allt en fin soppa du lagat ihop, min kära Thyra, sade hon
därpå i den lätta, nonchalanta ton hon använde, då hon på en gång var
road och chokerad. Du är då ett litet nöt att bära dig odiplomatiskt åt.
Men det som inte kan ändras, skall man helst inte spilla ord på ... Det
är visst uttryckt på något spirituellt sätt genom ett ordstäv om krut
och kråkor, som jag inte förmår citera nu i värmen ... Kanske var det
inte så dumt i alla fall, att du sjöng ut reellt. Nu är du kvitt
människan för all framtid. Och det är bestämt värt en hallelujasalva ...
Men mycken trevnad blir det nog inte efter denna dagen på det här
stället för varken Heinemanskan eller dig, tillade hon tankfullt.

Hon satt tyst en lång stund och funderade.

— Vet du, sade hon slutligen, jag tror det vore allra bäst om en av
parterna avträdde. Men då vi inte rimligtvis kunna köra i väg välborna
Heineman, så är det väl bäst att vi schappar i stället. Jag skuddar
gärna stoftet av mina fötter, om jag därmed kan spara dig obehag ... Och
för resten har jag fått nog av Pampes köttgrytor och manspersonernas
huvud på silverfat ... Nå, vad säger högst densamma om förslaget att
resa redan i morgon bittida? Pampe skall jag åtaga mig att klara.

Thyra svarade icke strax. Tanken på att resa kändes som en tagg inom
henne. Det var så soligt och ljuvligt just nu, och hon visste att hon
skulle längta efter gläntan och Pampe och allt, allt annat, som hörde
till stället — ja, varför inte erkänna det, efter fru von Heineman allra
mest ... Det var underligt, men sant ... ”Dumma barn, varför flyr ni
den, som ni håller så mycket av,” hade hon sagt. Hur kunde hon veta det?
Då visste hon ju det inte själv.

— Nå, du tiger, ljöd Lisas manande röst i hennes öra. Thyra hade nästan
glömt, att hon skulle ge ett svar. Hon strök sig förvirrat över pannan.

— Ja, jo visst, sade hon famlande. Det blir nog det bästa. Tack skall du
ha, Lisa!

Hon reste sig dröjande:

— Ja, så går jag väl in och börjar packa då. Det är drygt nog.

Lisa såg efter henne, där hon gick trädgårdsgången fram och försvann
bakom knuten. Då lade hon sig åter på magen och tog fatt i boken. Men
efter en liten stund smällde hon den argt i backen:

— Fördömda Heineman! Sådant uselt, eländigt fruntimmersgrej! Hela tiden
har jag trott att det var en trollpacka, den vackra frun. Och jag får
nog rätt till slut ... Och jag, som skulle ut och fiska med Adonis i
morgon klockan fem! Och Pampe! Hennes trinda ögon trilla väl ur skallen
av lutter förvåning, då hon får höra om den bråda resan. Fast — något
måste utfunderas som låter sannolikt. ”Vad vore nödlögnen till, om den
inte skulle brukas” ...

Så reste hon sig mödosamt, plockade beskedligt upp boken, rätade
omsorgsfullt ut de blad, som blivit vikna, då den slungades i marken,
och gick långsamt med filten släpande efter sig bort mot huset.




                                   V.


November ruvade mellan husen med blygrå himmel över våtglänsande tak,
halvskumma, tröstlösa dagar, tunga av dis och dimma, pinande som ett ont
samvete.

Äntligen en dag kom solen med gulvitt ljus över ett snötäcke av små
korniga flingor. Det var som att vakna efter en lång mardröm.
Människorna ilade fram över gatorna ivriga, gladlynta, med nyvaknad
energi och kinderna röda av den friska kylan.

Thyra Börjesson stod framför sitt staffli i fotsitt bumullsförkläde och
målade friska tag. Då och då trädde hon ett par steg tillbaka, kisande
med ögonen och huvudet på sned. Det var bestämt den bästa tavla, hon
någonsin målat!

Hon smålog belåtet, då hon lade penslar och palett ifrån sig. Nu hade
hon då verkligen gjort sig förtjänt av en hygglig frukost! Hon betänkte
sig ett ögonblick: Skulle hon gå två trappor ner till sin
inackorderingsfru eller greja frukosten själv? Den stora, ljusa ateljéen
var avgjort gemytligare än mamma Munters mörka matsal med dess inpyrda
lukt av lök och härsket flott. Och besväret var ju överkomligt ...

Beslutsamt lade hon sig på knä framför den gula, åbäkiga kakelugnen,
kastade in några vedträn och blåste liv i den falnande glöden. Så föste
hon omilt undan skisser och utkast från ett hörn av det stora, avlånga
bordet och ställde fram käx, ost och smör. Hon vägde betänksamt en ask
konserver i handen ... Skulle hon? Den var ju egentligen avsedd för
oväntade gäster, men för en gångs skull och till solens och den nya
tavlans ära ...

Med armbågarna på bordet och huvudet stött i händerna satte hon sig mitt
framför anrättningen i väntan på att vattnet i tekitteln skulle koka.
Hon följde med blicken den blåa, susande spritlågan, som brann så stilla
och lugnt, så länge den fick vara i fred för pustarna från hennes
näsborrar. Men då vred och slingrade den sig som i plågor eller slog upp
höga, trotsiga, upproriska flammor kring kitteln ...

Var hon icke själv som den susande blåa lågan, som brann lugnt och
roligt, så länge vinden icke blåste? Och vred hon sig icke i smärta
eller reste sig upprorisk och trotsig mot det som låg närmast, därför
att hon icke förstod, att det var det fjärmare, ödets pustar, som drev
en hit eller dit ...

Plötsligt knackade det på dörren. Hon for häftigt ihop. Vem kunde det
vara? Knappast Lisa, som stormläste på examen. Och hon brukade dessutom
alltid stiga på utan onödiga ceremonier.

I en viss spänning gick hon bort till dörren och öppnade. Fru von
Heineman stod utanför, vackrare nästan och elegantare än förr.

Thyra rodnade starkt och kom sig icke för att bedja henne stiga in.

— Så överraskad ni ser ut och inte alls glatt, sade fru von Heineman och
log sitt strålande leende. En gång skulle jag väl ändå komma och söka
upp er. Men _jag_ är bara glad att se er ...

Hon tog Thyras hand mellan båda sina och drog henne med sig bort under
det stora snedfönstret.

— Låt mig se på er, se om ni är er riktigt lik som jag minns er! ... Å,
vad det är länge, längesedan jag såg er, många, många år tycker jag ...

Hon strök med handen över Thyras huvud.

— Alltjämt samma underbara hår: silke och guld ... men edra ögon äro så
allvarliga, jag saknar den skälmska glimten i ögonvrån ... Men kära, ni
ser ju nästan pinad och olycklig ut! Inte tänker ni väl på den lilla
schismen från i somras? Det var ju ingenting allvarligt som man minns
länge. Men ert brev minns jag. Det var så likt er själv med sina böner
om förlåtelse och självanklagelser. Det gjorde mig mycken glädje, och
hade jag kunnat, hade jag kommit för länge, längesedan för att tacka er
... men ser ni omständigheterna rår man i allmänhet inte över, och jag
säkert mindre än de flesta ... Men jag har tänkt på er så mycket, mycket
och längtat efter att se er ...

Hennes röst blev plötsligt låg, nästan viskande:

— Och ni — har ni också tänkt på mig — åtminstone ibland?

Thyra kände sig bortkommen och blyg som nästan alltid, då hon var
tillsammans med fru von Heineman. Nu stod hon där rodnande med nedslagna
ögon:

— Nog har jag tänkt på er ibland, det vore väl underligt annat, sade hon
dröjande.

Fru von Heineman drog henne häftigt intill sig och kysste henne på
pannan:

— Ni lilla kära barn, tack för det! Det gör mig glädje att höra.

— Jag trodde, att ni inte ville förlåta mig, då ni aldrig svarade på
mitt brev. Det har pinat mig så mycket, sade Thyra i samma tveksamt
dröjande ton som nyss.

— Lilla barn, sade fru von Heineman lätt, _er_ kan man väl inte låta bli
att förlåta ... Men nu skall vi inte tala om det som varit, nu skall vi
begagna tiden rätt och ni skall visa mig, vad ni målat sedan vi skildes.

Hon såg sig om i ateljéen.

— Så förtjusande trevligt ni har häruppe, ni avundsvärda! Sprakande
brasa och lugnt och fridfullt ... jag önskar jag finge stanna här alltid
...

Hon avbröt sig med en suck:

— Ni höll visst på med er frukost, då jag kom. Låt mig inte störa. Jag
sätter mig i ett hörn och ser på edra tavlor.

Vattnet i tekitteln kokade, så att ångan stod ut genom pipen i en lång
kometsvans.

— Jag hade inte börjat än, sade Thyra med en flyktig blick på den enkla
anrättningen. Det är inte mycket att bjuda på, men det vore en glädje,
om ni ville göra mig sällskap.

Thyra satte fram en kopp och hjälpte fru von Heineman av med kappan. Hon
kände sig åter sig själv och svarade ingående på fru von Heinemans
frågor. Hon berättade självmant om sina planer och förhoppningar visavi
sitt arbete.

De sutto tigande kvar vid bordet en stund, sedan de slutat äta, Thyra
med tankarna ännu dröjande vid de nyss upprullade framtidsperspektiven.
Fru von Heineman sände henne från sidan en hastig, litet osäker blick.
Så drog hon fram en liten hopviken papperslapp och lade den mitt framför
Thyra.

— Följ med mig på operan i kväll, sade hon lågt och såg med stora,
bedjande ögon på Thyra. Ni skulle göra mig en sådan obeskrivligt stor
glädje.

Thyra såg överraskad upp. Hon tvekade med svaret:

— Jag vet inte om jag kan ... om jag har tid, sade hon slutligen.

— Säg att ni vill, sade fru von Heineman enträget, ja, ni får helt
enkelt inte neka, tog hon ivrigt till. Vi är ju vänner nu, ni och jag,
och jag har målat ut detta så trevligt i min fantasi att få gå på operan
i ert sällskap ... Jag är ensam, min vän är bortrest på några veckor
till släktingar, och jag ville så gärna att ni efteråt följde med mig
hem och superade ...

— Det blir så sent, sade Thyra till hälften besegrad. Hon visste inte,
vad hon skulle finna på för invändning.

Fru von Heineman skrattade glatt.

— Barnsligheter, sade hon övermodigt. Jag hämtar er i bil och lovar att
föra er oskadd hit tillbaka.

Hon såg sig spörjande omkring i ateljéen:

— Sover ni häruppe?

— Allt som andan tar mig, svarade Thyra glatt, ibland häruppe, ibland
nere i mitt ”riktiga” rum hos fru Munter.

Tanken på det föreslagna nöjet fyllde henne plötsligt med en obändig
glädje. Det var så längesedan hon hade något riktigt festligt. Och detta
lät så lockande.

— Nå det är ju härligt! Då behöver ni ju ingen störa, om det skulle bli
sent, och kan smyga er upp tyst som en ande och krypa till kojs.

                   *       *       *       *       *

Regementets dotter ...

Det var då ingenting för den, som älskade musik som hon. Men glatt och
oförargligt. Och hon var i lynne i kväll att tycka allting bra. Fru
Oscàr och Svedelius skämde heller inte bort sina roller.

Salongen var glest besatt. Fru von Heineman och Thyra sutto ensamma i en
loge på första raden. Ett par damer på andra radens sida satte
oupphörligt sina kikare på dem. Fru von Heineman rodnade svagt och
gjorde en nekande skakning på huvudet, då Thyra frågade, om hon visste,
vilka de voro.

Så gick ridån upp för Cavalleria Rusticana.

Thyra satt med slutna ögon och lyssnade till den upprörda, lidelsefulla,
sinnligt trånande musiken. Hur ofta hon än hörde den, greps hon alltid
av samma ångestblandade lyckolängtan, som pressade och slet inom henne
och fyllde hennes ögon med tårar. Hon visste aldrig, om det var mest
njutning eller mest smärta, hon erfor. Men det kunde dröja dagar, innan
hon åter var helt sig själv.

Under intermezzot, då tonerna från Zetterkvists fiol löste sig ur
orkestern och stego upp förklarade, nästan skärande rena, tog fru von
Heineman plötsligt Thyras hand och tryckte den häftigt.

Strax därpå gick ridån ned. De smattrande applåderna slogo som
hagelskurar mot Thyras trumhinnor och väckte henne ur hennes drömmar.
Litet yr och förtumlad följde hon efter fru von Heineman.

Då de sutto i bilen och foro genom de snöhöljda gatorna, sade fru von
Heineman med sin mjuka, låga röst:

— Ångrar ni, att ni följde med i afton?

Thyra tog ivrigt hennes hand.

— Jag är glad och tacksam, sade hon varmt.

Så sutto båda tysta. Thyra såg ut genom fönstret. De foro förbi klungor
av hemvändande teaterbesökande och ensamma fotgängare, som sände långa
blickar efter den framsusande, tutande bilen. Äntligen vek den in på
Karlavägen och stannade framför ett modernt hus i början av gatan. Fru
von Heineman böjde sig fram och pekade på två upplysta fönster i andra
våningen:

— Däruppe bor jag!

Så gick hon före uppför trappan och öppnade tamburdörren. En svartklädd
jungfru i vitt förkläde kom utspringande och hjälpte dem av med
ytterplaggen. Hon såg förvånat spörjande på Thyra.

Thyra kastade en blick i spegeln. Hon trodde, att något kommit i olag i
hennes klädsel.

Så tog fru von Heineman hennes arm och förde henne genom en elegant
salong in i matsalen. Bordet var dukat med blommor och kristall och en
massa läckra kallrätter. En champagnebutelj stack upp sin raggiga
guldhals ur en iskylare.

Thyras min blev ljus. Hon tyckte om ett festligt dukat bord och ovanlig
mat.

— Men detta är ju nästan syndigt, ropade hon förtjust, vi två ”ensamma
fruntimmer”!

Jungfrun drog på munnen, litet menande föreföll det Thyra. Fru von
Heineman märkte det och gav henne en sträng, högdragen blick.

— Slå upp buteljen och sätt sedan in kaffet i salongen över spritlågan,
sade hon i iskall, befallande ton. Sen får Anna gå! Vi passar upp oss
själva ... Ni har väl ingenting att invända däremot, vände hon sig i
samma ögonblick soligt leende till Thyra.

Thyra kände sig oangenämt berörd. Stillatigande gjorde hon en medgivande
böjning på huvudet.

Med snabba, skrämt tysta rörelser tog jungfrun iskylaren från bordet och
slog upp buteljen med en kypares vana säkerhet. Korken flög upp med en
skarp smäll.

— Det är välkomstsaluten för _er_, sade fru von Heineman med en lång
blick och stark betoning.

En känsla av kväljande obehag for igenom Thyra. Hon såg envist ner i sin
tallrik utan att säga något.

Jungfrun fyllde deras glas till brädden. Med en ödmjuk nigning försvann
hon därpå ur rummet. De två blevo ensamma.

Fru von Heineman höjde sitt glas. Hennes ögon lyste svarta. Det
egendomligt stilla leendet lekte kring läpparna:

— Tack för att ni ville komma, sade hon i ett tonfall som om hon haft
att tacka en högtstående för ett ogäldbart ynnestbevis. Thyra rodnade
svagt. Hon fick ett blygt, nästan ödmjukt uttryck över sitt ansikte.

— Det är jag ... jag som borde tacka er, stammade hon osäkert. Så teg
hon tvärt. Hon satt och undrade över, varför hon alltid blev så
obegripligt dum och tafatt, då hon var tillsammans med fru von Heineman.
Nu kunde hon omöjligt hitta på något att säga, satt bara och kände sig
underligt bunden.

Men när vinet började bränna i ådrorna, blev hon plötsligt glad och fri,
och hon steg upp från bordet med känslan av att det varit en underbart
trevlig supé. Hon skulle nästan velat börja om den på nytt.

Fru von Heineman serverade kaffet i små kinesiska koppar. Då hon tog
chartreuseflaskan och ville hälla i likörglasen, slog Thyra förskräckt
ifrån sig. Hon brukade aldrig dricka likör. Champagne var det enda, hon
var svag för. Men det hjälpte icke. En liten smula kunde hon väl ändå
smutta på.

Småningom blevo de båda tysta. Fru von Heineman satt lutad mot
soffhörnet med en cigarrett mellan fingrarna. Hon såg förstrött
drömmande på den lätta röken, som svirvlade upp mot taket.

Thyra tyckte att det var som dagarna ute i gläntan, och dock var allt så
annorlunda ...

— Nå, har vi det inte bra nu, frågade fru von Heineman plötsligt.

— Mycket, mycket.

— Ni, lilla toka, är ni ännu rädd för mig? Tror ni ännu, att jag inte är
”en bra människa”, frågade fru von Heineman skämtande.

Thyra slog ned ögonen och blev plötsligt allvarlig. Hon hade svårt att
inte vara ärlig.

— Jag vet inte mera vad jag tror, sade hon tvekande.

Mellan fru von Heinemans ögonbryn kom ett djupt veck, som strax åter
slätades ut. Med ens sade hon i lätt ton:

— Tycker ni inte, att det är meningslöst, att vi två går och titulerar
varandra — på den fot vi står med varandra?

Thyra blev alltid generad, då hon skulle lägga bort titlarna med någon.
Hon rodnade litet och slog besvärat ner ögonen.

— Jo, det tycker jag nog, sade hon lågmält.

Fru von Heineman sträckte fram handen mot Thyra.

— Nå, då är saken klar, sade hon glatt. Men du måste säga du och inte
bara namnet. Det har jag aldrig kunnat tåla.

Hon betänkte sig ett ögonblick.

— Men säg, vore det inte förtjusande, om vi två behölle vårt du alldeles
för oss själva ... som en liten hemlighet, som inte angick andra?

Thyra rätade på sig och blev plötsligt mycket allvarsam. Hon såg stramt,
nästan högfärdigt utmanande på fru von Heineman.

— Sådant förstår jag mig inte på, sade hon stelt. Jag lägger aldrig bort
titlarna med andra personer än hela världen kan få veta av, att jag är
du med. Jag skulle aldrig kunnat göra en människa ett sådant förslag som
— — — som ni nu gjort mig. Det är helt enkelt förolämpande ...

— Kära lilla barn, avbröt fru von Heineman i förtvivlad ton, du
missförstår mig alldeles, det kan jag försäkra. Inte tror du allvarligen
att jag skulle skämmas för att låta någon höra, att vi två är du med
varandra ... Det är ju barnsligheter, inte värda att bemöta en gång ...
Det är bara en egenhet av mig: då jag håller av någon så, som jag håller
av dig, vill jag gärna ha någon liten hemlighet tillsammans med den
personen ... Då blir det något så tjusande mystiskt, något så
obeskrivligt charming över hela förhållandet ... Kan du inte förstå
detta?

— Nej, sådant förstår jag inte, sade Thyra i samma korta, mörka ton. Så
reste hon sig bryskt för att säga farväl.

Med milt våld tvingade fru von Heineman henne ner i stolen igen.

— Du gör mig förtvivlad, utom mig, om du missförstår mig så grymt. Jag
kunde inte tro annat än att du i den saken tänkte och kände som jag.

— Jag börjar tro, att vi känner och tänker mycket olika, sade Thyra
tvärt.

Ett blixtsnabbt leende lyste upp fru von Heinemans drag.

— Det gör vi inte, sade hon bestämt och lågt med en underlig anstrykning
av glädje i rösten.

Thyra såg flyktigt och förvånat upp på henne. Så sänkte hon blicken på
nytt.

Det blev en lång paus. Thyra satt och såg mörkt ner i sitt knä.
Plötsligt böjde sig fru von Heineman fram emot henne och lade sin hand
över Thyras arm, som vilade mot stolarmstödet. Under små ömma
tryckningar lät hon handen glida uppefter armen och böjde sig allt
närmare fram emot Thyra.

— Thyra ... Thyra, se på mig, sade hon plötsligt lågt, i öm beslöjad och
ändå befallande ton. Som i en dröm lyfte Thyra sin blick och såg
motståndslöst, oavlåtligt in i tvenne ögon alldeles intill hennes egna,
djupa, sugande som en brunn och med en rödskimrande glans längst inne
bakom pupillerna. Det rev och slet inom henne av en underlig,
ångestblandad lustkänsla. Det blev rött för hennes ögon. Det var som
sveptes hon in i ett hölje av skimrande, glödande, brinnande eterångor,
som brände hennes hud och omtöcknade hennes sinnen.

Plötsligt lyfte hon, automatiskt som en sömngångare, sina armar,
slingrade dem om fru von Heinemans hals och tryckte sig häftigt intill
henne.




                                  VI.


Thyra Börjesson spratt till i sömnen och vaknade med en känsla av att en
oerhörd olycka brutit in över henne. Hjärtat bultade och ångestsvetten
bröt fram över hela hennes kropp.

Var det då verkligen sant? Var det icke alltsammans en hemsk, ohygglig
dröm? Hon knöt händerna och tryckte dem hårt mot sina slutna ögon. Ett
brutet, rosslande ljud trängde fram ur hennes strupe, ett kvidande,
tårlöst snyftande som hos ett sårat djur ... Gud — Gud — Gud — minnet,
skammen skulle följa henne livet igenom. Aldrig skulle det kunna göras
ogjort, aldrig plånas ut, aldrig, aldrig ... Å, det var ett hemskt,
förfärligt ord detta aldrig, hemskt och grymt och ohyggligt, då det
rymde bittert svidande allvar som nu ...

Plötsligt reste hon sig häftigt. Hon ville bort, ut från detta ställe,
som gömde hennes förnedring, hennes skam och synd, bort, bort, innan
någon hann vakna och se henne ... Ja, hur såg hon väl ut? Skulle de
kunna se det på henne?

Med darrande händer trevade hon i den gråa halvskymningen efter
tändsticksasken på bordet och rev eld på en sticka. Hon ryckte
förskräckt till för det sprakande ljudet och tappade stickan. Så strök
hon nervöst brådskande eld på ännu en och smög sig bort till spegeln.
Ett gråblekt ansikte med flackande, vilda ögon såg på henne ur glaset.
Håret flöt vilt och upplöst ned över rygg och axlar.

Tändstickan föll handlöst till golvet. Stönande tryckte hon på nytt
händerna mot sina tårlösa ögon. De kändes som brinnande, glödande klot i
hennes huvud. Inte en tår kunde hon gråta.

Så började hon skyndsamt sätta på sig kläderna. Utanför fönstret brann
en gaslykta och kastade in litet av sitt gula ljus genom den tjocka
gardinen. Hon kunde nödtorftigt reda sig utan att tända ljus.

Äntligen var hon färdig och öppnade försiktigt dörren. Så smög hon fram
genom rummen. Efter varje steg stannade hon och lyssnade spänt. Allt var
dödstyst därinne. Utanför rasslade en spårvagn förbi.

Med darrande händer trevade hon rätt på sina ytterkläder och öppnade
tamburdörren. En stönande suck bröt sig fram ur hennes bröst, då dörren
fallit i lås bakom henne. Hasande utefter ledstången flydde hon som ett
skrämt djur ut ur huset. Hela tiden hade hon känt en obeskrivlig ångest
för att någon skulle få se henne och hindra henne från att gå.

Snön låg tjock över gatorna. Flingorna föllo myllrande tätt från den
gråa himlen. Halvt bedövad plumsade hon nedför Sturegatan.
Renhållningskarlarna upphörde att skotta och sågo undrande efter henne.
En mötande herre slängde till henne några glåpord. Hon kände ett slags
lisande tacksamhet för smädelserna. Det var ju bara rätt och sant. Hon
var värd hån och förakt nu och i all evighet.

På Stureplan tog hon en automobil och åkte hem. Hon tryckte sig in i ett
hörn och satt orörlig med slutna ögon, tills den stannade utanför hennes
port. Då steg hon brådskande ur och smög tyst och snabbt uppför de fem
trapporna till sin ateljé. Hon reglade dörren och sjönk utmattad ner i
en korgstol med ytterkläderna på sig. Så satt hon i timmar, orörlig,
blek, med slutna ögon och mätte rysande djupen i de avgrunder, som
gapade emot henne ur hennes själ.

Och hon som trott, att hon nu var en stark, fri människa, som äntligen
hade sig själv i hand, efter alla de många gångna årens strider mot kött
och blod! Hon som trott, att hon aldrig skulle kunna lockas från det
rättas väg av sitt blods sirénsånger!

Och nu voro alla års heta strider förgäves. Alla hade de varit lönlösa,
betydelselösa som om de aldrig kämpats. Allt var sopat bort, förintat på
några få, korta minuter.

Det var som när jorden bävat under en stad och störtat stolta
människoverk över ända, och av allt blott återstod en hop grushögar och
jämmerliga ruiner.

Vad livet ändå var meningslöst för människors barn — mest för henne
själv och hennes arma systrar! Gud skapade en på ett sätt och själv
skulle man skapa om sig på ett annat. Hela livet skulle man brottas och
strida och vakta sig mot sig själv. Somliga — inte alla. Inte de gifta
kvinnorna och männen. Dem tillät man allt. Dem aktade man, dem förlät
man allt — även sådant, som inte borde förlåtas. Men hon och hennes
ogifta systrar skulle taga sitt kors uppå sig och släpa det leende, ja,
leende genom livet. Den, som inte kunde, inte orkade, den var en dålig
människa, eller åtminstone en människa, som gicks förbi under en
tystnad, mera sårande och dömande än tusenden av ord.

Och de, som stritt hela livet igenom och segrat och lyckats bevara sin
”skatt” — hur gick det väl dem? När spåren efter de tysta lidandena och
den bittra kampen började träda fram i deras ansikten, när de tusende
striderna röjde sig i deras förkonstlade tal och sätt, som ju ofta
ingenting annat var än en förstenande rädsla att det kunde märkas, hur
det egentligen såg ut inom dem, då skrattade fruar och män med hånande
ömkan och tvetydiga blinkningar och kallade dem förkrympta, vissnade,
ofärdiga varelser. Och det var sant. Förkrympta, ofärdiga varelser blevo
de, vissnade i förtid — inte alla och färre nu än förr, nu, då de
åtminstone unnades ett självständigt arbete till hjälp och glömska. Men
somliga — de varmblodiga, de som inte hade grodblod i ådrorna och inte
kunde låta bli att lyssna, när blodet sjöng inom dem ...

Men inte kunde Gud ha menat, att så många, många, som ju sattes i
världen utan egen vilja, skulle offras på det stora Molochaltare, som
kallas samhället. Nej, det trodde väl ingen. Inte de kloka och upplysta.
Men alla, alla tego de, ingen ville svara på sådana frågor. ”Rädda sig
den som kan”, det var den hemliga lösen. Och den, som inte förmådde, den
fick gladeligen offras ...

Men egendomligast av allt var att se de kvinnor, som lyckats ”rädda
sig”. De stoltserade över att de blivit utvalda, och satte sig själva
framom andra kvinnor. Och alla buro de ”en liten skrikande dygd under
armen”: allesammans sade de sig inga känslor ha utan hade offrat sig för
sina män och sitt fosterland. Ty det var vordet skam att vara kvinna så,
som Gud skapat en ...

Men hon visste, att om hon sade allt detta högt och öppet, så skulle de
alla fara över henne som ett koppel tjutande hundar — även de, som
visste och kände, att hon hade rätt. De skulle smäda henne och kalla
henne osedlig och en osedlighetens apostel. Och kvinnorna, även de, som
lidit mest, skulle slå sig för sitt bröst och ropa, att det inte var
sant, det hon sade. De skulle i stället klappa i händerna, då männen
sade, att de voro skuggvarelser utan varmt blod, att deras sinnen sovo
en drömlös sömn, så länge de inte voro gifta. Och alla skulle tiga om de
tusende, tusende oäkta barnen, vilkas tillvaro dock vittnade om, att
blodet också rann hett i kvinnornas kroppar. Ty det fanns saker, som
aldrig fingo sägas högt, fast de voro riktiga och sanna och så många
tusenden suckade under förbannelsen. Människorna bara tego och tego.
Prästerna tego. Från sina predikstolar dundrade de nog mot synden och
köttets begärelser och världens ondska. Det hade de gjort sedan
århundraden! Men det var till ingen nytta, ty i själva verket dundrade
de endast mot kvinnorna, aldrig mot sitt eget kön, fast de inte sade det
högt. Men alla männen visste det. För dem fanns det alltid tysta
förbehåll. Och prästerna hjälpte dem. Det fanns två slags moral, en för
män och en för kvinnor. Men vilken präst dundrade emot detta? Hade
någonsin en präst dundrat mot dem, för vilkas skull prostitutionen
egentligen fanns till? Hade någonsin en präst från sin predikstol tagit
sig an deras sak, dessa olyckliga, utstötta, som än i dag behandlas som
rättslösa, som parias? Aldrig hade hon hört det. Och dock var det
tillsammans med männen de syndade. Dundrades det någon gång mot
lättfärdiga män, dundrades det mera ändå mot lättfärdiga kvinnor, som
levde i synd och snärjde männen — de starka, stolta, härliga männen! Men
mot det heliga samhället, männens eget samhälle, som reglerade
osedligheten med polisförordningar, dundrades det icke. På de rikas
gator fick osedligheten icke gå fritt omkring, bara på de fattigas. Ty
de rikas unga döttrar skulle skyddas och helst ingenting veta om sina
olyckliga systrar ...

Thyra Börjesson stönade högt:

Å, Gud, Gud, hur kan du leva, sitta stilla i din himmel och se allt
detta! Vilket hyckleri, vilket bottenlöst elände, vilken skam och nesa
var icke livet för de arma människorna!

Hon steg upp och kastade av sig hatt och kappa och började gå oroligt av
och an på golvet. Det var kallt i rummet, men hon märkte det icke. Hon
ställde sig vid fönstret och såg ut. Snön välte ideligen ned där
utanför. Hon öppnade en ruta och andades in den kyliga, friska luften.
Flingorna dansade in och fastnade i hennes hår och kylde hennes heta
panna. Det var som att få nytt liv ... Nytt liv?! Hon knep hårt ihop
läpparna och stängde rutan. Så började hon rastlöst gå upp och ned i
rummet. Plötsligt stannade hon mitt på golvet och skrattade hest. Nytt
liv! Ja, sannerligen skulle det bli ett nytt liv! Hej, låtom oss äta och
dricka, ty i morgon måste vi dö! Släpp Barabam lös, du människobarn! Vad
båtar det att hela livet igenom sitta på huk och vakta med piskan en
liten dygd, som inte är en dygd? Vad båtar det att strida och strida,
man faller ändå till sist ... Fanns det icke något som hette: ”en god
Jesu Kristi stridsman”? Hette det icke: ”den rättfärdige faller sju
resor och står åter upp”. Javäl. Men det gällde andra fall. Det gällde
icke hennes. Efter något sådant kunde man aldrig stå upp. Och Gud själv
hade velat hennes undergång. Han hade sett hennes strider, sett hennes
lidanden, sett hennes vilja att hålla sig obesmittad ... Och när hon
trodde sig fri och stark, då lät han henne plötsligt falla — falla för
det omöjligaste, det föraktligaste av allt ... Har krukmakaren icke rätt
att göra ett käril till heder eller oheder. Jo, det hade han väl. Men
vilken fröjd kunde det väl vara att göra somliga till oheder? Skulle det
fula ge relief åt det vackra. Ja, vem förstod väl det? Men ett var
visst: henne hade Gud gjort till oheder. Och hon skulle bli, vad hon var
ämnad att bli. Hon skulle icke längre spjärna emot ...

Hon log ett hårt, knivskarpt leende. Det steg upp inom henne en underlig
bitter, trotsig fröjd. Nu var hon färdig med sig själv och sin Gud och
samhället. Nu var hon bara en simpel brottsling, som kunde straffas som
vilken annan som helst, som stulit och rövat och mördat ... Men hon
skulle hämnas, hämnas, hämnas på allt det gamla, på Gud och världen och
sina framfarna dagars dygd. Hon skulle äta och dricka och göra sig glad
och släppa Barabam lös, nu när allting var slut, förlorat, förfelat.
Aldrig, aldrig mer skulle hon tänka. Så bleve livet lätt ...

Hon kastade sig på schäslongen och drog filten över sig. Hon låg och såg
på den vackra foten i den eleganta lackskon, som stack fram under den.
Det var som om den inte varit hennes. Så somnade hon till sist.




                                  VII.


Fru Munter stod utanför ateljédörren och bultade och riste i låset och
ropade Thyra Börjessons namn. Slutligen fick hon svar.

Jo, det var nog så: Thyra hade inte känt sig frisk. Men nu hade hon
sovit och vore tacksam för litet mat på en bricka och en brasa i
kakelugnen.

Då fru Munter gått, steg Thyra upp och reglade upp dörren. Så lade hon
sig åter på schäslongen och drog filten över sig. Hon blev liggande,
medan hon åt, med brickan framför sig på en stol.

Det var underligt ändå, att hon kunde äta och vara hungrig, hon som
varit så utom sig, så förtvivlad, så förbittrad på hela livet! Nu kände
hon bara en dov, underlig stiltje inom sig. Tankarna hade blivit tröga
och tama. Sömnen hade visst tämjt dem. Och hon var så trött, så trött på
allt, så led vid sig själv, att hon inte heller skulle orkat höra på, om
de blivit vilda igen som förr i dag ...

Hon låg och såg på brasan. Lågorna dansade utefter vedträden, lyste och
hoppade och slingrade, blåa, roströda, skinande vita. Det var evigt nytt
att se deras spel ...

Utanför gick det i trappan. Hon iddes inte vända på huvudet, då dörren
gick upp. Det var väl jungfrun, som kom för att hämta matbrickan.

— Tjänis, sade en glad röst alldeles bakom henne. Man tycks moja sig
riktigt och njuta av livet, kan jag se! Jo, jo, de förbannade
kapitalisterna! Det är så man får längtan efter både Brand och Nya
Folkviljan!

Thyra såg flyktigt upp och nickade matt. Lisa Ljungh gav henne en lång,
talande blick. Så flängde hon ytterkläderna av sig och slängde dem över
en stolsrygg.

— Aha, bondförakt, mjältsjuka och Weltschmerz! Målningen duger väl inte
nu igen, kan jag förstå, sade hon med ett försök att skämta.

Thyra svarade icke. Hon lyfte upp sin vackra, smala hand och betraktade
den förstrött undersökande som hon brukade, då hon var utpinad och
förbi.

Lisa gick bort och satte sig bredvid henne på schäslongen och strök
litet tafatt över hennes hår.

— Stackars lilla gryn, sade hon mjukt. Jag har försummat dig så mycket
sista tiden. Men det stod inte till att hjälpa. Jag är tvungen att knoga
ser du ... Jag blir färdig till jul, sade hon plötsligt i samma glada
ton som nyss.

Thyra tog hennes hand och lade den mot sin panna.

— Käraste, vad jag är glad för din skull och ... och, rösten stockade
sig i strupen, vad du är lycklig som kan nå ditt mål ...

— Så, så, sade Lisa förmanande, Saul skall vara glad och inte
sentimental!

Så drog hon fram en pall och satte sig mitt för elden. Nu skall jag
kvintilera litet på harpan och pigga upp dig med litet pikant sladder
... Du kommer väl ihåg Heinemanskan, frågade hon tvärt.

Thyra ryckte till och hennes ansikte blev med ens så brännande hett, att
hon kände pulsarna slå mot tinningarna.

— Nog gör jag det, sade hon lågt.

— Kommer du också ihåg att jag sa, att det var något sattyg med henne?

— Jo, jo — jag tror jag minns det, sade Thyra famlande.

— Nå, nu skall du få höra — värre än du någonsin kunnat tro! Inez
Törneblad — hon är fil. kand. för resten — satt i dag och pratade med en
av kamraterna om Heineman. Hon hade sett henne på operan i går kväll med
en ung, ljus dam ... Nå, det där var ju ingenting märkvärdigt, men
hennes ton var så mystisk. Och den hon berättat det för drog ner
mungiporna och sade högt och försmädligt: ”Jaså, har hon nu skaffat sig
ett nytt syndaoffer.” Nå, jag blev nyfiken, förstås — jag har aldrig
haft en aning om att Inez kände till Heineman — och gick fram och
frågade vad det var för märkvärdigt med människan och berättade att jag
varit på samma inackorderingsställe som hon halva sommaren. Och då fick
jag veta — ja, vad tror du väl? — jo, att hon var en sådan där en ... en
sådan där, som har till specialitet att dra till sig unga flickor ... Du
må tro, jag blev glad att vi reste som vi gjorde. Dig hade hon bestämt
ämnat sätta klorna i. Och vet du, det lär inte vara gott att reda sig
för henne. Flickorna säger, att hon lär ha en alldeles underbar makt
över människor och kan tjusa till vem hon vill, då hon sätter den sidan
till ... Nåå, du säger ingenting ...

Då det alltjämt förblev tyst, steg Lisa upp och gick bort till
schäslongen.

— Varför tiger du så, frågade hon förebrående.

Tystnaden skrämde henne. Hon sprang bort och tände det elektriska
ljuset.

Thyra låg blek och orörlig med slutna ögon och handen tryckt mot
bröstet. Då hon vaknade till sans, stod Lisa böjd över henne. Hon hade
knäppt upp hennes kläder och lagt en våt näsduk över pannan. Lisa
tvingade i henne en klunk vatten. Hon var bestört och ledsen:

— Hur kunde jag ana, att den där historien skulle ta dig så hårt! Du är
bestämt sjuk, det är inte möjligt annat. Skall jag inte hjälpa dig i
säng och be fru Munter telefonera efter doktor?

Thyra slog avvärjande med handen:

— Nej, nej, låt mig vara! Jag är inte sjuk.

— Men sannerligen jag begriper det här. Hur kunde du svimma för en sådan
historia, envisades Lisa.

— Det är nog svårt att förstå, sade Thyra lågt. Det kom så plötsligt.
Det blev svart för ögonen och så underligt här i hjärttrakten.

Lisa strök henne smeksamt lugnande över pannan. Så sade hon plötsligt:

— Vet du, jag tror, att det var av pur glädje. Du blev bestämt så glad
över att du slapp undan för så gott pris, att du svimmade. Sådant kan
hända känsligt folk som dig ...

Thyra svarade icke. Hjärtat krympte samman i hennes bröst. Hon slöt
ögonen på nytt. Hon kunde icke uthärda att Lisa såg på henne så där.

Det blev tyst en stund.

— Men Thyra, frågade Lisa plötsligt, varför har du din bästa klänning på
dig? Ämnar du dig bort?

Thyra öppnade icke ögonen.

— Nej, sade hon långsamt, jag har varit borta. Men i dag får du
ingenting veta om den saken.

Thyra var glad, då Lisa äntligen gick. Hon längtade efter att få vara
ensam och gråta, ty nu kände hon, att hon kunde. Det bubblade och spände
inom henne av idel innestängd gråt. Hon steg upp och släckte ljuset. Det
pinade henne att hon inte också kunde släcka veden, som Lisa i sin
välmening lagt in i kakelugnen, då hon gick. Hon behövde mörker och
tystnad omkring sig. Hon kastade sig framstupa på schäslongen och
borrade huvudet i kuddarna. Så brast det löst. Hela hennes varelse
skakade och skälvde av konvulsiviska snyftningar. — — —

Fru von Heineman hade upprepade gånger knackat på dörren utan att få
svar. Så steg hon in till sist. Hon blev stående som förstenad inom
dörren. Det röda, flämtande ljuset från kakelugnen lyste över Thyras
skälvande kropp. Rummet genljöd av hennes obehärskade snyftningar. Vad
betydde detta? Stod det i samband med händelserna från föregående kväll?
Hon hade ju smugit sig ut, innan någon var uppstigen.

Fru von Heineman gick långsamt fram och lade sin hand på Thyras axel:

— Thyra — Thyra då — vad betyder detta?

Thyra ryckte till som vid en häftig smärta, då hon hörde fru von
Heinemans röst. Så bröt hon ut i ännu häftigare snyftningar:

— Gå — gå — jag förbannar dig, om du inte går, ropade hon vilt. Jag vill
aldrig, aldrig se dig mer!

Det skälvde till i fru von Heinemans ansikte.

— Vad säger du, frågade hon hest, nästan hotande.

Thyra reste sig plötsligt upp. Hon såg med flammande onda, förgråtna
ögon på fru von Heineman:

— Du har förstört mitt liv, gjort mig till en eländig, usel brottsling.
Aldrig mer kan jag se en människa i ansiktet, utan att jag skall tänka,
att den kanske förstår min skam. Jag hatar dig — hatar dig av hela mitt
hjärta.

Över fru von Heineman hade kommit något hemskt, underligt förstenat.
Hennes ögon stirrade svarta och glanslösa på Thyra.

— Du hatar mig _icke_, sade hon lågt och fast, med isande kall röst.
Spara dina stora ord, med dem imponerar du inte på mig ... Jag har
förstört ditt liv, säger du, gjort dig till en brottsling. Du har följt
ditt blods röst, om du nu kallar det ett brott ... Har väl jag lockat
dig? Var det inte du själv, som slog armarna om min hals, tryckte dig
intill mig? Ånej, hennes ton blev hånande skarp, inbilla en annan än
mig, att du är en förledd oskuld, mig bedrar du inte. Nog har Thyra
Börjesson erfarenhet alltid! Och är ditt liv förstört, som du säger, så
är det genom ditt eget och inte genom mitt förvållande ...

Thyra bleknade ut på läpparna. Hon såg på fru von Heineman med vidöppna,
ångestfyllda ögon som ett dödsskjutet djur och tryckte händerna mot sitt
bröst:

— Vid allt som är mig heligt — — — vid allt som jag ännu kan hoppas,
svär jag dig, sade hon med stapplande, bruten röst. Mitt blod är hett,
det är sant, men aldrig, aldrig förr ... vore det så mitt sista ord.

Fru von Heineman stod tigande och såg oavvänt på henne. Inte en muskel i
hennes ansikte rördes.

Thyras blick blev allt ostadigare och hennes hållning slappnade. Det
började darra och rycka kring hennes läppar. Viljelös och kuvad slog hon
ned ögonen. Plötsligt kastade hon sig ned på golvet framför fru von
Heineman och slingrade armarna om hennes knän.

— Du har rätt, sade hon med mumlande, frånvarande röst, du har rätt, jag
ljuger, när jag säger, att jag hatar dig ... Jag förstår inte själv hur
det är möjligt att jag kan hålla av dig, men nu känner jag, att jag gör
det, mycket ... mycket ... Men du och jag och alla andra människor är
för goda för ett sådant liv ... O, om du visste, hur det kändes inom mig
i kväll, då Lisa berättade, att hennes kamrater sagt, att du ... att du
lockat så många ... Det var som om någon pressat samman mitt hjärta ...
det svartnade för ögonen och jag svimmade ... Men du ... du får inte
vara sådan, du skall bli ädel och god, som du är ämnad att vara ...

Fru von Heineman rörde sig icke. Det var som om hon ingenting hört.
Thyra låg alltjämt framför henne på golvet med armarna slingrade om
hennes knän. Plötsligt böjde sig fru von Heineman ner och lyfte upp
henne.

— Du är god, sade hon mjukt. Du har en ädel, fin själ. Inte får _du_
ligga så framför _mig_.

Hon gick bort och satte sig tungt i korgstolen. Halvt bedövad sjönk
Thyra ned på armstödet bredvid henne.

— Och Lisa Ljunghs kamrater säger, att jag ”lockat så många”, sade fru
von Heineman plötsligt med skärande bitterhet. Ryktet vet alltid mera än
man själv ...

Tår efter tår trängde sig fram under hennes slutna ögonlock. Hon tog en
spetsnäsduk ur barmen och torkade långsamt bort en efter en.

— Inte visste jag, att jag var så illa beryktad som du säger, sade hon
slutligen kvävt. Och du ... du vill, att jag skall bli en bättre
människa ... Ack, lilla barn, det är för sent nu, mycket för sent ...
Inte vet jag, om jag varit ämnad till en god människa som du säger, men
jag vet, att för länge, länge sedan brann själen som ett flammande ljus
inom mig ... Då trodde jag väl inte, att jag skulle sluta så här ... Men
nu ... nu är allt annorlunda, nu känner jag inte längre, var det rätta
upphör och det orätta börjar ... Jag ser inte längre som förr några
skarpa gränser ... det flyter i ett alltsammans.

Fru von Heineman upphörde plötsligt att tala. Orörlig, som om hon
mejslats i sten, satt hon och såg med stirrande blick på glödens små
hoppande lågor. Det blev så tyst, att man hörde rasslet från de
sönderfallande kolen. En dov ängslan kom över Thyra Börjesson. Hennes
hjärta klappade nästan hörbart. Hon vågade inte göra en rörelse.
Minuterna blevo tryckande långa.

— Du undrar väl, hur jag blivit sådan jag nu är, sade fru von Heineman
plötsligt. Hennes röst lät trött med en underström av bitterhet. Och jag
— jag vet det knappast själv ... sådant går så småningom och omärkligt.
Varje dag som gått har fört mig längre och längre bort från mitt
ursprungliga jag ... Så går det oss väl alla: ingen är väl helt densamma
i dag som i går, den ena är bättre, de flesta sämre. Sådant är livet nu
en gång ...

Jag som du har hett, rött blod i ådrorna, men jag vågar säga att min
ömhetshunger, min längtan att betyda mycket för en människa är större än
min sinnlighet ... Om jag ägt ett barn, om min man levat — ja, då törs
jag säga, att allt varit annorlunda. Men mitt i min blommande ungdom
blev jag ensam ... Å, vilket slag det var för mig den gången, jag miste
honom! Han var ung och varm och käck ... Sorgen gjorde mig nästan tokig
... Ett par år var jag oavbrutet på resor. Vart jag kom ingen rast,
ingen ro. Alla mina tankar kretsade kring honom, som jag mist ... Det
var då, därute, jag mötte henne, som nu är min vän ... Hon var en
stackars själ, som hungrat och törstat efter lyckan sen sin tidiga
ungdom, och när den aldrig kom, tog hon till sist den, hon kunde få med
minsta risk ... Den gången ryste jag som du gör nu. Men nu är det
annorlunda. Nu förstår jag inte längre, vad ont det är i sådant. Nu ser
jag vad det är för oss kvinnor: ett surrogat, inte urartning. Och därför
om två människor kan känna så och ge varandra en smula lycka på det
sättet — nåväl, det må väl vara deras sak ... Ja, jag förstår inte, hur
jag någonsin kunnat tycka att det är synd eller orätt eller föraktligt
... Är inte kulturens försyndelser mot vår natur vida större och
orättfärdigare, då den fordrar att vi ett helt långt liv skall förneka
vårt blod och leva som könlösa varelser?

Thyra sjönk ner framför henne och lade sitt huvud i hennes knä.

— Men du grät nyss, sade hon lågt, du grät, när du hörde, vad Lisas
kamrater sagt om dig ... Tyckte du inte att det är orätt och synd,
skulle du väl inte gråtit?

Fru von Heineman svarade inte. Då slog Thyra Börjesson händerna för
ansiktet och började tala lågt, enträget och skälvande som om hon bett
en bön:

— Du får inte sluta på detta sätt, du får inte! Bliv som förr. Låt din
själ åter få herraväldet. Låt den brinna inom dig som det flammande ljus
den en gång var! Låt oss hjälpa varandra, låt oss bli goda impulser i
varandras liv. O, lova mig detta, så skall jag välsigna den stunden, vi
möttes!

Fru von Heineman strök sakta lugnande över hennes hår.

— Lilla barn, sade hon ömt, lugna dig, du är så upprörd! Du förstår ju,
att sådant icke bara är en viljeakt ... Och jag orkar inte kämpa mig
till något annat ... Det är för sent nu, tro mig!

— Du _får_ inte säga så, sade Thyra vilt. Säg åtminstone, att du vill
försöka. Eljest får jag aldrig ro i min själ!

Fru von Heineman satt länge tyst. Hon kände det så underligt, att en
annan, en ung flicka som Thyra, bad och tiggde på detta sätt. Hon borde
ju rätteligen förbannat och hatat.

Plötsligt böjde hon sig ned och kysste henne.

— Du lilla älskade barn, jag vill försöka, sade hon vekt.




                                 VIII.


Då fru von Heineman gått, stod Thyra Börjesson länge vid fönstret och
såg ut över staden.

Snön låg tjock och bomullsmjuk över gator och tak. Tusende och åter
tusende ljus glimmade och blänkte därnere långt under hennes fötter. Det
var som om någon bundit girlander av himlens alla stjärnor och virat dem
i mjuka slingor kring kajer och hus.

I öster lyste en röd måne bakom glesa, gråstrimmiga skyar.

Thyra Börjesson stod med händerna hårt tryckta mot sitt bröst. Hon kände
en stilla glädje inom sig. Så fanns det dock en mening i hennes skam!
Ett tindrande ljus hade runnit upp och lyste emot henne ur olyckans
mörker. Hon skulle icke tveka, icke förtröttas. Till sist skulle hon nå
fram.

Plötsligt trängde tonerna av Schumanns ”Glückes genug” upp till henne.
Det lät som jublande gråt. Ett vemodigt leende gled över Thyra
Börjessons ansikte. Spelade hon nu igen sin ”Glückes genug”, den
stackars halvgamla, fattiga musiklärarinnan! Alltid, alltid när hon kom
hem om kvällen började hon med detta samma stycke. Det var väl någon
mening med det. Kanske ett försök att trösta sig över en eländig,
glädjefattig tillvaro. Ack, var och en hade sitt kors att släpa fram
genom livet ...

Thyra Börjesson började gå av och an i rummet med händerna hopknäppta
över bröstet. Mer och mer kände hon, att Gud givit henne en mission att
fylla ... Nu då hjärta och känslor voro brinnande i henne, skulle hon
kanske kunna finna de rätta orden, kunna tigga, truga och beveka på det
rätta sättet.

Hon tände ljuset och satte sig vid bordet med bläck och penna framför
sig. Nerinunder spelade den gamla fröken ”Glückes genug” för väl tionde
gången. Hon kände det väl särskilt svårt denna kväll, stackare ...

Thyra såg fundersamt rakt ut i luften. Plötsligt tog hon pennan och
började skriva:

”Kära min vän!

Sedan du lämnade mig har jag gått här fram och åter, stått vid fönstret
och sett ut över staden och så åter gått och gått. Och ideligen, om och
om igen har jag måst tänka samma tankar. Hela detta dygns upplevelser ha
fått något drömlikt och overkligt över sig. Nej, inte allt! Det ljusa,
goda, förklarade uttrycket, som jag i halvmörkret härinne såg glida över
ditt ansikte, det är icke dröm, det är ljuvlig verklighet. Så måtte du
sett ut, ’när själen brann som ett flammande ljus inom dig’. Så vill jag
minnas dig och hålla av dig i hela mitt liv.

Vet du, jag har alltid känt det, som om Gud höll av mig och var god emot
mig på ett alldeles särskilt sätt. När livet givit mig glädje eller
sorg, tänker jag alltid, känner jag alltid liksom en förvissning om att
Gud sänt mig detta, därför att han älskade mig och såg, att jag behövde
just detta för att bli en bättre människa. Mången gång har jag funnit
det förmätet och barnsligt av mig att tänka så. Varför skulle väl Gud
särskilt bry sig om mig, som ju är sämre än kanske de flesta andra, jag,
som i förstone alls icke är undergiven i olyckan utan klagar och knotar
och jämrar mig och ser allt svartare än de flesta andra? Men denna
föreställning är så djupt rotad i min själ, att ingen och intet skulle
kunna helt rycka upp den. Och jag vill nog heller inte bli den kvitt. Ty
den har hulpit mig att övervinna. Den har hulpit mig att resa mig, när
lidandet och missmodet slagit mig till marken, att åter sträva och
hoppas, när jag lidit nederlag.

Vad var nu Gudsmeningen i detta, att du och jag fördes tillsammans? Den
frågan har jag denna förtvivlans dag gjort mig om och om igen, utan att
finna något svar. Det har synts mig, som vore meningen blott att sänka
nesa, skam och smärta över min arma själ. Intet stort eller gott kunde
olyckan, som gått över mig, någonsin föra med sig. Jag var bara ett
stackars käril, som Gud gjort till oheder, och som han aldrig, aldrig
brytt sig om, fast jag älskade att tro det.

Då blev jag utom mig av hat mot Gud och mig själv och dig och hela
världen, och jag hade bara en känsla av att jag ville riva ner och
förstöra och utplåna allt det inom mig, som jag förut mödosamt byggt upp
...

Nu, i detta ögonblick, ser jag på allt med dens ljuva ånger, som märker
sig vara älskad, då han trodde sig hatad. Nu vet jag, att det var mening
också i detta, att vi lärde känna varandra. Nu tror jag, att Gud sände
mig i din väg för att du skulle få kraft att resa dig, sätta din ungdoms
ideal i högsätet och åter bli den goda, rena själ du en gång var och som
i afton strålade ur dina ögon och lyste upp och förandligade ditt
uttryck så underbart. Hur skulle väl Gud kunna se, att detta förkvävdes
och förintades? Då sände Han mig i din väg, då gav Han mig en mission
att fylla, en på en gång bitter och ljuv mission ...

Inte menar jag nu, inte är jag nog förmäten att tro, att jag i egentlig
mening kan göra något för att du skall finna dig själv. Ingen utan Gud
är stor och god nog till detta. Men vi människor kunna så att säga bli
goda impulser i varandras leverne, vi kunna stödja och hjälpa varandra
trots den skröplighet, som vidlåder oss alla.

De flesta av oss behöva vänner, trogna själar, som älska fram det goda
hos oss, som styrka oss i våra goda föresatser, göra vår osäkra, vaga
längtan efter det goda till målmedveten strävan efter fullkomning.

En sådan gudsmening tror jag nu att det är i detta, att vi lärde känna
varandra.

O, min vän, låt oss då bli goda impulser i varandras leverne, låt oss
älska fram det goda i varandra!

Ligger det icke en förunderlig styrka och kraft i detta att älska en
människa och veta sig vara älskad av henne tillbaka? _Det_ ger kraften,
tron som försätter berg. Hur mycket lättare går det icke att övervinna
sig själv, då man vet, att ett hjärta klappar för en, lider och sörjer,
om man sviker det goda, idealet!

Så vill jag att du skall veta och tro, att jag nu och allt framgent
älskar dig, att du inte kan göra mig en större glädje än när du låter
din ursprungliga ljusa, goda ande lysa och triumfera över ditt stoft.

Du säger, att du håller av mig. Aldrig kan du visa det bättre än på
detta sätt, aldrig, aldrig ... Och säg icke mera att det är för sent att
bli en annan än du nu är! Skulle inte Gud ge tid och kraft åt den, som
ärligen vill?

Jag sitter nu här och skriver till dig om ting, som det är vanskligt att
skriva om. Det smyger sig så lätt in ord, som kunna missförstås,
misstolkas. Men du vill ju inte missförstå mig, säg? Du vill ju tro,
inte sant, att jag bara vill ett: att din själ åter skall ’brinna som en
flamma inom dig’. För detta vill jag strida och brottas som Jakob med
Gud tills äntligen välsignelsen kommer. O, hjälpe oss Gud, vi som farit
vilse!

                                                         Din _Thyra_.”

Det hade blivit så tyst och stilla omkring henne medan hon skrev. Hela
huset sov, och gatan låg utdöd och tom med ett kritvitt månsken över
snön. Stjärnorna hade gjort sig fria från de girlander, i vilka de
bundits in och sutto och glänste som bleka guldmynt på en klar och blå
vinterhimmel.

Klockan var över tre. Thyra Börjesson ryste som i feber. Allt såg så
underligt dött och skrämmande ut där utanför, och ateljéen hade fått
något kallt och främmande över sig. Hon stod en stund och vägde tveksamt
brevet i handen. Så släckte hon ljuset och smög sig darrande och tyst
nedför trapporna till brevlådan i gathörnet. Hon ville att fru von
Heineman skulle ha hennes brev genast på morgonen hon vaknade.




                                  IX.


En blekt klarblå vinterhimmel tittade in genom ateljéfönstret.

Thyra Börjesson stod framför sitt staffli och målade, men det var ingen
fart i arbetet. Hennes tankar voro långt borta och hon lyssnade spänt
varje gång det hördes buller eller steg i trappuppgången.

Trött och utpinad kastade hon slutligen penslarna ifrån sig. Klockan led
mot två.

Mekaniskt makade hon ihop de kolnande resterna av den vanvårdade brasan,
slängde sig missmodig i en stol och försökte läsa. Blicken gled
förstrött upp och ned efter tidningens spalter. Medan hon läste tänkte
hon oupphörligt samma tanke. Hon undrade om fru von Heineman blivit ond
över brevet hon fått. Hon lät tidningen sjunka.

Om hon blott kunnat fullständigt erinra sig ordalagen! Men det var
omöjligt, hur mycket hon än bemödade sig.

Å, det var ett elände detta, att hon aldrig kunde lära sig vänta tills
sinnet blivit nyktert! Hon var en impulsernas slav. Allting skulle ske
ögonblickligt och genast, utan uppskov ...

Plötsligt hördes steg i trappan. Det lät osäkert och tveksamt, då de
stannade utanför. Thyra kastade tidningen ifrån sig, smög sig tyst bort
till dörren och öppnade den i samma ögonblick det knackade.

En halvvuxen flicka såg skrämt överraskad på henne.

— Det är — det är blommor till fröken Börjesson, sade hon stammande och
såg frågande på Thyra.

Med fumliga, frusna fingrar började hon lösa upp läderremmen kring
träasken, som hon ställt ifrån sig på golvet.

Thyra stod otåligt och såg på henne. Hon tog nervöst upp portmonnän och
letade fram en tjugufemöring:

— Se där, sade hon kort.

Så tog hon brådskande buketten från den ödmjukt knixande flickan. Med en
flyktig avskedsnick stängde hon dörren.

Långsamt, litet darrande på handen vecklade hon av silkespapperet.
Hennes ansikte lyste upp i plötslig glädje: rosor — blodröda rosor denna
årsens tid! Hon kysste dem en och en och smekte lätt med pekfingret över
de sammetslena ytterbladen. Tveksamt dröjande löste hon det lilla vita
kuvertet från basttråden. Hennes hjärta klappade hårt, då hon öppnade
det och började läsa:

”Hur skulle jag kunna tacka dig nog för ditt fina, varma brev! All
världens rikedom, all världens fattigdom bor i din själ. Därför håller
jag väl så mycket av dig ... Men du är ju en stilist av rang. Varför
skriver du ej mera? Jag kommer upp till dig i afton. Jag längtar ... Din
Viveka H.”

Thyra Börjesson stod orörligt stilla och stirrade på de sirligt skrivna
raderna. Inom sig kände hon en svidande smärta. Hon hade skrivit med
sitt rödaste hjärteblod och så detta: ”du är ju en stilist av rang”.

Trodde då Viveka Heineman, att det inte fanns något bakom, att det
alltsammans ingenting annat var än fagra, tomma ord!

Kring Thyra Börjessons mun kom ett hårt, halvt föraktligt uttryck. Gång
på gång ögnade hon igenom biljetten. Med en häftig rörelse av ovilja
slängde hon den plötsligt utåt bordet.

”All världens fattigdom, all världens rikedom bor i din själ” ... Vad
var väl det annat än fraser och stilistik. Fanns det någon mening i
slikt, var i alla händelser hon oförmögen att fatta den ...

I alla fall, det var bara ”fåfänglighet och farande efter vind”, när man
inbillade sig, att man förstod och var förstådd. Det märkte man bäst,
när man hörde en annan människa tala sitt innersta väsens känslor och
tankar. Ens egna tankar löpte andra vägar, ens eget hjärta klappade i
annan rytm ... Ja, hur gick det en väl, om man någon gång ett upprört
ögonblick klädde sig andeligen naken och visade sig sådan man verkligen
var? Man fick cyniska småleenden, fick skygga, osäkra ögonkast eller
blickar, ur vilka fariséens skenhelighet talade sitt: ”Jag tackar dig,
Gud.” I bästa fall möttes man av denna överseende, välmenande
kälkborgerlighet, som sved som salt i sår. Aldrig fick man det ord, man
behövde. Alltid var man ensam, fast man ljög för sig själv och fasade
att erkänna det, då blodet flöt lugnt i ådrorna och allt gick sin jämna
lunk. Men modet att uthärda livet sveke väl, om man gjorde annorlunda
... ”En underlig och usel ting är detta livet” ... En underlig tingest
var människan. Hur bittra erfarenheter hon än gjorde, innerst inne var
hon alltid ungefär densamma som förr. När ovädersskuren väl var över,
reste samma dåraktiga förhoppningar sina huvuden, samma skimrande
illusioner lyste och lockade på nytt ...

Thyra Börjesson gick långsamt bort till bordet och tog upp fru von
Heinemans biljett. Hon vägde den tankfullt i sin hand.

Skulle hon verkligen kunna göra något för Viveka Heineman? Skulle hon
lyckas så pass förstå en annan själs tankar och känslor, att hon kunde
bli den goda impuls, hon hoppats bli? Skulle hon ha själ och förstående
och hjärta nog att inte ta med hårda händer på det, som var sårt och
ömt? Och slutligen — var det ett verkligt, levande intresse att hjälpa
en annan, som satt pennan i hennes hand? Var det inte fastmer ömhet om
sig själv, hoppet om att kunna på så sätt köpa sig fri från synd och
samvetskval?

Hon gick av och an i rummet några slag, som hon brukade, då hon var
upprörd. Hon ryste. Hon vågade icke tänka.

Så tog hon varsamt fru von Heinemans biljett och låste in den i den
gamla björksekretärens hemliga fack.

                   *       *       *       *       *

Nästan varje eftermiddag, då den bleka, korta vinterdagen dalat, kom fru
von Heineman och ”höll skymning” framför brasan på Thyra Börjessons
ateljé. Hon satt alltid nedsjunken i samma bekväma stol med en kudde
bakom nacken och händerna slappt hängande ned över armstöden. Då och då
lyfte hon med en loj rörelse sin juvelgnistrande hand och drog ett par
djupa bloss ur cigarretten, så att elden sprang som en röd orm i
papperet. Med tankfull min följde hon de blåa rökvirvlarnas färd.

Det var som ett helt drama att se dem svinga upp i luften i stolt
frihet, som yvdes de över egen kraft, se dem plötsligt stanna,
villrådigt börja vackla hit och dit, som om de togo spjärn och sökte
värja sig mot en frestares anlopp, tills de med ens gripna av vild,
oemotståndlig yra, uppgåvo all strid och störtade fram mot fördärvet och
läto sig slukas upp av kakelugnens glödande gap ...

På en pall vid fru von Heinemans fötter satt Thyra Börjesson med
händerna knäppta kring knäna. Ingen av dem talade ett ord, så länge
brasan brann klart. När glöden började falna och mörkret tätnade i
rummet, var det vanligen Thyra Börjesson, som bröt tystnaden.

Det var nästan alltid om detsamma hon frågade och talade, saker, som hon
kände så väl genom föregående samtal. Men det var, som om hon aldrig
kunde få nog klarhet, aldrig höra nog samma utläggningar.

Fru von Heineman svarade enstavigt och förstrött, tills hon slutligen
gled in i samma stämning, som hon, som frågade.

Temat, hur fru von Heineman i sin ungdoms renhet tänkt och känt och
levat och hoppats, var ständigt detsamma, men en och annan gång blevo
variationerna fylligare och rikare. Med halvslutna ögon och ett svagt
leende kring den skälvande barnamunnen lyssnade Thyra Börjesson till den
mjuka röstens höjningar och sänkningar och oväntade modulationer, på en
gång sövande och tjusande.

Då och då kastade hon in en fråga eller anmärkning, men för det mesta
satt hon tyst, tills fru von Heineman slutat tala. Då grep hon ibland
hennes hand och tryckte den hårt.

— Tänk, sade hon med ett underligt exalterat tonfall, tänk, när du en
gång vunnit dig själv tillbaka! Vad jag då skall känna mig lycklig och
stolt!

Då suckade fru von Heineman utan att svara. Men en gång reste hon sig
med ett ryck ur stolen och sade nästan bryskt:

— Jag lär mig visst aldrig att riktigt förstå dig. Du är en sådan
underlig blandning av sunt förnuft och känslosamhet, självkännedom och
självbedrägeri ...

                   *       *       *       *       *

Småningom kom det mera ro och jämvikt över Thyra Börjessons själ. Hon
vande sig vid sin olycka som man slutligen vänjer sig vid allt, man icke
kan undslippa. Och hon kände icke längre samma fasans förtvivlan över
att hon icke var en i yttre måtto oförvitlig människa.

Då hon oväntat blev erbjuden få ett par tavlor med på en tillärnad
konstutställning fram på våren, kände hon energi och arbetslust vakna på
nytt inom sig. I timtal kunde hon stå framför sitt staffli helt uppe i
arbetet, tills hon plötsligt märkte tystnaden omkring sig och att den
blivit lurande och skrämmande djup.

Med ens kunde då det framfarna stå fram för hennes erinring, och den
gamla ångesten föll över hennes själ. Då försökte hon att köpa sig ro
och tröst och glömska med att inom sig upprepa fru von Heinemans ord:
”för länge, länge sedan brann själen som ett flammande ljus inom mig”.

De orden smekte hennes öra som en ljuvlig melodi. Hennes hjärta blev
åter brinnande i henne och fick nytt mod och hopp. Hon lovade sin Gud
och sig själv, att hon skulle lyckas. På intet, intet annat ville hon
tänka ...

Men allt som veckorna svunno, började de magiska orden förlora i kraft.
De förmådde inte längre elda och inspirera som förr. Från djupet av
hennes själ stego allt oftare andra ord upp i hennes minne, ord, som
alltmera miste sin skrämmande, syndiga natur och till sist fingo
tillbaka samma tjusande heta, lockande tonfall, som de hade den där
underliga natten. Allt det, som de gångna veckorna gjort drömlikt och
overkligt, begynte åter få över sig livets färg och verklighet ...

Stundom, då hon i skymningen satt på pallen vid fru von Heinemans fötter
och kände hennes hand med en liksom frågande smekning glida över sitt
hår, kunde plötsligt det, som hon våndats och gråtit över, bli något
ljuvligt lockande. Hon kände med skräck, hur det, hon velat strida och
kämpa för, blev allt betydelselösare och mindre. Då vågade hon icke
längre möta de strålande ögon, som sågo på henne forskande, glittrande
av eldsljus.

Men inom henne började det plötsligt fråga, vad glädje och gagn hon hade
av att övervinna sig själv. De flesta andra följde sina sinnens bud,
varför skulle hon plågas och strida och inbilla sig själv och andra, att
man därigenom bleve bättre och lyckligare. Hon stred och kämpade, men
varje ny dag hade blott dubbelt tyngre plåga att bjuda ... Och
samvetskvalen? — Voro de väl annat än en produkt av de rådande
sedlighetsbegreppen — sedlighetsbegreppen, som människorna själva
skapade åt sig och som växlade genom tiderna? Ty det var sant: moralen
var icke helt densamma i dag som i går. I de starkas händer formades den
ideligen om på nytt ...

En afton, då mörkret låg sammetstungt över ateljéen och en ensam glöd
lyste fram under falaskan med ett slocknande ögas outgrundliga blick,
drev blodets vågor henne dit, där ingen återvändo mer finns. Allt inom
henne önskade och ville blott ett. Gränserna mellan gott och ont flöto
samman och plånades ut. Så lyfte hon lustans bägare och drack på nytt
dess röda, glödande vin ...

                   *       *       *       *       *

För Thyra Börjesson blev det underligt brokiga dagar pendlande mellan
vilt trots och bottenlös, förkrossande sorg.

Glömma är icke lätt, tankarnas gång svår att styra. Det dagens buller
sövde, det väckte stundom nattens ro. Aldrig fann hon varaktig fred för
sitt samvetes gnagande, brännande ve. Då hon minst anade det, slog det
på nytt sin vassa klo i hennes ångestskälvande hjärta och skrämde upp
henne ur en orolig, drömfylld sömn. Som en mask vred hon sig på sitt
läger och stönade fram böner om förskoning till den Gud, hon knappast
mera torde nalkas. Då kunde det plötsligt åter draga in hoppfullt lugn
och frid i hennes själ. Med ögonen tunga av tårar och ett vemodigt sjukt
leende kring de darrande läpparna såg hon i tankarna på sig själv och
sin egen ynkedom. Kanske skulle hon ändå, trots allt, bli verktyget till
en annan människas upprättelse ... Ensam kunde hon intet vinna, det
visste hon nu. Men hon kunde kämpa tillsammans med Viveka Heineman för
det, som var rätt och gott, nu då hon åter kunde se de skarpa gränserna
... Till sist skulle de nå fram.

Hon var glad, att Lisa Ljungh var så upptagen av sin läsning. Hur skulle
hon väl eljest förmått dölja sitt sinnesuppror.

Nu när Lisa någon gång en kort förmiddagsstund kom farande in i ateljéen
som ett aprilväder och försvann lika hastigt, var det ju ej så svårt.

En dag framemot jul satt Viveka von Heineman som vanligt och stirrade
tyst in i elden efter den blåa cigarrettröken. Så sade hon plötsligt
oförberett:

— I morgon kommer min vän tillbaka från sin resa.

Thyra svarade icke. Fru von Heineman såg uppmärksamt på henne från
sidan. Så kastade hon cigarrettstumpen med en otålig rörelse in i ugnen.
Hon satt tyst en stund och suckade tungt.

— Så blir det slut på denna härliga tid, sade hon lågt, en smula
sentimentalt.

Thyra for upp.

— Slut, sade hon häftigt, vad menar du?

Fru von Heineman svarade icke genast. Hon tog Thyras huvud mellan sina
båda händer och böjde det bakåt, så att hon kunde se in i hennes ögon.

— Jag menar, vad jag säger, sade hon i en underligt eftertrycklig ton.

— Menar du, att vi aldrig mer skulle råkas, frågade Thyra kvävt.

Fru von Heineman dröjde med svaret.

— Kanske kan jag komma någon gång ... Men jag kan intet lova.

Thyra Börjesson slog händerna för ansiktet.

— Lilla barn, förstår du inte detta själv, sade fru von Heineman
vädjande. Inte kunde du väl tänka dig, att min vän skulle tåla ... tåla
att jag nästan varje kväll sällskapar med en annan ... Hon vill ha mig
ensam, ser du ... Och det vore ju också orätt av mig, hon log litet
generat, om jag för dig ... för andra glömde min kära, gamla vän, som
gjort så mycket för mig ... tycker du inte detta själv?

Thyra rörde sig icke.

— Kan inte detta, att du vet att jag håller av dig, vara dig nog, sporde
fru von Heineman i den mjuka, ömma ton, hon stundom anslog. För mig är
vissheten om att du är min en lycka så stor, att jag glatt kan försaka
både att träffa och se dig ... Och vi har ju alltid hoppet. Vi kan ju
oförmodat stöta tillsammans ensamma i ett gathörn, du och jag ...

Thyra reste sig häftigt. Hennes ögon blixtrade svarta i halvmörkret.

— Men när du visste detta, sade hon flämtande, varför lockade du mig då
in i ... i fördärv och elände! Var det bara av nyck och tidsfördriv, du
gjort mig allt detta? Varför skulle inte din vän kunna tåla, att jag får
träffa dig?

Fru von Heineman såg en lång stund tigande på Thyra. Hon log emot henne.

— Du är söt, när du är så här, sade hon mjukt, men nu skall vi inte
bråka. Sätt dig, så får vi talas vid!

Thyra lydde utan ett ord. Fru von Heinemans röst blev plötsligt sträv
och kall.

— Du talar om, att jag lockat dig in i fördärv och elände. Det är fraser
och tomma ord. När två människor, så beskaffade som du och jag, mötas,
så måste resultatet med naturnödvändighet bli, som det nu blivit ... Det
är nonsens att tala om, att den ena lockar och den andra blir lockad ...
Lockar kanske havet bäckar och åar? Söker de sig inte dit alla ändå? ...
Och när man drages till en människa så, som jag till dig och du till
mig, inte tänker man då på dagar, som är avlägsna, även om man vet, att
de en gång skall komma ...

— Jag trodde ju, att Gud menade, att jag skulle bli en impuls till
räddning för dig ur detta ... ur detta rysliga, bröt Thyra klagande ut,
att vi skulle kämpa tillsammans för det, som är gott och rätt ... kämpa
oss ut ur all uselhet och smuts ... Men nu ... får jag inte träffa dig
mer, hur skall vi väl då kunna hjälpa varandra?

Fru von Heineman skrattade hårt:

— Låt bli det där skenheliga pratet! Inte vill du väl, att jag _efter
detta_ skall ta sådant pjoller för gott. Sannerligen jag förstår dig ...
Först jag såg dig trodde jag, att du hörde till dessa enkla, storstilade
människor, som jag alltid satt så högt ... men förlåt mig min
uppriktighet, du har ingen karaktär ... eller åtminstone en dålig sådan:
Ena minuten talas det hycklande om ånger och samvetskval, andra minuten
hör du inte på mig, då jag med tanke på ”dina lidanden” vill hejda och
varna dig ... Då säger du dig vara på andra sidan kälkborgarmoralens
gott och ont. Nästa stund är jämmern i full gång igen och talet om ”Gud”
och ”Gudsmening” och allt det där ... Vad skall jag väl tänka om sådant,
säg själv!

Thyra gömde ansiktet i händerna. En stönande suck bröt sig fram ur
hennes bröst. Så blev det dödstyst i rummet.

Fru von Heineman stod där villrådig. Hon visste inte hur hon skulle få
ett slut på den obehagliga scenen. Slutligen lade hon sin hand på Thyras
axel.

Thyra Börjesson ryckte till och tog famlande efter fru von Heinemans
hand och strök den liksom avbedjande mot sin kind.

— Ja, ja, sade hon kvävt, det är bäst som sker, du har rätt i allt, det
är sant allt du säger. Jag är en dålig, karaktärslös människa, en usel
slav som lyder blodets röst framför Guds ... Så har det blivit bara
tomma ord och fåfänglighet alla mina goda föresatser ... intet, intet
har jag förmått, jag har bara sjunkit och sjunkit ... vi ha båda dragits
nedåt i stället för uppåt ...

Hon släppte fru von Heinemans hand. Som i häftig ruelse vaggade hon av
och an med kroppen. Så kastade hon sig plötsligt ned framför fru von
Heinemans fötter och slog armarna om hennes knän. Hon började tala i
samma underligt frånvarande, låga, enträget bedjande röst, som fru von
Heineman hört en gång förr:

— Du — du är så mycket starkare och bättre än jag, din vilja är friare
än min ... o, du får inte gå under, dig skall Gud hjälpa på den rätta
vägen, bara du själv vill ... dig skall han inte låta komma på skam, som
han gjort med mig ... Ack Viveka, giv mig samvetsro, giv mig mod att
leva ... du ensamt kan det ... o, lova mig, att du vill försöka bli en
annan, bättre människa ... en människa som Gud kan älska ... nu skall ju
inte längre jag dra dig ner i dyn ... i mitt hjärta skall jag bedja för
dig ständigt, ständigt ...

Fru von Heineman fick tårar i ögonen. Hon kände sig beklämd och gripen.
Hon böjde sig ner och lyfte upp Thyra Börjesson från hennes knäböjande
ställning.

— Du lilla svaga käril, sade hon vekt. Du har världens rikedom och
fattigdom i din själ. Inte vet jag, om jag förmår, men jag lovar dig
försöka bli sådan, att du skall slippa gråta för min skull.




                                   X.


Det var en solklar vårdag med seglande skyar och snabba, vassa vindilar.
Den hade kommit som en gyllene gåva efter en rad av gråa, kulna dagar,
plötsligt och överraskande som Vårfrudagsglädjen bryter in i
passionstidens mörker.

Thyra Börjesson kom springande utför Ragvaldstrapporna. Med lätta,
snabba fjät gick hon över flottbron. Under hesa skrän tumlade måsar och
tärnor omkring i luften i tvära vändningar. Thyra Börjesson stannade
mitt på bron och såg efter dem med ljusa, glada ögon. Nu var det vår på
allvar. Det hördes så väl på det glada skränet.

En bråd vindil slet nästan hatten från hennes huvud. Blixtsnabbt
sträckte hon upp händerna, stack nålen säkrare genom hatten och slätade
till sitt ostyriga hår. Så började hon gå igen.

På de tunna isflaken fram under land stodo hundraden av sjöfåglar i
maklig ro. Solen lyste på bröst och vingar, så att färgschatteringarna
trädde fram i all sin underbara mjukhet.

Tänk, att så många fåglar ville stå så där, då de kunde få svinga sig i
den klara, tunna luften!

Längs Drottninggatans trottoarer drog en tjock ström av vårglada
människor. Ljudet av röster och klapprande steg vävdes samman och hängde
liksom orörligt och stelnat kvar i luften över deras huvuden. Då och då
for en automobilstöt eller vindil fram och sopade bort det. Men i nästa
ögonblick hade det åter vävt ihop sig och hängde där stelnat och
orörligt som nyss.

Thyra Börjesson vek av på en tvärgata. Hon gick in i ett gammalt
gulmålat, illa underhållet hus och klev raskt uppför de höga, nötta
trappstegen. Andfådd stannade hon framför en dörr i fjärde våningen och
drog i klocksträngen. En gäll, skrällande klockklang ljöd genom huset.

Den usla klockan! Antingen gav den inte alls något ljud ifrån sig eller
också stormringde den som nu.

Det kom brådskande steg genom tamburen. Dörren slogs upp av Lisa Ljungh.
Hon såg ond ut, men i samma ögonblick hon fick ögonen på Thyra, lyste
ett soligt leende upp hennes ansikte.

— Jo, du är en ljus en, sade hon glatt förebrående. Du ringer ju som om
fadershuset mitt stode i ljusan låga!

Hon drog Thyra med sig in i sitt rum.

— Solen skiner i dag, kan jag se, sade hon med en blick på Thyras
ansikte. Nå, vad har du för roligt att förtälja?

Thyra räckte henne en hopviken tidning. Lisa tog den ivrigt.

— Står det något om dig, sporde hon ivrigt.

Thyra log med hela ansiktet och pekade glatt förlägen ett stycke ner på
en spalt med rubriken ”Vernissage”. Lisa bredde ut tidningen framför sig
på bordet och började läsa. Thyra böjde sig fram över hennes skuldra och
ögnade på nytt igenom de rader, hon längesedan kunde utantill.

Med en pojkaktigt övermodig rörelse tog Lisa plötsligt och kramade ihop
tidningen och kastade den upp mot taket som en boll.

— Vad nu då, sade Thyra häpet förebrående och sökte fånga tidningen. Men
Lisa slog till den på nytt, så att den hamnade långt bort i en vrå. Och
i nästa ögonblick hade hon gripit Thyra om livet och svängde henne vilt
upp och ned i rummet, döv för alla protester, högljutt sjungande: ”dansa
min docka, medan du är unger”.

Skrattande, andfådda och yra hamnade de båda slutligen handlöst i ett
soffhörn.

— Men du förstör mig ju alldeles, sade Thyra, kämpande efter andan.

— När man är glad skall man dansa, sade Lisa oberörd. Men du tycker,
förstås, det är vanvördigt att dansa så där med en stor konstnärinna ...
Hur var det nu där stod?

Hon reste sig från soffan och gick beskedligt bort och tog upp tidningen
från golvet och slätade omsorgsfullt ut den.

— ”Stämningsmättade landskap” ... ”säker teckning” ... ”saftig
färgbehandling”, läste hon halvhögt. Så satte hon plötsligt i med
långsam, entonig skolmästareröst: ”Fröken Thyra Börjesson har medelst de
utställda dukarna avgjort dokumenterat sig som en av våra talangfullaste
och löftesrikaste kvinnliga artister.”

Lisa gav till ett smackande ljud som om hon med stort välbehag avsmakat
en maträtt.

— Jo, jo, det där duger, sade hon erkännsamt. Försök inte att komma med
några Saulanfäktelser efter denna betan. Du får absolut intet gehör,
åtminstone inte av mig. Aldrig mer gör jag mig besvär att gripa tag i
harpans strängar.

Thyras min blev allvarlig. Hon svarade ingenting, satt bara och såg
frånvarande rakt fram med stel, skräckslagen blick, som om hon såg en
hemsk syn. Kring hennes mun kom ett uttryck av bitter smärta.

Lisa gav henne ett långt, undrande ögonkast. Hon förstod inte
anledningen till den plötsliga förändringen. Inte kunde väl Thyra ändå
känna sig sårad av hennes ord och sätt? Ömtålig var hon visserligen,
ryckvis nästan sjukligt, men detta vore ändå för galet.

Dröjande och osäkert gick hon bort och satte sig i soffan bredvid Thyra.
Hon slog med en förlägen rörelse armarna om hennes liv:

— Du ... du ... nog begriper du i alla fall, att jag är utom mig av
stolthet och glädje över din framgång ... jag önskar dig ju all världens
lycka ...

Thyra lutade sitt huvud liksom hjälpsökande mot Lisas axel. Hon suckade
tungt och blev liggande så en lång stund utan att säga något. Lisa strök
henne tafatt smeksamt ned över armen.

Slutligen satte sig Thyra upp. Ögonfransarna hängde fulla av tårar. Hon
log svagt.

— Du är en rätt israelit, sade hon med ett försök att anslå en glättig
ton, jag önskar, att alla mina vänner varit mot mig som du ...

Lisa såg undersökande på henne.

— Du är fasligt gråtmild nu för tiden, sade hon lätt förebrående.
Sannerligen — antingen är du inte riktigt frisk, eller också är du kär
... alla de granna rosorna du haft på ateljéen i vinter har väl haft
någonting att betyda, kan jag tro.

Thyra rodnade starkt. Hon reste sig brådskande.

— Kom, så går vi ut och festar på te och bakelser! Så blir det lagom sen
till utställningen.

                   *       *       *       *       *

En oavbruten människoström rann ut och in genom utställningslokalens
salar. Luften var tung och kvav och fylld med ljudet från dämpade steg
och röster. Här och där stodo klungor av människor framför en i teckning
eller färg särskilt vågad duk och fällde halvhögt tvärsäkra omdömen.
Kataloger och lornjetter voro i flitigt bruk.

Thyra Börjesson gled fram mellan grupperna och lyssnade till samtalen
med ett litet ironiskt smil kring mungiporna. Då och då hejdades hon av
en manlig eller kvinnlig målarkamrats handslag och gratulationer.
Framför hennes tavlor samspråkade några herrar och damer. Hon drog Lisa
med sig och ställde sig bredvid dem.

En korpulent gammal dam i blank sidenkappa och plymagerad jättehatt
sträckte fram huvudet och höll en långskaftad sköldpaddslornjett framför
de närsynt kisande ögonen.

— Inte illa ... inte illa, sade hon med tunn, förnämt bräkande röst,
speglingen i vattnet är bra träffad ... Hedvig lilla, vem är det? Är det
Liljefors ... men det är sant, han målar visst bara djur ... jaså,
_jaså_, ett fruntimmer, det var då för märkvärdigt, det hade jag
knappast trott ... Hur var nu namnet, Hedvig lilla? Thyra Börjesson ...
jaså, Thyra Börjesson, upprepade hon liksom smakande, det säger inte
mycket ... alldeles okänd person, alldeles okänd, såvitt jag vet, eller
hur, Hedvig lilla?

Lisa Ljungh fnyste plötsligt till av kvävt skratt. En av damerna vände
sig om och såg indignerat på henne. Thyra tog raskt Lisa under armen och
vände sig om för att gå. I samma ögonblick tvärstannade hon och rodnade
djupt. Hon släppte Lisa Ljunghs arm. Glad och förvirrad räckte hon fram
handen mot Viveka von Heineman.

— Så länge, länge det är sedan vi såg varandra, sade hon lågt. Vad jag
är glad, att du är här ... Nu måste du äntligen säga mig, vad du tycker
om mina tavlor, sade hon ivrigt.

Fru von Heineman såg på Thyra kallt nedlåtande med halvslutna ögon och
tog dröjande hennes framsträckta hand.

— Förlåt, jag är upptagen, sade hon stelt avvisande, som om hon önskat
näpsa en underordnads taktlösa påflugenhet, och med en flyktig böjning
på sitt vackra huvud, vände hon sig ivrigt mot en blond dam, som mörkt
och misstroget fixerade Thyra och hennes följeslagerska.

— En liten sommarbekantskap, sade hon i nonchalant upplysande ton till
den blonda damen. Kom, så gå vi vidare! Här är just inte några
intressanta dukar ...

Thyra Börjesson hade bleknat ut på läpparna. Hon såg på Viveka von
Heineman med en onaturligt vidöppen blick. Golvet gungade under hennes
fötter. En momentan svindel grep henne. Plötsligt hörde hon Lisas röst
som långt ur fjärran.

— Att du bryr dig om, hur en sådan där en är emot dig! Det var, förstås,
betalningen för vad du sade henne i somras nere hos Pampe.

— Ja, ja, sade Thyra famlande. Hon kände, att hon borde säga något.

— Men du har aldrig talat om, att ni lagt bort titlarna, fortsatte Lisa.

Det klack till i Thyra. Hon vaknade till och märkte, att de voro på väg
nedför trapporna från utställningen.

— Nej, nej, det är sant, det har jag aldrig berättat, sade hon dröjande.

Med en våldsam ansträngning tog hon sig tillsammans och började med ens
tala med nervös livlighet och så naturligt hon kunde om tavlorna och
människorna på utställningen. Men hon kände det hela tiden som om det
varit en annan, som talade genom hennes mun, och hon hörde sin egen röst
som om den kommit från en annan strupe. Lisa följde henne över
flottbron. Vid Ragvaldstrapporna tog hon avsked. Thyra gick långsamt
vidare. Hon stannade på den översta trappavsatsen och såg genom den
smala öppningen mellan husväggarna rakt bort över vattnet till husen på
andra stranden. Ett tåg gled fram vid Riddarholmen och pustade upp
ofantliga, vitgråa rökmoln mot himlen.

Solen sken ännu strålande, molnen seglade som förut för bråda vindkast,
men måsarnas glada skrän hade förstummats.

Med ett tvärt ryck vände Thyra sig om och styrde långsamt stegen hemåt.
Hon suckade tungt. Allt det, som de gångna månaderna sövt en smula till
ro inom henne, var åter rivet upp och sårt ...

Skulle hon då aldrig få varaktig ro och frid inom sig, skulle allt det
gamla stå upp på nytt, ständigt, ständigt, utan återvändo? Kunde ånger
och smärta och böner om frid aldrig bringa ett samvete till tystnad?
Skulle det alltid bli så, att ett enda litet ord, ett tonfall, en blick
kunde väcka kvalen till liv på nytt? Skulle hon aldrig, aldrig få ro?

Ateljéen stirrade kall och främmande mot henne, då hon steg in. Hon
sjönk ner i en stol och slog händerna för ansiktet. Så satt hon i timmar
och genomgick i tankarna på nytt sitt lidandes historia.

Slutligen reste hon sig upp. Hon orkade inte tänka längre. Hon var så
trött, så led vid sig själv och hela världen.

Hon ställde sig framför spegeln och började ordna sitt ostyriga hår, som
stod som en gyllene sky kring hennes bleka, fina ansikte.

Så öppnade hon dörren och steg utför trappan. Det var middagstid hos fru
Munter för längesedan.

Då hon gått nedför första trappan, kom en flicka emot henne med en
inlindad bukett i handen. Det var samma bud, som burit blommor till
henne hela denna vinter. Hon log glatt igenkännande mot Thyra och räckte
henne buketten.

Thyra blev stående i trappan tills flickan gått. Med kalla, fientliga
ögon såg hon på de vackra, röda rosorna. Så slet hon häftigt det lilla
dinglande kuvertet från basttråden. Adressen var skriven med fru von
Heinemans sirliga piktur.

Det kom ett hånfullt, föraktligt leende kring Thyra Börjessons mun, då
hon ögnade igenom biljetten. Fru von Heineman bad henne i bevekande
ordalag försöka förstå, att hennes uppförande på utställningen dikterats
av klokhet och av hänsyn för hennes ”gamla, goda vän”, som inte tyckte
om, att fru von Heineman hade andra vänner. Till sist skrev hon: ”Du vet
ju, att folk pratar om mig. Och jag vill inte genom oförsiktighet skada
dig, som är så dyrbar för mitt hjärta.”

Med darrande händer rev Thyra Börjesson sönder biljetten i små, små
bitar, slet bladen från de röda rosorna och kastade alltsammans genom
det öppna trappfönstret. En vindil lyfte rosenbladen i virvlande dans
ett kort ögonblick mot himlen. Så dalade de sakta med vaggande rörelser
som om de gruvat sig över någonting, tills de lyste som tunga
blodsdroppar mot gårdens gråa asfalt.




                                  XI.


Naturen bugade och log mot västanväder och glittrande solljus. Majus
hade slagit upp sommarens port på vid gavel, och i drömmande längtan
vandrade människorna in i den strålande värld, som låg framför dem med
gyllene solskensdagar i oändliga, blånande perspektiv.

Inomhus blev det tungt och mörkt. Det var som om våren jagat all
vinterns dysterhet in i människornas bostäder. I alla vinklar och vrår
lurade olust och vantrevnad, och då solen lyste över gator och torg,
kommo de fram från sina gömslen som rovlystna spindlar och spunno
snärjande nät kring människornas själar. Då blev arbetet plötsligt en
bitter oförrätt, en livslustens och glädjens fiende.

Från Thyra Börjessons ateljé hade trevnaden flytt. Allt därinne såg
fattigt och frysande naket ut i det bleka, skarpa norrljuset. Den gamla
åbäkiga kakelugnen lutade sig mot väggen stelt avvisande som en
människa, som känner sig övergiven och omaka i främmande miljö.

Men stundom stod den där dystert bjudande som en domare och stirrade
föraktfullt och förebrående med sina svarta ugnsluckor på Thyra
Börjesson. Då stannade hon lamslagen, orörlig mitt i arbetet eller det
oroliga vankandet av och an längs golvtiljorna. Minnet av det förgångna
brann plötsligt på nytt som svidande eld i hennes själ. Hjärtat krympte
i ångest, och en namnlös fasa jagade blixtsnabbt utefter nervtrådarna i
hennes kropp och frös blodet i ådrorna till is.

Med stela, orörliga ögon såg hon styvt och oavvänt på de svarta
ugnsluckorna som om hon velat kuva en fiende, tills hon plötsligt ryckte
till i rädsla för sig själv och ensamheten och tystnaden omkring sig.
Lyste då solen över inloppets krusiga böljor, tog hon skyndsamt hatt och
kappa och gav sig ut på långa, ensamma strövtåg.

Oftast bar vägen utåt gärdet. Därute, där himlen välvde sig som en
oändlig, genomskinlig kupa över den grönskande, mjuka mattan under
hennes fötter, kände hon sig harmonisk och fri. Hon drev planlöst
omkring, gick och gick, tills hon slutligen, halvt tillintetgjord, sjönk
ned mitt i solgasset med vårtrötthetens surrande matthet i alla lemmar,
lyckligt tom på tankar och känslor, blott förnimmande värmen och
stillheten omkring sig som något obestämt ljuvligt, rogivande, sövande
...

                   *       *       *       *       *

En dag, då hon åter satt därute i solskenet, maktstulen, med slutna ögon
och utan tankar, halvt som i dröm lyssnande till en humlas än närmare,
än avlägsnare surr, stod plötsligt den förflutna sommaren i lockande
syner för hennes minne. Då mindes hon med längtan de djupa skogarnas
stillhet, tjärnens mörka, tysta vatten, där solljuset silade sig ned i
djupet och glödde och lekte i glimmande rödgula fläckar. Och innan hon
själv visste, hur det tillgått, vandrade hon i tankarna drömmande och
betagen på välkända, vindlande trädgårdsgångar bland yppiga buskager och
färgprunkande blommor. Framför henne låg den långa vita byggnaden med
den tidiga morgonens breda solgata snett över fönstren. Dröjande
vandrade hon upp mot huset. Lindarnas lummiga kronor susade frid över
hennes huvud. Så vek hon om knuten in på gårdsplanen. Där blev hon
stående och följde med blicken vägen, som drog bort från gården in bland
de svarta skuggorna under alléträdens mäktiga kyrkpelarvalv med gyllene
solmynt regnande över sig. Ruff vände på huvudet och såg spörjande på
henne från sin plats i solgasset. Så reste han sig motvilligt och kom
bort och stack nosen med en frågande puff i hennes hand. Då vaknade hon
till och gick långsamt vidare uppför verandans nötta trappsteg med Ruff
efter sig hack i häl med hängande huvud, och tog med ett osäkert,
tacksamt leende emot den lilla runda värdinnans översvallande vänlighet
...

                   *       *       *       *       *

På fröken Pampes pensionat var det ännu stillsamt och tyst. Vid
matsalens ena fönsterbord sutto fyra torra fröknar i virkade axelschalar
och västar, alla med det tunna, gråa håret ordnat över hjässan i
sedesamt gammalmodig frisyr. Med rappa, skarpa tungor talade de tre
ständigt i munnen på varandra. Den fjärde satt mestadels tyst, lyssnande
till de andra med ett frånvarande, blekt leende kring de tunna läpparna.
Mitt emot, vid det andra fönsterbordet, satt Gerle. Hans ögon lyste
större och uggleaktigare än förr. Benen löpte som två jämnsmala streck
utefter stolsitsen ned mot golvet. Det var något av ruggande hönors
ynkedom över dessa fem stackars varelser.

Thyra Börjessons hjärta krympte samman i suckande beklämning. Obekymrad
om de gamla fröknarnas ogillande ögonkast gick hon bort och satte sig
vid Gerles bord och började tala med honom som med en gammal vän. Till
sin egen förvåning märkte hon, att den forna vederviljan var som
bortblåst. Hon kände tvärtom sitt inre fyllas av denna av medömkan och
tacksamhet sammansatta sympati, som den lyckligare lottade erfar inför
olyckan.

Thyra Börjesson tillbragte sina dagar ensam ute i skogen. För det mesta
bar hon en bok i handen med pekfingret instucket till märke mellan
bladen. Men hon läste sällan. Hon kunde icke hålla tankarna samman. Hon
kunde blott ett i denna solljusa, underbara vår: se och lyssna. Och hon
tyckte, att hon aldrig kunde göra det nog länge och mycket. Snart skulle
ju allt vara förbi. Men nu — nu var varje vajande, nylövad gren en fest
för ögat. Varje ny dag sjöng sin hymn till livet och glädjen med
fylligare, glansfullare röst. Och i skogsdjupen, bland fågelsång och
skumma, grågröna dagar bodde sagornas fe ...

Dagarna kommo och svunno. Solen rullade segerviss sitt klot allt högre
och högre upp på himlavalvet. Sommaren bredde ut sin lugna, mogna
skönhet över landskapet. En morgon, då Thyra Börjesson åter vaknade vid
fågelsång och med blankt, vitt solljus bakom den blåa rullgardinen, var
det midsommar. Hon sprang upp ur bädden och lät gardinen fara till
väders. Hon blev stående vid fönstret och såg med leende ögon ut över
trädgården, där allt låg yppigt blommande i strålande ljus. Det var
nästan som om hon ägt alltsammans, med sådan glädje tänkte hon på, att
hon i dag skulle gå omkring därute och visa Lisa Ljungh all härligheten.

För Thyra Börjesson blev det en lång dag. Skogspromenaden gav icke samma
utbyte som vanligt. Hon hade ingen ro, önskade bara, att timmarna skulle
gå. Slutligen vände hon hemåt.

Matrumsdörren stod på glänt, då hon gick förbi. Klirret av glas och
tallrikar, som ställdes fram på borden, trängde ut i korridoren. Thyra
kastade en flyktig blick dit in. En av jungfrurna gav till ett litet rop
och kom springande efter henne med ett telegram i handen. Thyra
Börjesson visste, redan innan hon läst det, att det hade en missräkning
att ge. Hon slet nervöst upp kuvertet. Det var endast några få ord, men
hon stod en lång stund och tog inte ögonen från papperet. Så vek hon
långsamt och ordentligt ihop det och lade det tillbaka i kuvertet.

Gläd dig aldrig över någonting, tänkte hon bittert, ty då står genast
missräkningen på lur och rövar glädjen ifrån dig! Hon fick tårarna i
ögonen. Ytterligare åtta dagar skulle hon vänta! Men nu var det också
detsamma. Lisa kunde gärna låta bli att komma alls. Thyra hörde inte
till dem, som kunde börja om och glädjas på nytt över en sak, som hon
icke fick den gång, den blev henne lovad.

Med sänkt huvud gick hon framåt korridoren och in i sitt rum. Hon satte
sig i gungstolen med händerna bakom nacken. Gardinen rörde sig lätt i
det milda luftdraget från det öppna fönstret. Utanför lyste solen, men
Thyra Börjessons ögon sågo utan att se. Hon tänkte på framfarna
midsommardagar, då hon ännu ägde sin mor i livet. Då hade hon vaknat
till fest och glädje och blomstersmyckat födelsedagsbord. Och varje
stund under hela dagen hade hon fått känna, att bara det, att hon fanns
till, var till glädje för en annan människa.

Men nu var allt annorlunda. För ingen betydde det något, om hon levde
eller dog. De ljumma lyckönskningsbrev hon fick från ”vänner” och
bekanta, vad annat sade väl de, än att hon var ensam, fruktansvärt
ensam, utkastad, liksom regnad ner på jorden. Ingen, ingen hade hon att
luta sitt huvud mot, varken mor eller far eller syskon ...

Hon suckade tungt och slöt ögonen.

Ack ja, de sista åren hade varit grymma i sin tryckande, fasansfulla
övergivenhet! Och dock — vad betydde väl deras ve mot de sista
månadernas! Aldrig, aldrig skulle hon glömma denna tid bräddad av skam
och nesa och helvetets suckan och vånda ... Nu förstod hon skriftens
ord. Sannerligen — nu visste hon vad det var att inom sig ha ”den eld
som ej släcks, den mask som ej dör” ...

En tung suck stal sig på nytt över hennes läppar:

O Gud, om hon inte varit så ensam, så överlåten åt sig själv, då hade
hon kanske än i dag varit en människa, som kunnat gå med högburet huvud
bland de andra! ... Men nej, det var icke lönt att försöka leka
blindbock med sig själv. Hon visste ju gott att orsaken till hennes
olycka icke bara kunde skyllas på yttre omständigheter. Hon hade att
söka den också på annat håll: i sitt eget bröst. Själv visste hon ju
bäst, vilka strider hon haft att kämpa, vad det kostat henne att förneka
sitt heta blod. Det hade gått henne som det gått medeltidens munkar och
asketer: djävulen hade drivits ut i en skepnad och kommit tillbaka i en
annan, hemskare, vederstyggligare ...

Då det ringde till middagen for hon upp ur sina tankar och gjorde
brådskande toalett. Matsalen var stimmande full av nyanlända gäster.
Thyra Börjesson satt fåordig och förstämd och svarade förstrött till
Gerles konversation. Så snart middagen var över, drog hon sig tillbaka
till sitt rum. I dag hade hon mindre lust än eljest att sällskapa med
likgiltiga, främmande människor.

Efter kvällsvarden, då de flesta gästerna gått ut för att se på
folklivet och njuta av aftonens skönhet, smög hon sig ut och satte sig
på verandatrappan. Ruff låg nedanför på sanden. Då och då vände han på
huvudet och såg medlidsamt frågande på henne. Slutligen reste han sig
upp och lade sig med en djup suck bredvid henne. Hon strök ett par
gånger smekande över hans huvud. Så lyfte hon åter blicken mot den
skimrande blekblå himlen, som välvde sig över lindalléns lummiga kronor.
Långt borta ifrån kommo då och då spröda fioltoner, brottstycken av en
dansmelodi ... Alla voro glada, alla utom hon ...

Det knastrade i sanden av långsamma, försagda steg. Gerle kom gående om
husknuten fram emot verandan. Han såg vanskapligare och ynkligare ut än
någonsin. Men ögonen stodo stora och vemodiga i hans bleka, tärda
ansikte. Han stannade nedanför trappan och stod en lång stund och koxade
tigande upp mot Thyra.

— Vi är visst lika ensamma, vi två, sade han till sist, lågt, liksom
trevande.

Thyra satt orörlig och tog icke blicken från himlen.

— Ja, vi är visst så, sade hon entonigt.

Gerle gav henne ett hastigt, spörjande ögonkast. Så gick han tveksamt
uppför trappan och satte sig bredvid henne. Han hade ett uttryck i sitt
ansikte som om han väntade att bli bortkörd.

Under en lång stund sade ingen av dem ett ord. Då och då kommo fioltoner
stötvis, långt borta från skogen, liksom simmande emot dem fram genom
luften.

— Hör, sade Gerle plötsligt, därborta är de glada och dansa! Där tänker
ingen på, att det är vemod över sommarens längsta dag.

Thyra nickade svagt. Så blev det åter tyst. Gerle satt och såg på henne
från sidan.

— Varför sitta vi här tysta och tungsinta, sade han med ens i helt annan
ton. Vad båtar det väl att vara ledsen! Kom, så går vi dit bort och
försöker fånga litet av deras midsommarfröjd!

Thyra svarade icke strax. De fyra ruggiga, gamla fröknarna kommo ut i
detsamma och slogo sig ner på verandabänkarna. De sågo alltid ut att
frysa. Som vanligt talade de tre ivrigt i munnen på varandra. Den fjärde
satt där stillatigande med sitt eviga, bleka leende kring läpparna.
Thyra vände litet på huvudet och såg på dem. En ångestfylld ömkan fyllde
plötsligt hennes hjärta. Hon reste sig brått.

— Ja, så går vi då, sade hon hastigt.

Gerles ansikte lyste upp i plötslig glädje. De tre fröknarna stannade
mitt i samtalet och utbytte menande ögonkast. Med framsträckta huvuden
och ögonen på spänn sågo de efter den högresta, smärta gestalten, som
rörde sig så fritt och säkert bredvid den lille vanskapte, koxande
mannen vid hennes sida.

— Usch, sade den mest blåfrusna, med rösten darrande av indignation, det
är synd och skam! Att arbeta med händer och fötter för att få den lille
puckelryggige stackarn kär i sig ...

Fiolerna gnällde och flöjten skuttade med i melodien med små runda,
porlande toner.

Thyra ställde sig tätt invid banan och såg på paren, som svängde
därinne. Det var något på en gång rörande naivt och groteskt lössläppt
över deras rörelser. Dammet stod som en vaggande sky över de dansandes
huvuden, och i det taktfasta tropp, tropp, som dunsades fram mot banans
bräder av järnskodda, smällande klackar, drunknade nästan musikens
toner.

— Ser ni, ni blev glad till sist, sade Gerle förtjust och såg med
förnöjt lysande ögon upp mot Thyras leende ansikte.

— Ja, det var snällt, att ni förbarmade er över mig och tog mig med er,
sade hon vänligt ... Jag är er riktigt tacksam. Ni har rätt: det båtar
inte mycket till att vara ledsen.

En svag rodnad steg upp på Gerles bleka kinder. Han lyfte stillatigande
med en tafatt rörelse på mössan.

— Men nu är jag i alla fall mätt på det här, återtog Thyra. Låt oss gå
ett slag, innan vi ger oss hem.

Fåordiga gingo de sida vid sida framåt den skumma, slingrande stigen.
Från buskar och snår hördes låga, mumlande röster. Hand i hand ströko
älskande, par efter par, förbi dem.

Thyra blev plötsligt åter allvarlig. Då de nått ut i skogsbrynet, satte
hon sig på en kullfallen trädstam. Gerle sjönk skyggt ned vid hennes
sida. Hans ben lågo som svarta tågstumpar ned över stammen.

Båda sutto tysta och sågo hän mot den skogiga åsen över vidsträckta,
rykande ängar. En enda blek liten stjärna lyste högst uppe i zenit.

— Vad ni är annorlunda mot i fjol, sade Gerle plötsligt. Då var jag
nästan rädd för er ... Ni var så kall och högdragen och avvisande ...
Första morgonen jag såg er, ni vet ... då ni låg i fönsterkarmen ... då
trodde jag förstås, han hejdade sig plötsligt, ja, ja, det gör detsamma
... nu är ni så god och vänlig mot mig, stackare ...

Thyra rodnade svagt. Hon kände sig beklämd av Gerles sätt och ord. Hon
försökte slå an en lätt ton.

— På avstånd tror folk alltid, att jag är värre än jag är. I själva
verket är jag så osammansatt, jag borde vara lätt att komma underfund
med.

Gerle satt tyst ett ögonblick.

— Ni var så mycket tillsammans med den där charmanta, högfärdiga frun,
sade han slutligen, man kom aldrig åt att säga ett ord till er, om man
än så gärna ville.

Thyra ryckte till. Med vidöppen blick såg hon på Gerle. Men han satt
stilla utan att märka något och såg rätt framför sig.

— Har ni varit tillsammans med henne i vinter också?

Thyra Börjesson dröjde litet med svaret.

— En och annan gång, sade hon stelt.

Gerle betänkte sig ett ögonblick:

— Bliv inte ond över att jag blandar mig i edra angelägenheter ... men
... men man säger så mycket fult om fru von Heineman ... Ni borde aldrig
synas i hennes sällskap ...

Thyra Börjesson satt tyst, stel och avvisande och såg rakt framför sig
bort mot åsen. Gerle såg oroligt forskande på henne.

— Vi män få höra så mycket, som aldrig kommer till unga flickors öron,
började han åter med låg, undergiven, litet ursäktande röst, och ... och
jag, hans stämma darrade en smula, jag ville skydda er för allt, allt
ont, om det stode i min makt ...

Thyra Börjesson rörde sig icke. Hennes ansikte lyste vitt i skymningen,
och det ryckte nervöst kring hennes läppar.

— Jag förstod inte, att mina ord kunde såra er, sade Gerle, olycklig och
ångerfull. Förlåt mig! Av alla människor ville jag minst göra er ledsen.

Han böjde sig fram och såg oroligt spörjande på henne:

— Fröken Börjesson, är ni sjuk? Ni skrämmer mig.

Thyra spratt till och reste sig häftigt. Hon såg på Gerle med en osäker,
flackande blick.

— Nej, nej, sade hon i en underlig sömngångarton, jag är inte sjuk ...
jag är er tacksam, jag förstår att ni vill mig väl ... hur skulle jag då
kunna vara ond?

Gerle sträckte ut sin långa aphand mot henne.

— Kan jag lita på, att ni är ärlig mot mig nu, frågade han upprörd, ni
... ni ser så underlig ut ...

Thyra lade sin hand i hans.

— Visst ... visst kan ni det, sade hon med samma frånvarande, främmande
röst.

Gerle suckade djupt. Han kände sig olycklig och ångerfull.

I den bleka, stilla midsommarkvällen vandrade de stillatigande sida vid
sida över ängar och stigar, genom alléns mörka skuggor fram mot det
vita, långa huset. Nedanför verandatrappan blev hon stående ett
ögonblick, eftersinnande, lyssnande. Musiken från dansbanan trängde fram
med plötslig, nästan skrämmande tydlighet.

— Den, som midsommarnatten lägger nio slags örter under huvudkudden, får
se sin älskade i drömmen, sade Gerle lågt, liksom prövande.

Thyra såg styvt på honom.

— Sådant är inte för mig, sade hon strävt.

Hon räckte honom sin hand till godnatt och gick långsamt uppför trappan
in i sitt rum.

Omständligt, som gällde det bara att få tiden att gå, tog hon av sig
hatt och kappa och hängde in dem i garderoben. Hon gick nervöst fram och
åter i rummet och sysslade än med ett, än med ett annat, onödigt länge
och blott för att ha något för händer. Det var som om hon gjorde sig i
ordning för att kunna ostört hänge sig åt den tunga, dova, hopkrupna
smärtan i hennes bröst, och som hon samtidigt vore rädd för att få tid
med den och sig själv.

Slutligen ställde hon sig vid det öppna fönstret och såg ut över
trädgården. Nu var hon färdig. Nu stod hon och väntade på att smärtan
inom henne skulle röra på sig, resa sig upp och inte bara ligga som en
förstenad klump i hennes hjärta.

Från buskarna kring dammen kom det plötsligt smäktande näktergalstoner.
Thyra Börjesson lyssnade andlöst. Hennes ansikte förvreds och skälvde
till av frambrytande gråt. I nästa ögonblick var det åter kallt och
strängt och orörligt. Med en häftig rörelse stängde hon fönstret. Hon
tryckte sina knutna händer mot bröstet och började rastlöst gå av och an
i rummet. Då och då bröt sig en stönande, ångestfull suck fram mellan
hennes sammanpressade läppar. Gråten brände som eld bakom ögonhålorna.

Alldeles utmattad, förbi, sjönk hon slutligen ned vid bordet framför
fönstret. Ett par oskrivna pappersark lyste spöklikt emot henne i
skymningen. Plötsligt tog hon en bredvid liggande blyertspenna och
började skriva. Den ljusa skymningen blev allt tätare omkring henne. Hon
såg icke längre sina egna bokstäver, handen rörde sig mekaniskt, hon
strök ut, ändrade, började på nytt, tills slutligen de motspänstiga
orden lydde och ordnade sig till rytmiska strofer.

Med en trött rörelse lade hon slutligen pennan ifrån sig. Det hade
blivit stiltje inom henne medan hon skrev. Den tunga, tryckande smärtan
hade löst upp sig i dov ro.

Tillbakalutad mot stolsryggen satt hon orörlig och såg ut. I öster drog
himlen över i blekgrönt med en matt, röd skiftning. Solen var icke långt
borta.

Och som hon satt där, blev hon plötsligt liksom borta från sig själv.
Allt omkring henne blev främmande och underligt, och hon visste icke
säkert, om hon levde, och om det verkligen var hon själv och icke en
annan människa, som satt där orörlig i stolen. Och då hon lyfte upp
papperet med de bleka, sneda blyertsbokstäverna och ögnade igenom det
hon nyss slutat skriva, var det i detta ögonblick som om hon läst, vad
en annan tänkt och känt:

   Jag sitter i brynet av skogen, som drömmande, stilla
   sig tecknar mot pärlfärgad himmel i midsommarnatt.
   En stjärna, en enda, nyss tände sitt skälvande ljus
   och ängen desslikes sitt offer av böljande töcken.

   Så mjukt som fiolen kan sjunga, när mästaren spelar,
   i färger, som anas, ej ses i det drömskumma ljus
   utbreder sig slätten framför mig mot våglinjig ås.
   Allt ligger försjunket i stilla, i undrande bidan.

   Jag skådar betagen än ut över slätten den vida
   än upp mot den ensamma stjärnan, som vinkar mig till.
   Jag ser — tills han skymmes av ljuvliga tårar, min blick,
   Och vemod och oändlig trånad drar in i mitt sinne.

   Men plötsligt jag ryser i isande skräck: han har vaknat
   den mask, som ej dör, och han gnager ur hjärtat min frid:
   nu komma de skrämmande tankar, som bränna likt eld.
   Förtvivlad då störtar jag upp och till Herran jag ropar:

   Vi gjorde du mig till ett rö för den vinden, som blåser,
   då önskan att vädret stå mot likväl lagts i min själ,
   vi dväljes i hjärtat en tärande längtan till ljus,
   då du ej gav kraft till att fånga en endaste stråle?

   Till knotande andar apostelen säger: ”Har Herran
   ej rätt till att göra dig, käril, precis som han vill?”
   Jo väl. Men jag spörjer ändå: varför formar han ej
   oss mänskor till heders förjämt, då han därtill har makten?

   Väl trodde jag förr, jag var stark nog att segrande strida,
   att fri var min vilja. Den lögnen, den tror jag ej mer.
   Ack, sant är blott ett: jag är ofri och usel en slav,
   när pulsarna hamra och blodet bedårande sjunger.

Thyra Börjesson reste sig ur stolen, vek ihop papperet och stoppade det
under huvudkudden. Så klädde hon stilla av sig, borrade in huvudet i den
mjuka dynan och somnade utan böner och tankar som ett trött barn.

Men utanför på verandatrappan satt Gerle och lyssnade som i dröm till
näktergalssång och fjärran fioltoner. Han satt och undrade över, varför
hans usla, vanskapta kropp fått ett så stort och varmt och rött hjärta.
Ack, livet var icke stort annat än bitterhet och ironi.




                                  XII.


Thyra Börjesson stod barhuvad på verandan och lyssnade spänt utåt vägen.

Men allt låg utdött och tyst. Träden stodo mörka, orörliga, stelnade i
ro och hemlighetsfull väntan. En flädermus fladdrade fram och tillbaka
som en orolig, sökande själ. Tätt över trädtopparna lade månen sitt
blekgula ansikte på sned och tittade melankoliskt ömkande ned på jorden.

Plötsligt trängde ljudet av rasslande vagnshjul genom tystnaden.
Hästhovarnas tramp blev allt tydligare. Med ens stämde byns bandhundar
upp i korus. Efter hand förstummades deras skall, och djupare,
underligare än nyss, nästan hörbar vände tystnaden tillbaka och föll på
nytt över nejden. Så förgingo några minuter. Plötsligt förnams det
malande ljudet av hjul, som skära sig fram genom djup sand.

Thyra Börjesson gav till ett litet rop och sprang i två språng nedför
trappan fram mot allén. En vit näsduk svängdes emot henne från mörkret
därinne.

Å, nu kom då äntligen Lisa Ljungh! Hon fick tårarna i ögonen. Aldrig
hade hon trott, att hon skulle bli så glad. Nu först förstod hon, hur
mycket hon längtat efter vännen, den enda människa, som stod henne
riktigt nära, som hon kunde lita på, förtro sig till — om det gällde.

Hon slog armarna om Lisa Ljunghs hals och kysste henne ömt. Och med
något av den bittersöta glädje, varmed en ödesmärkt människa tar emot en
oväntad lycka, förde hon henne in i den långa, vita byggnaden.

                   *       *       *       *       *

Gläntan låg i strålande ljus. De höga furuträden stodo som skyddsvakt
omkring, och tjärnens vatten blänkte lockande hemlighetsfullt.

Thyra Börjesson och hennes vän vadade fram genom det höga,
blomgenomvävda gräset. Lisa Ljungh kastade sig plötsligt övermodigt ned
på marken.

— Här är oss gott att vara, låtom oss uppbygga våra hyddor här, ropade
hon glatt. Hyddor lika med kroppshyddor, förstår du väl, sade hon i låg,
upplysande ton.

Thyra gav till ett litet stönande:

— Att du orkar och ids! Jag blir matt bara av att höra.

— Inte rår man för, att man är vid humör och vigör, sade Lisa oberörd.
Tacka försynen du, att jag blev så underliga gjord!

Hon tog av hatten och lade sig raklång i gräset med armarna under
huvudet. Thyra sträckte tigande ut sig bredvid henne.

Gräset vajade mjukt, luften drog som sammet mot kinden, himlen lyfte sig
högre och högre för deras blickar. Små vita strömoln simmade långsamt
bort över furornas toppar.

Under en lång stund växlade de båda flickorna inte ett ord. Slutligen
vände Lisa sig på sidan. Hon slet av ett långt grässtrå och stödd på
armbågen började hon tankfullt tugga på det, så att det vippade upp och
ned mellan hennes läppar.

— Tänk, inte en enda en av de gamla mer än det beskedliga, vanskapta
livet Gerle, sade hon plötsligt i tankfullt beklagande ton. Jag saknar
väldigt Rudenstam och Adonis och inte minst min speciella vän, den
haltande småskolelärarinnan.

Thyra rörde sig icke.

— Ja, det är skada, sade hon frånvarande.

— Nåja, Lisas ton lät med ens resignerad, jag kan kanske småningom
upptäcka andra lysande andar att skifta hugg med ... Man får se tiden
an, se saken djärvt i synen, som Rudenstam brukade uttrycka sig.

Thyra svarade ingenting. Plötsligt satte sig Lisa upp med ett häftigt
ryck:

— Nu kommer jag ihåg något, som jag tänkt berätta för dig. Det är om
Heinemanskan. Tål du att höra det?

Thyra kände det som om hjärtat stannat ett ögonblick i hennes bröst. Så
började det plötsligt slå så våldsamt, att pulsarna svällde på halsen
och blodet susade för hennes öron. Så tvang hon sig att svara.

— Nog gör jag det, sade hon långsamt.

Hon tyckte själv, att hon dröjt så länge med svaret, att Lisa borde
funnit det egendomligt, men hon tycktes ingenting ha märkt.

— Tänk dig, började Lisa, strax efter det du rest var jag ute en kväll
på Djurgården med Inez Törneblad — den där flickan du vet som i vintras
avslöjade Heineman för mig. Bäst vi gick, stötte Inez mig ivrigt i
sidan: ”Pass på, där kommer Heineman med sitt nyaste offer!” Jag
tvärstannade i häpenheten, dumt nog, och i samma ögonblick for Heineman
förbi oss i en av Freys elegantaste vagnar och med en förtjusande söt
ung flicka bredvid sig. Heineman gav mig först en nästan fientlig blick,
men så ändrade hon med ens taktik, log hult emot mig och böjde
förbindligt på sin vackra nacke. Så vände hon sig mot flickan och sade
några ord, antagligen om Inez och mig, ty offret vred på huvudet ett par
gånger för att riktigt taga oss i okulärbesiktning. Inez slet mig i
armen och grälade på mig för att jag bar mig tölpaktigt åt, men det var
som om jag inte kunnat förmå mig att gå ur fläcken förrän vagnen var ur
sikte ...

Thyra låg hela tiden och såg upp mot himlen.

— Nå, sade hon till sist med främmande, entonig röst, vad underligt är
det väl i, att hon var ute och åkte på Djurgården med en ung flicka.

Lisa gav till en lång, menande vissling.

— När man vet vad det innebär, så är det verkligen ganska
anmärkningsvärt, sade hon torrt. Det är för resten synd och skam, for
hon plötsligt ut i hetsig ton. Sådana borde stekas vid sakta eld! Inez
påstår, att välborna Heineman är så ökänd, att en ung flicka knappast
kan visa sig tillsammans med henne utan att bli komprometterad ...

Thyra rörde sig icke. Hon stirrade oavvänt upp mot himlen.

— Det kan ju vara förtal, sade hon famlande.

— Pytt, sade Lisa föraktligt. Tror du, att man får sådant rykte för
ingenting ... ånej! ...

Så blev det tyst. Lisa slet av ett nytt grässtrå och började fundersamt
tugga på det.

— Hör du, Thyra, sade hon plötsligt, jag har tänkt många gånger, att jag
skulle fråga dig, men det har aldrig blivit av ... Du minns den där
kvällen på din ateljé, då jag talade om Heineman och du svimmade ... var
hade du då varit? Du låg på schäslongen i din bästa klänning, och då jag
frågade dig, om du varit borta, svarade du ja, och att du skulle berätta
mig om detta en annan gång ...

Ett sällsamt, stelt lugn kom plötsligt över Thyra Börjesson. Hennes ögon
sågo oavvänt upp mot himlen. Den var så oändlig, så bottenlöst djup och
blå. Och hon själv ett eländigt, ynkligt kryp. Varför erkände hon inte
ärligt att så var? Varför skulle hon låtsas vara bättre än hon var?
Varför skulle hon ljuga med tystnad och med svar, som voro indirekta
lögner? Ack, allt var ju ändå så hopplöst, så lönlöst, så utan mening.
Och egentligen önskade hon ju bara ett: att få ett slut, lika gott på
vad sätt. Hon var så trött på att jagas och pinas och gisslas av
samvetets furier. Kanske skulle hon kunna köpa sig ro med att lämna ut
sig själv.

Hon låg alldeles stilla. Endast läpparna rördes. Rösten kom nästan
sömngångaraktigt monoton.

— Jag skall säga dig allt ... jag hade varit hos Viveka Heineman. Hon
bjöd mig på operan, på supé i sitt hem ... och jag kom tillbaka till
ateljéen först andra dagens morgon ... och ... och allt vad du i detta
ögonblick fruktar och misstänker, det är sant.

Hela tiden kom rösten med samma styrka och monotoni. Så blev den
plötsligt borta, utan att man förstod, att den skulle upphöra. Lisa
Ljungh hade hört på den i namnlös förfäran. Nu satt hon där som
förstenad och väntade på, att den åter skulle börja tala. Men allt
förblev tyst. Hon vågade icke se på Thyra och efter hand började hon
pinas av känslan, att hon själv borde säga något.

För varje minut som gick blev tystnaden mera tryckande. Men Lisa Ljungh
kunde omöjligt hitta på några passande ord. Hon satt och hoppades och
väntade på, att medkänsla med vännen skulle stiga upp inom henne och
lösa hennes tunga, men alla känslor voro borta, döda, frusna till is.
Hon kunde icke fatta, att det hon nyss hört var sant, och ändå satt hon
där och kände fasa och vämjelse över detta, som hennes förstånd nekade
att tro.

Så med ens började hon minnas så mycket, som under den gångna vintern
förefallit henne oförklarligt och obegripligt hos Thyra. Nu kastade
plötsligt Thyras ord ljus över allt detta.

Men mitt under alla dessa funderingar, som kommo spontant och som hon
icke förmådde värja sig mot, tänkte hon åter med förskräckelse på, att
hon borde säga något till Thyra. Vad som helst, bara det blev något. Men
när hon ville öppna läpparna, var det som om någon lagt en järnhand över
hennes mun. Hon kunde icke få ut en stavelse. Visste icke ett ord att
säga.

Till sist reste sig Thyra upp. Hennes ansikte var stelt och lysande
vitt. Hon undvek att se på Lisa.

— Nu får vi visst gå hem, sade hon med samma monotona röst som nyss.

Lisa reste sig mekaniskt. Så gingo de sida vid sida genom skogen.
Nedanför verandan stannade Thyra ett ögonblick. Det såg ut som om hon
uppmärksamt betraktat den blommande clematis som klängde sig uppför
ståltrådsnätet.

— Jag kan ju inte förstå det själv en gång, sade hon plötsligt i
klagande ton, hur skulle väl du då kunna göra det. Ibland tänker jag,
att alltsammans inte är sant, att det bara är en grym, elak dröm ... Men
stundom vet jag alltför väl, att det är sant. Då önskar jag bara, att
jag vore borta från mig själv och hela livet.

Lisa stod och såg på Thyra, då hon gick uppför trappan. Hon önskade så
innerligt, att hon skulle kunna känna för henne som förr. Men allt var
kallt och tyst och tomt inom henne. Hon kände det, som om det varit en
främmande människa, som gick där före henne uppför trappan.




                                 XIII.


Då Thyra Börjesson kommit in i sitt rum, började hon med nervös brådska
plocka fram sina tillhörigheter ur garderob och byrålådor. Hon slängde
allt huller om buller på soffsitsen, bordet och stolarna, och då alla
förvaringsställen voro tömda, packade hon skyndsamt linne, böcker och
klänningar i stora kofferten. Så tyst hon förmådde, sköt hon den därpå
tillbaka in i garderoben och stängde dörren.

I detsamma klang den gälla middagsklockan genom huset. Thyra Börjesson
for förskräckt ihop. Blicken irrade villrådigt från flaskorna på bordet
till blusarna och småsakerna på soffsitsen. Å nej, det var omöjligt att
hinna få undan allt nu i en hast. Hon bredde brådskande ett par
handdukar över alltsammans.

Med ängsliga, snabba rörelser försökte hon ordna sin toalett. Hon
kastade en flyktig blick i spegeln över byrån. Ett förstört, blekt
ansikte med brinnande ögon och blodröda, torra läppar stirrade emot
henne. Håret stod som en gyllene gloria kring huvudet.

Hon ryggade förfärad tillbaka, men i nästa ögonblick förde hon ansiktet
tätt intill glaset. Hon såg hårt, kritiskt undersökande på sin egen
spegelbild, såg rätt in i de vidgade pupillernas hemlighetsfulla djup,
som liksom vek undan, sänkte sig, blev större och större och
bottenlösare för varje sekund, som gick. Hon stod där orörlig och såg
och såg, tills hon glömde allt omkring sig, och hon till sist tyckte,
att den djupa sammetssvärtan, som nere på djupet tätnade och knöt sig
till en glödande purpurgnista, var hennes egen själ.

Var då hennes själ av det slaget? Röd och svart som en mefistodräkt! Hon
ryste till i plötslig skräck och såg sig yrvaket omkring i rummet. Å
nej, det var ju ingenting annat än överspända fantasier alltsammans. Hon
var trött och förbi av sinnesrörelser och själsspänning och den
brådstörtade packningen ...

Plötsligt sänkte ett svart moln sig ned framför hennes ögon. Allt
omkring henne började med ens darra och vackla, sveptes in i böljande,
svarta och röda töcken, korsade av lysande, gula sicksacklinjer. Thyra
Börjesson tog sig famlande för pannan. Hon slöt ögonen och tryckte sina
knutna händer mot ögonlocken.

Då hon slutligen vågade se upp, hade mörkret omkring henne lösts upp i
en grå, ljus skymning med drivande, tunna molnslöjor. Småningom blev
allt åter fast och klart för hennes blick. Men hon stod där frånvarande,
bedövad, halvt lamslagen av ångest och lyssnade till de dova, plumsande
ljud, som de svällda pulsarna dunkade fram mot tinningarna. Hon hade en
dunkel förnimmelse av att det var något, hon skulle göra, att hon av
någon anledning borde skynda sig, men hon mindes inte varför, och hon
förmådde inte göra något försök att få det klart för sig.

Plötsligt skar middagsklockan på nytt genom huset.

Jo visst! Nu mindes hon med ens. Hon skulle ju göra sig i ordning till
middagen!

Hon sprang bort och lyfte på handduken på bordet. Var hade hon gjort av
hårborsten! Hon sökte nervöst bland virrvarret på soffsitsen. Inte
heller där! Hon såg sig oroligt letande omkring i rummet. Hade hon av
misstag fått ned den i stora kofferten? Å, där låg den ju mitt under
spegeln.

Äntligen var hon färdig. Med ilande steg gick hon framåt korridoren.
Plötsligt tvärstannade hon och vände om. Herre Gud, hon var väl halvt
sinnessjuk! Varför reglade hon inte helt enkelt dörren!

Hon vred om nyckeln och stack den i fickan, medan hon hastigt gick fram
mot matsalsdörren. Ett ögonblick blev hon stående med handen på låset.
Hjärtat bultade i hennes bröst som skulle det sprängas.

Med en våldsam viljeansträngning tvang hon sig att vara lugn. Kosta vad
det ville, skulle hon försöka synas glad och oberörd som vanligt.

Så öppnade hon dörren och steg in. Ett underligt blekt leende darrade
kring hennes brännande röda mun.

Rummet var fullt av stimmande gäster. Hon drog en lättnadens suck. Ingen
tycktes ge akt på henne.

Dröjande lyfte hon blicken och såg sig skyggt omkring. Mitt emot, längst
borta vid väggen stod Lisa. Hon var blek och allvarlig och såg på Thyra
med stora, sorgsna ögon.

Thyra ryckte till som om hon bränt sig på något och sänkte blicken.
Händerna skälvde, då hon böjde sig ned och lade mat på sin tallrik.

Hon kände, att Lisa gav akt på varje hennes rörelse, att hennes ögon
följde henne, vart hon gick, men själv undvek hon att möta dem, såg
ständigt förbi dem.

Hon satte sig vid Gerles bord och talade och skrattade forcerat livligt
under hela måltiden. Men hon kunde knappast tvinga maten genom strupen.
Lukten äcklade henne och det svartnade för ögonen, då hon svalde.

Å, om hon i stället fått luta sitt värkande huvud mot den svala, vita
bordduken och gråta, gråta, så länge det fanns tårar inom henne ...

                   *       *       *       *       *

Så var då äntligen middagen genomliden! Hon förstod inte själv, hur hon
kunde härda ut. Det föreföll henne som om hon suttit i timtal vid bordet
och pratat dumheter och skrattat åt dem i sällskap med den förtjust
leende Gerle. Och den beskedliga stackars själen hade ingenting märkt,
inte haft en aning om den komedi, hon spelade, och hur hon satt där och
kämpade mot gråten och vämjdes vid sig själv, som man vämjes vid ett
giftigt kräldjur ...

Med skälvande händer satte hon nyckeln i dörren och steg in i sitt rum.
Hon reglade inifrån nervöst brådskande som om det gällt komma undan en
förföljare. Men väl i säkerhet blev hon stående orörlig tätt invid
dörren. Med en övergiven, förtvivlad rörelse sträckte hon plötsligt sina
sammanknäppta händer rätt upp över huvudet.

— Gud — Gud — jag har syndat, men Du kan också straffa!

Orden hade nästan omedvetet brutit sig fram över hennes läppar. De
träffade hennes öra, som om en annan uttalat dem och gjorde henne med
ens bittert nykter. Hon kände icke längre någon lust att gråta. Hon lät
armarna sjunka och grep sig skyndsamt an att packa in tavlor och
måleriutensilier. Hon rörde sig hastigt med smygande fjät. Då och då
stannade hon mitt i arbetet andlöst lyssnande.

Plötsligt tog det i dörrhandtaget. Hon spratt förskräckt till. Hjärtat
stannade nästan i bröstet. Hon stod orörligt stilla och stirrade med en
hypnotiserads stela ögon på låset.

— Thyra — Thyra, öppna då, hörde hon plötsligt Lisa Ljunghs bedjande
röst utanför dörren. Jag måste tala med dig.

Thyra dröjde ett ögonblick med svaret. Så sade hon i låg, underligt
likgiltig och ändå bestämt avvärjande ton:

— Nej, nej, inte i dag! Det är bäst för mig att vara ensam ... Jag orkar
inte, mitt huvud är tungt som bly.

— Som du vill då, sade Lisa. Hennes röst lät sorgset undergiven.

Thyra lyssnade spänt till stegen, som stilla avlägsnade sig bortåt
korridoren. Hon kände på en gång djup besvikelse och lättnad. Hon
suckade tungt. Så tog hon i med förnyad fart.

Uttröttad och förbi sjönk hon slutligen ner på en stol. Nu, då allt var
färdigt, kände hon inom sig ett nästan apatiskt lugn. Hon såg på
klockan. Hon hade god tid. Allt hade gått fortare än hon trott.

Långsamt, halvt frånvarande drog hon ut bordslådan, tog fram papper och
kuvert och började skriva till Lisa.

I korta, nästan affärsmässiga ordalag underrättade hon om sin avresa och
bad att få packsakerna eftersända till Stockholm fortast möjligt. Inte
med ett ord berörde hon förmiddagens samtal. ”Du har full frihet att
säga åt Pampe och de andra, vad helst du vill om din olyckliga Thyra,”
skrev hon till sist.

Vid de sista orden började hennes hand att darra. Bokstäverna blevo
osäkra och hjälplöst lutande. De voro som stelnade rop av ångest och
förtvivlan.

Thyra Börjesson satt länge med huvudet lutat mot handen och stirrade
rakt ut i luften sedan hon fått brevet färdigt. Slutligen reste hon sig
med ett tvärt ryck ur stolen och tog fram ett hopviket papper ur
handväskan. Ett ögonblick vägde hon det i handen, innan hon lade det
till brevet i kuvertet.

Det var idel fattiga, bleka ord, som dåligt tolkade den upproriska,
brännande smärtan i hennes inre, midsommarnattens och den långa, långa
raden av förflutna dagars och nätters ve, men kanske skulle de ändå
kunna verka något gott för henne hos Lisa ...

Ack, det var ynkligt och jämmerligt att göra som hon nu gjorde — att
vilja tigga, om också indirekt om förbarmande och förstående av en annan
människa. Sådant borde ju ges frivilligt för att ha värde. Men hon hade
inte längre någon stolthet. I detta ögonblick kände hon det som skulle
hon kunna kläda sig andeligen naken, riva de sista skylande trasorna
från sin själ för vem som helst, blott hon därmed kunde vinna en smula
sympati. Men hon hade ingen att luta sitt huvud mot. Hon var ensam,
ensam och arm ...

Hon slöt ögonen och svalde krampaktigt för att hålla tillbaka gråten,
som tryckte samman hennes strupe. Hon _ville_ inte gråta, _ville_ inte
vara annat än behärskad och lugn — åtminstone inte nu. Hon slog upp
ögonen och såg sig nästan trotsigt omkring i rummet.

Så tog hon skyndsamt hatt och kappa, och med den tunga resväskan i
handen smög hon sig som en tjuv, tyst och ängsligt genom korridoren över
verandan in i lindalléns skuggor. Med en lång blick såg hon sig
tillbaka. Huset låg tyst och utdött, skinande vitt i eftermiddagssolen.
Ingen människa syntes till. Ingen hade sett henne gå. Men Ruff följde
henne ridderligt genom allén och byn fram till gästgivaregården. Tåligt
bidande låg han vid hennes fötter medan hon satt på gungbrädet i
trädgården och väntade på skjutsen.

Då hon reste sig upp, reste han sig även och följde henne långsamt och
högtidligt bort till vagnen. Hennes hand for ömt smekande över hans
stora, lurviga huvud. Med en snörvlande suck såg han henne vemodigt
frågande in i ansiktet. Då fick hon plötsligt tårarna i ögonen. Hon
satte sig på huk och slog armarna om hans hals:

— Du är min enda, enda vän, sade hon viskande. Med sakta viftande svans
stod Ruff och såg efter henne tills vagnen försvann bakom kyrkomuren. Då
gick han stilla tillbaka till sin gårdsplans varma solsken.




                                  XIV.


Solskenet låg stickande vitt över Sturegatans fasader. Luften hängde
tjock och kvalmigt het mellan husraderna, vinden sov och Humlegårdens
träd stodo orörliga och dammgrå som kulisserna i en teaterpjäs.

Söndagsklädda fotgängare myllrade längs trottoarerna, spårvagnarna
rasslade brådskande upp och ned för gatan, otåligt brummande sina
kromatiska tongångar mot hållplatsernas väntande människohopar, bilerna
döko fram susande hastigt som svärmande ollonborrar, plötsligt,
oupphörligt i långa rader, jagande varandra i ilande fart.

Thyra Börjesson gick långsamt uppför gatan. Hon var blek och hålögd som
efter en genomstånden sjukdom. Kring den finskurna barnamunnen låg ett
pinat, lidande uttryck. Den kvava hettan tryckte som bly på hennes
hjässa, och det kändes som om trumhinnorna blivit såra och ömma av
bullret, som slog emot dem. Hennes ögon följde frånvarande och utan
uppfattning människoströmmen, som rann förbi. Allting var som höljt i
slöjor, drömlikt och overkligt. Hon gick där mitt ibland det bullrande,
rörliga livet, men alltsamman vek liksom undan, var så fjärran och
avlägset som om hon sett på det på långt avstånd.

Plötsligt sågo ett par stickande mörka ögon rätt in i hennes. Hon ryckte
till nervöst och blicken blev vidöppen och rädd som hos en, som
plötsligt skrämts ur sömnen. Hon vände sig blixtsnabbt och såg efter
mannen, som lugnt gick nedåt gatan.

— Nej, gudskelov, det var ingen, hon kände! Men hans underliga blick
hade med ens gjort henne nyktert vaken.

Det kom över henne en beklämmande känsla av ensamhet mitt i
människovågen omkring henne. Ingen enda visste hon något om. Ingen enda
av dem hade någon känsla för henne. Alla voro de för henne slutna,
främmande världar ...

Det var underligt att tänka, att de alla, liksom hon själv, hade längtan
och hopp och önskningar. Och alla tyckte de nog, liksom hon själv, att
just deras liv var så mycket värt, och att det var orättvist och grymt
och förfärligt, att de inte nådde dit de ville ...

Men varför sågo de alla plötsligt så underligt på henne, strängt, nästan
fientligt? Hon såg prövande utefter sin dräkt. Det fanns ju ingenting
påfallande i hennes klädsel, och hon gick ju sin väg stilla som de andra
...

Hon såg skyggt undersökande på människoflocken, som drog förbi. Det var
mest arbetare med hustrur och barn och kärestor ... Det var arbetsbina
som svärmade, som kröpo fram ur sina trånga, kvava kupor, nu när solen
stack het ...

Hon log svagt åt sina egna tankar. Så blev hennes ansikte med ens åter
allvarligt.

Men var skulle alla dessa svärmar slå ned, vart ämnade de sig månntro?
Antagligen lockade väl någon idrottsfest eller tävling. Sådant var ju
deras söndagsnöje, deras vila ...

Det var underligt i alla fall. Mycket nytt fanns det inte under solen.
Allting var sig i grunden likt. Människorna hade inte förändrats stort.
Tävlingar och brottningar och allt slags skådespel älskade de liksom för
årtusenden tillbaka. Smaken var som förr, litet förfinad visserligen,
men i grunden densamma. Fröjderna voro desamma, sorgerna desamma. De
rika levde i sin lyx, de fattiga i sin fattigdom ungefär så, som de
gjort det i alla tider. Och livet självt var lika brokigt och
meningslöst och orättvist som det alltid varit. Det var dumt att söka
inbilla sig något annat. Livet var orättvist från vaggan till graven.
Oförtjänt gynnade det somliga ända från födelsen. Lika oförtjänt
förföljde det andra ...

Och dessa, som nu gingo gatan fram sida vid sida med henne? Varför hade
de flesta av dem blivit födda till slit och släp och omsorger för
uppehället, till försakelser och umbäranden av varjehanda slag? Och
varför hade hon själv sluppit undan allt sådant? Ja, svara, den som
kunde. Allt togs och gavs utan skäl och utan förskyllan eller värdighet.
Hon var född att gå på grönskande ängar och njuta svalkande skogars
frid, närhelst hon ville — ännu i går sträckte hon ut sig på blomvirkat
gräs och hörde skogen susa över sitt huvud, fast det var som om månader
förflutit sedan dess — medan de flesta av dem, som nu drogo förbi henne,
voro dömda att tillbringa sina dagar och nätter i denna kokande gryta,
vars glödheta, kvalmiga ångor tryckte som martyngd över hjässa och bröst
... Inte fanns det rättvisa i sådant? Nej, och tusen gånger nej! Men hon
och hennes gelikar togo det som en naturlig, självfallen sak, att de
själva fått det gott och bekvämt i livet. Vaknade samvetet upp en kort
stund, så skyllde man på Gud och tröstade sig med, att det var hans
vilja, att rika och fattiga skulle vara ibland varandra ...

Men det fanns ju också ett osynligt något, en andlig lycka, som kom
varje människa till del. Kanske delades den i rättvisa portioner mellan
fattiga och rika ... Och tänk, om det nu var så, att alla dessa, som hon
gick och ömkade sig över, i själva verket, trots det yttre skenet, voro
lyckligare än hon själv ... Lyckligare än hon själv! Sannerligen,
sannerligen därtill behövdes det icke mycket! Och ändå slapp hon
bekymmer för uppehället ... Ack, när hon nu tänkte efter, hade hon varit
lycklig så få, få ögonblick i sitt liv ... Och det sista året hade hon
för Viveka Heinemans skull burit helvetets pina och kval i sitt hjärta
...

Hon stannade plötsligt som fastvuxen. Det var ju till henne hon ämnade
sig. Och nu hade hon i tankarna vandrat ända upp till Valhallavägen.

Hon vände tvärt och gick tillbaka nedåt gatan. Egentligen var det ju
galenskap att tänka på att träffa Viveka Heineman nu, när alla
människor, som kunde, flytt staden. Men det var lugnast ändå att
åtminstone göra ett försök. Och hennes sommaradress kunde hon ju alltid
få veta genom portvakten. Så fick hon väl i stället skriva om det, som
inte längre ville lämna hennes tankar ro.

Thyra Börjesson vek in på Karlavägen och gick dröjande längs
planteringens slingrande gångar. Slutligen stannade hon framför ett
stort femvåningshus och lät blicken glida utefter andra våningens
kritade fönster. Hon hade inte varit däruppe sedan ... sedan ...

Ett kallt, fientligt uttryck sköt upp i hennes ansikte, medan hon stod
och såg upp mot fönstren. Med beslutsamma steg gick hon plötsligt tvärs
över gatan, tryckte på ringklockan och steg in. Hon såg sig nyfiket
undrande omkring i halvskymningen. Hon hade aldrig förmått erinra sig,
hur där såg ut. Och nu var det som om hon såge den stora vestibulen för
första gången ... Nej, nu mindes hon svagt trappfönstrets harnesksmidde,
plymagerade riddare inom ramen av gula och röda fyrkanter!

Med nästan smygande fjät steg hon uppför trappan. Framför henne bredde
trappavsatsens mosaikgolv ut sina slitna färger. Över dörrens grinande
brevlådsmun satt en blank mässingsskylt där namnet von Heineman lyste
emot henne i förnämt enkla typer.

Thyra Börjessons hjärta började klappa med hastiga, plumsande slag. Hon
stannade framför dörren, böjde sig ned och stirrade en lång stund på
namnet. Halvt motvilligt sträckte hon slutligen ut handen och tryckte på
den elektriska knappen. Klockan ljöd ett ögonblick gällt genom huset. Så
blev allt åter lika gravlikt tyst som nyss.

Thyra Börjesson stod alldeles orörlig och väntade. Hon visste, att ingen
skulle komma och öppna, men likväl kunde hon icke besluta sig för att
gå. Och plötsligt, utan att hon förstod orsaken, kände hon, hur en
oresonlig vrede steg upp inom henne. Hon bet hårt ihop tänderna, blodet
sköt upp i kinderna, ögonen svartnade, och med skälvande hand tryckte
hon åter på knappen och lät klockan ljuda i ursinniga fanfarer.

Efter några ögonblick blev hon åter plötsligt lugn. Hon vände sig
skamsen och ämnade just gå utför trappan, då hon hörde dörren försiktigt
öppnas bakom sig. Hon såg sig hastigt tillbaka och blev varse fru von
Heineman i dörrspringan.

Med ett glatt rop av överraskning slogs dörren på vid gavel. Thyra
Börjesson bleknade märkbart. Hon blev stående alldeles orörlig, stel och
högtidlig.

— Thyra — Thyra då, är det verkligen du, sade fru von Heineman i en ton,
som uttryckte oförställd glädje. Om jag kunnat ana att det var du, som
ringde! Jag kunde ju inte tro annat än att det var någon, som gjorde det
på okynne eller för att tigga ... Och till sist, när du ringde så där
ursinnigt, utan måtta, blev jag rädd, visste inte vad jag skulle tänka
och tyckte bäst se efter vad som stod på ...

Hon lade ömt sin arm om Thyras axlar och drog henne med sig in i
tamburen.

— Men, käraste barnet, hur kommer det sig, att du är i staden — och
framför allt, hur visste du, att jag var här?

Med en stram, ovänlig rörelse gjorde sig Thyra fri från fru von
Heineman.

— Jag visste inte alls var du var, sade hon stelt, men jag ville försöka
om möjligt få träffa dig ... Det är något, jag måste tala med dig om.

Fru von Heineman gav henne en snabb blick. Så öppnade hon dörren till
salongen.

— Inbjudande är det inte därinne varken för mal eller människor, men det
är väl ändå bättre än i tamburen, sade hon i den ogenerade, lätta ton,
som alltid kom Thyra Börjesson att känna sig blyg och bortkommen.

Thyra satte sig motvilligt på en stol. Fru von Heineman sjönk ned i
soffan mitt emot henne. Thyra såg envist ned i golvet. Hon kände, att
fru von Heinemans blick vilade på henne. En god stund sutto båda tysta.

— Gud vet, vad det skall kallas, instinkt, slump eller tankeöverföring,
sade fru von Heineman plötsligt och böjde sig fram emot Thyra, men nog
är detta sammanträffande underligt. Jag kommer in till Stockholm på
några dar för att få litet i ordning till en tilltänkt Schweizerresa,
bor under tiden på hotell och kommer hit upp i våningen för att hämta en
del saker, som jag vill ha med mig på resan, och så — så står du, _du_,
plötsligt utanför min dörr och ringer just det ögonblick, jag är häruppe
... Säg, om inte det är underligt!

Fru von Heineman lade plötsligt armarna på bordet och böjde sig ännu
längre fram emot Thyra:

— Har du tänkt på mig något, längtat efter mig något under denna långa
tid? Hennes röst var låg och beslöjad. _Jag_ har längtat så outsägligt
efter att se och träffa dig ...

Thyra svarade icke genast.

— Det är något jag vill tala med dig om ... be dig om, sade hon
slutligen.

Fru von Heineman såg snabbt och forskande på henne.

— Jag vet ingenting, jag skulle kunna neka _dig_, sade hon i
sentimentalt ridderlig ton.

En känsla av kväljande avsmak for igenom Thyra Börjesson. Hon lyfte
blicken och såg kallt och stadigt på fru von Heineman.

— Det är om den där unga flickan, som du åkte med på Djurgården, jag
ville tala, sade hon med eftertryck. Det är för hennes skull, jag sökt
upp dig. Du får inte förstöra henne också ...

Fru von Heineman brast plötsligt ut i ett klingande, underligt mjukt och
lågt skratt. Så blev hon hastigt åter allvarlig. Hon slöt ögonen. Ett
lyckligt uttryck lekte kring hennes vackra mun.

— Å, Thyra, barnet mitt, du är rädd, att jag håller mera av henne än
dig, sade hon plötsligt.

Thyra gav henne en stickande ond blick.

— Vad tror du jag numera frågar efter, om du håller av hela världen mer
än mig, bröt hon ut skärande hånfullt. Tro mig, det är mig mer än
likgiltigt. Men jag fasar vid tanken på, att du kunde göra andra lika
olyckliga och förtvivlade, som du gjort mig. Jag ville be dig ha miskund
och förbarmande och inte störta flera i samma helvete, som du störtat
mig ...

En mörk sky drog över fru von Heinemans ansikte. Det ryckte nervöst
kring hennes mun, men i nästa ögonblick var hon sig åter lik.

— Du känner dig inte själv, Thyra, sade hon lugnt. Det är inte omsorgen
om andra, som fört dig hit. Det är omsorgen om det, du vill kalla ditt.

Hon skrattade till i plötsligt övermod.

— Ja, se du gärna så förolämpad och ond och stel och hög ut som helst.
Det hjälper dig inte. Jag känner dig bättre än du känner dig själv.

Thyra reste sig från stolen. Hennes läppar voro hårt sammanpressade.
Allt förakt, all avsky, som i månader jäst och grott inom henne,
speglades i detta ögonblick i hennes ansikte.

— Farväl, sade hon hårt. Det gagnar till ingenting att tala med dig ...
åtminstone inte för mig. Du är visst absolut oförmögen att fatta det
lidande du åsamkar ... all pina ... alla kval ...

Hon fick plötsligt tårar i ögonen. Med en hjälplös, övergiven rörelse
slog hon plötsligt händerna för ansiktet och stönade tungt.

— Å, du vet inte ... du förstår inte allt, vad det kostat mig ... Jag
ville ge halva mitt liv, om jag aldrig kommit i din väg, bröt hon
lidelsefullt ut.

Fru von Heineman reste sig upp och kom hastigt bort till Thyra. Hon lade
händerna på hennes axlar och tvingade henne med milt våld ner på stolen,
där hon nyss suttit.

— Nu skall du höra, vad jag har att säga, sade hon i låg, ömt befallande
ton. Av alla människor är du mig kärast ... ja, jag håller av dig så
mycket, att jag aldrig skulle kunna svika det löfte, jag gav dig den
sista kvällen på din ateljé ... Och för övrigt, hur kan du väl tro, att
jag efter allt, vad jag genomlevat med dig skulle kunna ... skulle
vilja, hennes röst kvävdes med ens av frambrytande tårar, skulle ha mod
att gå igenom något sådant en gång till ... Tro mig, det har varit
lidande också för mig ...

Hon tystnade plötsligt och förde näsduken till ögonen under djupa,
snyftande suckar. Efter några ögonblick tog hon näsduken från ögonen,
och med läpparna ännu skälvande av gråten såg hon på Thyra Börjesson med
en road glimt i ögonvrån.

— Och så, hon strök liksom under varje ord, så kan du hälsa Lisa Ljungh,
att det var min systerdotter, som åkte med mig på Djurgården i våras ...
Hon var uppe några veckor för att se Stockholm i vårskrud.

Thyra Börjesson satt en lång stund alldeles orörlig med händerna för
ansiktet, sedan fru von Heineman slutat tala. Slutligen reste hon sig
upp och räckte med sänkt blick fru von Heineman sin hand.

— Tack för vad du sagt mig nu, sade hon mumlande, nästan ångerfull.

Fru von Heineman tog hennes hand och tryckte den varmt:

— Thyra, se på mig! Se på mig — varför vill du inte?

Hennes röst var på en gång mjuk och befallande.

— Jag är rädd för dig ... rädd för dina ögon, sade Thyra pressat.

Fru von Heineman skrattade sitt låga, smittande skratt.

— Rädd, upprepade hon. Tror du inte, jag ändå vet, hur mycket du håller
av mig! Är du rädd att låta mig läsa, vad som nu står skrivet i dina
ögon?

Thyra Börjesson lyfte mekaniskt blicken och såg motståndslöst rätt in i
fru von Heinemans djupa, sammetslena, sällsamt lockande ögon.

— Nej, nej, sade hon med famlande, frånvarande röst, jag är inte rädd
längre ... Du har rätt, och jag har orätt ... Jag håller av dig mycket,
mycket ...

                   *       *       *       *       *

Skymningen låg tätare över trappuppgången, då fru von Heineman öppnade
tamburdörren och släppte ut Thyra Börjesson. Hon stod och såg efter
henne, då hon gick utför trappan.

— Auf Wiedersehn — auf Wiedersehn i morgon, ropade hon plötsligt lågt
och ivrigt efter henne.

Thyra Börjesson vred på huvudet och såg sig ett ögonblick motvilligt
tillbaka. Hennes ansikte var stelt och orörligt och lyste sällsamt vitt
i skumrasket. Hon såg ut som om hon gick i sömnen. Med en frånvarande
rörelse höjde hon handen och vinkade dröjande mot fru von Heineman.

Så försvann hon i trappkröken.

Då hon kommit nedför trappan, gick hon långsamt genom vestibulen fram
till porten. Där blev hon stående liksom redlös med handen på låset,
tills en hes, ohövlig kvinnoröst ropade an henne från portvaktsfönstret
och sporde, om hon var sjuk eller från landet, eftersom hon inte kunde
ta sig ut genom en port. Då vaknade hon till och gick hastigt ut på
gatan.

Det var bländande ljust därute. Det skar till i hennes ögon. Men luften
kändes friskare. En svag vind strök smekande kring hennes panna.

Med osäkra steg gick hon utmed husraderna fram över Sturegatan och
Floras kulle ned i Humlegården. Där sjönk hon ihop på en bänk i skuggan
av några granar. Hon satt alldeles orörlig med ögonen halvslutna och såg
rätt framför sig med ett slappt, slött uttryck som hos en drucken. En
ofattbar olyckas dova, stelnade ro hade dragit in i hennes själ. Allt
inom henne var hemsk, beklämmande tystnad utan tankar och känslor.

Timme svann efter timme. Solen sjönk längre och längre ned mot
Engelbrektsgatans tak, solljuset fick aftonens milda guldfärg.
Spårvagnarna rasslade, bilerna tutade, barnen lekte sina stojande lekar,
men Thyra Börjesson satt alltjämt orörlig och såg framför sig med
stirrande blick. Hon hade glömt världen omkring sig. Hon märkte endast
att det i hennes bröst låg något oerhört tungt och svart, som nästan
hindrade hjärtats slag.

En fattig gammal kvinna haltade långsamt framåt gången. Hon stannade
framför bänken och såg ett ögonblick uppmärksamt undersökande på Thyra
Börjesson. Så satte hon sig tveksamt bredvid henne. Efter en stund sökte
hon fram en snusdosa ur sin vida kjortel och tog sig betänksamt en pris,
medan hennes livliga pepparkornsögon sände Thyra Börjesson ett listigt,
spörjande ögonkast.

— Lilla fröken är inte glad, sade hon plötsligt, med ett tonfall som om
hon gjort en reflexion för sig själv, lilla fröken är inte glad, men jag
skall säga henne, hon lutade sig fram emot Thyra och rösten blev
förnumstigt hemlighetsfull, sörj aldrig för en karl! Det är minsann inte
alltid lyckan, att man får den man vill ha, fast man tror så i ungdomen.
Det vet jag bäst, åhå-ja! Kräket mitt både super och slåss, fast vi båda
två går på gravens brädd ... Men hade någon sagt till mig för fyrtio år
sedan, att det skulle gå så, hade jag aldrig trott det, nej, nej men ...
Men sådana är vi kvinnfolk — i ungdomen, förstås ...

Gumman tystnade tvärt och tog åter fram snusdosan. Thyra Börjesson satt
som hon ingenting hört eller förstått. Gumman såg på henne från sidan
ett kort ögonblick, medan hon omsorgsfullt lindade en smutsig
näsdukstrasa om dosan och stack den ner i fickan igen.

Så gav hon till en djup, improviserad suck:

— Hå, hå ja, hade jag inte barnen, som stack till mig en hacka då och
då, fick jag väl aldrig en droppe kaffe i mitt liv eller en pris i dosan
... Men de är ju fattiga de också, så Gud skall veta, att jag får vara
utan för det mesta ...

Hon förde plötsligt förklädet mot ögonen, och rösten blev snyftande
jämmerlig:

— Ack, lilla fröken, det är synd om den fattiga, fast rikt folk aldrig
tror det ...

Thyra Börjesson reste sig bryskt. Hon stod en lång stund stillatigande
framför den gamla och såg på henne med stora, svartglänsande ögon:

— Det är synd om _alla_ människor, inte bara de fattiga, sade hon
slutligen med ett skarpt, tillrättavisande tonfall.

Gumman tog förklädet från ögonen. Hon såg förskräckt på Thyra.

— Ursäkta, ursäkta, stammade hon ängsligt ödmjukt, att jag pratar ...
Tungan är en liten lem ... Tonfallet blev med ens salvelsefullt.

— Nej, nej, sade Thyra avvärjande, jag menar bara att vi har det svårt
alla, alla människor, fast på olika sätt ...

Hon tog brådskande en sedel ur portmonnän och tryckte den ångerfull i
gummans vissnade hand. Så vände hon sig om och gick skyndsamt och
osäkert nedåt gången. Gummans häpna välsignelser yrde omkring henne, men
hon hörde dem inte. Hennes steg blevo snabbare och snabbare som vore hon
rädd att inte hinna fram i tid till ett avlägset mål. Men hon gick
planlöst omkring utan tanke på, vart vägen bar. Det stela lugnet inom
henne hade börjat lösas upp. Det brände, jäste och bubblade inom henne
av tankar och känslor, som ville tränga sig fram, arbeta sig upp i
hennes medvetande.

Men hon vågade liksom icke märka det. I namnlös ångest höll hon andan
långa stunder som om hon därmed kunnat få makt att pressa dem tillbaka i
tystnad och ro.

Hon gick gata upp, gata ner, kors och tvärs. Plötsligt var hon mitt inne
i en flock människor, som tycktes styra åt samma håll. Viljelöst lät hon
sig dragas med, gick ständigt i samma takt som de närmast framför henne
gående. Hon försökte lyssna till deras samtal för att slippa höra sina
egna tankar, men hon kunde inte uppfatta annat än lösryckta meningar och
att man använde bror och syster som tilltalsord. Hon förstod att det var
kristna, eller åtminstone sådana, som ansågo sig vara det, hon hade
framför sig.

Slutligen var man framme vid målet: ett stort gult stenhus med hög,
rundad portal. Thyra Börjesson blev stående obeslutsam ute på gatan.
Avbrutna toner från en andlig sång och svagt orgelackompanjemang trängde
ut till henne där hon stod. Den ena hopen människor efter den andra gled
förbi henne in genom portalen och försvann bakom järngrinden.

Tvekande steg hon till sist uppför de par trappstegen in i den skumma
förgården. Musiken tystnade i detsamma. Thyra Börjesson stannade framför
de glappande dörrarna med handen på handtaget. En kraftig mansröst tog
plötsligt vid och läste högt, nästan befallande en kort bön.

Så blev allt åter tyst.

Thyra Börjesson drog skyggt upp dörren och steg in. En stor sal,
proppfull med folk, öppnade sig framför henne. På en estrad längst fram
stod en högrest, mörklagd man med en uppslagen bibel i handen. De långa,
magra fingrarna slöto sig nästan som rovdjursklor om den svarta pärmen.
Över hans tärda, av blåsvart skäggbotten skuggade ansikte låg ett
underligt, blekt skimmer. Ögonen hade fanatikerns brännande glans.

En rysning lopp genom Thyra Börjesson. Hon tyckte, att det var Guds
dömande, hämnande rättfärdighet, som stod framför henne. Hon önskade gå
sin väg, fly undan vart som helst, men hon blev stående som fastnaglad
innanför dörren. Hon kunde icke ta sina blickar från mannen på estraden.

Plötsligt märkte hon hans ögon riktade på sig. Hon ryckte till och sjönk
ihop som om hon träffats av ett osynligt slag. Det var samma ögon som
sett på henne i dag på Sturegatan ...

Mannen lyfte långsamt och utan att ta blicken ifrån henne bibeln mot
ljuset, som strömmade in över honom från tvenne breda sidofönster, och
började läsa med stark, skallande röst:

”Stig ned och sätt dig i stoftet, du jungfru, Babels dotter, sätt dig på
marken utan tron, du kaldéernas dotter, ty icke mer skall man kalla dig
den täcka och fina. Tag kvarnen och mal mjöl, drag undan din slöja, lyft
upp släpet, blotta benet, vada över strömmar! Din blygd vare avhöljd och
din skam blottad. Hämnd skall jag taga och icke anfalla på människovis.
Vår förlossare, Herren Zebaot, är hans namn, den helige i Israel. Sitt
tyst och gå in i mörkret, du kaldéernas dotter!”

Ett gällt skri bröt plötsligt fram över Thyra Börjessons läppar. Hon
slog händerna för ansiktet och störtade ut. Hon sprang framåt gatan som
en skrämd hind, oavlåtligt, snabbt, som för livet, utan tanke på de
mötandes häpna, undrande blickar, sprang och sprang, tills det kändes
som om hjärtat skulle sprängas i hennes bröst. Då saktade hon farten,
stannade ett ögonblick med händerna tryckta mot bröstet och började så
åter gå, långsammare och långsammare, tills stegen nästan blevo släpande
tunga.

Sommarkvällens ljusa skymning hade sänkt sig över staden, då Thyra
Börjesson instinktivt styrde vägen mot Söder. Hon gick som i dröm,
osäkert, vacklande, nästan som en drucken.

På Norrbro blev hon stående lutad mot bröstvärnet och såg ner i det
blanka, ilande vattnet, som brått och oroligt dansade fram under
brovalven. Det var som om det fattats av ett yrt, besinningslöst begär,
en obändig åtrå efter havets famntag, så störtade det framåt, så
kämpande, trängdes, kappades, revos och sletos i glupsk iver små
kullriga vågor med varandra.

Thyra Börjesson lutade sig allt längre fram över bröstvärnet. Hon kunde
icke ta sina blickar från det dansande, blanka vattnet. Det låg något
trolskt, lockande i dess enformigt snabba rörelse. En sugande, orolig
längtan började slita i hennes hjärta.

Hur ljuvligt vore det icke att få bäras fram i samma glidande, snabba
takt, att brottas och kämpa i vågspelet därnere, medan hon alltjämt bars
framåt som av osynliga händer, mjukt och svindlande hastigt och tyst ...
Och sinnena och de brännande, svidande tankarna skulle sövas till ro,
skulle aldrig få tid att resa sina huvuden, de skulle somna och sova,
och hennes själ skulle få ro, sjunka in i saligt lugn ...

En slumsyster gick förbi och stack tyst bönfallande fram sin tidning,
men Thyra Börjesson stod orörlig och såg ned i vattnet.

Plötsligt grep en rusig herre henne brutalt i armen och ryckte henne upp
emot sig:

— Du, Venus’ signade prästinna, vi står du här i penséer, sluddrade han
och såg henne med den drucknes slöa närgångenhet rätt in i ansiktet. Se
så, se så, lilla duvungen, var inte motsträvig och oresonlig nu! Inte
rår jag för, att kommersen gått dåligt i kväll, hä, hä! Seså, kom nu!
”Jag bjuder dig kärlek och rödaste vin!”

Hans röst gled plötsligt upp i falsett, då han försökte sjunga de sista
orden, och han gav till ett rått skratt.

Thyra Börjesson hade ett ögonblick sett på honom med en sömngångares
oförstående, orörliga blick. Hans cyniska skratt väckte henne. Med en
häftig rörelse slet hon sig lös och sprang några steg framåt bron. Den
druckne vinglade efter med utbredda armar, som om han schasat på en
höna. Men i ett nu hade Thyra Börjesson vigt och snabbt klängt uppför
bröstvärnet. Ett ögonblick blev hon stående däruppe. Hon bredde ut
armarna, som ville hon famna världen ännu en sista gång. Ett svagt,
hisnande rop banade sig väg över hennes läppar. I en stor båge störtade
hon ned i det ilande, dansande vattnet.




                                  XV.


Slumsystern reste sig sakta från stolen och lade bibeln ifrån sig.

Hon blev stående invid sängen och såg forskande ned på Thyra Börjesson,
som låg som död, orörlig, med slutna ögonlock. Som vita blomkalkar
vilade händerna mot det vinröda täcket.

Sov hon eller låg hon blott och tänkte över ordet, hon nyss fått höra?

Slumsystern böjde sig ned över sängen och lyssnade. Andedräkten kom
jämnt och susande.

En sky av missräkning drog över slumsysterns tärda drag.

Ja, sannerligen, hon sov! Hon hade låtit Herrans heliga ord lulla sig
till sömns!

Slumsystern rätade upp sig och tog ovilligt ett par bråda, tysta fjät åt
sidan. Men i nästa ögonblick trädde hon tillbaka och började på nytt
betrakta Thyra Börjesson.

Ett uttryck av medlidande sköt upp i hennes tomma, ljusblå ögon, klara
och genomskinliga som glas.

Det var ju som att ha ett sjukt barn framför sig. Det bleka, fina
ansiktet och draget kring den veka munnen rörde en på samma sätt. Och
håret var underbart. Som en guldskimrande flod flöt det fram från nacken
ned över örngottsvaret.

Slumsystern suckade tungt.

Såg hon inte ut som en, på vars panna Herren tryckt sitt insegel? Och i
stället var hjärtemarken övervuxen med tistel och törne, och Herren
tilläts icke komma in och röja ... Men lov, pris och ära vare Herren att
Han var trofast och outgrundlig i godhet och nåd! Ännu fanns tid till
frälsning. Döden hade gått miste om sitt byte. Genom Herrens nåd hade
hon, som låg där så blek och orörlig och sinneshård ryckts undan
djävulens käftar. Genom Herrens nåd hade hon räddats från synden att
taga sitt liv och kasta bort den dyra nådatiden ...

Slumsystern knäppte sina händer. I hennes ögon tändes en exalterad
glans.

Herren är stor och god. Gud är kärleken. Vilken nåd, outrannsaklig och
stor hade Han icke låtit vederfaras henne själv! I det rätta ögonblicket
hade hon fått gå fram, där fara var å färde. Sin ringa tjänarinna hade
Herren låtit komma till hjälp vid ett dyrköpt människolivs räddning!

O, aldrig skulle hon glömma sitt hjärtas saliga glädje, då Gud hörde
hennes böners rop och lät livet vända åter i den stela, halvdöda
kroppen! Aldrig, aldrig skulle hon förgäta, hur Herren låtit sin nåd
överflöda! Allting hade Han lagt till rätta, allt hade Han underliga
lett. Alla hinder hade Han röjt ur vägen. Dagligen tillstaddes hon kämpa
med djävulen om denna arma, vilseledda själ. Det fanns varken släkt
eller vänner som stred emot och sökte hålla den fattiga själen kvar i
synden. Hon kunde komma så ofta och stanna så länge övriga plikter
tilläte. Det fanns intet annat motstånd att övervinna än motståndet från
henne, som låg där sovande — andligen och lekamligen sovande.

Men hennes motstånd, var det tysta, sega, ordlösa, som var värre att
övervinna än hädelser, verop och förbannelser. Dag efter dag låg hon
lika tyst och stillsam, så modlös och knäckt, att kroppen blev maktlös
och tung som hos en döende. Att höra Guds ord stred hon inte emot, men
hennes mun teg, och hjärtat förblev stängt. I snart åtta dagar hade hon
legat lika orörlig, lika tyst, lika likgiltig. Icke en min förändrades i
hennes bleka ansikte, om man kom eller gick. Allt studsade tillbaka från
detta förstenade väsen. Maten stod orörd, tills den tvingades i henne.
Breven som kommit lågo oöppnade. Och den enda människan, som sökt henne,
hade förbjudits att komma in ... Den gången hade hon visat en nästan
vild energi för att få sin vilja respekterad. Men snart nog hade hon
sjunkit in i samma apati som förr ...

Den exalterade glansen i slumsysterns ögon hade efter hand slocknat.
Hennes ansiktsdrag uttryckte nedslagenhet och djup smärta. Plötsligt
sjönk hon på knä framför sängen och dolde ansiktet i händerna. Så låg
hon länge i tyst bön.

Småningom blev hjärtat åter brinnande i henne. Läpparna började mumla
ödmjuka, enträgna ord, som växte i tydlighet och styrka ju mera
bedjerskan greps av bönens makt. Till sist fylldes rummet av hennes
röst. Den blev ropande hög, som hos en som är stadd i ångest och nöd.

— O, Herre, Herre, jag släpper Dig icke! Giv mig makt över hennes själ!
Stå vid min sida, hjälp mig, att jag må övervinna djävulens makt och ge
Dig henne tillbaka i evärdelig ägo. Herre, övergiv icke hennes syndiga
själ, fräls den från ondo! Tag hennes hjärta, gör det till ett vax i Din
hand, skriv med Ditt finger livsens ord på dess blad! Hjälp mig, Herre,
att strida för Dig om hennes fattiga själ. Ingiv mig de rätta orden!
Hjälp mig att beveka och trösta detta sargade hjärta, som våndas under
satan utan att själv förstå det. Tag mig vid handen, led mig, lys mig
fram till målet, som Du fordom ledde Israels barn och lyste dem i natt
och mörker fram till Kanans förlovade land ...

Hon tystnade med ens och låg alldeles stilla. Orden sinade för den
bönhörelsens ljuvliga glädje, som plötsligt strömmat in i hennes själ.
Med salig förvissning kände hon i sitt hjärta Herrens löfte om
bönhörelse och seger. Med salig glädje kände hon, att Herren aktat henne
värdig att med Hans hjälp förvandla en satans boning till ett tempel,
där lovsångerna icke skulle förstummas och Herrens prisande aldrig
upphöra ...

De mumlande, stönande ljuden från bedjerskan väckte slutligen Thyra
Börjesson ur hennes slummer. Hon slog upp ögonen och såg med en tom
blick på den knäböjande gestalten vid sina fötter. Inte en muskel rördes
i hennes bleka ansikte. Långsamt vände hon bort blicken och såg upp mot
den skimrande blåa sommarhimmel, som spände ut sitt kupiga tält över det
stora snedfönstret.

Långt, långt borta ifrån, likt ljudet av malande kvarnar och fjärran
brusande vatten, kom storstadens buller dragande in genom den öppna
rutan över hennes huvud.

Å, vad allting var avlägset, långt, långt borta från henne. Himlen hade
de hindrat henne från att nå, och människorna i den bullrande staden
ville hon intet. Alla voro de henne så främmande och likgiltiga. Bara
ett ville hennes själ: vila och frid ...

Hon slöt ögonen på nytt. Å, vad varje lem värkte av trötthet! Hela
hennes varelse kändes tung som bly ... Hur ljuvligt att få somna in för
evigt, sjunka djupare och djupare in i vila och frid ... salig ro ...
salig vila ...

Den mumlande rösten tog plötsligt till i styrka. Den växte, steg,
skälvde, tiggde, starkare, högre, i bävande hänförelse. En ilning av
plötslig skräck gick genom Thyra Börjessons hjärta. Hon satte sig
häftigt upp och lyssnade spänt.

— Herre övergiv icke hennes syndiga själ, fräls den från ondo! Tag
hennes hjärta, gör det till ett vax i Din hand, skriv med Ditt finger
livsens ord på dess blad ...

Det spända uttrycket i Thyra Börjessons blick slappnade plötsligt. Hon
sjönk tillbaka mot kudden. Varje ord kändes som ett knivstyng i hennes
hjärta. Hon slog händerna för ansiktet. Gråten grep om hennes strupe,
tryckte ihop den, spände och gurglade i hennes bröst. Hon svalde
krampaktigt, hennes kropp knöts i motstånd, hon bet samman tänderna, men
intet halp.

Som en brusande vårflod, som i sprudlande kraft bryter alla
fördämningar, vällde tårarna plötsligt fram ur hennes ögon. Hela hennes
varelse skakade under konvulsiviska snyftningar.

Slumsystern lyfte långsamt huvudet. Hennes glasklara, genomskinliga ögon
sågo med ett hänfört, halvt frånvarande uttryck rätt ut i rummet. Över
det tärda ansiktet låg ett återsken av bönens extas. Hennes ögon sågo
ännu in i Herrens härlighet, och öronen hörde Hans ords ljuvlighet.

Långsamt reste hon sig från sin knäböjande ställning. Hon blev stående
orörlig, glömsk av tid och rum. De häftiga snyftningarna väckte henne
slutligen. Hon strök sig över panna och ögon som en, som vaknat ur en
djup sömn. Med en förvirrad, oförstående blick såg hon på Thyra
Börjesson. Så förstod hon med ens. En förklarad glans spred sig över
hennes ansikte. Hon sjönk överväldigad ned på sängkanten och tog Thyra
Börjessons hand i sin.

— Halleluja, Herren är nära, sade hon med en röst, som lät andfådd av
sinnesrörelse. Nu är behaglig tid, nu är frälsningens dag! Statt upp och
gå till din Fader! Si, allting är redo!

Thyra Börjessons snyftningar upphörde plötsligt. I nästa ögonblick togo
de till med förnyad styrka.

— För mig finns ingen frälsning, sade hon slutligen med rösten darrande
av gråt, mig har krukomakaren gjort till oheder.

Slumsystern satt tyst en stund. Så sade hon stilla med trosvisshetens
fasthet i rösten:

— Tro på Herren Jesus, så varder du frälst. Ingen kan gå förlorad till
evig tid, som böjer sitt hjärta till Honom.

Thyra Börjesson upphörde plötsligt att gråta.

Det blev dödstyst i rummet. Storstadens entoniga sång drog då och då in
genom den öppna rutan, kom och blev borta, föll och steg i enformig
regelbundenhet.

Så började slumsystern åter tala. Hennes röst lät mjuk och stilla,
monoton, som om hon läst ur en bok.

— Si, säger Herren, jag står för dörren och klappar; den som hörer min
röst och upplåter, till honom vill jag ingå ... O, så skynda då, låt upp
hjärtedörren, bjud Herren stiga in, giv Honom som offer alla livets
gåvor och krafter! Då skall Han för visso säga en gång: det hon kunde,
det gjorde hon ...

Åter blev det dödstyst i rummet.

Plötsligt satte sig Thyra Börjesson upp. Håret föll som en gyllene
mantel kring hennes axlar. Hon knäppte ihop händerna och lyfte sina
förgråtna ögon mot den blåa sommarhimlen. Hennes röst kom liksom långt
borta ifrån.

— Mitt hjärta är som ett svidande sår i mitt bröst, ty Gud har äntligen
öppnat mina ögon: egoism, synd och fåfänglighet var hela mitt liv. Så
vill jag börja på nytt i anda och sanning. Hjälp mig, Gud, att leva för
Dig och andra! Styrk min vilja till det goda! Vänd av Din vrede från
mitt huvud! Giv mig glömska och ro! Giv mig Din frid och välsignelse!

Ett blekt, förklarat ljus spred sig över slumsysterns tärda drag. Hon
reste sig upp och lade välsignande sina händer på Thyra Börjessons
huvud.

— Ske alltså! Lyse Herrens ljus över din stig nu och i all evighet! Och
dig, Herre, storhetens och trofasthetens Gud, vare lov, pris och ära, ty
stora ting har Du gjort med oss, Dina tjänarinnor! Prisad vare Du,
kärlekens Gud! Ett ögonblick varar Din vrede, men hela livet Din nåd.




                              Noteringar:


Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare
korrekturer är som följande (innan/efter):

   [s. 169]:
   ... i dina ögon. ...
   ... i dina ögon? ...

   [s. 177]:
   ... väg över dennes läppar. I en stor båge störtade ...
   ... väg över hennes läppar. I en stor båge störtade ...




*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75751 ***